Vallfart och vandringsår/Damaskus
| ← Ett tema med två variationer |
|
Ett stenat land → |
Damaskus.
När som ett gråskägg solnedgångens askgrå timma
bland stadens hundra minaret, som glimma,
med sin lasciva första stjärna kikar in
i slutna hus, där på ett buffelskinn
man dukar allt, med vilket natten kan förljuvas,
och pipare och trummare ta plats och stuvas
i gömda haremsrum, där alla luckor skruvas…»
Då tär mig en lust att smyga ur
mitt rum, och med varsam hand
vill jag smeka moskéns förfallna mur
och smeka öknens sand.
Ty du var mig kär från mitt barndomshus,
från första sagan i brasans ljus,
du antikens sista varma
och levande dotter, du arma,
i kedjor slagna Österland!
Jag ville, du vore av kött och ben,
att vid din fot, vid din tröskelsten
jag ödmjukt finge mig sätta.
Då skulle vi sagor berätta!
Då skulle jag kasta med sorglös hand
för dig, du min andes brud,
var kärlek, som band mig med forna band
vid min vän, min släkt, min stam, min Gud.
Då skulle jag bädda av silken din bädd,
med ett täcke av myrten till hakan,
men bakom skulle jag stå beredd
vid din huvudgärd med ett lakan:
ty du somnar ej endast för nattens stund,
du somnar in
i dödens blund,
du ungdomsallrakärestan min.
Ur stadsmurns hästskoport står kvällsolns ljus
i takbetäckta blå basarerna, där breda
och sirligt skurna burspråk lägga sneda
förvridna skuggor längs de stängda hus.
Hur juden spänner för sin bod en våd,
går kvällsolns stråle som en glödgad tråd
förbi hans tofflor över bodens golv,
när, vaxgult blek och klädd i svart kaftan,
han mellan rustningar från Teherán
beslår med pärlemor en bössas kolv
och säljer vapensmiden från Levanten
och silverkannor, vilka leva kvar
från Omajadernas besjungna dar,
och kopparfat med tänkespråk i kanten.
Halloh! I turbanernas vimmel
styr drusern sin ystra skimmel,
som tuggar skum och slår.
Han ropar åt döva och sjuka:
»O fru! O fru! din kruka!
O pilt! O pilt! dina tår!»
Och vattendragarn ger tecken
med mässingsbägrar, som bullra.
Han öppnar på vattensäcken,
som dräglar över hans skuldra.
Där inne alltså i trängselns mitt,
där djupt beslöjade kvinnor i vitt
på buffeldragna skaket
i skydd av linnetaket
från badet åka hem,
där nalkas på vit åsninna
i ärevördigt skritt, ja vem,
om ej min samtids härskarinna!
Hon rider kring världen och köper land,
Sankta Västerlandina;
men inga ringar skina
på hennes grova, sträva hand.
Hon bär en tarflig arbetsdräkt,
som sluter grå och dammbetäckt
kring hennes kraftiga tors.
På breda bröstet ett kors.
Hon bär mässingsknäppen på skärp och skor.
Vart knäppe har form av ett järnvägshjul.
Hon är undersätsig och trumpet ful,
en ärbar borgaremor.
Åsninnan förs vid betslet, som blöder,
av doktor Kristen, en skälm som far
och söker lyckan och har
i Östern väl tusen bröder.
Han schackrar med ordnar, låga som höga.
Han skriver om en fenicisk vas.
Hans blå ofantliga ögonglas
beslöja hans lurande öga.
Är ömsom köpman och ömsom lärd.
Och var vi rasta vid vår färd
en kväll i en kvav locanda,
där sitter han i sin röda fez
och går oss genast tillhanda.
Att sköta vår börs är han jämt tillreds
men låter sig gärna bjudas.
Han är resenovisernas Judas!
Han är en käpp, om man slår den
i havsens djup med ett ont: »åt hin med den!»
och vänder sig om, så står den
i vattenytan och bugar igen.
Hans ledsagarinna har penningens makt.
Han visar henne basarens prakt,
och hennes öga lågar
av lust till detta förlovade land;
med piaster och francs hon rågar
sin högt mot himlen lyfta hand.
Är glada basarens människoström
en målares dröm,
då är grändens bettlareskara
en kyrkogårdsplundrares mara.
Om han drömde sig se, när han sänker sig hän
i en grav på stegar och remmar,
de döda, förskräckta av lyktans sken,
stå upp och leta hop sina ben,
men förblanda varandras lemmar;
om somliga finge ett ben för kort
och foten bakfram och sist glömde bort
sin ena kind och sin näsa,
och alla jämrade hesa;
då såge han syskonspöken till er
ni tiggarespöken, som gränden ser!
All världens tiggare gå och gå.
Vid husens knutar de stå och stå.
Damaskus' tiggare ligga.
De ligga i dag, de lågo i går.
De ligga i sömn sen tusen år
och snarka, medan de tigga.
