Waverley/Kap 39
| ← 38. Ett nattligt äfventyr |
|
40. En gammal och en ny bekantskap → |
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Resan fortsättes.
När Waverley vaknade, var det redan långt lidet på dagen, och han började känna, att han tillbragt många timmar utan mat. Detta behof afhjelptes snart genom en bastant frukost; men öfverste Stuart visade sig ej, förmodligen emedan han önskade undvika sin gästs frågor. Emellertid lät han betjenten framföra sin helsning jemte anbud att, så vidt det stod i hans makt, förse kapten Waverley med allt, som kunde vara behöfligt på hans resa, hvilken, enligt hvad han underrättade honom, skulle fortsättas samma afton. Emot Waverleys öfriga frågor satte betjenten den verkliga eller låtsade okunnighetens och dumhetens ogenomträngliga skyddsvärn. Han bortbar bordet och maten, och Waverley var åter öfverlemnad åt sina egna betraktelser.
Under det han begrundade sällsamheten af sitt öde, hvilket tycktes finna ett nöje i att öfverlemna honom åt andras godtfinnande, utan att han egde någon makt att bestämma öfver sina egna handlingar, föll Edwards blick plötsligt på hans kappsäck, som under hans sömn blifvit inburen i rummet. Alices hemlighetsfulla uppträdande i kojan rann honom genast i sinnet, och han ärnade just framtaga och undersöka paketet, som hon inlagt bland hans kläder, då öfverste Stuarts betjent åter inkom och tog kappsäcken på axeln.
»Kan jag inte få ta fram en skjorta för att ömsa, min vän?»
»Ers nåd skall få en af öfverstens egna manschettskjortor; ty kappsäcken måste följa med packkärran.»
Med dessa ord bortbar han helt lugnt kappsäcken utan att afbida några vidare invändningar och lemnade vår hjelte i ett tillstånd, hvari felslaget hopp och förtrytelse kämpade om öfverväldet. Inom ett par minuter hörde han kärran rulla ut från den illa stenlagda borggården och betviflade ej, att han nu, åtminstone för en tid, om ej för alltid, vore beröfvad de enda handlingar, som tycktes lofva att skänka honom något ljus rörande de dunkla tilldragelser, som senast inverkat på hans öde. Med dylika sorgliga tankar måste han fördrifva fyra eller fem ensliga timmar.
Då denna tid förflutit, hördes hästtramp på borggården, och öfverste Stuart inträdde strax derpå för att bedja sin gäst smaka några ytterligare förfriskningar före hans afresa. Tillbudet antogs; ty en sen frukost hade ingalunda urståndsatt vår hjelte att göra heder åt middagen, som nu inbars. Värdens samtal var en rättfram landtjunkares, blandadt med några militäriska uttryck. Han undvek sorgfälligt att vidröra landets politiska och militära ställning, och på Waverleys bestämda frågor angående några af dessa ämnen, svarade han lika bestämdt, att han ej egde rätt att samtala rörande dylika saker.
Efter middagens slut uppstod kommendanten och önskade Edward lycklig resa, i det han sade, att han, efter som hans betjent underrättat honom, att mr Waverleys saker skickats förut, hade tagit sig friheten att förse honom med sådant linne, han kunde komma att behöfva, till dess han återfinge sitt eget, hvarpå han försvann. Ögonblicket derefter underrättade en betjent Waverley, att hans häst var i ordning.
Vid denna tillsägelse gick han ned på borggården, der han fann en soldat, hållande en sadlad häst, på hvilken han satte sig upp och red ut från slottet Doune, åtföljd af omkring ett tjog ryttare, hvilka sågo mer ut som personer, hvilka af något oförmodadt tvingande skäl plötsligt gripit till vapen, än som reguliera soldater. Deras uniform, som skulle vara en efterhärmning af de franska hästjägarnes, var i många hänseenden ofullständig och satt illa på dem. Waverleys öga, som var vant att se ett väl disciplineradt regemente, urskilde lätt, att hans eskorts hållning och rörelser ej antydde några öfvade soldater, samt att deras skicklighet, ehuru de voro temligen hemmastadda i att styra sina hästar, snarare var ridknektens eller jägarens, än kavalleristens. Hästarne voro ej heller vanda vid det regelbundna traf, som är så nödvändigt för utförandet af liktidiga och kombinerade rörelser, och tycktes ej hafva luktat krutrök, som man säger. Manskapet såg likväl ut att vara raska, oförskräckta karlar, och de kunde vara fruktansvärda nog som irreguliert kavalleri. Befälhafvaren för denna lilla trupp red på en förträfflig jagthäst, och ehuru han var klädd i uniform, igenkände Waverley likväl i honom sin gamle bekante, mr Falconer af Balmawhapple.
