Våra vänner från i fjol/Kapitel 03

←  Det första bröllopet

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Artistiska försök

Litterära läxor  →

TREDJE KAPITLET.
Artistiska försök.

Människor behöva lång tid innan de lära sig skillnaden emellan talang och snille, isynnerhet unga, äregiriga män och kvinnor, och Amy fick genomgå många prövningar, innan hon lärt sig denna skillnad, ty tagande entusiasm för inspiration, försökte hon sig på varje bransch av konsten med ungdomlig djärvhet. Under en lång tid var det ett fullkomligt stillestånd i att göra lerfigurer, hon gick i stället helt och hållet upp i att rita med penna och bläck, och det med sådan smak och skicklighet, att hennes arbeten blevo både omtyckta och köpta. Men som hon överansträngde sina ögon med detta, måste hon snart ställa penna och bläck åsido och gjorde i stället ett djärvare försök att rita med kol. Så länge denna vurm räckte, levde hela familjen i en ständig fruktan för eldsvåda, ty vid alla tider på dagen kände man i hela huset brandos, ofta blevo de uppskrämda av rök från vindskammaren och glödheta eldgafflar strödda huller om buller överallt, så att Elsa aldrig någonsin gick till sängs utan att hava ett vattenämbar och en ringklocka bredvid dörren, ifall det skulle bryta ut eld. Raphaels ansikte fanns djärvt utfört på undre sidan utav kransen av en pelare, och Bacchus’ huvud på en öltunna; en sjungande kerub prydde sockerskrinet, och försök att porträttera »Garrick köpande handskar av grisetten» hade för en tid givit henne tillräckligt med brännblåsor.

För brända fingrar föll det sig helt naturligt att gå över från eld till olja, och Amy började måla med oförminskad iver. En artist bland hennes vänner hade givit henne av sina bortkastade paletter, borstar och färger, och hon smetade på med borsten och frambragte landskap med herdar och herdinnor och sjöstycken, som voro sådana, att man aldrig sett maken till dem varken på vatten eller land. Hennes jättelikt tilltagna kreatur skulle säkert vunnit priset vid ett lantbruksmöte, och hennes fartyg gungade så förfärligt, att de helt visst skulle framkallat sjösjuka hos den mest sjövane åskådare, såvida icke den ytterliga missaktningen för alla kända regler vid byggandet och tacklingen av ett skepp kommit honom att kvävas av skratt vid första ögonkastet. Svartmuskiga pojkar och mörkgula madonnor stirrade på en från ett hörn av ateljén; men de liknade icke Murillos; oljebruna ansikten med djupa skuggor och ett mörkt streck på orätt plats skulle vara kopior efter Rembrandt; feta fruntimmer och vattusiktiga barn skulle vara efter Rubens, och Turners sätt att måla oväder framställdes medelst blå åskmoln, gul blixt, brunt regn, röd himmel med en äppelfärgad plätt i mitten, som kunde föreställa solen eller en boj eller en sjömansskjorta eller en kungamantel eller vad åskådaren behagade.

Sedan ritade hon porträtt i svartkrita, och hela familjen hängde i en rad och alla sågo så vilda och sotiga ut, som om de nyss kommit upp ur kollåren. Då hon sedan ritade om dem med blyertspenna, blevo de bättre, ty likheten var ganska träffande, och Amys hår, Hannas näsa, Margrets mun och Lauries ögon förklarades vara »utmärkt väl träffade». Därpå följde en återgång till lera och gips, och spöklika avgjutningar utav hennes bekanta påträffades i varje vrå eller föllo ned på folks huvuden från garderobshyllorna. Barn lockades in att sitta modeller, tills deras osammanhängande berättelser om hennes hemlighetsfulla uppförande gjorde, att miss Amy betraktades som ett slags ung, barnätande jättinna. Men hennes försök i den riktningen fingo likväl ett hastigt slut genom en förarglig händelse, som kom hennes iver att svalna. Som hon någon tid var utan modeller, företog hon sig att gjuta sin egen vackra fot, och familjen blev en dag uppskrämd av ett besynnerligt buller och häftiga skrik, och då de sprungo för att hjälpa, funno de den unga entusiasten vilt hoppande omkring med foten fastsittande i en panna full med gips, vilket hade hårdnat till med en oväntad hastighet. Med mycken svårighet och icke utan fara blev foten befriad; ty Hanna var så full med skratt, att då hon skulle ta loss den, kom kniven för djupt ned och skar den stackars foten och lämnade åtminstone kvar för livstiden ett minne av hennes artistiska försök.

