Våra vänner från i fjol/Kapitel 02

←  Skvaller

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Det första bröllopet

Artistiska försök  →

ANDRA KAPITLET.
Det första bröllopet.

De vackra klängväxterna över förstugudörren voro tidigt vakna denna morgon, och lika goda grannar, som de också voro, gladde de sig åt det vackra vädret. Deras röda ansikten strålade av glädje, då de svajade för vinden och viskande berättade varandra, vad de hade sett; ty somliga av dem tittade in genom fönstren i matsalen, där bröllopsbordet var dukat, andra klängde sig uppåt för att nicka och småle åt systrarna, som höllo på att kläda bruden, andra åter nickade välkommen åt alla dem, som i olika ärenden kommo och gingo på gården, i förstugan och matsalen, och alla, från den rödaste, fullt utslagna blomma, till den ljusaste, lilla knopp, erbjödo sin skatt av skönhet och vällukt åt den milda härskarinna, som så länge hade älskat och vårdat dem.

Margret såg själv ut som en ros, ty allt som var ljuvast och bäst i hjärta och själ, tycktes denna dag blomstra i hennes ansikte, gjorde det ljust och milt och skänkte det ett behag, som var mera intagande än skönhet. Hon ville varken ha siden, slöja eller orangeblommor. — I dag vill jag inte vara mig olik eller se »uppsträckt» ut, sade hon, jag vill inte ha ett bröllop efter modets fordringar, jag vill blott se dem omkring mig, som jag håller av, och därför vill jag vara mig lik, så att jag ej ser främmande ut för dem.

Hon sydde sin brudklänning själv och sydde den under ljuva förhoppningar och en ung flickas oskyldiga drömmar. Systrarna hade lagt upp hennes vackra hår i lockar, och den enda prydnad hon hade i det, var några ängsliljor, som »hennes John» tyckte mest om av alla blommor.

— Du ser alldeles ut som vår egen, kära Margret, bara sötare och rarare, och jag skulle ta dig i famn och krama dig, om jag ej vore rädd att skrynkla ned din klänning, utropade Amy, under det hon med förtjusning mönstrade Margret, då hon var färdigklädd.

— Då är jag nöjd. Men ni måste alla kyssa och omfamna mig, utan att det minsta bry er om min klänning; ty i dag vill jag just ha den duktigt tillskrynklad av den anledningen och Margret öppnade sin famn för systrarna, och under några minuter omfamnade de henne med strålande ansikten och kände, att den nya kärleken icke hade utträngt den gamla.

— Nu går jag och knyter Johns halsduksrosett, och sedan går jag till pappa för att i ro få vara några minuter hos honom, och Margret skyndade sig ned för att göra vad hon sagt, och sedan följde hon modern vart hon gick, emedan hon väl visste, att trots de glada leenden, som hon såg på hennes läppar, fanns det likväl en hemlig sorg i hennes modershjärta, då den första fågeln skulle flyga ur boet.

Medan de tre andra flickorna äro tillsammans och lägga sista handen vid sin enkla toalett, är det just lämpligt att tala om de förändringar, som med tiden visat sig i deras utseende, ty i detta ögonblick se de alla bra ut

Hannas kantigheter äro mycket avslipade; hon kan nu föra sig ledigt, om också icke med behag. Det korta, krusiga håret har växt till en tjock man, som passar utmärkt till det lilla huvudet på den långa kroppen. Hennes bruna kinder ha en frisk färg och ögonen en mild glans, och blott milda ord höras nu från hennes skarpa tunga.

Betty har blivit smärt och blek samt tystare än någonsin. De vackra, milda ögonen äro större och i dem ligger ett uttryck, som gör en sorgsen, fastän detta uttryck icke innebär någonting sorgset. Det är liksom om en skymt av smärta vidrört det unga ansiktet och förlänat det detta uttryck av tåligt lidande, men Betty klagar aldrig och talar ständigt med glädje om att »snart bli bättre».

