Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Skvaller
Det första bröllopet  →


[ 3 ]

FÖRSTA KAPITLET.
Skvaller.

För att ånyo kunna fortsätta vår berättelse och med glädje bevista Margrets bröllop är det bäst att börja med litet skvaller angående familjen March. Men då vill jag först nämna, att om än några av mina äldre läsare tycka det vara för mycket »älskog» i berättelsen, vilket jag högligen fruktar de komma att göra (jag är ej det minsta rädd, att de unga skola göra samma invändning), så kan jag blott säga med mrs March: Vad kan Ni väl vänta annat, då jag har fyra glada flickor i huset och en ung vacker granne mitt över gatan?

De tre förflutna åren hade medfört helt få förändringar i den stilla familjen. Kriget var slut och mr March hade välbehållen återkommit hem och sysselsatte sig åter med sina böcker och sin lilla församling, som i honom fann en verklig herde både i tänke- och handlingssätt. Han var en stilla, flitig man, som var rik på sådan visdom, som är bättre än lärdom, sådan barmhärtighet, som kallar alla människor »broder», och sådan fromhet, som gör karaktären ädel och människovänlig.

Trots sin fattigdom och omutliga rättrådighet, som utestängde honom från att erhålla några världsliga framgångar, fick han just genom dessa egenskaper en mängd beundrare, vilka drogos till honom lika naturligt, som honungsgräset drager biet till sig, och lika naturligt gav han dem honungen i vilken femtio års hård erfarenhet ej hade hällt en enda droppe malört. Allvarliga unga män funno den gråhårige läraren lika allvarlig och lika [ 4 ]ung till hjärtat som de själva voro, sorgsna eller grubblande kvinnor framburo instinktivt till honom sina sorger och tvivel, övertygade att hos honom finna det innerligaste deltagande och de visaste råd. Syndare biktade sina synder för den gamle renhjärtade mannen och blevo både bestraffade och räddade; begåvade män funno i honom ett intressant sällskap; äregiriga män lärde sig ana en äregirighet, som var ädlare än deras egen; ja till och med världsligt sinnade människor erkände, att hans tro och övertygelse voro upphöjda och sanna, fastän »de ej kunde inse, att man hade mer för det».

För en ytlig betraktare tycktes det som de fem energiska damerna styrde huset, och i många saker gjorde de det även; men mannen, som satt så tyst ibland sina böcker, var likväl familjens huvud och hela husets samvete, ankare och hjälpare, ty till honom vände sig alltid de oroliga, ängsliga kvinnorna vid alla svåra och brydsamma tillfällen och funno i honom en man och far i dessa heliga ords sannaste bemärkelse.

Flickorna överlämnade sina hjärtan i moderns vård, men själarna i faderns; och åt bägge föräldrarna, som levde och arbetade så troget för dem, gåvo de en kärlek, vilken växte med dem och förenade dem alla med dessa kära band, som gör livet så välsignelserikt och räcker bortom graven.

Mrs March är lika kry och rask, endast litet mera gråhårig, än då vi sist sågo henne, och just nu så upptagen av Margrets angelägenheter, att hospitalen och hemmen, ännu fulla av sårade »gossar» och soldatänkor, säkert fingo sakna den moderliga missionärens besök.

Ett helt år uppfyllde John Brooke sin plikt som en man, men blev sårad, skickades hem och fick sedan icke återvända. Han erhöll inga stjärnor eller utmärkelsetecken på rockärmen, vilka han dock säkert gjort sig förtjänt av, ty han hade glatt satt på spel allt vad han ägde, och liv och kärlek äro mycket dyrbara, då de bägge stå i full blomma.

Fullkomligt nöjd med sitt avsked, skötte han sin hälsa [ 5 ]och satte sig in i affärslivet, på det han skulle kunna skaffa Margret ett hem. Men det förstånd och den starka känsla av oberoende, som utmärkte honom avslog han Laurences ädelmodiga anbud och antog i stället plats som andre bokhållare, långt mera tillfredsställd över att kunna börja med en ärligt förvärvad lön än att sätta lånta pengar på spel.