Efter denna händelse gjorde Amy ett litet uppehåll med sina försök, tills hon fick en vurm att måla efter naturen, vilken kom henne att ständigt ströva omkring på fältet, i skogen och vid floden för att skaffa sig vackra studier och längta efter att få kopiera ruiner. Hon fick oupphörligt snuva utav att sitta på det fuktiga gräset för att teckna av »en liten förtjusande bit», som bestod av en sten, en stubbe, en svamp och en avbruten kungsljusstjälk, eller ock utgjordes den av en ofantlig massa moln, som mycket liknade en vacker exposition av uppbäddade dunbäddar. Hon förstörde sin hy genom att vid midsommartiden ro på floden i det starka solskenet för att studera ljus och skugga och fick en rynka över näsan genom att försöka ta reda på rätta »synpunkten» eller vad de där artistiska sneglingarna kallas.

Om »snille är evigt tålamod» som Michel Angelo påstår, så hade Amy säkerligen en viss rättighet till denna egenskap, ty trots alla motgångar, felsteg och förödmjukelser, fortsatte hon likväl och trodde fullt och fast att hon med tiden nog skulle utföra någonting, som var värt att kallas »konstnärligt».

Men under tiden studerade hon, arbetade och roade sig med många andra sysselsättningar, ty hon hade föresatt sig att bliva en intressant och särdeles bildad kvinna, även om hon aldrig kunde bli någon stor artist. Häri lyckades hon bättre, ty hon var en av dessa lyckligt lottade, som behaga, utan minsta ansträngning, som få vänner överallt och ta livet så glatt och lätt som möjligt, att mindre lyckligt lottade naturer äro frestade att tro, att sådana människor äro födda under en lycklig stjärna. Alla tyckte om henne, ty ibland hennes goda gåvor fanns även takt. Hon hade en medfödd känsla av vad som var lämpligt och behagligt och sade alltid just rätta saken till den rätta personen och uppförde sig ständigt så, som tid och rum fordrade, och förde sig med en sådan säkerhet, att systrarna brukade säga: Om Amy skulle komma till hovet, skulle hon fullkomligt veta huru hon skulle skicka sig, utan någon föregående undervisning.

En av hennes svagheter var hennes önskan att få uppträda i »vår bästa societet», utan att hon riktigt visste, vad den bästa egentligen var. Rikedom, en ansedd samhällsställning, att äga alla möjliga talanger och ett elegant sätt, voro i hennes ögon högst önskvärda saker, och hon tyckte om att vara tillsammans med dem, som ägde detta. Ofta tog hon av misstag det falska för det sanna och beundrade, vad som ej var värt att beundras. Som hon aldrig glömde sin förnäma börd, uppodlade hon sina aristokratiska tycken och känslor, för att hon, då lägligt tillfälle yppade sig, skulle kunna vara färdig att inta den plats, varifrån fattigdomen nu utestängde henne.

»Hennes nåd», som hennes vänner kallade henne, önskade uppriktigt att bli en verklig »lady» till det yttre, liksom hon var det till hjärtat, men det återstod för henne ännu att lära, att man med penningar lika litet kan köpa bildning och godhet, som att rang alltid skulle skänka innehavaren därav ädelhet, och att sann bildning alltid ger sig själv till känna, trots all yttre tillbakadragenhet.

— Jag vill be dig om någonting, sade Amy en dag, då hon med viktig min kom in till modern.

