←  Artistiska försök
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Litterära läxor
Erfarenheter inomhus  →


[ 39 ]

FJÄRDE KAPITLET.
Litterära läxor.

Lyckan smålog hastigt åt Hanna och lät en lyckopenna falla på hennes stig. Det var just icke en guldpenna, men jag betvivlar, att en halv million skulle hava skänkt mer verklig lycka, än den lilla summa gjorde, som hon förvärvade med sin penna.

Hanna brukade stänga in sig på sitt rum ett par veckor i sänder; hon tog då på sig sin skrivdräkt »och föll i en göl», som hon kallade det, varvid hon med själ och hjärta arbetade på sin roman, ty innan den var slutad, kunde hon icke få någon ro. Hennes skrivdräkt bestod av ett stort svart förkläde — på vilket hon efter behag kunde torka av sin penna — och en mössa av samma slags tyg, prydligt utstyrd med en röd skärm. I denna mössa stack hon in håret, då hon var klar att gå till segels. För familjens frågande blickar var denna mössa en fyrbåk, som visade när man vågade nalkas Hanna; ty under de tider hon satt på sitt rum, höll familjen sig på avstånd och man stack liksom tillfälligtvis in sitt huvud till henne då och då för att med intresse fråga: Brinner snillets låga, Hanna? men det var icke alltid, som man vågade framställa den, utan den besökande gav först akt på mössan och visste sedan hur han skulle göra. Om denna uttrycksfulla klädespersedel var dragen ned långt i pannan, så var det ett tecken, att arbetet gick raskt undan: i inspirerade ögonblick satt den helt lättsinnigt dragen på sned, och då författarinnan greps av förtvivlan, rycktes [ 40 ]den helt och hållet av och kastades på golvet. Vid sådana tillfällen drog sig den objudne gästen tyst tillbaka och ingen vågade tilltala Hanna, förrän man åter såg den röda skärmen stå rakt upp över hennes snillrika panna.

Hon ansåg sig visst icke själv för ett snille; men då skrivlusten kom på henne, överlämnade hon sig helt och hållet åt den och var lycklig och fullkomligt känslolös för alla bekymmer, hunger, törst och fult väder, medan hon satt lycklig och glad i sin inbillade värld, full av vänner, som för henne voro nästan lika dyrbara och verkliga som några av kött och blod. Sömnen flydde från hennes ögon, maten stod orörd, dag och natt voro för korta för att hinna ge henne all den lycka, varmed hon blott under sådana tider var välsignad, och gjorde dessa stunder värda att leva för, även om de aldrig buro henne någon annan frukt. Hennes inspiration räckte vanligen en eller två veckor, och sedan kom hon upp ur sin »göl» hungrig, sömnig, stygg eller nedslagen.

Hon höll just på att tillfriskna efter ett av dessa anfall, då hon blev övertalad att följa med miss Crocket på en föreläsning, och till belöning för sin godhet erhöll hon en ny idé. Föreläsningen var avsedd för den arbetande klassen och skulle handla om Egyptens pyramider, och Hanna förundrade sig över detta val av ämne för sådana åhörare, men tog för givet, att något stort socialt ont skulle bliva botat eller något stort behov avhjälpt genom att utveckla Faraonernas glans för åhörare, vilkas tankar voro upptagna av priset på kol och mjöl och vilkas liv tillbragtes under försök att lösa gåtor, som voro svårare än sfinxens.

De kommo tidigt till föreläsningen, och medan miss Crocket stickade hälen på sin strumpa, roade sig Hanna med att betrakta ansiktena på dem som sutto på samma bänk som hon. Till vänster om sig hade hon två matronor med breda pannor och stora hattar; de höllo på att repa upp lappar och avhandlade därunder kvinnans rättigheter. Bredvid dem satt ett beskedligt älskande par, som helt okonstlat höll varandra i hand, och intill dem en dyster, [ 41 ]ogift kvinna, som åt pastiller ur en papperspåse, och bredvid henne en gammal herre, som tog sig en förberedande lur bakom en gul silkesnäsduk. På högra sidan var hennes enda granne en gosse, som tycktes älska studier och nu var fördjupad i en tidning.