För Margret hade denna tid förflutit under arbete och väntan, och härav hade hon blivit mild till karaktären och förståndig i alla husliga sysslor och dessutom mycket vackrare än förut, ty kärleken är en stor förskönare.

Liksom andra flickor hade hon sin fåfänga och sina förhoppningar, men kände sig nu besviken häri genom det anspråkslösa liv, varmed hon måste börja sitt nya liv. Ned Moffat hade nyligen gift sig med Sally Gardiner, och Margret kunde ej låta bli att jämföra deras vackra hus och ekipage, deras många presenter och praktfulla hemgift med vad hon själv hade, och kände nog en hemlig önskan att kunna få allt på samma sätt.

Men hur det var, så försvann snart både avund och missbelåtenhet, då hon tänkte på Johns försakande kärlek och allt arbete, som han nedlagt på det lilla hemmet, vilket väntade henne, och då de i skymningen sutto bredvid varandra och talade om sina planer för framtiden, så blev allting så skönt och lysande, att hon glömde Sallys ståt och tyckte sig vara den rikaste och lyckligaste flicka i hela kristenheten.

Hanna återvände aldrig till tant March, ty den gamla damen hade fattat ett sådant tycke för Amy, att hon lovade henne att få taga ritlektioner för den förnämste ritläraren, om hon ville vara hos henne, och på sådana villkor hade Amy gärna tjänat en långt strängare fru. Om förmiddagarna arbetade Amy, och om eftermiddagarna roade hon sig och trivdes utmärkt väl.

Hanna ägnade sig uteslutande åt sina litterära intressen och åt Betty, vilken fortfarande var klen långt efter sedan febern var förbi. Hon var väl ej egentligen sjuk, men blev aldrig mera samma rödkindade flicka som [ 6 ]hon varit; det oaktat var hon alltid så hoppfull, blid och lycklig och skötte tyst och stilla sina kära plikter och var allas vän och hemmets ängel, långt mer än de, som höllo mest av henne, hade lärt sig inse.

Så länge »Den Kluvna Örnen» betalade Hanna en dollar spalten för hennes »skräp», som hon kallade det, ansåg hon sig vara riktigt förmögen och spann flitigt på sin lilla roman. Men stora planer välvde sig i hennes verksamma hjärna och ärelystna sinne, och det gamla tennköket på vinden innehöll en så småningom växande packe av nedsuddade manuskript, genom vilka namnet March en dag skulle bliva inskrivet i ryktets bok.

För att göra sin farfar till viljes lät Laurie pliktskyldigast skriva in sig på gymnasiet och gick igenom det på det lättvindigaste och angenämaste sätt. Laurie blev allas gunstling, och som han hade pengar, fint sätt, gott huvud och det bästa hjärta, som ständigt bragte honom själv i knipa, då han ville hjälpa andra, löpte han stor risk att bliva bortskämd och skulle, som så mången annan lovande yngling, även ha blivit det, om han ej haft en talisman mot allt dåligt i tanken på den gamle mannen, som med intresse följde hans framgång, och den moderliga vän, som vakade över honom, som om han hade varit hennes son, och slutligen — men därför icke minst betydelsefullt — medvetandet av att fyra oskyldiga flickor höllo av, beundrade och trodde på honom av allt hjärta.

Men som han blott var ett »förgudat människobarn», så var det ju helt naturligt, att han skulle bli en liten smula översittare, bråkmakare eller kavaljer, som än var sentimental, än skicklig simmare eller gymnast, allt eftersom det rådande modet vid gymnasiet fordrade.

