Varenka Olessof/Kapitel 3
| ← Kapitel 2 |
|
Förlagsreklam → |
Då Jelisaveta Sergejevnas kabriolett stannade utanför öfverste Olessofs hus, visade sig på trappan en lång och mager kvinnlig gestalt i grå blus, och en skorrande basröst lät höra sig:
“Å-å! Hvilken angenäm öfverraskning.“
Hippolyt Sergejevitsch hoppade till vid denna hälsning, som liknade ett rytande.
“Min bror Hippolyt...“ presenterade Jelisaveta Sergejevna, sedan de båda fruntimren kysst hvarandra. “Margarita Rodionovna Lutschitski.“
Fem kalla och hårda klor tryckte Hippolyt Sergejevitschs fingrar, ett par gnistrande grå ögon fästes på hans ansikte, och tant Lutschitski brummade, i det hon skarpt präntade ut hvarje ord, som om hon räknade dem, af fruktan att säga något öfverflödigt.
“Gläder mig mycket att göra er bekantskap.“
Därpå trädde hon åt sidan och knuffade upp dörren till rummen.
“Var så god.“
Hippolyt Sergejevitsch steg öfver tröskeln, men möttes af en hes hosta och det vredgade utropet:
“Måtte fan taga din dumhet! Gå och se efter och säg, hvem som kom...“
“Stig på, stig på...“ uppmuntrade Jelisaveta Sergejevna brodern, då hon märkte, att han stannade obeslutsam. “Det är öfversten, som skriker ... Det är vi, öfverste!“
Midt i det stora, låga rummet stod en massiv länstol, och i den låg inklämd en stor slapp gestalt med rödt, vissnadt ansikte, bevuxet med grå mossa. Den öfre delen af denna massa vred sig tungt, utstötande dofva snarkande läten. Bakom länstolen syntes axlarna på en lång, fetlagd kvinna, som stirrade på Hippolyt Sergejevitsch med slöa ögon.
“Glad att se er ... er bror? ... Öfverste Vasili Olessof ... har slagit turkar och tekintser och är nu själf slagen af sjukdomar ... ho ho ho! Roligt att få se er ... Varvara har hela sommaren trumpetat mig i öronen om er lärdom och intelligens och allt möjligt annat ... Var god och stig in hit, i förmaket ... Fjockla, kör!“
Gällt gnisslade hjulen på länstolen, och öfversten skakade framåt, men kastade sig åter tillbaka och hostade hest, under det han slängde med hufvudet, som om han ville slänga det af sig.
“När nådig herrn hostar, skall du stanna! Har jag icke sagt dig det tusen gånger?“
Och tant Lutschitski grep Fjockla i axeln och naglade fast henne vid golfvet.
Polkanofs stodo och väntade, tills hostattacken gått öfver.
Slutligen satte de sig åter i rörelse och tågade in i ett litet rum, där det var kvaft, mörkt och trångt af ett öfverflöd på stoppade möbler med segelduksöfverdrag.
“Sitt ned ... Fjockla ... gå efter fröken!“ kommenderade tant Lutschitski.
“Jelisaveta Sergejevna, min lilla dufva, hvad det var roligt att få se er!” förklarade öfversten, stirrande på henne med sina runda uggleögon under de grå, sammanvuxna ögonbrynen. Öfverstens näsa var komiskt stor, och dess blåröda, skinande spets gömde sig melankoliskt i mustaschernas grå borst.
“Jag vet, att ni är lika glad att se mig, som jag är glad att se er …“ svarade gästen älskvärdt.
“Ho ho ho! Det är – pardon! – det är lögn! Hvad kan det vara för nöje att se en gammal gubbe, fördärfvad af podager och sjuk af en outsläcklig törst efter brännvin? För tjugufem år sedan kunde man verkligen bli glad vid åsynen af Vaska Olessof … och många damer blefvo glada också … men nu bryr ni er lika litet om mig som jag om er … När ni kommer hit, får jag brännvin … det är därför, jag är glad att se er!“
“Tala icke så mycket, du börjar hosta igen …“ varnade honom Margarita Rodionovna.
“Hörde ni?“ vände sig öfversten till Hippolyt Sergejevitsch. “Jag får icke tala, – det är skadligt, icke dricka – det är skadligt, icke äta så mycket jag vill – det är skadligt! Allt är skadligt, fan anamma! Och jag ser, att det är skadligt för mig att lefva! Ho ho ho! Jag har öfverlefvat mig själf … måtte ni aldrig behöfva säga något sådant om er … Men ni kommer troligen för resten att dö snart … ni får nog lungsot – ni är så onaturligt smalbröstad …“
Hippolyt Sergejevitsch såg än på honom, än på tant Lutschitski och tänkte på Varenka:
“Men bland hvilka vidunder hon lefver!“
Han hade aldrig försökt föreställa sig hennes omgifning och var nu helt häpen öfver hvad han såg. Tant Lutschitskis sträfva och kantiga magerhet sårade hans öga, han kunde icke se på hennes långa, gula hals, och för hvar gång hon talade, greps han af en slags ängslan, som om han väntade, att de bastoner, som utgingo från denna kvinnas breda, men alldeles platta barm, skulle spränga sönder hennes bröst. Och fraset af tant Lutschitskis kjolar föreföll honom som skramlet af hennes benpipor. Af öfversten luktade det sprit och dålig tobak. Att döma af glansen i hans ögon borde han ofta råka i vrede, och när Hippolyt Sergejevitsch föreställde sig honom ursinnig, kände han motvilja för gubben.
I rummen var det otrefligt, tapeterna voro nedrökta och kakelugnarne fårade af sprickor, som föröfrigt kommo dem att se ut som gjorda af marmor. Målningen på golfven var bortnött af länstolshjulen, fönsterramarne sneda, rutorna dunkla, – öfverallt spårades en ålderdom, som ramlade sönder af lefnadströtthet.
“Hvad det är kvaft i dag“, sade Jelisaveta Sergejevna.
“Det blir regn ...“ förklarade fru Lutschitski kategoriskt.
“Verkligen?“ tviflade den förra.
“Ni kan tro Margarita“, hväste gubben. “Hon vet allt, hvad som skall hända – det försäkrar hon mig hvarenda dag … Du skall dö, säger hon, och Varka komma de att utplundra och bryta nacken af … Jag disputerar: Öfverste Olessofs dotter låter ingen bryta nacken af sig … det gör hon själf. Men att jag skall dö, det är sanning … det vill säga, så måste ju gå. Och ni, herr vetenskapsman, hur trifs ni här? Tråkigheten i kvadrat, eller hur?“
“Nej, hur så? En vacker skogstrakt …“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch älskvärdt.
“Vacker trakt … det här? Puh! Då har ni aldrig sett något vackert på jorden. Vacker – det är Kasanlykslätten i Bulgarien … vackert är det i Cherasson … i Murgab finns det platser som äro riktiga paradis … Aha! mitt dyra barn! …“
Varenka förde in en frisk fläkt i förmakets unkna luft. Hennes gestalt var insvept i en slags vid kåpa af ljusgredelint bomullstyg. I händerna höll hon en stor bukett af nyss afplockade blommor, och hennes ansikte strålade af förtjusning.
