Veteranen (Sommelius)
| ← Finnen |
|
Hussaren → |
Veteranen.
Underlig jag blir till sinnes,
När jag drager mig till minnes
Äfventyrena
Och det gamla lägerlifvet,
Som jag länge öfvergifvit,
Och kampanjerna.
Ja, mitt enda öga gråter
Blod, när jag i tanken åter
Skådar bussarna,
Som så lejonmodigt höllo
Stånd i striden, tills de föllo
För granaterna.
Och mitt torra, murkna hjerta
Remna vill af idel smärta
Vid hogkomsterna
Af de ströfvande fransyska
Lätta trupperna och tyska
Marodörerna.
Hu, som afgrundsandar rände
De kring gårdarna och tände
Eld i knutarna,
Tills, som fordom i Gomorrha,
Lågan spred sig i de torra
Timmerstockarna.
Guld och silfver, allt de knepo;
Men vi uti flykten grepo
Från dem bytena
Och dem ärligt vedergällde,
Att de lågo der som fällde
Strå om höstarna.
Allt såg rysligt ut och öde:
Husen brände, männen döde
På askhögarna,
Uti bojor gubbar smidde,
Skändade bland liken qvidde
Nakna qvinnorna.
Merendels vi hade vakten
I den farligaste trakten,
Midt i passena;
Dock, hur knäfveln än det skedde,
Grenadiererna sig redde
Bra ur spelena.
Och så länge som vi hade
Mjöl i påsarna, vi lade
An på skälmarna,
Som för våra kulor stöpo
Liksom björnar, når de kröpo
Fram ur snårena.
Men när ändtligen på krutet
Ände blef, det led mot slutet:
Med patronerna,
Vi med spetsarna dem mötte
Lustigt eller nederstötte
Dem med kolfvarna.
Liksom skyttar gammal vana
Ha i konsten till att spana
Opp räfkrokarna,
Så de feta herrgårdsköken
Kände vi igen på röken
Ur skorstenarna.
Der vi mådde som baroner,
Åto stoppade kalkoner,
Som på fatena
Dryga som patroner lågo
Och nedlåtande oss sågo
Stinnt i ögona.
Som i öknen förr det rara
Manna, regnade nu bara
Läckerbitarna,
Sjuskinnsgröt och vin att doppa'n
I, som fiskar uti soppan
Summo klimparna!
Ifrån kökspojken och spettet
Rycktes gåsen, så att fettet
Dröp på glöderna
Och der smältes bort i mörjan,
Liksom modet gör i början
Af bataljerna.
Smordt och halfstekt, späckadt, smyckadt
Med persilja, sönderstyckadt,
Fylldt med flottiga
Pommes des rouges till innanmätet,
Låg det fattiga belätet
I tornistrarna.
Fullt opp hade vi att dricka
Äkta bier, och till att sticka
Bums i halsarna
Färska bullar, till sallaten
Sockersirap, och på maten
Konjakssuparna.
Utaf hjertans grund förtärde
Vi också, hvad Gud beskärde
Knektemagarna,
Sofvo, rumlade och skötte
Helsan, drucko om och blötte
Kronpersedlarna.
In i pressarna vi klefvo
Öfver barrièren och drefvo
Ut bondtupparna;
Och sig sjelf den dåren skyllde,
Som ej nach Belieben fyllde
Kopparflaskorna.
Flickor hade vi en skara
Utaf några hundra, bara
Uti byarna;
Men hvar söndag hela raden
Utaf jungfrur kom från staden
Till qvarterena.
Kyssar som pistolskott smällde
I hvar vrå, försåt vi ställde
För sötungarna:
Och som hökarna vi slogo
Ned på dufvorna och drogo
Dem i snarorna.
Ja, vid ljus af vax, med vekar
Utaf silke, dans och lekar
Räckte nätterna
Om, till dess att dagen skämde
Nöjet bort, reveljen skrämde
Från oss tärnorna.
Ringa blef mitt gage i freden;
Ej jag nändes slita heden
Ut med sulorna.
Och, min själ, jag rådde för'et:
Men på kneken kom humöret
Och lifskrafterna.
Derför gamle grenadieren
Afsked tog och gick ur hären;
På strapatserna
Nu han stoppar lädersnuggan
Lugnt och valkar tobakstuggan
Mellan tänderna.