Vintergrönt/En melodi
| ← Aftonvisa |
|
San Marcos kloster → |
En melodi
1.
Så skulle de skiljas och säga farväl —
Hvem vet om de råkas på jorden? —
Men fylles af saknad en älskande själ,
Då tystna på läpparne orden,
Musiken allena blir känslornas skrud,
Hon rörde pianot, dess darrande ljud
Steg upp som ett brus från en svallande sjö:
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
Hvem vet om de råkas på jorden? —
Men fylles af saknad en älskande själ,
Då tystna på läpparne orden,
Musiken allena blir känslornas skrud,
Hon rörde pianot, dess darrande ljud
Steg upp som ett brus från en svallande sjö:
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
I morgon till främmande kuster han går
Att pröfva sin lycka därborta;
De äro så långa, de bidande år,
Och afskedsminuterna korta.
Gardinerna fläkta för aftonens vind,
Så blek är den älskandes bäfvande kind,
Det skymmer i rummet, det skymmer på fjärd,
Det skymmer i hjertats oroliga värld.
Men månen, att mildra de tigande qval,
Såg in genom öppnade fönster,
På nötta tapeten i förmak och sal
Den ritade brabantska mönster,
Kring visarn i uret, som sade »bryt opp!»
Den sände sitt skimmer af klarnande hopp,
I glaset jasminerna lyste som snö.
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
Såg in genom öppnade fönster,
På nötta tapeten i förmak och sal
Den ritade brabantska mönster,
Kring visarn i uret, som sade »bryt opp!»
Den sände sitt skimmer af klarnande hopp,
I glaset jasminerna lyste som snö.
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
2.
Han bröt sig en väg i det främmande land
Som sköljs af den stolta Atlanten;
Om backig och törnig var vägen ibland,
Han syntes ej bäfva för branten,
Och ros utan törne var månget ett bref
Som troget från hemmet den älskade skref.
Hans panna blef fårad, men brun blef hans kind,
Och lynnet blef härdadt i väder och vind.
Som sköljs af den stolta Atlanten;
Om backig och törnig var vägen ibland,
Han syntes ej bäfva för branten,
Och ros utan törne var månget ett bref
Som troget från hemmet den älskade skref.
Hans panna blef fårad, men brun blef hans kind,
Och lynnet blef härdadt i väder och vind.
Men stundom i järnvägskupéernas hörn
Porträttet han tog ur sin ficka.
Den sträfve och barske herr ingeniörn
Då plötsligt blef vek som en flicka,
Han tänkte på Sverige, på henne som gick
Där hemma med strålande tro i sin blick;
Mer snabbt än på skenan det frustande tåg
Då skenade tanken i längtande håg.
Så kom till ett nybyggarhem han en gång
I vestern bland vida prairier,
Der dottern i huset med smältande sång
Lät höra vår nords melodier.
Då grep honom trånad, han visste till hvem,
En visa han hörde, som manade hem,
Som kom till hans minne med sol och med tö:
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
I vestern bland vida prairier,
Der dottern i huset med smältande sång
Lät höra vår nords melodier.
Då grep honom trånad, han visste till hvem,
En visa han hörde, som manade hem,
Som kom till hans minne med sol och med tö:
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
3.
Så var han ånyo en skymmande qväll
Där hemma, han öppnade grinden,
Han såg mellan grönskan den älskades tjäll
Och gården och susande linden.
Hvem spelar därinne? Vid fönstret han står,
Han skymtar gestalten, det gyllene hår…
Han hör henne sjunga, sin bidande mö:
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
Där hemma, han öppnade grinden,
Han såg mellan grönskan den älskades tjäll
Och gården och susande linden.
Hvem spelar därinne? Vid fönstret han står,
Han skymtar gestalten, det gyllene hår…
Han hör henne sjunga, sin bidande mö:
»Det vinkar i fjärran en grönskande ö.»
Det strålande nu som en stjärna går opp,
Allt annat är dödt och begrafvet,
Och lyckan slår ut som en ros ur sin knopp
Vid toner af »längtan från hafvet».
Nu öppnar han sakta den stängande dörr,
Jasminerna dofta i glaset som förr,
Gardinerna fläkta för aftonens vind,
Så blek är den älskades bäfvande kind.
Och tonerna ljuda. Den visa, som spred
Förklaring kring afskedets timma,
Förklarar nu glädjens, och månen ser ned
Och sänder mot uret sin strimma,
Där visaren pekar på fröjd utan namn —
Nu slår han sin arm om den älskades famn,
Som domnande vågor nu tonerna dö,
Han hunnit, han hunnit »den vinkande ö».
Förklaring kring afskedets timma,
Förklarar nu glädjens, och månen ser ned
Och sänder mot uret sin strimma,
Där visaren pekar på fröjd utan namn —
Nu slår han sin arm om den älskades famn,
Som domnande vågor nu tonerna dö,
Han hunnit, han hunnit »den vinkande ö».