Vallfart och vandringsår/Ett tema med två variationer
| ← Ja, du är tung, men kärleken är stark |
|
Damaskus → |
Ett tema med två variationer.
I.
Mången, som med lugnt mod lägger huvudet på stupstocken, har svimmat för en sticka under nageln. Nekir och Munkar, skrivareänglarna, som protokollföra människornas handlingar, hade dagligen med lugnt mod antecknat de grövsta synder, men blevo mycket häpna och nästan bleka av förskräckelse då de en gång hörde en from man på tröskeln till paradiset tacka Gud för att han hjälpt honom undan lättsinnet, jordens vanligaste synd. Då Nekir och Munkar ej voro fullt ense om vad han menade med denna ännu aldrig antecknade synd, befallde de jordens lättsinnigaste man att visa sig.
Då kom Don Juan, gapskrattande och visslande. Det var omöjligt att få ett allvarligt ord av honom, men en jude, hos vilken han pantsatt sitt bordsilver, pekade på honom och viskade i förbigående: »Ten man ferlouschta sik vartje timme och micket fertjoust i schene damer. Adtje.»
Nekir svarade: »Att njuta var stund av sitt korta liv är, så vitt andra ej få lida därav, ingen synd inför oss, om det också är det inför människornas trånga men måhända nödvändiga lagar. Honom menade vi icke.»
Därefter läto skrivareänglarna uppresa sin befallning. Då kom skygg och darrande scheiken Rifat Hassan, som dog för länge sedan. Han knäföll och snyftade: »Munkar, jag levde de första fyrtio åren av mitt liv i en sådan virvel av nöjen, att jag de återstående fyrtio måste gå som sjuk tiggare.»
Då svarade Munkar: »Min vän, att uppoffra de fyrtio sämsta åren av sitt liv för att njuta dubbelt av de fyrtio bästa är ej lättsinne. Det är att taga livet med allvar.»
Därefter läto skrivareänglarna för tredje gången kalla den lättsinnigaste människa som levat. Men då svarade ingen. Det var tyst över hela jorden.
För fjärde och femte gången upprepades kallelsen utan svar. De hörde endast på avstånd en lång, likgiltig gäspning, och en utmärglad, skrattretande gubbe närmade sig. Han stannade och utropade självkärt och utmanande: »Vad är det ni önska veta? Rådfråga mig! Jag är Diogenes och så vis att jag försmår livets nöjen.»
Då svarade Nekir: »Då du tror dig vis, är du ett dumhuvud. Då du försummar att njuta av välsmakande mat och dryck, av vackra möbler och kläder och av alla de småting, som i sin mån förljuva det korta livet, är du lättfärdig.»
Därmed doppade Nekir sin penna och inskrev i sin bok följande:
N:o 5 989 700 402. Diogenes. Världens lättsinnigaste man.
II.
I ett av persiketräd övervuxet dalstråk tätt vid Sana i Lyckliga Arabien, hade Ildis, turkiske ståthållarens dotter, bundit en stor krans. I sin glädje över den tysta, klara österländska aftonen beslöt hon att skänka kransen åt den av Sanas invånare, som bäst förstod att taga vara på ögonblicket.
I sin stora barnslighet frågade hon väktaren vid stadsporten, var hon skulle finna denna människa. Han förde henne genast till bokskrivaren. Vem i Sana kände ej bokskrivarens namn! Med brådskande steg gick han av och an i sin trädgård. Slutligen stannade han med en min av tillfredsställelse och mumlade: »Äntligen inser jag klart vari ditt behag består, du afton, du Österland!» Därefter skrev han på en pappersremsa följande:
Vad är din skönhet, Österland,
du ödemark av stenar och sand
och kala, förtorkade berg?
Jo, tystnad och färg!
Drag framför solen Europas skumma
oktoberskyar i grått och gult
och ställ på berget en man med en trumma,
— och Österlandet är fult!
Så snart han nedskrivit det sista utropstecknet föll han trött ihop på en bänk och somnade genast. Ildis betraktade honom och yttrade: »Efter du är bokskrivare är det din lycka att vara olycklig. Efter du är nog olycklig att plocka sönder vart intryck, berövar du ditt liv all glädje. — Låt oss gå vidare!»
Väktaren förde henne nu upp till torget till den välbärgade ljusstöparen. Denne hade tillbragt hela sin ungdom i ett mörkt valv med att stöpa ljus. Hans omsorger för framtiden hade aldrig unnat honom en dags ledighet. Men så satt han också nu på trappstenarna till sitt hus, visserligen ålderslö och bruten men försörjd.
Ildis skakade på huvudet och vände sig till honom. »Min vän, då du arbetade för morgondagen, var du en självbedragare, ty du kunde redan innan aftonen ha legat på bår. Då du uppoffrade din ungdom för din ålderdom var du en slösare, som köpte kiselstenar för diamanter.»
Till sist blev väktaren otålig, ryckte på axlarna och avlägsnade sig trumpen, medan hans stora tofflor släpade i stenläggningen.
Natten hade redan brutit in och Ildis märkte med rädsla, att hon befann sig utanför det motbjudande ruckel, som beboddes av Muchail, stadens svinaherde, en illa känd giaur, om vilken bokskrivaren författat följande epigram:
Muchail skänker livet värde
med tobak, danserskor och vin.
Om dagen är hans stadens svinaherde,
om natten är han stadens svin.
Ildis såg sig ängsligt omkring på den folktomma gatan. Genom den halvgläntande dörren urskilde hon den knappt tjuguåriga, vackra, krushåriga Muchail, som i det svagt upplysta rummet högljutt samtalade med en vän. Han kastade två kopparmynt i bordet och ropade till sin kamrat: »Det ena myntet skall du ha! Jag är bara en fattig svinaherde, ser du, men det lilla jag förtjänar, delar jag alltid med mina vänner under villkor att de strax förskingra det. Köp nu litet tobak och vin så skall jag knacka på hos danserskorna. En piaster är endast en metkrok, på vilken man fångar en liten mycket eftersökt guldfisk, som kallas Lyckan. Medan de andra i staden helt meningslöst skrinlägga metkroken, spisa vi i natt själva fisken!»
Flickan kände, att han blev blossande röd. Hon steg tillbaka ett par steg i det ljusa, glada sydländska månskenet, som avtecknade hennes skugga på dörren. Hon tvekade, stötte varsamt av sig tofflorna och steg slutligen barfota och smygande upp på tröskelstenen och hängde den stora kransen på låset och kysste den. Därefter tog hon tofflorna i sin hand och sprang hastigt undan i skuggorna av husen som om hon hade gjort något ont.