“Så roligt att ni kommo just i dag!“ utbrast hon, i det hon hälsade på gästerna. “Jag ämnade mig nästan till er … de käxa ihjäl mig!“
Och med en åtbörd visade hon på fadern och Margarita Rodionovna, som satt bredvid Jelisaveta Sergejevna så onaturligt rak, som om hennes ryggrad blifvit förstenad och icke kunde böja sig.
“Varvara! Du pratar dumheter!“ röt hon åt flickan och gnistrade med ögonen.
“Skrik icke! Annars börjar jag berätta för Hippolyt Sergejevitsch om fänrik Jakovlef och hans eldfängda hjärta …“
“Ho ho ho! Stilla, Varka! Jag skall själf berätta …“
“I hvilket sällskap har jag råkat?“ undrade Hippolyt Sergejevitsch och såg förvånad på systern.
Men hon var tydligen förtrogen med allt detta, och fastän ett föraktfullt leende spelade i hennes mungipor, satt hon lugnt och hörde på.
“Jag går och gör i ordning téet!“ förklarade Margarita Rodionovna, reste sig, utan att böja på öfverkroppen, och försvann, i det hon sände öfversten en förebrående blick.
Varenka satte sig på hennes plats och började hviska något i örat på Jelisaveta Sergejevna.
“Hvad hon har för en passion för vida dräkter!“ tänkte Hippolyt Sergejevitsch och sneglade på hennes gestalt, som behagfullt böjde sig fram mot hans syster.
Men öfversten brummade som en sprucken basfiol:
“Ni vet ju, att Margarita var gift med min kamrat, öfverstlöjtnant Lutschitski, som stupade vid Eski-Sagra? Hon gjorde fälttåget tillsammans med honom. En energisk kvinna, skall ni veta. Nå, nu fanns det vid vårt regemente en fänrik Jakovlef, fin och ömtålig som en fröken … han fick bröstet krossadt af en turkisk bösskolf, ofvanpå det galopperande lungsot och … strök med! Och under det han låg sjuk, skötte hon honom i fem månaders tid! hvad sägs? Och så, kan ni tänka er, lofvade hon honom att icke gifta om sig. Hon var ung och vacker … en grann kvinna. Flere framstående män eftersträfvade henne … voro allvarligt förälskade … kapten Schmurlo, en präktig lillryss, slog sig till och med på att supa och öfvergaf tjänsten för hennes skull. Också jag … det vill säga, jag föreslog henne också: “Margarita! om vi skulle gifta oss! …“ Men hon ville icke gifta sig … mycket dumt, men, det förstås, mycket vackert. Men så när jag blef så här illa tilltygad af podager, kom hon till mig och sade: “du är ensam, jag är ensam …“ och så vidare. Mycket rörande och vackert. Evig vänskap och alltid gräla vi. Hon kommer hit hvarje sommar, vill till och med sälja sin egendom och flytta hit för alltid, det vill säga, tills jag dör. Jag uppskattar det, men allt det här är ju löjligt, hvad? Ho ho ho! Ty hon var en kvinna med eld i blodet, och ni ser, hur den förtärt henne! Lek icke med elden – ho! Hon blir ond, när man berättar om denna hennes lifs poesi, som hon uttrycker sig. Våga icke, säger hon, att med din otäcka tunga besudla mitt hjärtas helgedom! Ho ho ho! Men i själfva verket – hvad är det för helgedom? En förirring af fantasien … pensionsgriller … Lifvet är mycket enklare, icke sant? Njut och dö i rätt tid, det är summan af all filosofi! Men man skall dö i rätt tid! Jag har setat öfver tiden, det är olyckan, – jag önskar icke er det samma …“
Det gick rundt i hufvudet på Hippolyt Sergejevitsch af den långa berättelsen och den starka lukt, öfversten spred omkring sig. Men utan att ägna honom någon uppmärksamhet, och utan att tyckas förstå, hur föga angenämt samtalet med hennes far var honom, pratade Varenka halfhögt med Jelisaveta Sergejevna, som åhörde henne uppmärksamt och allvarligt.
“Var så goda och kom och drick te!“ hördes från dörren Margarita Rodionovnas röst. “Varvara, rulla ut din far!“
Hippolyt Sergejevitsch drog en suck af lättnad och gick ut efter Varenka, som lätt sköt den tunga stolen framför sig.
Téet serverades på engelskt manér med en massa kalla rätter. Kring en väldig, blodig rostbiff stodo flere vinbuteljer, och detta framlockade ett belåtet skratt från öfversten. Det tycktes, som om också hans halfdöda, i en björnskinnsfäll insvepta ben skälfde vid försmaken af de kommande njutningarna. Han gick fram till bordet, och i det han sträckte de tjocka, darrande händerna, bevuxna med mörkt hår, mot buteljerna, skrattade han, så att det skrällde i den stora, med rottingstolar möblerade matsalen.
Tedrickningen drog ut plågsamt länge, och hela tiden berättade öfversten med sin hesa stämma anekdoter från kriget. Margarita Rodionovna inflickade kort och med basröst sina anmärkningar, och Varenka pratade sakta, men lifligt med Jelisaveta Sergejevna.
“Hvad talar hon om?“ tänkte längtansfullt Hippolyt Sergejevitsch, som var utsedd till öfverstens offer.
Han tyckte, att hon denna dag ägnade honom alldeles för liten uppmärksamhet. Hvad var detta – koketteri? Och han kände, att han var färdig att bli ond på henne.
Men plötsligt såg hon åt hans håll och skrattade till högljudt.
“Det är Lisa, som fäst hennes uppmärksamhet på mig!“ tänkte Polkanof och rynkade ofrivilligt ögonbrynen.
“Hippolyt Sergejevitsch! Har ni slutat att dricka te?“ frågade Varenka.