Det var en illustrerad tidning, och Hanna granskade det konststycke, som var henne närmast, men försökte fåfängt utfundera, vad det varit för en följd av olyckliga omständigheter, som givit anledning till den rysliga tavlan; där syntes en indian, vilken i full krigsrustning och med en varg, som bet honom i halsen, rullade ned i ett bråddjup, under det två unga herrar med ovanligt små fötter och stora ögon genomborra varandra strax bredvid, och i bakgrunden en kvinna, som med upplöst hår och öppen mun flyr bort. Då gossen höll upp med läsningen för att vända om bladet, märkte han, att Hanna såg på illustrationen, och med barnslig välvilja erbjöd han henne halva tidningen i det han hastigt frågade: Vill ni läsa den? Det är en utmärkt berättelse.

Hanna antog leende hans anbud; ty hon hade icke vuxit ifrån sin förkärlek för gossar, och fann sig snart själv invecklad i den vanliga labyrinten av kärlek, hemligheter och mord — ty berättelsen hörde till detta slags lätta litteratur, i vilken passionerna hava en vilodag, och då författarens uppfinningsförmåga är slut, undanröjes från scenen hälften av dramatis personæ genom en stor olyckshändelse, lämnande den andra hälften kvar att fröjdas över de förras undergång.

— Är den icke utmärkt? frågade gossen, just som Hanna läste sista raden av sin sida.

— Jag tror, att både ni och jag skulle kunna skriva nästan lika bra, ifall vi försökte, svarade Hanna road av hans beundran för ett sådant skräp.

— Jag skulle anse mig vara en överlycklig människa, ifall jag kunde skriva så. Man påstår, att författarinnan förtjänar mycket penningar på sådana här berättelser, sade han och pekade på mrs S. L. A. N. G. Northburys namn, som stod under titeln på berättelsen.

[ 42 ]— Känner ni henne? frågade Hanna med plötsligt vaknande intresse.

— Nej; men jag läser allt vad hon skriver, och jag känner en karl, som arbetar på det tryckeri, där tidningen trycks.

— Säger ni, att hon förtjänar mycket pengar på sådana här berättelser? frågade Hanna, i det hon mera aktningsfullt betraktade den uppskakande bilden och de många utropstecknen, som prydde bladet.

— Det förmodar jag hon gör. Hon vet nog vad folk tycker om, och blir väl betalad, för det hon skriver i deras smak.

Här började föreläsningen; men Hanna hörde icke mycket på den, ty medan professor Sand pratade dumheter om Belzoni, Cheops, skalbaggar och hieroglyfer, antecknade hon i smyg adressen, där tidningen trycktes, och fattade det djärva beslutet att försöka vinna det i tidningen utsatta priset på hundra dollars, vilket skulle tillfalla den, som skrev en sensationsroman. Just då föreläsningen slutade och åhörarna vaknade upp, hade Hanna förvärvat sig en storartad förmögenhet (icke den första som blivit grundlagd på papper!) och var redan djupt inne i berättelsens komposition, men kunde inte avgöra om duellen skulle komma före flykten eller efter mordet.

Hemma nämnde hon ingenting om sin plan men började arbeta redan dagen därpå, vilket mycket oroade hennes mor, som alltid såg med en viss ängslan då »snillets låga började flamma». Hanna hade aldrig förut försökt sig i denna genre, utan nöjt sig med mycket enkla romaner åt den »Kluvna Örnen». Hennes erfarenhet inom det teatraliska området tillika med hennes bekantskap med all möjlig slags litteratur voro henne nu till stor nytta, ty de gåvo henne litet begrepp om dramatiska effekter och hjälpte henne med intrigen, språket och dräkterna. Hennes berättelse var så full av misströstan och förtvivlan, som hennes obetydliga bekantskap med dessa sorgliga sinnesrörelser gjorde henne i stånd att förse den med. Som händelsen var förlagd i Lissabon, slutade hon berättelsen med en [ 43 ]jordbävning för att få en uppskakande och tillika passande upplösning. Manuskriptet sändes av i all hemlighet, åtföljt av ett kort brev, varuti blygsamt sades, att om berättelsen icke vann priset, vilket författarinnan knappast vågade hoppas, skulle hon skatta sig lycklig, om hon kunde erhålla så mycket för den, som den kunde vara värd.

