Valda berättelser. I/En snöstorm
En snöstorm.
Hvad det är roligt att läsa om en snöstorm, en
rigtigt ohygglig, genomfaslig snöstorm, i hvilken
människor och andra kreatur fara vilse och omkomma
det är särdeles roligt då man sitter i ett väl upplyst
rum, på lagom afstånd från en flammande
kakelugnsbrasa, bredvid ett bord med något lifvande varmt och
i sällskap med glada medmänniskor som dela vår
kärlek för det »intressanta».
Men de som äro ute på vägar och stigar! »Ja, stackars människor», säger man, ty man har naturligtvis ett hjärta, ett mycket känslosamt hjärta kanske, och så makar man sig litet närmare kakelugnsbrasan eller smuttar litet djupare på det lifvande varma eller ser litet mer menande in i de ögonen som man hafver kära.
Man känner sig aldrig så väl som då man själf sitter riktigt i orubblig säkerhet och har det trefligt omkring sig samt får läsa om huru andra slita ondt och äro utsatta för lifsfara, det vill säga de der »andra» äro endast medmänniskor som icke höra till familjen. »Stackars människor!» kan man då säga flere gånger om.
Snöstormar kunna låta känna sig äfven inom sällskapsverlden. Vi erinra oss ett sådant tillfälle midt i en stor stad, i själfva Stockholm. Flere spelpartier kunde icke komma till stånd, emedan på somliga ställen fjärde man saknades, på andra hade endast ett par infunnit sig och på ännu andra ingen ende. De felande kunde icke hjälpa det, ty de hade insnöats, några midt på Drottninggatan, andra i Kungsträdgården, en i hörnet af Maria Högbergsgata och Skaraborgsgatan, sann händelse. Men nog är det ledsamt att sådant kan inträffa.
På ett ställe — vi hafva berättelsen från säkert håll — gick värden i huset oroligt fram och till baka mellan sina två gäster, de enda som lyckats bana sig en väg eller kanske öfvertalat någon åkare att våga hästens och eget lif för att skjutsa till —gatan.
Det var fråga om ett litet spelparti, under det ungdomen skulle dansa litet, men hvarken dansörer eller spelgäster, med undantag af de två, hade infunnit sig. Värden — han är grosshandlare — gick, som sagdt, oroligt fram och till baka. Värdinnan var ej roligare hon. Och dottern i huset, fröken Walborg, tycktes äfven hafva sina funderingar.
»Jo, nog är det här trefligt», sade en af gästerna. »Hade jag kunnat ana att ej fjärde man skulle komma, så hade jag aktat mig för att gifva mig ut i ett sådant Herrans väder.»
När väderleken är rigtigt ohygglig, så kallas han »Herrans» väder.
»Jag hade min sann ej vågat lifvet för att komma hit, i fall jag hade trott att vi ej skulle få något parti», sade den andre af de två.
»Mine bäste vänner», sade värden, men så kunde han icke säga mer. Hans känslor öfverväldigade honom.
»Och icke någon dans», suckade värdinnan.
Men fröken Walborg gick ut i tamburen, där Pettersson, betjenten, satt och sof. Hon vidrörde honom med sitt lilla trollfinger och han vaknade.
»Vill Pettersson göra mig en tjänst och förtjäna ett par riksdaler?» frågade fröken.
»Usch ja», svarade Pettersson och gäspade.
Derpå följde en tyst underhandling. Pettersson kastade en förtviflad blick ut genom tamburfönstret, men så såg han på fröken och ljusnade, tog emot ett par sedlar och försvann genom tamburdörren.
Inne i våningen var stämningen oförändrad. Det var nästan lika otrefligt där som ute i snöstormen. Ett par flickor som bodde i huset hade bjudits att komma ned och dansa litet, men dansen ville icke gå, fastän Walborg spelade en alldeles förtjusande vals. Flickorna hade ju inga kavaljerer. Ja, det var triste, très-triste, såsom Markowski sade, när tjugofem damer men ingen enda kavaljer infunnit sig på hans bal.
»Jag kan då icke förstå, att Kylander ej häller låter höra af sig», sade värdinnan till sin man. »Har du icke bjudit honom?»
Jo. det hade grosshandlaren visst gjort och det både skriftligen och muntligen.
Kylander var en ung handlande, ganska vacker karl, som friade till dottern i huset och hade både pappa och mamma på sin sida, men ännu icke lyckats göra något intryck på föremålet för sin städade, fastän kanske något matta kärlek.
»Walborg skall taga Kylander», brukade grosshandlaren säga, »om han också icke är så varm som hon gör anspråk på. Jag vill icke ha någon kunglig sekter eller löjtnant till måg, allra minst någon grefve, en sådan där som brukar göra af med en köpmans mödosamt hopskrapade pengar.»
Men den aftonen började grosshandlaren känna sin tillgifvenhet för Kylander något svalna. Hvarför kom han icke och satte sig som fjärde man vid spelbordet?
Det ringde på tamburdörren.
»Nu kommer Kylander», sade värden och klarnade, »och nu, mine herrar, skola vi få oss ett parti ändtligen.»
Dörren slogs upp och in trädde — icke herr Kylander, utan Axel, värdinnans systerson, en ung man i verken. Han såg glad och strålande ut, som hade det varit en vacker vårafton och ej denna förskräckliga snöstormskväll, den 5 December anno 71.
