Hussaren (Sommelius)
| ← Veteranen |
|
Kornetten → |
Hussaren.
Som en knodd på post i brèchen,
Så jag fordom i manegen
Skalf i lemmarna;
Ena foten i stigbygeln,
Stod jag rädd — och passa’ tygeln
Mellan fingrarna.
Chambrièren mig omildt flådde,
Som en tjudrad get jag mådde
I skinnbyxorna.
Likt vid gillet en objuden,
Satt jag flat och sved i huden
Af sticksmällarna.
Vid hvar volt jag fick en yrsel,
Flög för vinden – utan styrsel
I ryggfenorna,
Gul i synen som svagdricka,
Mager som en svafvelsticka
Mellan bommarna.
Ruff jag saknade i ridten,
Säfligt kröp jag fram i skridten,
Som på tjäriga
Spånen myran; hela kroppen
Gick i vågor vid galoppen
Och arrèterna.
Som ett fadervår jag känner
Konsten nu, I ungersvenner,
Och stallreglorna,
Som katkesen instruktionen
Utantill — och i sqvadronen
Alla ökena.
Qvickt jag sadlar min Armida,
Som en junker kan jag rida
In remonterna.
Fritz, på qvartermästarns gula
Klipp af luggen der en smula,
Smörj opp hofvarna!
Jag skall rasta nummerhingstar,
Putsa grefvens begge tingstar,
Isabellorna,
Skölja svansarna — och kamma
Släta manarna — och damma
Utaf länderna.
Sträck på lifvet, fröken lilla!
Opp med nosen! Foj, stå stilla!
Dig, krubbiterska,
Skall — ditt fullblod i all ära —
Jag med Guds hjelp en gång lära
Lyda skänklarna.
Länge nog jag peppar stötte
På din hvassa rygg — och nötte
Sönder skinkorna.
Far åt helvete — din mara!
Satan stången måtte spara
Eller krokarna!
Hej och hopp — och falleralla!
Usch, jag färdiga har alla
Sju ströränderna.
Nöjd jag lägger mig att glömma
Hela verlden bort — och drömma
Under filtarna.