— Nåväl, vad är det, min lilla flicka? frågade modern, i vars ögon den ståtliga unga damen ännu var det »lilla barnet».

— Vår ritklass slutar nästa vecka, men innan flickorna skiljas åt för sommaren, skulle jag så gärna vilja bjuda hit dem en dag. De önska så mycket att få se floden och rita av den söndriga bryggan och kopiera några av studierna, som jag har i min bok och som de tycka så mycket om. De ha varit så vänliga mot mig på många sätt och det är jag så tacksam för; ty fastän de äro rika och veta att jag är fattig, ha de likväl inte gjort någon skillnad.

— Och varför skulle de göra det? frågade mrs March, tagande på sig den minen, som flickorna kallade hennes »Maria Theresiamin».

— Du vet lika väl som jag, att det nästan hos varenda människa gör skillnad, och du behöver inte rugga upp dina fjädrar, alldeles som en liten snäll rar höna, då hennes kycklingar blivit hackade av mindre fåglar; du vet ju, att den fula andungen till slut blev en svan, och Amy smålog utan minsta bitterhet, ty hon ägde ett lyckligt lynne och ett spänstigt sinne.

Mrs March smålog och bekämpande sin moderliga stolthet frågade hon:

— Nåväl, min svan, vad har du för planer?

— Jag skulle så gärna vilja bjuda hit några flickor på lunch nästa vecka för att låta dem åka till några platser de önska se — kanske också göra en båtfärd på floden — och ställa till en liten artistfest för dem.

— Nå den planen tycks vara utförbar. Vad vill du ha till lunch? Jag tycker du inte skulle behöva ha någonting annat än tårtor, smörgåsar, frukt och kaffe.

— Ack nej, snälla mamma! Vi måste ha kall tunga och kyckling, fransk choklad och glass efteråt. Flickorna äro vana vid sådant, och jag vill ha min lunch riktigt fin, fastän jag arbetar för mitt uppehälle.

— Hur många unga damer är det? frågade modern, som började se allvarsam ut.

— Det är tolv eller fjorton i klassen, men jag tror inte, att de komma alla.

— Mitt kära barn, du får lov hyra en omnibus så att du kan låta dem åka omkring litet.

— Ah, mamma, hur kan du tänka någonting sådant! Säkert kommer det icke mer än sex eller åtta och därför skall jag hyra en häst och låna mr Laurences sherry bounce (Elsas sätt att uttala char-à-bancs).

— Allt detta blir dyrt, Amy.

— Inte så värst; jag har räknat ut vad det kommer att kosta och skall betala det själv.

— Tror du ej, mitt kära barn, att eftersom de här flickorna äro vana vid sådant där — ty det bästa vi kunna åstadkomma blir ej någonting nytt för dem — de skulle vara mycket mera roade av en enklare tillställning, om inte för någonting annat, så för ombytes skull, och för oss vore det långt bättre, än att köpa eller låna vad vi ej behöva och ge oss in på något, som icke står i överensstämmelse med våra omständigheter.

— Om jag inte kan få det, som jag tänkt mig, så vill jag icke ha det alls. Jag vet att jag mycket väl kan utföra min plan, om blott du och flickorna vilja hjälpa mig litet; och jag kan icke förstå, varför jag icke skulle kunna det, då jag är villig att betala för det, sade Amy med denna bestämdhet, vilken vid motstånd så gärna övergår till envishet.

Mrs March visste, att erfarenheten var en förträfflig lärarinna, varför hon ock, såvitt möjligt var, lät barnen på egen hand lära de läxor, som hon så gärna skulle hava velat göra lättare för dem, om de icke hade varit lika motvilliga att ta råd som luktsalt och sennetste.

— Gott, Amy, om du av allt hjärta önskar det och ser dig god att kunna genomföra din plan utan för mycket slöseri av penningar och tid och med bibehållet glatt lynne, så skall jag inte vidare sätta mig emot din önskan. Tala nu med flickorna om saken; jag skall hjälpa dig på bästa sätt, vilkendera planen du än må bestämma dig för.