Sex veckor äro en lång tid, då man väntar, och denna tid blir ännu längre för en flicka, som skall bevara en hemlighet; men Hanna uthärdade bägge delarna och höll just på att uppgiva allt hopp om att någonsin mera få återse sitt manuskript, då ett brev kom, som nästan höll på att beröva henne andan, ty då hon öppnade det, föll en anvisning på hundra dollars i hennes knä. Under en minut stirrade hon på den, som om den varit en orm, sedan läste hon brevet och började gråta. Om den älskvärde herrn, som skrev det vänliga brevet, hade kunnat ana, vilken utomordentlig lycka han skänkte en medmänniska, tror jag säkert, att han skulle ägna sina lediga stunder — ifall han har några — åt denna förströelse, ty Hanna satte långt större värde på brevet än pengarna, emedan det var så uppmuntrande och roligt att efter många års strävan finna, att hon hade lärt sig uträtta någonting, om det än icke var någonting annat än att skriva en »sensationsroman».

Man kunde knappast få se en stoltare ung kvinna än Hanna, då hon, efter att ha lugnat sig, elektriserade familjen genom att framträda med brevet i den ena handen och anvisningen i den andra, förkunnande att hon hade vunnit priset! Det blev naturligtvis stort jubel, och då berättelsen kom, lästes den av alla och berömdes, fastän mr March, efter att ha läst boken och sagt henne, att språket var vackert, berättelsen hållen i en frisk och hjärtlig anda, och tragedien mycket skakande, ruskade på huvudet och yttrade på sitt uppriktiga vis:

— Du kan göra bättre än detta, Hanna. Sträva efter det högsta och bry dig ej om pengarna.

Jag tror, att pengarna är det bästa av alltsammans. Vad skall du göra med en sådan förmögenhet? frågade [ 44 ]Amy, i det hon med vördnadsfulla blickar betraktade den magiska pappersremsan.

— Skicka mamma och Betty till havet på ett par månader, svarade Hanna genast.

— O, vad det skulle vara förtjusande! Men ändå, kära lilla syster, kan jag icke ta emot din bjudning, ty det vore alltför själviskt, utropade Betty, i det hon klappade händerna och drog ett djupt andetag, liksom hon längtat efter en frisk havsbris; men hon kvävde snart sin glädje och sköt bort anvisningen, som Hanna svängde framför hennes ögon.

— Och ändå skall du fara dit, det har jag satt mig i sinnet, och just för den sakens skull har jag vågat försöket och lyckats. Då jag tänker på mig själv, lyckas jag aldrig, därför förstår du väl, att det för mig är en stor hjälp, då jag arbetar för dig. Dessutom behöver mamma litet frisk luft och hon vill ej fara ifrån dig, alltså måste du resa. Vad det skall bli roligt att få se dig komma tillbaka fet och rödblommig! Hurra för doktor Hanna, som alltid botar sina patienter!

Efter många överläggningar foro de till havskusten, och fastän Betty icke kom hem så fet och rödblommig, som man skulle önskat, var hon likväl mycket bättre, och mrs March förklarade att hon kände sig tio år yngre. Hanna var därför synnerligen belåten med det sätt varpå hon använt sina »prispengar» och började åter med glatt mod arbeta, fast besluten att vinna flera glädjebringande anvisningar. Under årets lopp förtjänade hon även ännu några stycken och började anse sig som ett slags skapande kraft i huset, ty genom en pennas underbara trollkraft förvandlades hennes »skräp» till saker, som för dem alla voro en stor hjälp och trevnad. Så betalade »Hertigens dotter» slaktarräkningen; »En Spökhand» lade på ny matta, och »Klostrets Förbannelse» visade sig vara en verklig välsignelse för familjen March, då det kom an på specerier och klänningar.