Amy är med rätta ansedd för »familjens ros», ty vid sexton år har hon en fullväxt kvinnas hållning och utseende — hon är icke vacker, men äger detta obeskrivliga behag, som kallas grace. Man såg det i hela hennes figur, i varje rörelse hon gjorde med handen, i vecken på hennes dräkt, i det sätt varpå hennes hår lade sig, och detta omedvetna, utsökta behag hade för mången en större dragningskraft än någonsin skönhet skulle haft. Amys näsa bedrövade henne väl ännu, ty den ville icke bliva grekisk, och likaledes tyckte hon att munnen var för stor och att underläppen såg för bestämd ut. Men dessa förargliga anletsdrag voro just det, som gav karaktär åt hela ansiktet, fastän Amy själv aldrig kunde se det, utan tröstade sig med sin utomordentligt vackra hy, klara, blåa ögon och gyllene lockar, som blivit ännu mera guldgula och rika än de någonsin varit.

Alla tre voro klädda i tunna, ljusgråa klänningar (deras bästa sommarklänningar), med blåa blommor i håret och på bröstet, och alla tre sågo ut som söta, glada flickor — vilket de också voro — vilka för ett ögonblick upphörde med sitt trägna arbete för att med längtansfulla blickar genomläsa det vackraste kapitlet i en kvinnas levnad.

All ceremoniös etikett var borttagen, och allt skulle ske så naturligt och vardagslikt som möjligt, vilket gjorde, att då tant March anlände, blev hon riktigt förargad över att se bruden komma springande för att taga emot henne och leda henne in, och brudgummen sysselsatt att fästa upp en girland, som fallit ned, och slutligen fick hon se en skymt av själva prästfar, som med allvarsamt utseende marscherade uppför trapporna med en vinbutelj under armen.

— Jo, här går det riktigt fint till! utropade den gamla damen, och slog sig ned på den för henne ordnade hedersplatsen, och med mycken omsorg ordnande vecken på sin frasande sidenmoaréklänning. Du skulle ej låtit de främmande se dig förrän i sista stund, barn!

— Tant lilla, jag vill icke bli förevisad eller låta folk komma och gapa på mig för att sedan kritisera min bruddräkt och räkna ut vad min frukost kostat. Jag är alltför lycklig för att det minsta bry mig om vad folk säger eller tänker, och just därför vill jag ha mitt bröllop på det sätt, som jag tycker mest om. Älskade John, här har du hammaren! och sägande detta skyndade Margret bort för att hjälpa »den där karlen» med hans högst opassande sysselsättning.

Mr Brooke sade ej ens »tack» till Margret när hon räckte honom hammaren; men då han lutade sig ned för att taga den, kysste han sin vackra brud bakom falldörren med en blick, som kom tant March att taga upp näsduken för att hastigt torka bort en viss fuktighet ur sina gamla skarpa ögon.

Ett häftigt buller, ett skrik och på samma gång ett av Lauries gapskratt, åtföljt av det mindre artiga utropet: Se så, vid Jupiter Ammon, nu har Hanna återigen slagit omkull bröllopstårtan! Det vart härvid en allmän uppståndelse, som knappt var över, då en hel flock kusiner anlände och »sällskapet kom in», som Betty brukade säga, då hon var barn.

— Låt icke den unge jätten komma mig nära; han plågar mig värre än moskitos, viskade tant March till Amy, just som rummen började fyllas och Lauries svartlockiga huvud syntes över alla de andras.

— Han har lovat att vara snäll i dag, och han kan vara utmärkt hygglig, då han vill, svarade Amy i det hon smög sig bort för att varna Herkules för draken, vilken varning kom honom att förfölja den gamla damen med en hyllning, som nästan höll på att göra henne galen.

Det var icke någon bröllopsprocession, men det inträdde en hastig tystnad i rummet, då mr March och det unga paret intogo sina platser under den gröna valvbågen. Mor och systrar ställde sig tätt bredvid henne, liksom de varit ovilliga att lämna Margret från sig.

Mer än en gång darrade faderns röst så, att han måste hålla upp en liten stund; men detta tycktes blott göra akten så mycket vackrare och högtidligare. Brudgummens hand darrade synbart, och ingen hörde hans svar; men Margret såg rakt upp i sin mans ögon och sade: Jag vill! med en sådan innerlig tillit i både ansikte och röst, att hennes mors hjärta gladdes, och tant March snyftade så det hördes.