— Tack, mamma! Du är alltid så snäll och rar! Med dessa ord skyndade Amy bort för att diskutera planen med systrarna. Margret samtyckte genast och lovade henne hjälp — hon erbjöd henne glatt allt vad hon ägde, ända från sitt eget lilla hem till sina bästa saltskedar; men Hanna rynkade pannan åt hela förslaget och ville i början inte ha någonting med det att göra.

— Varför i all världen skall du förslösa dina penningar, plåga de dina och vända upp och ned på huset för en hop flickors skull, som ej bry sig om dig för ett öre. Jag trodde du hade alltför mycket både stolthet och förstånd för att krypa för någon dödlig kvinna, blott därför, att hon begagnar franska skodon och åker i en kupé, sade Hanna, som icke var i det bästa lynne för sociala företag emedan hon hade blivit bortkallad från sin bok just vid det mest tragiska stället.

— Jag kryper icke, och jag tycker ej om att ständigt bliva mästrad så där av dig! svarade Amy förnärmad, ty de bägge fortforo ännu att kivas, då sådana frågor kommo på tapeten. Flickorna hålla av mig och jag av dem, och trots allt vad du kallar för moderna dumheter, så finnes det dock hos dem både godhet, förstånd och talang. Du bryr dig ej om att få människor att hålla av dig, eller att komma in i en god sällskapskrets och odla din smak och få ett bildat sätt; men det gör jag, och ämnar på bästa vis använda varje tillfälle, som erbjuder sig. Du får mycket gärna gå igenom världen med armbågarna ute och näsan i vädret och kalla det oberoende, om du vill; det är icke min sak.

Då Amy vässte sin tunga och lättade sitt sinne, var det vanligen hon, som hade största fördelen därav, ty det felades henne sällan gott omdöme, då däremot Hanna av sin frihetskärlek och hat till allt slags etikett drog sådana konsekvenser, att hon alltid trasslade in sig själv i sina argument. Amys definition på Hannas åsikt om oberoende var ett så bra påhitt, att de bägge två brusto i skratt och samtalet tog en mera vänlig vändning. I hög grad mot sin vilja måste Hanna slutligen samtycka att uppoffra en dag för mrs Grundy och hjälpa sina systrar med vad hon ansåg vara »en idiotisk tillställning».

Bjudningen blev utfärdad och nästan alla antogo den, och följande måndag var utsatt till den stora dagen. Elsa var ur humör, emedan hennes vanliga sysslor under veckan kommo i oordning, och hon förutspådde »att då man ej fick tvätta och stryka på sin rätta tid, skulle det göra, att det gick på tok överallt.» Att en av de förnämsta drivfjädrarna på detta sätt hakade upp sig, hade ett högst menligt inflytande på hela tillställningen; men Amys motto var: Aldrig misströsta, och som hon fullkomligt visste hur hon ville ha det, fortfor hon att utföra sin plan trots alla hinder.

Att börja med misslyckades Elsas anrättningar: kycklingen blev seg och tungan för salt, och chokladen ville inte fradga sig ordentligt. Därtill kom att tårtorna och glassen kostade långt mera, än Amy hade väntat, liksom också vagnen. Dessutom fick hon en hel mängd andra utgifter, som väl tycktes obetydliga i början, men sammanräknade uppgingo till en förfärligt stor summa för Amys börs. Betty förkylde sig och måste lägga sig till sängs; Margret fick så ovanligt många visiter, att hon måste stanna hemma, och Hanna var vid ett så ojämnt lynne, att hon oupphörligt slog sönder saker, gjorde misstag och hade oändliga missöden.