Ehuru de förhållanden, hvarunder han förut sammanträffat med denne herre, ej voro just de allra vänskapligaste, skulle han likväl uppoffrat hvarje bogkomst af deras dåraktiga gräl för nöjet att ännu en gång få njuta det sällskapliga utbytet af frågor och svar, hvarifrån han så länge varit utestängd; men minnet af det nederlag, som baronen af Bradwardine tillfogat mr Falconer, och hvartill Edward varit en ofrivillig orsak, grodde synbarligen ännu i den ohyfsade, men likväl stolte lairdens sinne. Han undvek sorgfälligt att gifva det ringaste tecken till igenkännande, utan red vresigt i spetsen för sin trupp, som, ehuru den knapt var lika stor som en sergeantsafdelning, likväl kallades kapten Falconers sqvadron och företräddes af en trumpetare, som emellanåt blåste på sitt instrument, samt af ett standar, som fördes af lairdens yngre broder, kornett Falconer. Löjtnanten, som var en äldre man, hade utseende af en jägare och dryckesbroder. Ett uttryck af torrolig skämtsamhet rådde i hans ansigte, hvars simpla drag för öfrigt röjde en till vana blifven omåttlighet. Hans hatt, försedd med uppvikta brätten, satt på sned på hufvudet, och medan han under inflytandet af ett qvarter brännvin hvisslade »Bob af Dumblain», trafvade han lustigt framåt med, som det tycktes, en lycklig likgiltighet för landets tillstånd, truppens anförande, resans mål och hvilka andra jordiska angelägenheter som helst.
Af denna person, som allt emellanåt höll sig vid sidan af Waverley, hoppades denne kunna få någon upplysning eller att åtminstone i hans sällskap kunna förkorta vägen med prat. — »En vacker afton, sir», lydde Edwards tilltal.
»Åh ja, sir, en treflig qväll», svarade löjtnanten på den bredaste pöbelskotska.
»Och en vacker skörd, som det tycks», fortfor Waverley, i det han fullföljde sitt första anfall.
»Ja, det är präktig väderlek att få in hafren, men fan i bönderna och spannmålsmånglarne, de komma nog att hålla det gamla priset uppe för dem, som ha hästar att föda.»
»Ni är kanske qvartermästare, sir?»
»Ja, qvartermästare, ryttmästare och löjtnant; och hvem skulle väl vara närmare att se efter de stackars kreaturens skötsel och ans, än jag, som köpt hvartenda ett af dem?»
»Hör på, sir, om jag inte tar mig för stor frihet, så kan jag kanske få fråga, hvart vi nu skola taga vägen?»
»Vi löpa en narrs ärenden, fruktar jag», svarade denna meddelsamma personlighet.
»I så fall skulle jag trott, att en person af ert utseende ej borde finnas med på vägen.»
»Mycket sant, mycket sant, sir — men hvarje hvarför har sitt derför. Ni skall veta, att lairden der köpt alla de här kreaturen af mig för att få sin trupp beriden, och han lofvade att betala mig efter behof och till gällande pris. Men när det kom till kritan, hade han inga kontanter, och jag har blifvit upplyst, att ej ett öre af hans förskrifning kan utkräfvas af egendomen. Som jag hade alla mina säljare att betala till Mårtensmessan, och han var så god och erbjöd mig den här platsen, samt rätten aldrig skulle förhjelpt mig till mina pengar, emedan jag sändt ut hästar emot regeringen, så, på samvete, sir, tyckte jag inte, att bästa utsigten att få min betalning var att gå ut sjelf; och ni kan väl förstå, sir, att jag, som hela mitt lif handlat med halsremmar, inte stort fruktar för att sätta min nacke i fara för S:t Johnstones halskrage.»
»Ni är således ej soldat till yrket?»
»Nej, nej, Gud ske lof», svarade den manhaftige partigängaren, »jag har inte varit van vid ett så stort grimskaft; jag har blifvit uppfödd till spilta och krubba; jag har blifvit uppfostrad till hästhandlare, sir, och om jag lefver för att råka er vid Whitsontryst eller Stagehawbank eller på vintermarknaden vid Hawick, och ni behöfver en springare, som kan ta lofven af alla, så svarar jag för, att jag skall skaffa er den; ty Jarme Jinker var aldrig den gosse, som bedrog en gentleman. Ni är en gentleman, sir, och borde förstå er på en hästs egenskaper; ser ni den der präktiga märren, som Balmawhapple rider på; jag sålde den åt honom. Hon är fallen efter Lick-the-Ladle, som vann den kungliga pokalen vid kappränningen vid Caverton-Edge, och hertigens af Hamilton Hvitfot», etc.
Men just då Jinker var i full fart med det Balmawhappleska stoets stamtafla och redan hunnit så långt som till dess förfäder i tredje led, och medan Waverley sökte finna något tillfälle att erhålla vigtigare underrättelser af honom, höll den välborne kaptenen in sm häst, tills de kommit fram, då han utan att egentligen synas märka Edward strängt sade till genealogisten: »jag trodde, löjtnant, att mina order voro bestämda, att ingen skulle få tala med fången?»