Rikedom är visserligen något mycket eftersträvansvärt; [ 45 ]men fattigdom har också sin ljusa sida och en av dess bästa fördelar är den verkliga tillfredsställelse, som man känner efter ett träget arbete med sina händer eller huvud, och nödens ingivelser ha vi att tacka för hälften av alla de goda och nyttiga uppfinningar, som göras i världen. Hanna lärde känna denna tillfredsställelse och upphörde att avundas rikare flickor, i medvetandet av, att hon nu kunde underhålla sig själv och inte behövde bedja någon om ett enda öre.

Hennes böcker väckte intet vidare uppseende, men gingo mycket i handeln, och uppmuntrad härav gjorde hon upp en djärv plan för att vinna ära och förmögenhet. För fjärde gången hade hon skrivit av sin roman och läst den för sina förtrogna vänner och med fruktan och darrning skickat den till tre förläggare; slutligen fick hon löfte att få den förlagd, men på villkor, att hon ville förkorta den en tredjedel och utesluta de delar, hon tyckte mest om.

— Nu måste jag antingen lägga den tillbaka i mitt tennkök för att multna eller förlägga den själv, såvida jag inte vill stycka sönder den för att behaga bokhandlarna och få den så fördelaktigt såld som möjligt. Ryktbarhet är nog en bra sak att äga hemma, men kontanter äro mycket fördelaktigare, och därför vill jag ställa till ett möte, där denna viktiga fråga avhandlas, sade Hanna i det hon sammankallade familjerådet.

— Förstör inte din bok, min flicka; ty det finns mer i den, än du anar, och idén är väl utförd, låt den ligga och mogna, var faderns råd; och han talade av erfarenhet, ty i trettio år hade han väntat på att hans frukt skulle mogna och hade aldrig skyndat med att plocka den, icke ens nu, då den var söt och mogen.

— Jag tycker det skulle vara bättre för Hanna att göra försöket än att vänta, sade mrs March. Kritiken är den bästa prövosten för sådana arbeten, ty den visar henne både fel och förtjänster, som hon förut icke haft någon aning om, och hjälper henne att göra sin sak bättre nästa gång. Vi äro alltför partiska, men främmande per[ 46 ]soners beröm eller klander skall bliva henne till stor nytta, även om hon inte skulle förtjäna så mycket pengar.

— Ja, sade Hanna och rynkade pannan, du har slagit huvudet på spiken, mamma. Jag har bråkat så länge med den här boken, att jag inte vet själv om den är bra eller dålig eller intetdera. Det skall bli mig en stor hjälp att få personer, som opartiskt och lugnt läsa den och sedan säga mig, vad de tänka om den.

— Du skall icke utesluta ett enda ord av vad du skrivit! Du skulle alldeles förstöra boken, om du gjorde det, ty berättelsens största behag ligger mycket mera i skildringen av personernas karaktär än i deras handlingar, och alltsammans skulle blott bli en enda röra, om det inte får vara, som det nu är, sade Margret, som fullt och fast trodde, att denna bok var den utmärktaste roman, som någonsin blivit skriven.

— Men mr Allan säger: »uteslut förklaringarna, gör den kort och full av handling, och låt personerna berätta historien», avbröt Hanna i det hon läste upp förläggarens brev.

— Gör som han säger; han vet vad som lättast säljes, men det göra icke vi. Skriv en god, populär bok, som inbringar dig så mycket pengar, du kan få. Sedermera, då du har fått ett namn, kan du våga gå dina egna vägar och ha filosofiska och metafysiska personer i dina romaner, sade Amy, som såg saken från den rent praktiska sidan.

— Gott, svarade Hanna, men om mina personer äro filosofiska och metafysiska, så är det icke mitt fel; ty jag själv förstår mig inte på sådant, mer än vad jag ibland får höra av pappa; och om jag någon gång skulle komma med hans åsikter i mina romaner, så är det så mycket bättre för mig. Men, Betty, vad säger du om saken?

— Jag skulle tycka om att se den tryckt snart, var allt vad Betty sade, och hon smålog, då hon sade det; men hon hade omedvetet lagt vikt på det sista ordet, och hennes ögon sågo i sin barnsliga uppriktighet så bedjande ut, att Hanna för ett ögonblick kände sitt hjärta isas av en aningsfull bävan, som kom henne att bestämma sig för att göra sitt lilla vågspel »snart».

