Vallfart och vandringsår/I det tysta landet
| ← I den röda staden |
|
Namnlös och odödlig → |
I det tysta landet.
I.
Bland Attikas svinaherdar.
Så minns jag Attika, det tysta landet, som jag såg det en vårdag från en by på sluttningen av det blå Pentelikon. I den byn bodde gamle Sofron.
Vem kan måla vad Sofron kan?
Sofron är en underman.
Han kan flöjt och strängaspel.
Han kan äta och dricka,
spisa till kväll en killing hel,
dricka sin bästa vän ihjäl.
Han kan vinna en flicka.
Äldst i byn, han jagar först
yngsta hjärteknipan.
Har till röda läppar törst.
Är ett ljus, som flammar störst
just när det brinner i pipan.
Följer nu till straff ett gräl,
drar han blankt med detsamma.
Röda rispor flamma
snart på trätobroderns tors
som i påsken röda kors
på dörrarna hos Israel.
Hans dräkt är den, som året ut
Vår Herre lappar utan klut.
Hans ludna mage står i veck
som vattendragarns bockskinnssäck.
Gamle Sofron går väl allt
på sin sjuttifemma.
Enögd är han, grå och halt,
borde sitta hemma,
ulv och kråkor skrämma.
Men han svirrar hellre,
sjunger jämt om vin och sol,
och hans röst från krögarns stol
klarnar som en god fiol
allt som den blir äldre.
När i vinförsäljarns knut
månen hänger som en skylt,
får han knappast glaset fyllt,
innan ren han druckit ut.
Står på bänken i krogens port,
skryter och ljuger så runt och stort,
att männen, vilka hälla
sin remmare full med rakí
och bära långa pistoler i
sin vita fustanella,
förtjusta springa upp och slå
i bordet med dominobrickor,
men långa isande kårar gå
över ryggen på lyssnande flickor.
Om natten dryper hans skägg av vin;
om dagen vaktar han svin.
Mina reskamrater och jag hade stannat i en trång kyrkoruin, som övergrönskades av murgröna och Morus nigra, svarta mullbärsträdet, som fordom helgades Pan. Över oss reste sig hisnande högt Pentelikons kala, av vinterfrosten skalperade huvudskål. Genom en rämna i väggen sågo vi ut över en helt liten, lågt uppmurad, alldeles spegelstilla vattenbassäng. Tätt bredvid och gränsle över en sönderbruten jonisk kapitäl stod gamle Sofron, skakande av ursinnig vrede. Naken var han som alltid och hade endast en duk i knut om höfterna. I sin svettiga hand, vid vilken en hel mängd blodiga fjädrar klibbat fast, höll han en lång kniv.
Hans svarta svin sovo i hjordar i solskenet under de mörka oliverna. Men flera herdar omringade honom och ropade samtidigt på sitt sjungande klockrena tungomål: »Sofron, Sofron, du har stulit Hieronymus' tupp!»
Omkring oss sov i luft, som ej bar skyar,
det tysta landet med de tysta byar
så blått, så ljust som lindat i en våd
från Kretas eller Cyperns vävstol, vilken
bland ljusa blå och ljusa röda silken
knappt fäller in en enda dämpad tråd.
På avstånd höjde över samma strand,
där än Kefissos' grunda vatten slingrar,
Athen sin kyrkas kors i solens brand,
— men högre reste sig i slättens rand
Akropolis' kolonner liksom fingrar
på en föraktfullt lyftad hand.
En gosse låg i herdedräkt
vid närmsta brunn, arkadiskt sträckt.
Hans nakna bruna knä var böjt
kring brunnens brustna kant.
Han grep på måfå ur sin flöjt
en fyratonig variant.
Jag vet ej rätt, om gossen sov
och spelade medan han drömde,
om löv och lianer gömde
den store stormande Pan och hans hov;
men tonerna sprungo ur herderöret
som bjällror klinga vid vinterföret.
De styrdes ej längre av mänskligt förnuft.
De sjöngo ur dal, de sjungo ur luft.
De sjöngo lyckan i herdetält.
De sjöngo blånande betesfält,
där mytens och sagans släkte
med ulliga hjordar flyttade kring
och herdehatten täckte
en skinande kungaring.