Han gav stryk och fick stryk, begagnade slangspråk och var mer än en gång i fara att bli relegerad och bortkörd. Men som övermod, lust att göra rackartyg och driva litet voro orsaken till dessa uppträden, så lyckades han alltid rädda sig genom en öppen bekännelse, hederlig ersättning, eller genom den oemotståndliga övertalningsförmåga, som han ägde i högsta grad. Han brukade också [ 7 ]själv skryta med, hur han vid svårare tillfällen dragit sig ur klämman, och tyckte om att få flickorna att darra, då han omständligt berättade om sina triumfer över ondsinta lärare, högdragna professorer och besegrade fiender. »Karlarna i min klass» voro hjältar i flickornas ögon och de tröttnade aldrig på »våra kamraters» bedrifter och hade ofta tillfälle att sola sig i dessa högdjurs leenden, då Laurie hade dem med sig hem. Amy njöt isynnerhet av denna stora ära och blev en riktig kokett ibland dem, ty den lilla nåden blev tidigt medveten om och lärde sig begagna sin tjusningsförmåga.

Margret var alltför upptagen av sin egen och ende John för att bry sig om någon annan herre i hela skapelsen, och Betty för blyg för att kunna göra mera än se på dem och förundra sig över Amy, som vågade befalla dem så mycket; men Hanna däremot kände sig riktigt i sitt element och fann det mycket svårt att låta bli att ta efter deras rörelser, uttryckssätt och bedrifter, vilka föreföllo Hanna långt naturligare än det stillsamma sätt, som föreskrives unga damer. Alla herrarna tyckte ofantligt mycket om henne, då däremot ganska få av dem kunde undgå att ägna Amy några ömma suckar.

Men då vi tala om »ömma suckar», för det oss helt naturligt till »duvslaget», som det lilla huset kallades, vilket mr Brooke hade ställt i ordning till Margrets första hem. Laurie hade givit det detta namn och påstod, att det var synnerligen passande för ömma älskande, som ständigt kuttrade och kysstes som ett par turturduvor. »Duvslaget» var ett mycket litet hus med en trädgård bakom och en gräsplan framför, men gräsplanen var ungefär så stor som en halsduk, och här tänkte Margret ha en vattenkonst, en park och en mängd vackra blommor. Vattenkonsten representerades visserligen för närvarande av en av väder och vind illa medfaren urna, som mycket liknade en sönderslagen tvättkanna, parken bestod av några unga lärkträd, vilka sågo ut som om de icke riktigt bestämt sig för om de skulle leva eller dö, och vad den stora mängden av blommor beträffar, så var den blott antydd [ 8 ]medelst regementen av käppar, för att visa var frön voro sådda. Men inomhus var allt förtjusande, och den lyckliga fästmön fann intet fel från vinden ända ned till källaren. Nog var väl förmaket tämligen litet, men just därför var det en riktig lycka att de ej hade något piano, ty det hade säkert icke fått rum i sin helhet; även matsalen var rätt liten, så att då där dukades för sex personer, fingo de sitta ganska trångt; och kökstrappan, den tycktes då enkom vara gjord för att störta både tjänare och porslin huller om buller uti kollåren. Men sedan man väl blivit van vid dessa små obetydliga fel, så kunde ingenting vara mera fulländat, ty förstånd och smak hade ordnat det lilla hemmet, och resultatet blev särdeles tillfredsställande. I det lilla förmaket fanns det inga marmorbord, trymåer eller spetsgardiner, utan alla möblerna voro enkla; men däremot fanns det mycket böcker, några vackra tavlor, en blomsterställning stod i det utbyggda fönstret, och överallt såg man de många vackra gåvorna utbredda, som vänliga händer skänkt och vilka syntes ännu vackrare just för de kärleksfulla budskap de medförde.