De sova vid moskén i klick
i blåaste skuggan inne
med munnen till örat och ögat en prick
och klia sin rygg med en pinne.
Då höra de tätt vid trappan
åsnehovarnas lätta klang.
De se ryttarinnans lyfta francs!
De gripa henne i kappan.
De släpas med.
De trampas ned, de piskas ned,
— men faller ett mynt i klungan,
det faller i doktor Kristens brunn.
Han äter guld. Den lyser hans mun,
när han vänder franc'en med tungan.
Med sin jättekorán, vars pärmar i trä
av ålder sönderfalla,
står Hageb Ibn Abdallah
i Velids moské.
Moskén, där fordom ett sken sig spred
från gyllne lampor, som hängde ned
ur gyllne taket på gyllne ked,
tills räkenskaperna, fler vad det led
än vid härskarens taffel kvinnor,
med rep och sigiller knappt råddes med
av sjutton starka åsninnor!
Den dubbelgårdade jättemoskén
med sin svarta bassäng, sin skog av sten,
där ingen kristen vågar,
om ej han bär skor av halm,
gå in till öknens gud, vars psalm
är tystnad och hästskobågar!
Nu börjar skymningen falla.
Och djupt ur den källarekalla
moskéns arkad och ur alla dess
sidorum kryper mörkret ut.
Då vänder sig, när hans bön är slut,
mot trappan Hageb Ibn Abdallah.
Damaskus' dvärggondoler, de gula
och spetsiga tofflorna, vänta i rad
som längs en kaj i en dvärgarnas stad
vid tröskeln, som kyler under hans sula.
Hur sträng han kommer, hur kunglig jämt!
Och aldrig krökte ett skamligt skämt
hans djärva befallande mun.
Och aldrig skymde ett rus
hans blick, som är mörk som en Bagdads brunn,
men alltid bjöd i hans bommade hus
en Libanons dotter i smycken
sin famn, när om kvälln i pipans rök
han blott med saknad ur skägget strök
den sista droppen av mockadrycken.
När nu hos en bagaresven, som röd
på gatan lyfter sin plåt på glöd
och svänger sin sotiga vifta,
han sätter sig ned för att skifta
åt grändens svultna hundar bröd,
då ser han folket, som sysslat lugnt
med köp och handel, stanna
och stirra med rynkad panna,
med tusen ögon mot samma punkt.
Han far upp. Han mumlar en bön i sitt skägg.
Han står som limmad mot husets vägg.
Där glimmar något i kvällsolns brand,
som alla ögon sluka vilt…
Han ser ryttarinnans lyfta hand…
Från nu är hans liv förspillt!
När förr på husets tak han sov
i öknens stjärnenatt,
han sov som ett barn, så gott, så glatt.
Han drömde om de gamlas lov
till denna hans fädernestad,
där över trädgårdsmurarnas rad
man ser in i ett valv av jätteblad
— en moské av höga bananer,
där som lampor druvorna hänga
vid rankor, som klänga
från stam till stam likt lianer.
Han mindes de stolta legender, som än
berättas av scheiker, som styra
de tröga kamelerna en efter en
från Tadmor och Palmyra,
— legender om denna Saladins stad,
vars högt med kupoler välvda bad,
vars långa kaktushäckar,
vars hundra svala bäckar,
vars murar hälsas på avstånd ren
som paradisets återsken.
När nu han vill sova, springa
som råttor djävlar ur hans rock.
De gränsla på strupen och klinga
med mynt som med mässingslock.
När skrämd han bläddrar och slår
i sin stora korán med ett rop,
så falla pärmarna hop
och framför hans öga står
en stor, en blank louisd'or.
Då skorrar med hes och sprucken
och illslug stämma eunucken,
som sätter ögonvitan fram
och visar ett rep från närmsta basar:
»Hageb, din far är rik!»
När gryningen kommer på bergets kam
— så spökhemskt gul som ett lik,
stryper Hageb sin far.
I seraljens källrar blir tiden lång
vid vattenkrukan i evig gång
bland fångar, som vira lump och skinn
kring skavande blacken och kloven,
medan i gallret ovan
torgets lekande barn se in.
Han skär kedjorna upp med francs!
Och snart i Stambul med dandys rang
han kristna världen råkar,
där böhmiska horn och stråkar
om natten gnissla som åsneföl.
Nu ligger han, som ruset skyr,
på tyska konsulns matta och spyr
hans münchnerbarbariska öl.
Och synes han i Damaskus nu,
så är han en främling som jag och du.
Han trivs i det bleka ljuset
från lyktan på kaffehuset
— på pålar en timrad lada,
där strida floden Barada
blandar sin svarta sång med glada
trictracspelande mäns.
Hans kind är grå. Hans öga bränns.
I tankar stirrar han hän
mot glödet på nargilén.
Då visar doktor Kristen från
den nötta tröskeln sakta
för resenoviser den bleke i vrån
och viskar: »Stig in och betrakta
ett hopplöst folks förfallna son,
som drömmer om år av vapendån,
då vred kalifen i sadeln sprang
och såg över ökenslätten,
där kristna härens korum klang!»