— Om inte mamma håde hjälpt mig, skulle det aldrig gått för sig, förklarade Amy efteråt och ihågkom det även med tacksamhet långt efter sedan »säsongens förnämsta tillställning» redan var bortglömd av alla. Ifall vädret icke blev vackert på måndagen, skulle de unga damerna komma på tisdagen i stället, en anordning, som i högsta grad förargade Hanna och Elsa. På måndagsmorgonen var vädret av denna obestämda beskaffenhet, som är mera förargelseväckande än en ihållande regnskur. Det duggade litet, det blåste litet, solen sken litet och vädret tycktes ej veta hur det skulle vara, förrän det var för sent för andra att veta huru de skulle göra. Amy gick upp i daggryningen, körde folk upp ur sängarna och hade dem att äta frukost tidigt, så att allting i huset snart skulle bliva i ordning.

Hon tyckte att förmaket såg ovanligt tarvligt ut, men utan att börja sucka efter vad hon ej ägde, ordnade hon det i stället med stor skicklighet på bästa sätt; på de ställen där mattan var mest utsliten satte hon stolar, fläckarna på väggen skylde hon med tavlor i ebenholtsramar, och i hörnen ställde hon hemgjorda statyer, vilket gav rummet ett artistiskt utseende, vartill även de vackra blomstervaserna bidrogo, varmed Hanna rikligt försett det.

Lunchen såg utmärkt lyckad ut, och då Amy avmönstrade den, önskade hon av allt hjärta, att den måtte smaka dem och att de lånade glasen och porslinet och silvret skulle vara väl hemskickade igen, utan att ha fått någon skada. Vagnarna hade blivit tingade, mrs March och Margret voro redan i ordning för att taga emot gästerna; Betty hade blivit så pass rask, att hon kunde hjälpa Elsa bakom scenen, och Hanna hade lovat att vara så livlig och älskvärd som en frånvarande själ, ett värkande huvud och ett mycket bestämt ogillande av alla och allting kunde tillåta. Under det Hanna helt uttråkad gick och klädde sig, höll Amy på att muntra upp sig med föreställningar om det lyckliga ögonblick, då lunchen väl var överstökad och hon sedan fick åka ut med sina vänner och tillbringa en hel eftermiddag, endast sysselsatt med artistiska förströelser; ty »sherry bouncen» och den trasiga bryggan voro vad hon förnämligast hade att bjuda på.

De väntade i två hela timmar, och härunder sprang Amy från fönstret till förstutrappan, under det den allmänna meningen oupphörligt växlade om lika fort som en väderhane. Vid elvatiden kom det en liten regnskur, som tydligen hade dämpat de unga damernas förtjusning en liten smula, ty de skulle kommit klockan tolv, men ingen kom. Klockan två satte sig den uttröttade familjen i solskenet för att förtära festens förgängliga beståndsdelar, som icke kunde bevaras längre och som annars skulle gått förlorade.

— I dag är vädret icke alls ostadigt, och då komma de säkert, låtom oss därför gå upp strax och göra oss i ordning att ta emot dem, sade Amy, just som solen den följande morgonen väckte henne.

Hon talade glatt, men i sin själs innersta önskade hon, att hon ingenting sagt angående tisdagen, ty hennes intresse började bliva något gammalt, liksom tårtorna.

— I dag kan jag inte skaffa någon hummer, därför få ni vara utan sallat, sade mr March, som en halvtimme senare kom in med ett utseende av tyst förtvivlan.

— Då kan man i stället ta kycklingen, ty i sallaten känns det icke, att han är seg, sade mrs March.

— Elsa lät den stå en minut på köksbordet, och under tiden hade kattorna tagit den. Det gör mig mycket ledsen, Amy, sade Betty, som fortfarande var en stor beskyddarinna av kattor.

— Jag måste ha hummer, ty tunga ensamt duger inte, svarade Amy mycket bestämt.

— Skall jag rusa av in till staden och köpa en hummer? frågade Hanna med en martyrs storsinthet.

— Då skulle du säkert komma hembärande med den under armen, utan att ens ha papper om den, bara för att reta mig. Nej, jag skall gå själv, sade Amy, vars sinne började jäsa.