Laurie hade skänkt en Psyche av parian, och jag tror ej, att den på minsta vis förlorade något av sin skönhet, därför att Brooke tog bort den piedestal, som hon stod på, eller att någon tapetserare skulle kunnat sätta upp de enkla gardinerna bättre än Amys artistiska fingrar gjorde; inte heller tror jag att något skafferi någonsin varit bättre försett med goda önskningar, glada ord och stora förhoppningar än detta, då Hanna och hennes mor satte upp Margrets få askar, fjärdingar och burkar, och jag är moraliskt övertygad, att det vackra nya köket aldrig kunnat se så fint och nätt ut, om icke Hanna tolv gånger ändrat plats och flyttat om varenda kruka och panna och lagt ved i spiseln, färdig att tändas på i samma ögonblick som »mrs Brooke kom hem». Jag betvivlar också, att en ung fru någonsin inträtt i det äkta ståndet med ett så rikligt förråd av dammborstar, klädhållare och lappåsar, som Margret; ty Betty hade skänkt henne så många, att de kunde räcka tills hon [ 9 ]skulle fira sitt silverbröllop; dessutom hade Betty skänkt henne tre olika slags torkhanddukar, enkom förfärdigade för att torka det fina porslinet, som begagnades vid bröllopet. Människor, som låta göra allting för betalning, veta ej huru mycket nöje de gå miste om; ty de grövsta sysslor bli roliga om kärleksfulla händer uträtta dem, och härpå fann Margret så många bevis i sitt lilla näste; ända ifrån brödkaveln i köket till silvervasen på hennes förmaksbord voro de talande bevis på omtanke och kärlek av de hemmavarande.

Så många glada stunder de haft tillsammans, och vilken högtid, då de skulle gå i bodarna och köpa till bosättningen, och vilka befängda misstag de hade gjort, och hur hjärtligt de skrattat åt Lauries löjliga uppköp. Fastän denne unge herre nästan gått igenom gymnasiet, så var han dock lika pojkaktig som någonsin och tyckte om små skämt. Han kom hem varje vecka, och då han sista gången var hemma på sitt korta besök, hade han hittat på att ta med sig några nya, nyttiga och högst sinnrika artiklar till den blivande unga matmodern. Först fick hon en påse med utmärkt möbelspik, så ett underbart litet rivjärn att riva muskot på, vilket gick sönder vid första försöket; en maskin att skura knivar på, som förstörde varenda kniv; ett slags sopborste, som mycket behändigt tog med sig all luggen från mattan och lämnade kvar allt damm; besparingstvål, som tog skinnet av händerna; utmärkt cement, som ej fäste ihop någonting annat än den lurade köparens fingrar; dessutom fick hon alla möjliga slags tennsaker, ända från en liten sparbössa att lägga slantar i, till en underbar kokapparat, som med ånga kunde tvätta vad som helst, varvid man hade den bästa utsikt att få vara med om en explosion.

Förgäves bad Margret Laurie upphöra med sina presenter. John skrattade åt honom, och Hanna kallade honom »Herr Bråkmakare». Laurie hade riktigt fått en vurm att beskydda yankeeuppfinningar, och vid de besök, som han varje vecka gjorde hos sina vänner, försåg han dem alltid med någon ny galenskap i uppfinningsväg.

[ 10 ]Slutligen var allt färdigt, det hade till och med lyckats Amy att få olika färg på tvålarna, så att den skulle överensstämma med färgen i rummen, och Betty dukade bordet till den första måltiden.

— Är du nöjd? Ser det inte hemtrevligt ut och känner du inte som du skulle bli lycklig här? frågade mrs March, just som hon och Margret, arm i arm och med större kärlek än någonsin slutande sig till varandra, genomvandrade Margrets nya konungarike.

— Jo, mamma, fullkomligt nöjd; och tack vare er alla, är jag lycklig, att inga ord kunna uttrycka det, svarade Margret med en blick, som var vältaligare än ord.

— Om du bara hade ett par jungfrur, skulle det vara fullkomligt, sade Amy, som just kom ut ur förmaket, där hon försökt vilket som skulle taga sig bäst ut, om man ställde en Merkurius av brons på kaminhyllan eller på blomsterställningen.

— Mamma och jag ha redan talat om det, och jag har beslutat att göra som mamma tycker. Här är så litet att göra, att då jag får Lotten, som går ärenden åt mig och hjälper mig då och då, får jag ej mera arbete, än nätt och jämnt så pass, att det hindrar mig från att bli lat eller att få hemlängtan, svarade Margret lugnt.