Vår matsäckskorgs sigill, det bröts.
Melonerna skuros och korken sköts,
ni, glada gudar, till eder!
Vi lovade högt, när vinet göts
på böjliga bägarn av läder,
att var vi se en Diogenes,
vi lyfta vid axlarna och knän Hans Askes
på huvudet in i hans tunna.
Hans visdom är ringa.
På tunnan vi svinga
oss gränsle så många vi kunna.
Vi borra i locket en liten glugg.
När fången, som ingen vill hjälpa,
förtvivlad jämrar och sliter sin lugg
och ropar i hålet, då stjälpa
vi mitt i hans svalg vår mugg.
Han har ej att välja
men tiga och svälja.
Vi råga hans läppar, som skumma,
tills drucken han börjar att trumma
en dans i tunnan, vår fångne vän;
ty sjunga vi: en vis är den
som lever glatt som de dumma!
Där lyser bland allt evigt sant,
vi ärvt av Greklands största,
så mången berömd men falsk diamant.
Diogenes var den första.
Och den hellén, vars liv befanns
en självisk kamp att vinna
odödlighetens lagerkrans,
var fåfäng som en kvinna,
var barnslig som en pilt.
Vi byta, om det kräver,
hans krans mot första hatt av filt,
som skyddar mot soln, då man lever.
Själv Sokrates, som stred och vann
mot alla sofisternas skara,
han föll vid Hades' tröskel, han,
i deras egen snara.
Han glömde, som människor bruka,
vid slutet av sin levnads dar
all kärnsund glädje livet har
och kallade livet en sjuka.
Med tankar som slika
man kanske kan svika
sin bödels hopp om ett ångestskrik.
Men himlen må frälsa
för dagar av hälsa,
om hälsan är hemma bland bårhus och lik!
Nu kom i pinjeskogens bryn
Hieronymus, popen i byn.
Han spejade varm över vägen.
Han sökte sin fetaste tupp.
Han stannade, vred och förlägen,
i mitten av herdarnes grupp.
Mig förefaller så gammalt allt.
Gammal var byn, där vi gjorde halt
bland Attikas gamla oliver.
Jag tycker mig sitta grånad och from
och måla vår jord på sin ålderdom,
när jag doppar pennan och skriver.
Men intet jag funnit, om också jag gått
bland dammiga helgonskåp,
så hundraårigt gammalt och grått
som en fattig grekisk pop.
Det lurviga skägget växer till slut
alldeles över hans kinder.
Hans höga huvudbonad ser ut
som en upp- och nedvänd cylinder.
Han predikar som ingen kan.
Han för påskmusiken an.
När i kyrkans låga kor
bakom ikonostasen
popen mässar i hög tenor,
svarar Vår Herre i basen.
Snatta från en sådan man
tuppen, han gött för sitt spett,
är säkert lustigt nog ibland,
men aldrig är det rätt.
Så snart Sofron märkte popen, gömde han genast sin kniv och satte sig ödmjukt ihopkrupen på bassängkanten. Hela hans utmanande övermod var med ens försvunnet.
Hieronymus gick rätt fram till honom och hotade oupphörligen med sin ådriga nagelstubbade hand, som om han bannat ett barn. »Sofron, du har stulit min fetaste tupp, du är byns tjuvaktiga skata! Ack, Sofron! Vill du aldrig göra någon nytta, Sofron?»
Då den gamle late herden endast skakade på huvudet, grep Hieronymus honom hastigt om nacken och tryckte hans huvud djupt ned i det svarta vattnet.
Jag återhöll den suck, som ville tränga sig fram vid tanken på det grekiska folkets förfall. Är det icke orätt att av beundran för den upputsade antik, som lever kvar i marmor och hexameter, alltid förbise den lilla naturfriska återstod av den glada antiken, som lever upp i oss, då vi utföra ett tjuvstreck, då vi halvnakna, bekymmerslösa och lata ligga i solen?
I detsamma lyfte den straffade herden huvudet ur bassängen. Kring hans skrattande gubbansikte skvalade vattnet ur mungiporna, ur det grå toviga skägget och håret, i vilket våta löv och pinjebarr trasslat sig fast.