Insvept i en tjock slöja och försedd med en vacker reskorg begav hon sig åstad, kännande att en liten svalkande färd skulle göra henne gott och hjälpa henne gå i land med dagens mödor.

Efter en stunds sökande lyckades hon få hummer och tillika en butelj saft. För att det icke ytterligare skulle bliva någon tidsspillan, begav hon sig skyndsamt hemåt, mycket belåten med sin förtänksamhet.

Som den ende passageraren i omnibusen utgjordes av ett gammalt sömnigt fruntimmer, stack Amy slöjan i fickan och ämnade förkorta den tråkiga vägen med att försöka räkna ut vart alla hennes pengar tagit vägen, och hon var så sysselsatt med sitt papper och siffrorna, att hon ej märkte, att en ny passagerare kom in i omnibusen, utan att låta den stanna, förrän en manlig stämma sade: — God morgon, miss March! varvid hon tittade upp och såg framför sig en av Lauries mest eleganta gymnasiivänner.

Under det hon av innersta hjärta satt och önskade, att han måtte stiga ur före henne, glömde hon alldeles bort sin korg, som stod vid hennes fötter. I glädjen över att hon hade på sig sin nya resdräkt, besvarade hon med sitt vanliga behag och livlighet den unge mannens hälsning.

De hade mycket trevligt, ty Amys största bekymmer blev genast hävt, så fort hon fick veta, att den unge herrn skulle stiga ur omnibusen före henne.

Hon började tala i en mycket skrytsam ton, då den gamla damen gick ur. Just som hon stapplade bort till dörren, slog hon omkull korgen och, o fasa! hummern i all sin simpla storlek och glans låg blottad inför en Tudors högförnäma ögon!

— Vid Jupiter, har hon inte glömt sin middag! utropade den intet ont anande unge mannen, i det han med sin käpp petade in det röda vidundret på dess plats för att sedan räcka korgen till den gamla damen.

— Var god låt honom stå — den är — den är min, mumlade Amy med ett ansikte, som var nästan lika rött som hummern.

— Ah, jaså! Jag ber så mycket om ursäkt! Det var en ovanligt präktig hummer! sade Tudor med en sinnesnärvaro och med ett så allvarligt intresse, att det gjorde hans uppfostran all heder.

Amy hämtade sig i en handvändning, satte modigt upp korgen på sätet och sade skrattande: — Skulle ni inte önska, att ni finge litet med av sallaten, som skall lagas av den här hummern, och att ni finge se de förtjusande unga damerna, som skola äta den?

Det kunde man kalla takt: hon hade vidrört två av de största svagheterna i manliga sinnen, varvid hummern genast gav anledning till en mängd behagliga minnen, och nyfikenheten angående »de unga förtjusande damerna» vände hans tankar från den löjliga olyckshändelsen.

Han kommer nog att skratta och göra sig löjlig över det, då han träffar Laurie, men jag kommer inte att träffa dem, och det är ändå en tröst, tänkte Amy, då Tudor bockade sig och gick.

Då hon kom hem, talade hon icke om sitt möte (ehuru hon upptäckte, att hon, tack vare den kullslagna korgen, hade fått sin nya klänning mycket förstörd utav små bäckar av saft, som runno nedför kjolen), utan hon fortsatte sina tillredelser, vilka nu syntes henne tråkigare än någonsin. Som hon visste, att grannarna voro intresserade av hennes tillställning, önskade hon utplåna gårdagens misslyckande med en desto större framgång i dag. Hon sade därför till att »sherry bouncen» skulle köra fram, varefter hon satte sig upp i den och for att möta sina gäster och föra dem till banketten.

— Nu komma de! Jag hör att det åker! Jag skall gå ut på trappan att taga emot dem; det ser så vänligt och artigt ut, och jag vill, att det stackars barnet skall känna sig glatt efter alla sina bekymmer, sade mrs March, i det hon lät orden följas av handling. Men efter en enda blick drog hon sig tillbaka med ett obeskrivligt uttryck, ty Amy och ett ungt fruntimmer sutto ensamma i vagnen och sågo ut som de alldeles försvunnit i det stora åkdonet.