— Sally Moffat har fyra, invände Amy.

— Om Margret hade fyra, skulle de inte få rum i huset, och herrn och frun finge väl då bo i trädgården, inföll Hanna, som hade satt på sig ett stort köksförkläde och höll på att giva dörrlåsen en sista gnidning.

— Sally är inte en fattig mans hustru, och då man har en så elegant våning, som hon, måste man också ha många tjänare. Margret och John måste börja anspråkslöst; men jag är fullkomligt övertygad, att det kan rymmas lika mycken lycka i en liten våning som i en stor, och det är ett stort misstag av unga flickor, som Margret, att inte ta sig någonting annat för än att klä sig, ge befallningar och springa med skvaller. Då jag var nygift, brukade jag längta efter att mina kläder skulle bli utslitna eller sönderrivna, så att jag skulle få det nöjet att laga [ 11 ]dem, ty jag blev ordentligt led vid att ständigt sy tapisseri och brodera.

— Varför gick du inte i köket och lagade mat, som Sally säger att hon gör för att roa sig, fast rätterna aldrig lyckas och pigorna skratta åt henne, sade Margret.

— Jo, efter en tid gjorde jag det också; men jag »lagade» ej förrän Elsa hade lärt mig hur jag skulle göra, så att mina pigor icke skulle skratta åt mig, och då gick allt som en dans. Men sedan kom det en tid, då jag var innerligt tacksam att jag icke blott hade lust, utan även förmåga att koka god och smaklig mat åt mina små flickor, och jag kunde hjälpa mig själv, då jag icke längre hade råd att betala för någon hjälp. Du, min älskade Margret, börjar från motsatt håll, men den läxa du nu lär dig skall nog komma dig till nytta, allt eftersom John blir en förmögnare man; ty frun i huset, hon må nu vara aldrig så rik, måste ha reda på huru ett arbete skall göras, ifall hon vill att hennes tjänare skola tjäna henne ärligt och bra.

— Ja, mamma, det är jag fullt övertygad om, svarade Margret, som med stor uppmärksamhet lyssnat på denna lilla föreläsning; ty även de bästa kvinnor utbreda sig vidlyftigt, då de tala om detta allt uppslukande ämne — hushållet. Vet du, mamma, jag tycker bäst om det här lilla rummet i mitt lilla dockhus, tillade Margret, då de ett par minuter därefter gingo uppför trappan och sågo hennes väl försedda linneskåp. Betty höll just på att lägga in det snövita, släta linnet på hyllorna och var förtjust, då hon fått allt vackert och väl ordnat. Alla tre skrattade åt, att Margret hade kallat linneskåpet ett rum, då det var så litet.

Tant March hade sagt, att om Margret gifte sig med »den där Brooke», så skulle hon icke få ett öre av hennes pengar; men nu, sedan tiden mildrat hennes vrede och kommit henne att ångra sitt löfte, var hon i ett riktigt bryderi. Hon bröt aldrig sitt ord och bråkade nu sin hjärna huru hon skulle kunna kringgå det. Slutligen hittade hon på en plan, som hon blev belåten med. Hon bad [ 12 ]Florences mor, mrs Carrol, att låta sy och märka ett stort förråd av lakan, handdukar och duktyg och skicka det till Margret, som om gåvan varit från mrs Carrol själv. Detta gjorde mrs Carrol mycket riktigt; men icke desto mindre slapp hemligheten ut, till stor fröjd för Marchska familjen; ty tant March försökte se okunnig ut angående hela saken och påstod att hon ej kunde ge någonting annat än det gammalmodiga pärlbandet, som hon för länge sedan lovat åt den av flickorna, som först gifte sig.