— Men Hageb drömmer om tjugu francs,
som han tappade nyss på rouletten.
Barberarn tvättar och tvålar
sin kund i det fria och målar
med löddret ur mässingsskåln
hans huvud i vita moln.
Han prövar, att vattnet är ljummet.
Var kniven skär vägar i skummet,
där lyser den blanka svåln.
Han rullar i grå servietter
hans drypande huvud på sida.
Det står som barberarn det sätter.
Han lyfter sin strigel ur slida.
Han vässar med fingret i vädret
den bukiga kniven på lädret.
Tarbuschen på nacken han makar
och fjäskar och snattrar och rakar.
När viktig han slutat görat,
så trycker han smidigt sin ena
kanelbruna axel till örat,
sin andra axel till knäna
och blankar med skjortan och räcker
åt kunden, som somnat på stol,
en mässingsspegel, som sträcker
ett ljungande sken likt en sol.
Då vaknar kunden och gäspar
och rätar sin rygg och läspar
vid sin sista gula tand:
»Belöne Allah din hand!»
Men knappt har kunden försvunnit, så slår
barberarn hans stol i kull
och kastar mässingsspegeln och går.
Han har vädrat frankiskt gull!
Han skjuter föraktfullt läpp och beser
sitt bara ben, som hänger ner
likt en skranglig käpp under kroppen.
Han köper skor av fransk fason,
och hur han sliter i stroppen,
så sväljs hans stora fot av skon.
Han köper för sparda piaster
den turkiska rocken, där varje stygn
blir mor till tio brott på ett dygn
och till tio förstörande laster.
Nu hämtar han färg i ett bäcken
och målar skrytsamt ovanför
sin låga dörr ett stort »Coiffeur»
i latinska bokstavstecken.
Men kunderna svika. Lyckan dör.
Han säljer hem och kläder.
Han säljer sina franska skor.
Han säljer för francs sin heder.
Han säljer sin hustru till hor.
Han söker kvarterets fröjdehus,
där natten lång till dager ljus
man suger rök, tills tanken dör,
ur pipor av långa bamburör
med huvud av kokosnötter
och där danserskan rör sina fötter
i takt med knogar, som dunka
darabuckornas nötta skinn…
Hans sista dagar sjunka
i haschischrusets skymning in.
Men långt bland öknens svarta flygsandsvågor ligger
den stora kvällsoln på ett stumt, förstenat hav.
Om regn och bete beduinen knäböjd tigger
och reser sina låga tält och sadlar av.
Vid närmsta torget står en saracenergrav,
omkring vars skumma inre, där ej fot får trampa,
det gyllne gallret snor sig med sin röda lampa
som runt en negerarm en ring med en rubin.
Då öppnar golvet långsamt sina multna skrin.
I fotsid svepning står den store Saladin!
Hans kämpaskägg har falnat ned och översnögat
hans skjorta, som är grå som mull och florslikt tunn.
En tumslång spindel springer in i tomma ögat
och kommer ut ur mörkret i hans öppna mun.
Men bakom honom höras sakta steg till dans.
Små silkestofflor röra golvets marmorrutor.
Safirer glimta bakom gallerverkets krans,
och luften fylls med ljud av flöjter och av lutor.
Han står vid gallret mitt i ryttarinnans väg.
Hon ryggar till. Hon tyglar sin åsinna svårt.
Hon kramar dödsblek sina lyfta mynt så hårt,
att guldet rinner ut vid knogarna som deg.
Hon minns, hon fattar Islams levnadssunda kärna:
en njutningslust, som lyft på härskarhänder steg
till konsternas och vetenskapens tvillingstjärna.
Hon minns, hon minns Sevilla, Murcia, Granada,
små nakna syskonbarn, som lekte barnaglada
vid foten av en världsdel, vilken sträckte
sin bleka hand förbannande ur rök från bål.
Hon minns de glada ökenfolkens stora mål:
att njuta ögonblicket släkte efter släkte.
När nu hon krossat Islam med sin riddarlek
och sist med svek — och ärligt sagt, ett fyndigt svek
är mer berömligt än en simpel stöt med lansen;
när nu hon lockat med den hemska frestarglansen
av sina lyfta francs Damaskus till förbund
mot vilan och mot Gamla Världens glada sinne,
då skär med ens en ånger djupt i hjärtat inne,
och den förföljer henne mitt i segerns stund
som envist lyktans ljus förföljs av läderlappen.
Hon sjunker ned med hakan över sadelknappen.
Hon klämmer tummen mellan sina sammanbitna
och starka tänder, så att hud och nagel vitna.
Då pekar store Saladin mot judens bod,
där under det för dörren spända tältets bom
ett kopparfat i kvällsoln flammar rött som blod
med arabesker slingrande likt eld i näver.
Runt fatet står ett tänkespråk med eldbokstäver:
»I natt ditt segerrus, i morgon natt din dom!»