[ 47 ]Med spartansk ståndaktighet lade alltså den unga författarinnan sin förstfödde på bordet och sönderstyckade honom lika obarmhärtigt som någon varulv. I hopp att behaga alla följde hon allas råd, men lik den gamle mannen i fabeln och hans åsna, blev hon ingen till lags. Hennes far tyckte om det metafysiska drag, som omedvetet kommit in i berättelsen, och det måste hon låta vara kvar, ehuru hon hade sina tvivel angående det lämpliga häri. Hennes mor tyckte, att det var nästan för mycket beskrivningar, och därför blevo de till största delen borttagna och med dem många nödvändiga länkar i berättelsen. Margret tyckte om det tragiska i den, varför Hanna gjorde dödskampen än hemskare för att behaga henne; Amy underkände upptågen och skämtet, och med de bästa avsikter i världen tog Hanna bort de livliga scenerna, som hade mildrat berättelsens dystra innehåll. Slutligen, för att göra förstörelsen fullkomlig, uteslöt hon en tredjedel och sände sedan på god tro den stackars lilla romanen, som liknade en plockad lärkfalk, ut i den stora bullersamma världen för att försöka sitt öde.

Den blev tryckt, och hon fick tre hundra dollars för den, men tillika mycket beröm och klander, och bägge delarna i långt högre grad, än hon hade väntat, och detta gjorde henne så förvirrad, att det dröjde en tid innan hon kunde hämta sig.

— Mamma, du sade att kritiken skulle hjälpa mig, men hur skall den kunna det, då den är så motsägande, att jag icke vet om jag har skrivit en lovande bok eller brutit mot alla tio Guds bud, utropade den stackars Hanna, i det hon gick igenom en hop recensioner, vilka den ena minuten uppfyllde henne med glädje och stolthet och den andra med raseri och en förfärlig modlöshet.

— Den här recensenten säger: »En förträfflig bok, full av sanning, skönhet och allvar; allt är ljuvt, rent och friskt,» läste den villrådiga författarinnan. Den här åter säger: »Bokens teori är dålig — full av dystra fantasier, spiritualistiska idéer och onaturliga karaktärer.» Men som jag icke alls har haft något slags teori, icke tror på någon [ 48 ]spiritualism och hämtat mina karaktärsskildringar ur verkliga livet, kan jag icke förstå huru denna kritik kan vara riktig. En annan säger: »Det är en av de bästa amerikanska romaner, som på många år blivit utgiven.» (Jag vet nog att det ej är händelsen.) Den säger: »att, ehuru originell och skriven med stor kraft och känsla, är det likväl en farlig bok». Det är den icke! Några göra narr av den, andra prisa den över hövan, men alla äro ense om, att jag har framställt djupsinniga teorier, då jag endast skrev för mitt nöjes och pengarnas skull. Jag önskar att jag hade låtit trycka berättelsen i sin helhet eller också icke alls, ty jag hatar att bli så förfärligt orättvist bedömd.

Hennes familj och hennes vänner uppmuntrade henne i rikt mått med tröst och beröm, men det var likväl en svår tid för en så känslig och modig flicka som Hanna, vilken hade menat så väl och synbarligen gjort så illa. Men det gjorde henne gott när personer, vilkas omdöme hade ett verkligt värde, kritiserade hennes arbete, ty sådant är en författares bästa uppfostran, och då den första smärtan var över, kunde hon skratta åt den stackars lilla boken, men likväl tro på dess framgång och känna sig förståndigare och starkare just för de knuffars skull, som hon hade fått.

— Det skall icke döda mig, att jag icke blivit ett snille som Keats, sade hon modigt; ty åtminstone tycks det som om uppfinningsförmågan blivit mig beskärd, då man förklarar de scener, som jag själv gjort upp i min egen dumma hjärna, för förtjusande, utmärkt naturliga, sanna och älskliga, men däremot alla dem, som äro tagna ur verkliga livet, för omöjliga och galna, och med detta vill jag trösta mig, och så fort jag blir färdig, skall jag komma med en ny bok!