— Din smak vittnar om huslighet, och det tycker jag om att se. Jag hade en ung vän, som icke köpte mer än tre par lakan till bosättningen, men däremot flera par sköljkoppar att ha åt sitt främmande, och det tyckte hon var långt bättre, sade mrs March under det hon med handen strök på de fina damastdukarna, vilkas vackra mönster hon med äkta kvinnlig förtjusning förstod att uppskatta.

— Jag har ej en enda sköljkopp, men mitt linneförråd kommer däremot att räcka så länge jag lever, påstår Elsa, och Margret såg på det med innerlig förnöjelse, vilket hon ock hade allt skäl till.

— Bråkmakaren kommer! ropade Hanna nedifrån trappan, och de gingo alla ned för att möta Laurie, vars veckobesök voro en viktig tilldragelse i deras lugna, enformiga liv.

En lång, bredaxlad ung man, med mycket kortklippt hår, rund filthatt och till hälften avdragen rock, kom med stora steg bort på vägen, gick över det låga staketet utan att stanna och giva sig tid att öppna porten, och med bägge händerna utsträckta gick han rakt fram till mrs March i det han hjärtligt sade: Här är jag, moder! Ja, allt är som sig bör vara!

De sista orden voro svar på den blick, som mrs March fäste på honom. Det var en så kärleksfull, frågande blick, som mött de vackra ögonen, att hela det lilla förspelet slutade som vanligt med en moderlig kyss.

— Detta är till mrs John Brooke med många gratulationer och lyckönskningar från givaren. Prosit, Betty! [ 13 ]Ack, vad det är för en uppfriskande syn att få se dig, Hanna! Amy, du har blivit alltför vacker för att icke vara förlovad än.

Under det Laurie talade, gav han åt Margret ett brunt papperspaket, ryckte i Bettys hårband, stirrade på Hannas stora köksförkläde och antog inför Amy en ställning av låtsad förtjusning, sedan skakade han hand med dem, hela laget om, varefter alla började att tala.

— Var är John? frågade Margret ängsligt.

— Han arbetar i dag för att få vara fri i morgon, min fru.

— På vilkens sida vanns sista vadet, Teddy? frågade Hanna, som fortfor att intressera sig för manliga tidsfördriv och idrotter, trots sina nitton år.

— Vår, naturligtvis. Jag önskar, att du hade varit där och sett det.

— Hur mår den förtjusande miss Randal? frågade Amy med ett skälmaktigt leende.

— Hon är grymmare än någonsin. Ser du icke hur jag magrat? Och Laurie slog sig härvid hårt för bröstet och uppgav en djup suck.

— Jag undrar vad han nu hittat på för en lustig sak. Lös upp paketet och se efter, Margret! utropade Betty, som med nyfikna blickar mönstrat det knöliga paketet.

— Det är en sak, som är nyttig att ha i huset, ifall det skulle bli eldsvåda eller komma tjuvar, sade Laurie, då till flickornas förtjusning en liten harskramla stack fram.

— Ifall John händelsevis skulle vara borta och ni bleve skrämd, mrs Brooke, så sväng bara med skramlan utanför fönstret, och den skall i ett ögonblick väcka hela grannskapet. Är det icke en förträfflig sak? Och Laurie gav dem i detsamma ett prov på dess förmåga att skramla, som kom dem att hålla för öronen.

— Denna gåva är för att visa min tacksamhet mot er; men då jag talar om tacksamhet, påminner jag mig att jag bör nämna, att ni står i tacksamhetsskuld till Elsa för att hon frälste er bröllopstårta från förstörelse. Jag [ 14 ]såg den bäras in i ert hus, och hade inte Elsa så dödsföraktande försvarat den, skulle jag säkert ryckt till mig en bit, så utsökt delikat såg den ut.

— Jag undrar, Laurie, om du aldrig skall bli fullvuxen, sade Margret med en mycket värdig ton.