Hanna grät icke, ehuru hon var nära att göra det en gång och räddades endast av medvetandet, att Laurie var närvarande och oupphörligt såg på henne med en komisk blandning av munterhet och rörelse i sina skälmska, svarta ögon. Betty höll sitt ansikte dolt på moderns axel, och Amy stod som en vacker staty, och en solstråle rörde vid hennes panna och blommorna i håret, och kom henne att se ännu sötare ut.

Jag fruktar högeligen, att det alls icke överensstämde med etikettens fordringar, att Margret, så fort hon väl var vigd, skulle vända sig om och utropa: Mamma skall ha den första kyssen! och därvid kysste hon henne med hjärtat på läpparna. Under den följande kvarten liknade hon mera en ros än någonsin, ty alla gjorde anspråk på att till det yttersta få ut sina rättigheter, ända ifrån mr Laurence till gamla Elsa, vilken, utstyrd i en särdeles besynnerlig och ful hårklädsel, föll henne om halsen i salen och, gråtande och skrattande på samma gång, sade: Gud välsigne er, min älskling, hundra gånger! Tårtan är inte skadad en enda smul, och allt har lyckats förträffligt!

Alla blevo glada vid denna underrättelse och sade någonting kvickt eller försökte att göra det, vilket gjorde samma verkan på sällskapet; ty då man är »lätt om hjärtat», är man färdig att skratta åt allting. Här funnos inga presenter exponerade, ty de voro redan förda till det lilla hemmet, icke heller var det någon storartad frukost, utan blott en rikligt tilltagen lunch bestående av tårtor och frukt, som voro garnerade med blommor. Mr Laurence och tant March ryckte på axlarna och smålogo åt varandra, då de sågo, att det enda slags nektar, som bjöds omkring av Hebe-gudinnorna, var vatten, lemonad och kaffe; men ingen sade någonting, förrän Laurie, som envisades att få servera bruden, kom fram till henne med en rågad presenttallrik i handen och med ett förläget utseende viskade:

— Har Hanna händelsevis råkat slå sönder vinbuteljerna, eller har jag alldeles misstagit mig, då jag i morse tyckte mig se några vinbuteljer stå upptagna?

— Alldeles riktigt. Er farfar var vänlig och skänkte oss av sitt bästa vin, och även tant March skickade oss några buteljer; men pappa ställde undan några åt Betty och skickade de övriga till Soldathemmet. Ni vet att han tycker, att man bara skall dricka vin, då man är sjuk, och mamma säger, att varken hon eller någon annan av hennes döttrar någonsin skola få bjuda vin åt någon ung man under hennes tak.

Margret talade allvarsamt och väntade sig få se Laurie antingen rynka pannan eller skratta; men han gjorde intetdera, utan efter en hastig blick på henne sade han på sitt häftiga sätt: Jag tycker om detta; ty jag har sett alltför mycket elände, som det åstadkommit, för att icke önska, att alla kvinnor måtte tänka som ni.

— Jag hoppas, att det icke är av egen erfarenhet, som ni blivit så förståndig? och det låg ett ängsligt uttryck i Margrets röst.

— Nej, det kan jag ge er mitt hedersord på. Men därför får ni icke tro mig alltför väl: detta är icke någon av mina frestelser. Som jag blivit uppfostrad där vin är lika vanligt som vatten och nästan lika oskadligt, sätter jag ej det minsta värde på det; men om en vacker flicka bjuder det, förstår ni väl, att man ej kan neka.

— Men ni vill göra det, åtminstone för andras skull, om ej för er egen. Ack, Laurie, lova mig det och ge mig ännu ett ytterligare skäl att kalla denna dagen för den lyckligaste i mitt liv!

En så plötsligt och allvarligt framställd begäran kom Laurie att tveka ett ögonblick, ty åtlöje är ofta svårare att uthärda än självförsakelse. Margret visste, att om han gav henne detta löfte, skulle han också hålla det, vad det än kostade, och så hon kände sin makt, begagnade hon den så, som en kvinna bör göra, då det rör hennes vänners bästa. Hon yttrade ej ett ord; men hon såg på honom med ett så vältaligt och bedjande uttryck, och hennes lyckliga, milda leende tycktes säga: Inte kan ni neka mig någonting i dag! Laurie kunde det heller icke, utan med ett leende som liknade hennes räckte han henne handen i det han hjärtligt sade: — Jag lovar, mrs Brooke!

