←  Hussaren
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Kornetten
Invaliden  →


[ 172 ]

Kornetten.

 
Oh, La Fleur, de gamla krigen!
Slita fick man då, min sann!
Torka kan man visserligen
Men för länge — går ej an.
Ja — änskönt, det vet vår Herre,
Att kommissbröd ej är godt,
Var det dock sju resor värre,
Att af solsken lefva blott.
 
Ack, durchsichtig jag af svälten
Blef som ett squélette de grace
Och så tunn, att man såg mjelten,
Som igenom fönsterglas.
Gud, jag som ett murket qvitten
Vardt i synen, — allt mitt kött
Blef af den fördömda ridten
Som hackpölsa sönderstött.
 
Fast jag var så — djefvuln bränne
Min tupé till tidsfördrif! —

[ 173 ]

Smal, så att mitt knutskärp tvenne
Gånger gick omkring mitt lif,
Dock en krigsman, fick jag veta,
Skall, fastän han icke har
På ett år smakt kött, dock peta
Sina tänder alla dar.

Om än hufvudet är borta,
Armen krossad — och ens ben
Blifvit några tum mer korta
Än för ett par timmar se'n,
Skulle hjertat än fallera
I en sönderskjuten kropp,
Får man dock ej räsonera,
Utan bara sitta opp.

En hussar vid sadelknappen
Hänge fast, sådan han är:
Så der skrifvet stod på lappen
Eller ordren — ungefär;
Men som djeflogt indigesta
Blåbär äro, som man vet,
Fingo ock deraf de flesta
Obstruktion i evighet.
 
Dock är vexlingen öden
Knektens skönsta arfvedel:

[ 174 ]

Lifvet värde får af döden,
Först en träff i höga spel;
Sömnen blir ju på en vaka
Endast derför dubbelt kär,
Och i mån, som man försaka
Lärt, ett vargmål himmelskt är.

Lybska skinkor, goldenwasser,
Ostron och constantia,
Tagelstoppade madrasser,
Ejderdun i bolstrarna
Smakte dubbelt ljuft på mödan
Efter kronolimporne,
Lägerhalmen och torrfödan,
Ryslig i åminnelse.
 
Men — La Fleur, man skall jouera.
Af de goda dagarne,
Och, när man ej orkar mera,
Äta l'estomac malgré,
Som en hungrig tiger egnar;
Och se'n, pour ainsi parler,
Sluka på vår Herres vägnar
Ända in på sistone.

Uti pojkstreck genomdrifven
Som en skälm, naturligtvis

[ 175 ]

Blef jag tidigt nog begifven
I min ungdom på kurtis:
Alltid för den smärta ormen,
Hvar han kom, en flicka ”slog”,
Lockad utaf uniformen,
Som satt på mig näpet nog.
 
Och jag samlade silhouetter,
Souvenirs af tusen slag,
Ringar, miniaturporträtter
Af små fröknars anletsdrag.
Fy, af bara ”billeduer”
Marokinsportföljen full,
Bjudningskort till rendez-vuer,
Medaljonger utaf gull.

I min stambok, i förening
Med hvart namn, är poesi
Och deviser utan mening
Eller sundt förnuft uti;
I hvart knapphål, i hvart snöre
I min pels, parole d'honneur,
Sutto både bak och före
Blå förgät mig ej — La Fleur!

Hvilket chaos af hårviskor,
Blonda, svarta och cendrés,

[ 176 ]

Sträfva dels som tagelpiskor,
Mjukare en del, kanske!
Filten sjelf, som låg på hästen,
Var en hårduk, ta mig fan!
Och med ”minnen” jag för resten
Stoppat opp en hel bulvan.
 
Fastän i triumf jag mången
Gång ur striden gick, dock vid
Hohenlohe blef jag fången
Af en holsteinska en tid;
Men då slutligen jag af en
Händelse blef henne fri,
Plötsligt hon i fästningsgrafven
Dränkte sig af jalusi.

Eljest som en sparf vid boet
Kläckningstiden, vid sin qvast
En trollpacka, — så vid stoet
Höll hon sig i ångsten fast.
Sans façon med mig i spetsen
För sqvadronen satt ma chère
Tvenne marschdar uti sitsen
Eller någonting så der.
 
Men korpgluggar ock min tärna
Hade två, som glänste så,

[ 177 ]

Att hon för dem ganska gerna
Kunde köpa fisk en gros;
Och för min, som en passage, o,
Dör uti ”la sentinelle”,
Hennes blick bort i adagio
Smälte som en karamell.

In med kopplet — stryk opp plymen
Och, La Fleur, låt se att du
Har i ordning balkostymen
Till i afton klockan sju!
Borsta släpmunderingshatten,
Dofta in ett par glacé-
Handskar väl med rosenvatten
Eller cedro, ett, tu, tre!

Fäst på fracken aiguiletten,
Rör på dig, mauvais sujet!
Jag af längtan till “baletten”
Darrar ju som ett gelé!
Spar ej cosmétique i mina
Stripiga boucles d'amour;
Ty i qväll jag måste tina
Opp “min flammas” isnatur.

Visa nu, att jag aimable — —
Aj, — du svedde med din tång.

[ 178 ]

C'est un bête. — Ah, que diable! —
O, min vackra polisong!
Nå — för hundrade granater,
(Slyngel, gör dig ej distrait!)
Pipskägg à la Henry quatre
Och mitt hår à jeune français!
 
Ah, jag missen skall trainera
Tam, som ladyn i mitt stall,
Tills hon lärt sig att changera
Känslor och bli mindre kall;
Men — för att mig inte dumma,
Säg, om jag ej spela bör
Företrädesvis “den stumma”?
Nå, min Psyche — och La Fleur!

Dig — min slaf, jag ger en hacka;
Dig — min spegelbild, en kyss.
Jag er begge har att tacka
För jag blifvit så der nyss
Lejonet vid alla feter;
Ni mig gjorde småningom
Till sannskyldig petit-maitre,
“A foi de gentil-homme”!

Fort — allert! Bind mina tvenne
Gräfsvinshundar; och som sagdt,

[ 179 ]

Marche, allez — och “slå i henne”,
Att jag är i natt på vakt.
Ej la belle är mer på moden,
Nej — fi donc, hon är för spak,
Flugan lik i sockerboden,
När hon på tårtan fått smak.

Och den unge officeren
Gick, lättsinnig, yr och lätt
Och otvungen i maneren,
Från sin silfvertoilette,
Jodlande, tills i salongen,
Bland de skönas haute-volée,
Han försvann i pelargången,
Amor lik bland gracerne.

Se'n han flugit första valsen
Och gått makligt sin la chasse,
Han sig lungsot fick på halsen
Af en enda smultronglace.
Ack, det är så här i lifvet:
Att, när döden på ens dörr
Slår, man blir ej öfverdrifvet
Lustig och kokett som förr.