Axel hälsade på onkel och tant och gaf kusin Walborg en blick, ej längre en vårafton, utan en glödande sommardagsblick. Den som har en sådan blick när han kommer från snöstormen, han måste aldrig kunna kallna.
»Kors, är det du?» sade värdinnan. Det lät just icke uppmuntrande.
»Jag trodde det var Kylander, jag», sade värden och såg ut som när en kalkyl slagit fel.
Men Axel var fortfarande idel vår och sommar, talade obesväradt med onkel, tant, gästerna och, fastän något mindre obesväradt kanske, med Walborg äfven.
»Har du bedt Axel komma hit?» frågade värdinnan sin man.
»Har så tusan häller», svarade grosshandlaren. »Jag vet icke hvarför den där pojken springer här så ofta.»
»Nå, nå, du får ej glömma att han är vår slägting», erinrade frun.
En af flickorna satt redan vid pianot, och Axel svängde omkring med Walborg i en sprittande vals.
»Det där tål jag icke», sade grosshandlaren för sig själf och ställde sig med surmulen uppsyn i granskapet af de dansande.
Musiken tystnade och de valsande slutade sitt svängom. De bägge herrarne sutto och gäspade, med tröstlösa blickar på spelbordet.
»Herrarne behöfva kanske fjärde man?» sade Axel med sin vanliga ledighet och frågade om han icke kunde användas.
Ah, det var en förträfflig tanke. De bägge spelherrarne sprutto upp, såsom hade de fått en ny spänstig fjäder i det gamla urverket i sig. Värden var färdig att taga Axel i famn. Aftonen var räddad. Visst sågo flickorna surmulna ut, ty de hade glädt sig åt att få dansa med kunglig sektern, som var en alldeles utmärkt valsör och dess utom en qvick och rolig karl, men alla de andra och, besynnerligt nog, Walborg äfven tycktes vara mycket nöjda.
Man talade om det förskräckliga vädret, om alla de olyckor som skulle varda en följd däraf, man spelade ut och tog hem spel, drack té och punsch och åt en hel mängd läckra småsaker, ända till dess det vardt souperdags, då värdinnan bjöd på ett litet fint gästabud, hvarvid alla voro särdeles muntra, drucko skålar för nordanvinden och andra storgubbar, skämtade och glammade till långt efter midnatten.
»Förbannadt munter karl, den där kunglig sektern», sade spelherrarne.
»Präktig pojke», sade grosshandlaren. »Hör du, min käre Axel, du går väl framåt nu dugtiga tag?»
»Ja bevars», svarade Axel, »jag har utsigt att få förordnande nästa sommar.»
»Du har en bra älskvärd kusin», sade de andra flickorna till fröken Walborg.
Men hon svarade icke, utan rodnade och åt glace. Innan hon denna kväll skildes från Axel, fann denne tillfälle att hviska henne något i örat. Hon rodnade ännu mer, men hviskade tillbaka något om »morgon förmiddag».
»Vet du jag tycker, att Axel nu mer är rigtigt hygglig», sade grosshandlaren till sin fru, när gästerna lemnat dem. »Och så han spelar se’n. Jag vann hvart enda parti i kväll.»
»Nå, tycker du att Walborg och han passa till sammans?»
»Det är just hvad jag tycker.»
»Men Kylander?»
»Tala icke med mig om den karlen. Skulle man hafva sett en sådan oartighet? Hade Axel ej kommit, hade vi icke fått något parti.»
»Men, kära du, Kylander har goda affärer och Axel . . .»
»Är jag icke förmögen nog kanske att gifva min dotter till hvem jag vill? Och dess utom skall jag säga dig, att Axel kanske är krigsråd om några år.»
»Hvad säger du? Fru krigsrådinnan och hennes mamma, kommer det att heta. Ja, vet du, Axel är ett rätt godt parti, tycker jag.»
Vår vän Axel stretade hem i snöstormen och sjönk ända till armbågarne ned i drifvorna, men han tyckte sig, såsom det heter i romanerna, »simma i ett haf af förtjusning». Följande förmiddag infann han sig åter hos sina slägtingar. Grosshandlaren skulle just gå på kontoret, men stannade gärna hemma en halftimme för att prata med den hygglige Axel. När grosshandlaren ändtligen kom sig af till kontoret, var Axel förlofvad med Walborg. På kvällen var man församlad »en famille», då det åter ringde på tamburdörren, och strax därefter anmäldes herr Kylander.
»Jag får be herrskapet om ursäkt», sade Kylander efter många och långa kruserliga bugningar, »att jag icke kom på herrskapets bjudning i går, men jag förmodar att jag ej heller var väntad. Vädret var ju så förskräckligt, att man icke kunde tänka på att gå ut, allra hälst som man icke lär kunnat få tag i en enda åkare. Jag satt helt lugnt hemma och lade patience.»
»Hm, ja så», sade grosshandlaren. »Jag vet icke om herrarne äro bekanta. Det är herr Kylander och kunglig sekreter (han nämnde namnet), min hustrus systerson och vår tillkommande måg.»
Herr Kylander såg mycket obehagligt öfverraskad ut. Han tog snart afsked.
»Fördömda snöstorm», sade han, när han kom ned på gatan, men då var det ganska vackert väder.
Sens moral: låt aldrig väderleken afhålla er från att gå på svärfars spelpartier.
———♦———