“Ja …“
“Skola vi taga oss en promenad? Jag skall visa er sådana vackra platser!“
“Gärna. Går du med, Lisa?“
“Nej! Jag har mera nöje af att stanna inne hos Margarita Rodionovna och öfversten.“
“Ho ho ho! Nöje af att stå vid kanten af grafven, dit min halfdöda kropp vältrar sig!“ skrattade öfversten. “Hvarför skall ni säga det?“
“Nu kommer hon att fråga mig, om jag finner det tråkigt hos dem?“ tänkte Hippolyt Sergejevitsch, då han gick med Varenka ut i trädgården. Men hon frågade i stället:
“Hvad tycker ni om pappa?“
“Å!“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch sakta. “Han inger respekt.“
“Ja!“ instämde Varenka belåtet. “Så är det med alla. Han är förskräckligt tapper! Ser ni, han talar aldrig om sig själf, men tant Lutschitski – hon var ju vid samma regemente som han – har berättat, att vid Gorni Dubnjak fick hans häst nosen krossad af en kula och rusade i väg med honom rätt mot turkarne. Turkarne ryckte fram till anfall, han svängde åt sidan och galopperade längs utmed fronten, – hästen blef förstås dödad, han föll och fick se fyra stycken komma springande emot honom … Där var en framme och svängde bösskolfven öfver honom, men pappa högg honom i benet – kratsch! ryckte omkull honom och affyrade revolvern rätt i synen på honom – paff! Och så drog han frambenet undan hästen, men nu kommo tre till springande och efter dem ändå flere, och de våra ryckte också fram under Jakovlef … ni vet ju, hvem det var? … Pappa grep den dödade turkens gevär, sprang upp och – framåt! Men han var förskräckligt stark, och det hade så när beredt hans undergång; han slog turken i hufvudet, så att geväret gick sönder, sabeln hade han kvar, men den var dålig och slö, och turken ville redan sticka bajonetten i bröstet på honom. Då grep pappa med handen om gevärsremmen och började springa emot sina kamrater, släpande turken efter sig. I det samma blef han sårad i sidan af en kula och i halsen af en bajonett. Han förstod, att det var ute med honom, vände sig om mot turken, ryckte geväret ifrån honom och stormade emot dem – hurra! Men då kom Jakovlef löpande med de våra, och de anföllo så endräktigt, att turkarne drogo sig tillbaka. För denna bragd fick pappa Georgskorset, men han blef ond öfver, att de icke också gett det åt en underofficer vid hans regemente, hvilken under handgemänget två gånger räddat Jakovlef och en gång pappa, och vägrade därför att taga emot korset. Men när de gett det åt underofficeren, tog han också emot sitt.“
“Ni berättar om det där handgemänget så lifligt, som om ni själf tagit del i det …“ anmärkte Hippolyt Sergejevitsch, afbrytande henne.
“Ja-a …“ sade hon långsamt med en suck och plirade med ögonen. “Jag tycker om krig … Och jag skall gå ut som sjuksköterska, om det blir krig igen …“
“Och jag tänker gå med som frivillig …“
“Ni?“ frågade hon, skärskådande honom. “Å, det skämtar ni … ni skulle bli en dålig soldat … ni är så klen och mager …“
Han kände sig retad af dessa ord.
“Jag är tillräckligt stark, lita på det …“ förklarade han, liksom varnande henne.
“Nå, hvar då?“ frågade Varenka lugnt, utan att tro honom.
Inom honom uppflammade ett ursinnigt begär att gripa henne i sina armar och trycka henne intill sig så hårdt, att tårarne trängde fram ur hennes ögon. Han kastade en hastig blick omkring sig, ryckte på axlarne och skämdes genast öfver sin önskan.
De gingo genom trädgården på en gång, kantad af parallella rader med äppleträd, och bakom dem i ändan af gången tittade husets fönster dem i ryggen. Från träden föllo äpplen, som doft plumsade mot marken, och någonstädes i närheten hördes röster. Den ena frågade:
“Han kommer kanske också hit i friarärenden?“
Den andra lät höra en bister svordom.
“Vänta litet …“ hejdade Varenka sin följeslagare, i det hon fattade honom i armen, “låt oss lyssna – det är om er de tala …“
Han såg kallt på henne och sade:
“Jag är ingen vän af att lyssna till tjänstfolkets samtal …“
“Men det tycker jag om“, förklarade Varenka, “ensamma med hvarandra säga de alltid saker om oss, herrskapsfolk, som äro mycket intressanta att höra …“
“Intressant må vara, men knappast rätt …“ smålog Hippolyt Sergejevitsch.
“Hvarför icke? Om mig tala de alltid godt.“
“Jag gratulerar ...“
Han behärskades af ett elakt begär att tala sträft och rått till henne, att såra henne. Hennes uppförande denna dag förargade honom – där inne hade hon icke på en lång stund fäst någon uppmärksamhet vid honom, alldeles som om hon icke begrep, att han kommit dit för hennes skull och till henne och icke till hennes lame far och förtorkade tant. Och sedan, när hon påstod, att han var klen, hade hon sett så öfverlägset på honom.
“Hvad betyder allt detta?“ tänkte han. “Om jag icke behagar henne i yttre afseende och icke intresserar henne i inre – hvad är det då, som dragit henne till mig? Bara det att jag är ett nytt ansikte?“
Han var öfvertygad om, att hon kände sig dragen till honom, och trodde, att han här hade att göra med ett koketteri, skickligt doldt under en mask af okonstlad naivitet.
“Kanske anser hon mig dum … och hoppas, att jag skall bli klokare …“
“Tant har rätt … det blir regn!“ sade Varenka, seende bort i fjärran; “titta, ett sådant moln … och det är så kvaft som alltid före ett oväder …“
“Det var obehagligt …“ sade Hippolyt Sergejevitsch. “Vi måste vända om och säga till min syster …“
“Hvarför det?“
“För att vända om hem innan regnet ..“
“Hvem jagar bort er? Och ni hinner icke fram, innan ovädret börjar … Det är bäst att vänta här.“
“Men om regnet håller i hela kvällen?“
“Så stanna ni hos oss öfver natten …“ förklarade Varenka kategoriskt.
“Nej, det blir obekvämt …“ protesterade Hippolyt Sergejevitsch.
“Herre Gud! Är det då så svårt att tillbringa en natt litet obekvämt?“
“Det var icke min egen bekvämlighet, jag tänkte på …“
“Ja, andras behöfver ni icke bry er om … hvar och en kan sköta sig själf.“
De gingo alltjämt framåt och grälade, men på himlen kom ett mörkt moln hastigt krypande emot dem, och någonstädes på afstånd mullrade redan åskan doft. Ett tryckande kvalm bredde sig i luften, som om det mörka molnet kondenserat all solhetta under dagen och dref den framför sig. Och i törstande väntan på den uppfriskande öfversköljningen hängde trädens blad som förlamade.
“Skola vi icke vända om?“ föreslog Hippolyt Sergejevitsch.
“Jo, det är så kvaft … Usch, hvad jag tycker illa om tiden före något … före ett oväder, före en helg. Själfva ovädret eller helgen – det är nog bra, men att vänta på, att det skall bli af, det är så ledsamt. Om allt kunde bli gjordt med ens … om man lade sig att sofva i vinter och köld, och så vaknade vid vår, solsken, blommor – eller om solen sken, och det då helt tvärt blef mörker, åska och störtregn.“
“Ni vill kanske, att människorna också skola förändra sig lika plötsligt och oväntadt?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch småleende.
“Människan bör alltid vara intressant …“ sade hon snusförnuftigt.
“Ja, hvad menas med att vara intressant?“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch förargad.
“Hvad som menas med det? Ja … det är svårt att säga … jag tror, att alla människor skulle vara intressanta, om de voro … lifligare … ja, lifligare! De skulle skratta, sjunga, leka mera … vara djärfvare och starkare … till och med fräcka … till och med råa.“
Han lyssnade uppmärksamt till hennes definition och frågade sig själf:
“Rekommenderar hon mig härmed det önskvärda programmet för mitt förhållande till henne? …“
“Det finns ingen snabbhet hos människorna … men allt bör göras snabbt, för att lifvet skall bli intressant …“ förklarade hon med allvarlig min.