— Å, hennes nåd, jag gör mitt bästa för att växa, men kan snart icke bli stort längre, är jag rädd, eftersom det tyckes, att i våra försämrade tider, en man sällan blir mer än sex fot, svarade den unge herrn, vars huvud ungefärligen räckte upp till den lilla kronan i taket. Jag förmodar, att det skulle vara vanvördigt att äta i den här splitter nya buren; men eftersom jag är förfärligt hungrig, så föreslår jag, att vi gå härifrån, tillade han hastigt.

— Mamma och jag skola vänta på John. Dessutom är det ännu några saker, som skola ordnas, sade Margret i det hon skyndade sig bort.

— Betty och jag skola gå till Kitty Bryants för att skaffa oss litet mera blommor tills i morgon, sade Amy just som hon knöt en mycket fantastisk hatt över sina vackra, fladdrande lockar, varvid hon njöt av effekten lika mycket som någon annan.

— Se så, Hanna, överge inte en kamrat. Jag är i ett sådant utmattat tillstånd, att jag inte kan ta mig hem utan hjälp. Men vad ni gör, så tag för all del inte av er köksförklädet, ty det klär er förtjusande, sade Laurie, då han såg, att Hanna icke brydde sig om hans avsky för förklädet, utan helt lugnt bjöd honom armen för att stödja hans trötta ben.

— Laurie, nu vill jag tala allvarsamt med er angående morgondagen, började Hanna just som de gåvo sig i väg. Ni måste lova att uppföra er väl och icke ställa till några upptåg och förstöra våra planer.

— Nej, inte ett enda upptåg.

— Och så får ni inte säga något löjligt, då vi skola vara allvarsamma.

— Det gör jag aldrig. Ni däremot är just rätta personen, vad sådant angår.

[ 15 ]— Och jag ber er så innerligt att inte se på mig under vigselakten, för då kan jag inte låta bli att skratta.

— Ni kan inte se mig; ty ni kommer att gråta så, att den tjocka dimman framför edra ögon gör allting mörkt för er.

— Jag gråter aldrig, om det inte är för någon djup sorg.

— Som till exempel, då gamla kamrater komma in på gymnasium, avbröt Laurie med ett förföriskt leende.

— Å, skryt lagom! Jag var bara litet ledsen för att göra flickorna sällskap.

— Alldeles riktigt. Men, Hanna, hur har farfar varit i veckan? Har han varit vid gott lynne?

— Mycket gott. Har ni kanske kommit i knipa och vill veta hur han skall ta underrättelsen? frågade Hanna mycket skarpt.

— Å, Hanna, hur kan ni tro, att jag skall kunna se er mor i ansiktet och säga att allt är som sig bör, om det inte vore så? frågade Laurie och såg förnärmad ut.

— Det trodde jag inte.

— Nå, gå inte då och var misstänksam! Jag behövde blott litet pengar, fortfor Laurie blidkad av hennes hjärtliga ton.

— Ni gör av med mycket pengar, Laurie.

— Å, det är inte jag, som gör av med dem, utan det göra de själva. Jag vet ej hur det kommer sig, men innan jag vet ordet av, så äro de borta.

— Ni är så givmild och god och låter folk låna av er och kan aldrig säga »nej» till någon människa. Vi hörde talas om Henshaw och allt ni gjorde för honom. Om ni alltid gör av med edra pengar på det viset, så skall ingen klandra er, sade Hanna innerligt.

— Å, han gjorde ett berg av en mullvadshög. Men ni kunde väl ej vilja, att jag skulle låta den präktige gossen arbeta ihjäl sig av brist på hjälp, då han är värd långt mer än ett helt dussin av oss lata karlar. Skulle ni velat det?

— Naturligtvis inte; men jag kan inte inse, vad ni [ 16 ]har för nytta av att ha sjutton västar, halsdukar i oändlighet och en ny hatt för var gång ni kommer hem. Jag trodde, att ni kommit över den perioden, då man tycker om att snobba; men oupphörligt skymtar snobben fram, än här, än där. För närvarande är det modernt att se avskräckande ut, att låta sitt huvud se ut som en ryktborste, begagna åtsittande jacka, citrongula handskar och klumpiga stövlar, som äro tvära för tån. Jag skulle ingenting säga, om dessa fula moder vore billiga, men de äro lika dyra som alla andra, och jag kan inte finna, att det är någon fördel med dem alls.