— Spring, Betty, och hjälp Elsa att taga bort hälften av sakerna, som stå på bordet, ty det skulle se för tokigt ut att sätta fram en lunch för tolv personer åt en enda flicka, utropade Hanna, i det hon skyndade sig bort till de lägre regionerna, alltför upprörd att ens stanna för att skratta.

Amy kom in och var fullkomligt lugn och särdeles hjärtlig mot den enda gäst, som hållit sitt löfte; den övriga familjen, som hade dramatiska anlag, spelade likaledes sina roller väl, och miss Eliott tyckte dem vara mycket glada och trevliga människor, ty det var omöjligt för dem att alltid kunna bemästra sin oemotståndliga skrattlust.

Den omändrade lunchen avåts under stor glädje, ateljén och trädgården besöktes, konsten avhandlades med hänförelse, Amy rekvirerade en ensitsig chäs (ack, i stället för den eleganta sherry bouncen!) och åkte omkring med sin vän i grannskapet helt lugnt tills solen gick ned, då »sällskapet gick sin väg».

Då Amy kom in såg hon trött ut, men var lika lugn som vanligt. Hon märkte att varje spår av den olyckliga festen var försvunnet, utom ett misstänkt veck omkring Hannas mungipor. — Du har haft vackert väder att åka i i eftermiddag, sade modern lika vördnadsfullt, som om alla tolv hade kommit.

— Miss Eliott är en mycket söt flicka och syntes vara road, tyckte jag, sade Betty med ovanlig värme.

— Kan du skänka mig några av dina tårtor? Jag behöver verkligen några, ty jag har så mycket främmande och kan icke göra sådana delikata tårtor som du, sade Margret allvarsamt.

— Tag dem allesammans! Jag är den enda här, som tycker om sötsaker, och det skulle bli bara smulor av dem, innan jag hunne göra slut på dem, svarade Amy, i det hon med en suck tänkte på det rikligt tilltagna proviantförrådet, som hon lagt in för att slutas på ett sådant sätt som detta!

— Det är skada att icke Laurie är här och hjälper oss, sade Hanna, just som de för fjärde gången på två dagar satte sig ned att äta glass och sallat.

En varnande blick från modern tystade alla vidare anmärkningar och hela familjen åt under hjältemodig tystnad tills mr March milt yttrade: — Sallat var en av de gamles favoriträtter och Evelyn — här avbröt ett allmänt utbrott av skratt »sallatshistorien», till stor förvåning för den lärde mannen.

— Lägg alltsammans i en korg och skicka det till Hummels — tyskar tycka om sådana rätter. Jag är sjuk av blotta åsynen därav, och det är inget skäl att ni skola dö allesammans utav magont bara för att jag var en toka, utropade Amy, torkande sina ögon.

— Jag trodde jag skulle dö av skratt, då jag såg er bägge flickor ruska omkring i den där besynnerliga vagnen, som jag inte vet vad han hette, och ni såg alldeles ut som ett par små kärnor i ett nötskal, och mamma, som stod och väntade, för att i full ståt ta emot den stora mängden, suckade Hanna, alldeles utmattad av skratt

— Jag är mycket ledsen, kära Amy, att du blev narrad, men vi gjorde alla vårt bästa för att du skulle bli belåten, sade mrs March med en ton full av moderligt bekymmer.

— Jag är belåten. Jag har utfört vad jag företagit mig, och det är icke mitt fel, att jag misslyckats och det tröstar jag mig med, sade Amy med en liten darrning i rösten. Jag tackar er mycket allesammans för att ni hjälpt mig; men jag skall tacka er ännu mera, om ni inte på en hel månad vidare tala om saken.

Ingen gjorde det på flera månader; men ordet fest framkallade alltid ett allmänt leende, och Lauries födelsedagspresent till Amy var en liten korallhummer i fason av en dyrk att bära i klockkedjan.