“Hvem vet? Kanske har ni rätt …“ anmärkte Hippolyt Sergejevitsch sakta. “Det vill säga, naturligtvis, icke alldeles rätt …“
“Nej, tag icke tillbaka!“ skrattade hon. “Hvad menas med icke alldeles? Antingen helt och hållet rätt eller också icke rätt … antingen god eller dålig … antingen vacker eller ful … så skall man döma! Men när man säger – ganska hygglig, rätt söt … så är det bara af feghet man säger så … därför att man är rädd för sanningen!“
“Nå, vet ni, med denna enda tudelning kränker ni alltför många!“
“Hur så?“
“Genom orättvisa …“
“Å, alltid den där välsignade rättvisan! Som om hela lifvet utgjordes af den, och man omöjligt kunde reda sig den förutan. Hvem behöfver rättvisa?“
Hon utropade detta med en viss hetta, och hennes ögon sköto blixtar.
“Alla människor, Varvara Vasiljevna! Alla, från bonden … till er …“ sade Hippolyt Sergejevitsch eftertryckligt, i det han lade märke till hennes sinnesrörelse och försökte att förklara den för sig.
“Jag behöfver ingen rättvisa!“ värjde hon sig beslutsamt och gjorde till och med en rörelse med handen, som om hon sköte något ifrån sig. “Och skulle jag behöfva den, kan jag själf finna den … Hvarför skall ni alltid oroa er för alla människor? … För resten … ni säger det där bara för att förarga mig … därför att ni i dag är viktig och inbilsk …“
“Jag? förarga er? Hvarför det?“ förvånade sig Hippolyt Sergejevitsch.
“Hvad vet jag? För att ni har tråkigt, förmodligen … Men låt oss icke mer tala om det! Jag har haft tillräckligt mycket förargelse er förutan! Hela veckan har man uppvaktat mig med straffpredikningar för de där usla friarnes skull … serverat mig giftiga anspelningar … och smutsiga misstankar … tack så mycket!“
Hennes ögon lyste i fosforaktig glans, näsborrarne skälfde, och hela hennes varelse skakade af den sinnesrörelse, som plötsligt gripit henne. Hippolyt Sergejevitsch började med omtöcknade ögon och häftig hjärtklappning ifrigt urskulda sig.
“Jag ville visst icke förarga er …“
Men i det samma brakade en åskskräll öfver deras hufvuden – det lät, som om något vidunderligt väldigt och rått godmodigt gapskrattat. Döfvade af det starka braket, sprutto de till båda två och stannade ett ögonblick, men skyndade därpå hastigt tillbaka till byggnaden. Bladen skälfde på träden, och öfver marken föll en skugga af molnet, som likt en mjuk sammetsgardin bredde sig öfver himlen.
“Så upptagna vi voro af att gräla …“ sade Varenka, under det de gingo. “Jag såg icke alls, att det kom upp.“
På trappan stodo Jelisaveta Sergejevna och tant Lutschitski med en stor halmhatt på hufvudet, som kom henne att likna en solvända.
“Det blir ett förfärligt oväder“, förklarade hon med sin eftertryckliga bas rätt i synen på Hippolyt Sergejevitsch, som om hon ansåge det för sin direkta plikt att öfvertyga honom om ovädrets annalkande. Sedan sade hon:
“Öfversten har somnat …“ och försvann.
“Hvad tycker du om det här?“ frågade Jelisaveta Sergejevna, i det hon med en nick visade på himlen. “Vi bli tvungna att öfvernatta här.“
“Bara vi icke göra besvär …“
“En sådan människa!“ utbrast Varenka, seende på honom med häpnad och nästan beklagande. “Alltid är han rädd att göra besvär, att vara orättvis … å, Herre Gud! Hvad ni måtte ha tråkigt … att alltid gå så där i stångbetsel! Jag för min del tycker, att vill man göra besvär, så må man göra det, vill man vara orättvis, så – var så god! …“
“Gud Fader må själf afgöra, hvem som har rätt ...“ afbröt henne Jelisaveta Sergejevna, småleende i medvetandet af sin öfverlägsenhet. “Jag tror, man bör gå under tak … och ni?“
“Vi skola se på ovädret här – eller hur?“ vände sig den unga flickan till Hippolyt Sergejevitsch.
Han uttryckte sitt samtycke med en bugning.
“Nå, jag är ingen vän af storartade naturföreteelser … då de kunna skaffa mig feber eller snufva. Dessutom kan man njuta af ovädret också genom fönsterrutan … aj!“
En blixt flammade till; det däraf sönderslitna mörkret skälfde, blottade ett ögonblick hvad det uppslukat och sänkte sig åter. I två sekunder rådde en beklämmande tystnad, sedan brakade åskan till som ett skott och dess mullrande rullade öfver huset. En plötslig stormil kom farande, ryckte upp damm och skräp från marken och hvirflade det rundt i en pelare, som höjde sig uppåt. Halmstrån, papperslappar, blad flögo omkring, svalor skuro med skrämda pip genom luften, träden susade doft, och på plåttaket smattrade sanden med buller och bång.
Varenka betraktade från dörrposten denna stormens lek, och Hippolyt Sergejevitsch stod bakom henne, blinkande af dammet, som yrde. I den inbyggda trappan var det mörkt, men då blixtarne flammade, upplystes den unga flickans smärta gestalt af ett blåaktigt genomskinligt sken.
“Titta … titta“, skrek Varenka, då blixten slet sönder molnet … “såg ni? Molnet liksom smålog – icke sant? Det var så likt ett småleende … det finns sådana där dystra och tysta människor … de tiga och tiga, och så helt plötsligt småle de – ögonen lysa till, tänderna blänka .... Och här ha vi regnet!“
På taket trummade stora, tunga droppar, i början enstaka, sedan allt tätare, till slut med ett hvinande smatter.
“Låt oss gå in …“ sade Hippolyt Sergejevitsch … “ni blir våt.“
Han kände sig besvärad af att stå så nära henne i detta kvafva mörker, besvärad och på samma gång angenämt berörd. Och han tänkte, i det han stirrade på hennes hals:
“Om jag skulle kyssa henne?“
En blixt flammade, som satte halfva himlen i brand, och vid dess sken såg Hippolyt Sergejevitsch, hur Varenka med ett utrop af hänryckning slog ihop händerna och stod bakåtlutad, som om hon erbjöde sitt bröst åt blixtarne. Han tog henne bakifrån om lifvet, och i det han nästan lade hufvudet på hennes axel, frågade han henne flämtande:
“Hvad … hvad … felas er?“
“Ingenting!“ utbrast hon förargad och gjorde sig lös ifrån honom med en smidig och kraftig rörelse af öfverkroppen. “Min Gud, att låta skrämma sig så … och det en karl till!“
“Jag blef rädd för er skull“, sade han doft och drog sig undan i en vrå.
Beröringen af henne liksom brände hans händer och fyllde hans bröst med en glödande åtrå att omfamna henne, omfamna henne så hårdt, att det gjorde ondt. Han förlorade sin själfbehärskning, och han kände lust att gå ner för trappan och ställa sig i regnet, där ute, där de tunga dropparna piskade träden som med gissel.
“Jag går in“, sade han.
“Ja, låt oss gå då“, samtyckte Varenka missbelåtet och gled ljudlöst förbi honom in genom dörren.
“Ho ho ho!“ hälsade dem öfversten. “Hur är det? Arresterade på befallning af elementernas herre tills vidare order? Ho ho ho!“
“En förskräcklig åska“, meddelade tant Lutschitski fullkomligt allvarsamt, i det hon skarpt fixerade gästens bleka ansikte.