— Jag tackar er av allt mitt hjärta!

— Och jag dricker och önskar »långt liv åt ert beslut, Laurie», sade Hanna, i det hon döpte honom med limonad, under det hon svängde med glaset och glatt klingade med honom.

På detta sätt blev alltså skålen drucken, löftet givet och troget hållet, trots många frestelser; ty med en god ingivelse hade flickorna förstått att begagna sig av ett lyckligt ögonblick för att göra sin vän en tjänst, för vilken han skulle komma att tacka dem, så länge han levde.

Efter lunchen gick man omkring, två och två eller tre och tre i rummen och i trädgården, njutande av solskenet både ute och inne. Margret och John råkade stå tillsammans mitt på gräsplanen, varvid Laurie hastigt fick en ingivelse, som blev slutakten på detta omoderna bröllop.

— Alla gifta skola taga i ring och dansa omkring de nygifta, som tyskarna bruka göra, under det de ogifta damerna och herrarna få dansa utanför ringen! utropade Laurie, galopperande nedför gången med Amy, med en så smittsam glättighet och skicklighet, att alla utan knot genast följde deras exempel. Mr och mrs March, tant och onkel Carrol började dansen och sedan följde snart de andra efter; till och med själva Sally Moffat deltog däri efter en liten stunds tvekan och kastande sitt släp över armen drog hon Ned med sig i ringen. Men kronan på alltsammans var, då mr Laurence och tant March började dansa; ty då den gamle ståtlige herrn högtidligt chasserade fram till den gamla damen, stack hon genast käppen under armen och linkade muntert bort för att deltaga med de andra i ringdansen omkring brudparet, medan de unga flögo omkring i trädgården liksom fjärilar på en midsommardag. Då de icke längre kunde andas, blev det slut på denna improviserade bal och man började gå, den ena efter den andra.

— Jag önskar dig allt gott, kära Margret; ja det önskar jag dig av allt mitt hjärta; men du får nog kännas vid sorgen i alla fall, sade tant March till Margret. Sedan vände hon sig till brudgummen och yttrade till honom, då han ledde henne till vagnen: Ni har fått en riktig skatt, unge man — se till att ni förtjänar den ock.

— Det var det roligaste bröllop, jag varit med om, Ned; men jag kan icke förstå hur det var möjligt, ty det var på intet vis någon stil på det, anmärkte mrs Moffat, då hon och hennes man reste hem.

— Laurie, min gosse, om du någonsin vill ha roligt på det här viset, laga då att du får en av de här snälla flickorna att hjälpa dig, så gör du mig riktigt glad och belåten, sade mr Laurence, sättande sig i länstolen för att vila ut efter dagens alla ansträngningar.

— Jag skall göra mitt bästa att uppfylla er önskan, var Lauries ovanligt aktningsfulla svar, under det han mycket varsamt tog loss Hannas bukett ur knapphålet.

Det lilla huset låg ej långt borta, och den enda bröllopstur, som Margret gjorde, var den lugna promenaden med John från det gamla hemmet till det nya, och då hon kom ned, såg hon sin grågredelina klänning och enkla halmhatt, tillknuten med vita band, alldeles ut som en vacker kväkerska. Alla voro samlade omkring henne för att säga henne »farväl», lika innerligt, som om hon hade stått i begrepp att göra en lång resa.

— Lilla mamma, nu får du inte känna, som om jag skulle skiljas vid dig och inte heller, som jag älskade dig mindre, därför att jag älskar John så mycket, sade hon och smög sig ett ögonblick intill modern med tårfulla ögon. För var dag kommer jag till dig, pappa, och hoppas att få behålla min gamla plats i alla edra hjärtan, fastän jag är gift. Betty skall vara hos mig mycket, och de andra flickorna skola ofta titta till mig för att skratta åt mina bryderier i hushållsväg. Hjärtligt tack, allesamman, för min lyckliga bröllopsdag! Farväl! Farväl!

De stodo och sågo efter henne med ansikten, vari återspeglade sig kärlek, hopp och stolthet, då hon gick bort, stödjande sig på sin mans arm, med händerna fulla av blommor och den varma junisolens glänsande strålar på sitt lyckliga ansikte — och så hade Margret börjat sitt äktenskapliga liv.