Ja, i dig, du halvnakne gamle Sofron, lever antiken kvar om också vanför och förkrympt. Helig du!
II.
Fullmånen och Karyatiderna.
Fullmånen står stor och röd över Athen
bakom Erechtheions karyatider.
Nu Karyatiderna.
Du heligt kyska Selene!
Du stiger på Akropolis Athenæ
så hemsk, så röd, som för att se ett mord.
Vårt tempelberg har rivna marmormattor.
Det står betäckt av block och brustna plattor
som ett med tärningar belamrat bord,
kring vilket tid och regn och präster och soldater
och långt från ö- och skorstenslandet Hans
eller Hennes Majestäts pirater
kastat tärning om den kjol, som fanns
från antikens slagna hedning,
liksom knektarna om Kristi klädning
och skrapat med sig, vad som vanns.
Men fast man nändes plundra och föröda,
fast färgen slocknat i den vita döda,
fast först i solnedgång metoper glöda,
fast kanske du fann mera sagoglans
där söderut i öknens enslighet
i dessa Nilens tempel, där i skumma
och långa trappor vid vartenda fjät
ur tak och väggar prästekörer brumma
och läderlappens vingar vina som ett skrik;
så väcker ej vårt berg ruinbetraktarstämning,
här erfar ingen denna själns beklämning
som av att gå och se på lik.
Vårt tempelberg, det är ett fat med glöd,
kring vilket än ur barbari och gränder
människan går fram och värmer händer.
Du måne, varför så dystert röd?
Nu Fullmånen.
Ni ädla jungfrur, ni vita sju,
jag är röd av harm och förlåt, om nu
jag ber dom i en tvistig fråga.
Jag ser där ytterst på jordens båga
en vårfest — ej just en blomsterfest!
Ett lindrigt snöglopp sveper fram som bäst,
men folket samlas i brokigt liv
omkring jonglörer och positiv.
Vår gamle Phœbos sitter där och sprider
sitt trötta ljus, fast redan natten lider.
På stadens slätt, som kallas Djurgårdsslätten,
står i blå och gula taft en svåra grann
och grovlagd man
— en kompositum-man med den sjuka,
tyska harpan, franska klarinetten,
antika gigan och en inhemsk puka
och en lika inhemsk bjällerhjälm på toppen,
halft en narr och halft en kämpe lik.
Genom att rista hela kroppen
gör han musik.
Nå, det må vara hans egen sak,
men se — förlåt om ordet slår ned en smula
oförväntat som den kula
Venedig sköt i Parthenons tak.
Han ropar, han, gycklar i folkets smak,
kompositum-mannen, den blåa och gula,
att, helst när pukan börjar döna,
detta tingelitang är — det sköna!
Nu börjar det åska över Pentelikon och ekot svarar i Parnes.
Nu fortsätter Fullmånen.
Att larm är skönt kan aldrig jag begripa.
Jag hör det skönas röst i fyra grepp
på svinaherdens simpla pipa.
Låt gå, att smaken icke är en kläpp,
som oupphörligt måste gno och slipa
samma nötta periferi,
men kommer talet på det sköna, då ha ni,
antikens vita döttrar, sista ordet.
Det var det sköna, hela världen tror det,
som utan rim och buller och sirater
i fria verser ledde skaldens tal
här under oss i denna kaktusvuxna dal
på denna till ruiner störtade teater,
där nu jag lägger mina dagrar ut
på tomma säten och på brustna räcken,
liksom man breder vita täcken,
när folket gått och föreställningen är slut.
Barbarer-idealet däremot drack mod
av pukans larm, när stänkt med blod
och med sin panna ärrigt sönderskuren
det gick till dansen, prytt med horn av uren.
Att vara bullersam och vara grann
är just vad alltid en barbar vill vara.
Ni, vita jungfrur, svara!
Vad skall jag tänka om vår bjällerman,
där nu han står bland folket i det gröna,
i allt barbarer-idealets hamn,
och kallar detta spöke för det sköna?
Nu Kyriatiderna.
Då gör han missbruk av det skönas namn!