“Jag tycker icke om dessa naturens extravaganser“, sade Jelisaveta Sergejevna med en föraktfull grimas i sitt kalla anlete. “Åskväder, snöstormar – hvarför gagnlöst förspilla en sådan mängd af kraft?“
Kufvande sin sinnesrörelse, fann Hippolyt Sergejevitsch nätt och jämnt styrka att lugnt fråga systern:
“Hvad tror du, kommer det här att hålla i länge?“
“Hela natten“, svarade honom Margarita Rodionovna.
“Antagligen“, bekräftade systern.
“Ni kommer icke härifrån!“ förklarade Varenka skrattande.
Polkanof spratt till, i det han hade en känsla af något ödesdigert i hennes skratt.
“Ja, vi bli nog tvungna att öfvernatta här“, förklarade Jelisaveta Sergejevna. “I mörkret kunna vi icke fara igenom Kamovoskogen utan att – i lyckligaste fall – förstöra åkdonet …“
“Här finns rum tillräckligt!“ yttrade tant Lutschitski.
“Då .. skulle jag vilja be .. ursäkta för all del! – ovädret inverkar så pinsamt på mig! … Jag skulle vilja veta .. hvar jag får vara … gå in dit en liten stund.“
Hans med dof, afbruten stämma uttalade ord åstadkommo allmän uppståndelse.
“Salmiaksprit!“ muttrade Margarita Rodionovna i sin djupaste bas, rusade upp och försvann.
Varenka for omkring i rummet med bestört min, sägande:
“Jag skall genast visa er .. föra er dit in .. så att ni får vara i ro …“
Jelisaveta Sergejevna var den lugnaste af alla och frågade honom leende:
“Blef du yr i hufvudet?“
Men öfversten hväste:
“Strunt! Det går öfver. Min kamrat major Gortalof, som blef ihjälslagen af turkarne under ett utfall, var en stark och duktig krabat! Ovanligt duktig! Och tapper sedan! Vid bajonettanfallet i Sistovoskogen framför fronten var han så lugn, som om han anfört en dans, – högg, slog, ropade hurra, bröt af sin sabel, grep en tung gren och började hamra löst på turkarne med den. Tapper som få! Men under åskväder blef han också så nervös som ett fruntimmer .. det var riktigt löjligt! Bleknade alldeles som ni och kunde knappt stå på benen, ack och o. En dryckeshjälte, goddagspilt, tre alnar lång .. ni kan tänka er, hur det skulle passa honom!“
Hippolyt Sergejevitsch hörde på, ursäktade sig, lugnade alla och svor öfver sig själf. Han var verkligen alldeles yr i hufvudet, och då Margarita Rodionovna stack en flaska under näsan på honom och kommenderade:
“Lukta!“ –
Så tog han spriten och började ifrigt draga in den fräna lukten i näsborrarne, under det han kände, att hela detta uppträde var löjligt och nedsatte honom i Varenkas ögon.
Men regnet trummade vredgadt mot fönstren, blixtarne tittade in, åskan tvang rutorna att ängsligt skallra, och allt detta väckte hos öfversten minnen af stridsbullret.
“I det sista turkiska fälttåget .. jag minns nu icke hvar .. men då var det en gång samma oväsen. Åska, regn, blixtar, brak af kanonsalfvor, handgemäng här och hvar .. fänrik Vjachiref tar fram en konjaksbutelj och sätter den för munnen – bom, bom bom! En kula träffade buteljen .. bums i kras! Fänriken tittade på buteljhalsen, som han höll i handen, och sade: ’fan anamma, de slåss ju med buteljer!’ ho ho ho! Men då sade jag: ’Ni misstar er, fänrik, turkarne skjuta på buteljen, men den som slåss med buteljer är ni!’ Ho ho ho! Kvickt, hvad?“
“Mår ni bättre?“ frågade tant Lutschitski Hippolyt Sergejevitsch.
Han bet ihop tänderna och tackade henne, seende på dem allesammans med melankoliskt hätska blickar och läggande märke till, att Varenka smålog tviflande och förvånadt åt något, som hans syster hviskade henne i örat. Slutligen lyckades han komma ifrån alla dessa människor, och i det han kastade sig på soffan i det lilla rum, som blifvit upplåtet åt honom, försökte han under regnets smattrande bringa reda i sina känslor.
En maktlös förbittring på sig själf kämpade inom honom med begäret att förstå, hur detta kommit sig, att han förlorat förmågan af själfbehärskning, – var det verkligen så djupt, det intryck, denna flicka gjort på honom? Men det lyckades honom icke att fästa sin tanke vid en sak i sänder och föra sin tankegång till slut, ty genom hans sinne stormade en ursinnig hvirfvelvind af upprörda känslor. Först beslöt han att ännu samma dag ha en förklaring med henne och förkastade så genast detta beslut, då han påminde sig, att däraf skulle följa den för honom allt annat än önskvärda skyldigheten att träda i ett bestämdt förhållande till Varenka, och det var ju omöjligt att gifta sig med detta vackra vidunder! Han förebrådde sig, för att han gått så långt i sin förälskelse, och för att han icke varit nog dristig i sitt förhållande till henne. Det tycktes honom, att hon var alldeles beredd att hänge sig åt honom, och att hon kallt lekte med honom, lekte som en kokett. Han kallade henne dum, djurisk, hjärtlös och motsade sig själf ögonblicket därpå, i det han försvarade henne. Och på fönstret knackade regnet hotfullt, och hela huset skakade af åskslagen.
Men det finns ingen eld, som icke till slut slocknar! Efter en lång och plågsam kamp lyckades Hippolyt Sergejevitsch klämma sig själf in i förnuftets skrufstäd, och alla hans upprörda känslor strömmade tillbaka ner i djupet af hans hjärta, lämnande rum för blygsel och harm öfver sig själf.
En genom en dålig omgifning ohjälpligt fördärfvad flicka, otillgänglig för sunda förnuftets ingifvelser och orubbligt envis i sina villfarelser, – denna sällsamma flicka hade under loppet af tre månader förvandlat honom nästan till ett djur! Och han kände sig tillintetgjord af detta skymfliga faktum. Han hade icke underlåtit att göra, hvad han kunde, för att få henne till människa, och om det icke varit möjligt för honom att göra mera, så var det icke hans fel. Men då han gjort, hvad han kunde, hade han bort lämna henne, och hans fel var, att han icke i tid aflägsnat sig, utan tillåtit henne att hos honom väcka ett föraktligt anfall af sinnlighet.
“En mindre samvetsgrann människa än jag skulle nog vid lämpligt tillfälle vara klokare än jag.“ Men här stack honom smärtsamt den oväntade tanken:
“Är det verkligen samvetsgrannhet, som återhåller mig? Kanske är det endast känslans kraftlöshet? Om det icke skulle vara kärlek, utan endast sinnlig åtrå, som upprör mig? Kan jag på det hela taget älska .. kan jag vara man och far … finns väl hos mig det som erfordras för dessa plikter? Lefver jag väl?“ – Och då han tänkte detta, kände han inom sig en plötslig kyla, – och något ängslande, som förödmjukade honom.