Laurie vek sig dubbel av skratt åt detta anfall, så att hans runda filthatt föll av honom, och Hanna trampade på den, en förolämpning, som blott gav Laurie ett tillfälle att vidlyftigt orda om fördelen av en ny grov kostym som han höll på att skaffa sig, då han tog upp sin tilltygade hatt och stack ner den i fickan.

— Men gräla nu inte mera utan var snäll. Jag får mer än nog hela veckan igenom och tycker om att roa mig, då jag kommer hem. Jag skall uppföra mig så väl i morgon, att det skall bli en riktig fröjd för mina vänner.

— Jag skall lämna er i fred, om ni bara ville låta ert hår växa. Jag är inte högfärdig, men jag tycker inte om att bli sedd tillsammans med en person, som ser ut som en fäktare, sade Hanna strängt.

— Vi ha anlagt det mindre vackra modet att begagna kortklippt hår, därför att det främjar studierna, sade Laurie, som man ingalunda kunde anklaga för fåfänga, då han frivilligt kunde uppoffra sitt vackra, lockiga hår och låta klippa av det ända intill huvudet

— Vet ni, Hanna, jag tror, att lilla Parker verkligen är pin kär i Amy. Han talar ständigt om henne, skriver vers och gör månskenspromenader, vilket allt sammanlagt ser ganska misstänkt ut. Vore det inte bäst, att han bekämpade sitt lilla tycke medan det ännu blott är i knoppning? frågade Laurie, med en äldre brors förtrolighet, efter en stunds tystnad.

— Jo, naturligtvis vore det bättre för honom, ty vi [ 17 ]vill inte ha några flera giftermål i familjen på många år. Min Gud! Jag kan inte förstå vad de barnen tänka på! Och Hanna såg härvid så förargad ut, som om Amy och lilla Parker ännu icke uppnått »tonåren».

— Ja, vi leva i en tid, då allt sker fort, och jag vet ej vad vi kunna gå till mötes. Ni är ju bara barnet, Hanna, men nog blir det ni, som härnäst gifter er och lämnar mig kvar att sörja, sade Laurie i det han skakade på huvudet åt dessa försämrade tider.

— Skulle jag gifta mig? Å, oroa er inte! Jag hör ej till de älskvärda damerna, därför vill ingen heller ha mig, och det är ju rätt lyckligt, ty det måste alltid finnas en gammal ogift tant i var familj.

— Ni ger aldrig någon minsta möjlighet att närma sig er, sade Laurie i det han vände bort blicken, och rodnaden i hans solbrända ansikte blev litet högre än förut. Ni vill aldrig visa den milda sidan av er karaktär, och om en man händelsevis skulle få se en skymt av den och inte kan dölja att han tycker om vad han sett, så behandlar ni honom alldeles som mrs Gummidge gjorde med sin tillbedjare och slår kallt vatten över honom och blir så full av törntaggar, att man varken vågar röra vid er eller se på er.

— Jag tål ingen flirt och har alldeles för mycket att göra för att tycka om att bli plågad med sådana dumheter. Kan man tänka sig någonting förfärligare än att upplösa en familj på detta sätt! Men tala ej mer om saken! Det tycks nästan som Margrets giftermål hade förvridit huvudena på oss, ty vi tala aldrig om någonting annat än beundrare och galenskaper, låt oss därför byta om ämne, ty jag vill ej bli förargad, men nog såg Hanna ut som hon skulle varit färdig att slå kallt vatten över den, som på minsta vis retade henne.

Hurudana Lauries känslor än måtte hava varit, fann han likväl ett avlopp för dem i en låg vissling och i den fruktansvärda förutsägelsen, som han upprepade just som de skildes vid porten: — Kom ihåg mina ord, Hanna, att det blir ni, som härnäst gifter er.