Snart blef han kallad till kvällsvarden.
Varenka mötte honom med en nyfiken blick och den vänliga frågan: “Hur är det med hufvudknoppen?“
“Jo, tack …“ svarade han torrt, i det han satte sig på afstånd ifrån henne och tänkte för sig själf:
“Hon kan icke ens uttrycka sig .. hur är det med hufvudknoppen?“
Öfversten slumrade, nickande med hufvudet och snarkade ibland, fruntimren sutto alla tre bredvid hvarandra på soffan och pratade om något lappri. Regnets smattrande mot rutorna hade dämpats, men det sakta oaflåtliga skvalandet vittnade klart om regnets fasta beslut att ännu oändligt länge fukta jorden.
Genom fönstren blickade mörkret in, i rummet var det kvaft, och fotogenlukten från de tre tända lamporna, som blandade sig med den starka lukten från öfversten, ökade kvalmet och Hippolyt Sergejevitschs nervositet. Han såg på Varenka och tänkte:
“Hon kommer icke fram till mig .. hvarför icke? Jelisaveta har väl icke sagt henne något .. något dumt .. dragit slutsatser af sina iakttagelser rörande mig?“
I matsalen rörde sig tungt den tjocka Fjokla. Hennes stora ögon tittade oupphörligt in i förmaket på Hippolyt Sergejevitsch, som tyst rökte en cigarrett.
“Fröken! Det är färdigt att äta ..“ förkunnade hon med en suck, i det hon långsamt klämde sin långa gestalt in i dörröppningen.
“Kom då, så äta vi .. Hippolyt Sergejevitsch, var så god. Tant, det är icke värdt att störa pappa, han kan få sitta där och slumra .. annars börjar han bara dricka igen.“
“Det är välbetänkt ..“ anmärkte Jelisaveta Sergejevna.
Men tant Lutschitski invände halfhögt och med en axelryckning:
“Nu är allt det där för sent .. låt honom dricka – han dör visserligen litet förr, men så har han roligare till gengäld, – dricker han icke, så lefver han ett år längre, men har tråkigare.“
“Detta är också välbetänkt …“ skrattade Jelisaveta Sergejevna.
Vid bordet satt Hippolyt Sergejevitsch bredvid Varenka och ertappade sig med, att den unga flickans närhet åter hetsade upp honom. Han kände stor lust att flytta sig så nära, att han kunde beröra hennes klädning, Och i det han som vanligt iakttog sig själf, tänkte han, att i hans känsla för henne var det mycket af köttets envishet, men ingenting af andens styrka …
“Ett förtorkadt hjärta!“ utbrast han bittert inom sig. Och strax därpå anmärkte han nästan med stolthet, att han icke fruktade att säga sanningen om sig själf, utan förstod hvarje svängning af sitt ′jag’.
Upptagen af sig själf, teg han.
Varenka vände sig i början ofta till honom, men då hon endast fick torra och enstafviga svar, förlorade hon tydligen lusten att prata med honom. Först efter kvällsvarden, då de händelsevis voro på tu man hand, frågade hon honom enkelt:
“Hvarför är ni så dyster? Har ni tråkigt, eller är ni missnöjd med mig?“
Han svarade, att han icke kände sig nedslagen och ännu mindre missnöjd med henne.
“Hvad är det då åt er?“ envisades hon.
“Ingenting särskildt, tänker jag … för resten … ibland blir man trött af ett öfverflöd på uppmärksamhet. “
“Öfverflöd på uppmärksamhet?“ upprepade Varenka bekymrad. “Hvems – pappas? Tant har ju icke talat med er.“
Han kände, att han rodnade inför denna ohjälpliga enkelhet eller hopplösa dumhet. Men utan att afvakta hans svar, fortsatte hon leende:
“Var icke så där, är ni snäll! Jag tycker icke alls om buttra människor .. Vet ni hvad? Låt oss spela kort .. ni kan väl?“
“Jag spelar mycket dåligt .. och jag erkänner, att jag icke älskar detta sätt att gagnlöst förspilla tiden …“ förklarade Hippolyt Sergejevitsch, i det han kände, att han försonade sig med henne.
“Jag älskar det icke heller .. men hvad skall man göra? Ni ser, hur tråkigt det är hos oss!“ sade hon bedröfvad. “Jag vet, att ni blifvit så där, bara för att det är så tråkigt.“
Han började bedyra motsatsen, och ju mer han talade, desto varmare strömmade hans ord, tills han slutligen oförmärkt för sig själf utbrast:
“Om ni ville, skulle det icke vara tråkigt tillsammans med er ens i en ödemark …“
“Hvad skall jag då göra?“ inföll hon, och han såg, att hennes önskan att muntra upp honom var fullt uppriktig.
“Ingenting behöfver ni göra“, svarade han, i det han djupt i sitt inre dolde, hvad han velat säga.
“Nej, det är sanning – ni kom hit för att hvila er, ni har så mycket ansträngande arbete, ni behöfver krafter, och innan ni kom, sade Lisa till mig: ’Du och jag skola hjälpas åt att förströ och muntra upp honom’ .. Men jag .. hvad kan jag göra? Jag skulle verkligen … om det kunde förjaga ledsnaden .. så skulle jag kyssa er!“
Det blef mörkt för hans ögon, och allt blodet strömmade så våldsamt till hjärtat, att han vacklade.
“Försök det .. kyss mig .. kyss mig ..“ sade han doft, utan att se henne, fastän han stod framför henne.
“Åhå! Är ni sådan!“ skrattade Varenka och försvann.
Han tog ett steg efter henne och stannade, i det han grep tag i dörrposten, och hela hans varelse drogs efter henne.
Efter några sekunder blef han varse öfversten, – gubben sof, med hufvudet lutadt mot axeln, och snarkade sött. Detta ljud ådrog sig också Hippolyt Sergejevitschs uppmärksamhet. Sedan måste han öfvertyga sig, att det entoniga och klagande stönande, han hörde, icke kom från hans bröst, utan från fönstren, och att det var regnet, som grät, och icke hans kränkta hjärta. Då flammade ilskan upp inom honom.
“Du leker … du leker, du!“ mumlade han för sig själf med sammanbitna tänder och hotade henne med något slags förnedrande straff. I hans bröst brände det, men hufvud och ben stungos som af hvassa isnålar.
Muntert skrattande kommo damerna in, och vid åsynen af dem sträckte Hippolyt Sergejevitsch invärtes på sig. Tant Lutschitski skrattade så doft, att det lät som om ett par blåsor sprungit sönder i bröstet på henne. Varenkas ansikte var upplyst af ett skälmaktigt leende, och Jelisaveta Sergejevnas skratt var nedlåtande förbehållsamt.
“Kanske är det åt mig de skratta!“ tänkte Hippolyt Sergejevitsch.
Det af Varenka föreslagna kortspelet blef icke af, och detta satte Hippolyt Sergejevitsch i stånd att gå in till sig, under förevändning att han kände sig opasslig. När han lämnade förmaket, kände han tre par ögon i sin rygg och visste, att de alla uttryckte en tviflande undran.
Han brydde sig icke om det, uppfylld, som han var, af begäret att hämnas, att förödmjuka den högfärdiga flickan, som tillät sig sådana extravaganser, tvinga henne att gråta och själf stå och se på och skratta åt hennes tårar. Men hans känslor kunde icke länge hålla sig uppe på en sådan kokpunkt, han var van att underordna deras förirringar förnuftets makt och gaf alltid uttryck åt dem, först när de blifvit afsvalnade. Hans fåfänga var smärtsamt sårad af öfvertygelsen, att hon lekte med honom; men vid sidan häraf vaknade åter det af den föregående scenen döfvade beslutet att betala henne med en fullständig likgiltighet för hennes skönhet. Det var nödvändigt att låta henne känna, hur föga hon betydde i hans ögon, – det skulle vara nyttigt för henne, men det måste naturligtvis vara en läxa och icke en hämnd.
Han blef alltid en smula lugnare genom dylika resonemang, men nu låg det alltjämt på hans hjärta en tyngd, som han icke kunde förjaga, och han på en gång ville och ville icke söka definiera denna sällsamma, nästan sjukliga förnimmelse.
“Förbannelse öfver alla namnlösa känslor!“ utbrast han för sig själf.
Någonstädes i rummet droppade vatten på golfvet och präntade entonigt:
“Tack .. tack ..“
Efter att ha setat en timme i inre kamp, förgäfves ansträngande sig att begripa, hvad som förblef obegripligt och var starkare än allt han dittills förstått, beslöt han att lägga sig och somna för att nästa morgon bege sig fri bort ifrån allt, som så tryckte och förödmjukade honom. Men då han lagt sig till sängs, föreställde han sig ofrivilligt Varenka, sådan han sett henne ute på trappan, med armarne öppnade liksom till en omfamning och barmen böljande af förtjusning vid blixtarnes glans. Och åter tänkte han på, att om han varit dristigare gentemot henne .. och afbröt sig plötsligt, i stället afslutande tanken på detta sätt: så skulle han skaffat sig på halsen en onekligen mycket vacker, men förskräckligt obekväm, tungrodd och dum älskarinna med karaktären af en vildkatt och med den grofvaste sinnlighet, så mycket var säkert! ..
Men ett tu tre midt i dessa funderingar spratt han till, slagen af en aning, rusade upp och sprang fram till dörren, som han öppnade. Sedan lade han sig åter småleende i sängen och började stirra på dörren, i det han tänkte, hoppfull och förtjust:
“Sådant kan hända … kan hända …“
Han hade en gång läst någonstädes om, hur hon kommit midt i natten och hängifvit sig, utan att fråga något, utan att fordra något, endast för att få upplefva detta ögonblick. Varenka – det fanns hos henne något gemensamt med berättelsens hjältinna – skulle kunna handla på samma sätt. I hennes intagande utrop: “Är ni sådan!“ – dolde sig kanske ett löfte, som han icke uppfattat? Och nu skulle hon komma, i hvitt, skälfvande af blygsel och åtrå!
Han steg några gånger upp ur sängen, lyssnade till tystnaden i huset, till regnets smattrande mot rutorna och svalkade sin brännheta kropp. Men allt var stilla, och det efterlängtade ljudet af försiktiga steg lät icke höra sig i tystnaden.
“Hur skall hon väl komma?“ tänkte han och föreställde sig henne på dörrtröskeln med beslutsam och stolt min. Naturligtvis skulle hon stolt skänka honom sin skönhet! Det var en drottnings gåfva. Men kanske också hon skulle stå framför honom med sänkt hufvud, upprörd, skamsen, med tårar i ögonen. Eller hon skulle visa sig plötsligt, med ett sakta skratt öfver hans kval, som hon kände till och alltid vetat af, fastän hon icke visat honom denna sin vetskap för att plåga honom och roa sig.
I detta tillstånd, gränsande till feberyrsel, hvarunder han i fantasien utmålade för sig vällustiga taflor och genom dem allt mer och mer retade upp sina nerver, märkte Hippolyt Sergejevitsch icke, att regnet upphört, och att stjärnorna blickade in genom hans fönster från en klar himmel. Han väntade på ljudet af steg, stegen af en kvinna, som skulle bereda honom njutning. Men ingenting hördes i den sofvande tystnaden. Ibland, men endast för ett kort ögonblick, slocknade hoppet att få omfamna den unga flickan inom honom; då hörde han i de häftiga slagen af sitt hjärta en själfförebråelse och erkände, att det tillstånd, hvari han befann sig, var honom främmande, nedsättande för honom, sjukligt och lumpet. Men människans inre värld är allt för sammansatt och skiftande, för att en enda kraft alltid skall kunna hålla alla dess sträfvanden i jämnvikt, och därför finns det i hvar och ens lif en afgrund, i hvilken han oundvikligt faller, när tiden är inne. Och genom makternas bittra ironi är det de försiktige, lifvets styresmän, som falla djupast och slå sig smärtsammast.
Ända till morgonen yrade han, plågad af lidelsen, och då, när redan solen gått upp, hördes steg. Han satte sig upp i sängen, darrande, med inflammerade ögon och väntade, och han kände, att när hon kom, skulle han icke ha kraft att säga henne ens ett enda ord af tacksamhet. Och stegen närmade sig dörren, långsamma, tunga …
Och så öppnades dörren sakta … Hippolyt Sergejevitsch sjönk maktlös ner på kudden och slöt ögonen.
“Väckte jag er? Jag skulle ha edra stöflar ... och byxorna ...“ sade sömnigt den tjocka Fjokla, i det hon långsamt klampade fram till sängen. Suckande, gäspande och bullrande med möblerna, tog hon hans kläder och gick, lämnande efter sig en doft af kök.
Han låg länge, mörbultad och tillintetgjord och gaf likgiltigt akt på, hur ur hans sinne småningom bit for bit försvunno de fantasibilder, som hela natten marterat hans nerver.
Åter kom pigan in med de borstade kläderna, lade dem ifrån sig och gick, tungt suckande. Han började kläda på sig, utan att själf veta, hvarför det var nödvändigt så tidigt. Sedan föll det honom plötsligt in, att han skulle gå och bada i floden, och denna tanke lifvade upp honom en smula. Med försiktiga steg smög han förbi rummet, hvarifrån öfverstens snarkningar ljödo och därpå också förbi den öppna dörren till ett annat rum. Han stannade ett ögonblick där framför, men efter en forskande blick dit in, kände han på sig, att det icke var detta. Och slutligen kom han halfsofvande ner i trädgården och gick framåt den smala gångstigen, som han visste ledde ner till floden.
Det var klart och friskt, solstrålarne hade ännu icke förlorat morgonrodnadens rosenröda färger. Stararne pladdrade lifligt sinsemellan, i det de pickade på körsbären. På bladen gnistrade regndroppar som briljanter, föllo som skimrande tårar ner på marken och försvunno. Jorden var fuktig, men den hade uppslukat all vätan, som fallit under natten, och ingenstädes syntes en vattenpuss eller smutspöl. Allt var rent och friskt och nytt, – som om allt blifvit födt under natten, och allt var stilla och orörligt, som om det ännu icke vänjt sig vid lifvet på jorden, utan för första gången såg solen och häpnade öfver dess underbara skönhet.
Hippolyt Sergejevitsch såg sig omkring, och det bårkläde af smuts, som under denna natt varit svept kring hans sinne och tanke, lösgjorde sig småningom från honom, gifvande vika för den nyfödda dagens rena fläkt, full af ljufva och uppfriskande dofter.
Där låg floden, ännu rosig och gyllene i solstrålarne. Vattnet, som var en smula uppgrumladt af regnet, återspeglade matt strandens grönska i sina böljor. Någonstädes i närheten plaskade en fisk, och detta plaskande och fåglarnes sång voro de enda ljud, som störde morgonens stillhet. Om det icke vore så vått, skulle man kunna lägga sig här på marken bredvid floden under det gröna hvalfvet och ligga där, tills själen återvunnit sitt lugn efter de utståndna sinnesrörelserna.
Hippolyt Sergejevitsch följde längs med stranden, som var nyckfullt sönderskuren af små vikar, omgifna af grönska, och sandiga landtungor, och nästan för hvart femte steg öppnade sig för honom en ny tafla. Han skred ljudlöst fram tätt utmed vattenbrynet i medvetandet om, att han alltjämt skulle få se nytt och nytt. Och han betraktade noga formen på hvarje vik och konturerna af de däröfver lutade träden, som ville han riktigt inpränta, hvarigenom denna detalj af taflan skilde sig från hvad han lämnat bakom sig.
Och med ens stannade han bländad.
Framför honom, till midjan i vattnet, stod Varenka med nedlutadt hufvud och vred ur det våta håret. Hennes kropp var alldeles rosenröd af kylan och solstrålarne, och vattendropparne skimrade på den som silfverfjäll. De runno långsamt utför hennes axlar och barm ner i vattnet, men innan den föll, glänste hvarje droppe länge i solen, som om den icke hade lust att skiljas från de lemmar, den fuktat. Och ur hennes hår strömmade vattnet ned mellan hennes rosenröda fingrar med ett sakta smekande ljud.
Han såg med hänryckning, med vördnad som på något heligt, – så ren och harmonisk var den af lefnadskraft blomstrande unga flickans skönhet, och han kände inga andra begär än begäret att se på henne. Öfver hans hufvud i hasselbusken sjöng och väsnades en näktergal, men för honom utgick allt solskenet och alla ljud från den unga flickan i vattnet. Och vågorna smekte ömt hennes gestalt, när de ljudlöst gledo förbi den i sitt stilla lopp.
Men det goda är lika kortvarigt, som det sköna är sällsynt, och det som han såg, såg han endast några sekunder, ty flickan höjde plötsligt hufvudet och kröp med ett vredgadt utrop hastigt ner i vattnet, så att det gick henne ända upp till halsen.
Denna hennes rörelse gaf reflex i hans hjärta, – det sjönk också med en sprittning liksom ner i en iskyla, som krympte det samman. Flickan såg på honom med gnistrande ögon, och hennes panna skars i tu af ett fult veck af rädsla, förakt och vrede, som vanställde hennes ansikte. Han hörde hennes uppbragta stämma:
“Bort med er … gå er väg! Skäms ni icke? …“
Men hennes ord nådde honom som ur ett aflägset fjärran, helt otydligt, utan att innebära något förbud för honom. Och han lutade sig fram mot vattnet med utsträckta armar, i det han knappt kunde stå på benen och skälfde af ansträngningen att hålla sin onaturligt böjda öfverkropp upprätt. Hela hans varelse, hvarje fiber brann af lidelsefull åtrå efter henne, och slutligen föll han på knä, nästan ända ute i vattnet.
Hon skrek vredgadt till, gjorde en rörelse, som för att simma, men hejdade sig och sade doft och skälfvande på målet:
“Gå er väg! … jag skall icke tala om det för någon …“
“Jag kan icke …“ ville han svara, men hans darrande läppar fingo icke fram dessa ord, ty de hade icke kraft att yttra något.
“Akta dig … du! Gå din väg!“ skrek flickan. “Usling! Niding …“
Hvad rörde honom dessa rop? Han såg henne in i ögonen med sina torra brännande ögon och väntade henne, liggande på knä. Och han skulle ha väntat, om han också vetat, att någon svängde en yxa öfver hans hufvud för att krossa skallen på honom.
“Å, du … din usla hund … jag skall ge dig …“ mumlade den unga flickan med afsky och rusade plötsligt upp ur vattnet emot honom.
Hon växte för hans ögon och växte, skimrande i sin skönhet, – nu stod hon framför honom hel och hållen, synlig ända till tårna, vacker och uppbragt, – han såg det och väntade henne med darrande åtrå. Nu böjde hon sig emot honom … han slöt armarne, men omfamnade endast tomma luften.
Och i detsamma gjorde ett slag i ansiktet af något vått och tungt honom blind och kom honom att rygga bakåt.
Han torkade sig hastigt i ögonen – den våta sanden knastrade under hans fingrar, och öfver hans hufvud, axlar och kinder haglade slagen. Men slagen smärtade honom icke, det var en annan känsla de väckte, och då han betäckte hufvudet med händerna, gjorde han det snarare maskinmässigt än medvetet. Han hörde vredgade snyftningar … Till slut, efter en häftig knuff i bröstet, föll han baklänges. Han blef icke längre slagen. Det hördes ett prassel i buskarne, och så blef allt tyst …
De sekunder af dyster tystnad, som inträdde, sedan prasslet dött bort, voro onaturligt långa. Mannen låg alltjämt orörlig, förkrossad af sin smälek, och tryckte sig mot marken, instinktmässigt sträfvande att dölja sig af blygsel. När han öppnade ögonen, såg han den blå himlen, oändligt blå, och det föreföll honom, som om den hastigt aflägsnat sig ifrån honom allt högre och högre ... och detta tvang honom att andas så tungt, att han stönade och långsamt försjönk i något bottenlöst, där det icke längre fanns några förnimmelser.
… Så låg han, ända tills han började frysa; när han öppnade ögonen, varseblef han Varenka, lutad öfver honom. Mellan hennes fingrar silade vatten ner i ansiktet på honom. Han hörde hennes stämma:
“Nå – är ni nöjd nu? Hur skall ni kunna visa er där hemma? – så där ful, smutsig, våt och trasig … Fy! … Säg åtminstone, att ni ramlade i från stranden … Blygs ni icke? … Jag skulle ju kunnat döda er … om jag händelsevis fått tag i något annat.“
Och hon sade honom ännu mycket mera, men allt detta hvarken mildrade eller skärpte det ringaste, hvad han kände. Och han svarade ingenting på hennes ord, förr än hon sade honom, att hon skulle gå. Då frågade han sakta:
“Ni … får jag … icke mera se er?“
Och när han frågade detta, kom han ihåg och insåg, att han hade bort säga:
“Förlåt mig ...“
Men han hann icke säga detta, ty med en afvisande åtbörd försvann hon hastigt bakom träden.
Han satt med ryggen lutad mot en trädstam eller hvad det var, och stirrade slött på flodens grumliga vatten, som flöt vid hans fötter.
Och det flöt långsamt … långsamt … långsamt …