Den metamorfoserade hästmånglaren tystnade naturligtvis och drog sig undan till de eftersta leden, der han snart tröstade sig genom att med en förpaktare, som hellre motsträfvigt följt sin laird i fält, än han afstått från sin gård, hvarpå arrendet just nu var tilländalupet, ingå i en häftig tvist angående höpriset. Waverley var derför ännu en gång dömd till tystnad, emedan han förutsåg, att hvarje vidare försök till samtal med någon af truppen endast skulle skaffa Balmawhapple ett önskadt tillfälle att få visa myndighetens oförskämdhet och gifva luft åt den dolska hätskheten hos ett af naturen vresigt lynne, som blifvit detta i ännu högre grad genom vanan vid råa utsväfningar och ett slafviskt smickers rökelse.
Efter omkring två timmars ridt var truppen nära Stirlings slott, öfver hvars bastioner unionsflaggan glänsande svajade i aftonsolen. För att förkorta resan, eller kanske äfven för att visa sin betydenhet och skymfa den engelska garnisonen, vek Balmawhapple af till höger och tog vägen genom den kungliga parken, som når ända fram till och omger klippan, hvarpå fästningen är belägen.
Under en lugnare sinnesstämning skulle Waverley ej kunnat underlåta att beundra den romantiska skönheten af det landskap, hvarigenom han nu färdades: det fält, som varit skådeplatsen för forntidens tornerspel — klippan, hvarifrån damerna åskådade striden, medan hvar och en gjorde löften för någon gynnad riddares seger — tornen af den götiska kyrka, der dessa löften gäldades — och öfver allt detta sjelfva slottet, på en gång en fästning och etl palats, der tapperheten mottog priset af kungligheten, och riddare och damer slöto dagen med dansens, sångens och festmåltidens nöjen. Allt detta var föremål, egnade att lifva och intressera en romantisk inbillning.
Men Waverley hade annat att tänka på, och en händelse inträffade snart, som var sådan, att den kunnat störa hvilken tankegång som helst. Under det Balmawhapple med sin lilla ryttarskara svängde omkring slottets fot, befalde han i sitt hjertas högmod, att hans trumpetare skulle blåsa en fanfar och att hans standar skulle utvecklas. Denna skymf tycktes väcka förargelse; ty då truppen kommit på tillräckligt afstånd från södra batteriet, så att en kanon kunde riktas på den samma, utgick en eldflamma från en af skottgluggarne i klippan, och innan den derpå följande knallen kunde höras, hven en kanonkula öfver Balmawhapples hufvud och öfverhöljde honom med den jord, den uppkastade, då den nedträngde i jorden ett par famnar ifrån honom. Nu behöfdes ings uppmaningar till truppen att skynda sig, och som hvarje man handlade efter ögonblickets ingifvelse, fingo mr Jinkers hästar snart visa hvad de dugde till; ty ryttarne, som retirerade med större brådska än regelbundenhet, föllo ej, som deras löjtnant sedermera anmärkte, i traf, förrän en mellankommande höjd tryggat dem för förnyandet af en så föga önskvärd kompliment från Stirlings slott. Jag måste likväl göra Balmawhapple rättvisa och säga, att han ej blott höll sig bland de eftersta i sim trupp och bemödade sig om att bibehålla något slags ordning ibland manskapet, utan äfven i höjden af sin ridderlighet besvarade slottets eld genom att aflossa en af sina ryttarpistoler emot vallarna, ehuru, då afståndet var nära en half mil, jag aldrig kunnat erfara, att denna vedergällningsåtgärd åtföljdes af någon synnerlig verkan.
Truppen färdades nu öfver Bannockburns märkvärdiga fält och anlände till Torwood, en för den skotska bondens hogkomst ärofull eller förfärlig plats, allt efter som Wallaces bragder eller Wude Willie Grimes grymheter hafva öfvervigten i hans minne. Vid Falkirk, en i skotska historien fordom ryktbar stad och som snart åter skulle blifva bemärkt såsom skådeplatsen för vigtiga krigshändelser, beslöt Balmawhapple att göra halt och qvarstanna öfver natten. Detta skedde med föga afseende på militärisk disciplin, alldenstund hans värde qvartermästare var mest angelägen om att få reda på, hvar det bästa brännvinet fans.
Utposter ansågos fullkomligt onödiga, och de enda bland truppen, som vakade, voro de, som kunde få sig något att dricka. Några få beslutsamma män kunde lätt hafva nedhuggit hela styrkan; men bland invånarne voro några vänligt sinnade, många likgiltiga, och resten förskräckta. Ingenting märkvärdigt hände derför under loppet af natten, utom att Waverleys sömn på ett obehagligt sätt stördes af nattrucklarne, som med full hals framskrålade sina jakobitiska visor.
Tidigt påföljande morgon sutto de åter till häst och begåfvo sig på väg till Edinburgh, ehuru de bleka ansigtena hos en del af truppen förrådde, att de under utsväfningar tillbragt en sömnlös natt. De stannade vid Linlithgow, utmärkt genom sitt gamla palats, hvilket för sextio år sedan var i temligen godt stånd och beboeligt, men hvars vördnadsvärda ruiner för ej fullt sextio år sedan med knapp nöd undgingo det ovärdiga ödet att förvandlas till en barack för franska krigsfångar. Frid och välsignelse öfver stoftet af den fosterländske statsman, som bland sina sista tjenster mot Skottland förhindrade detta vanhelgande!
Då de genom en väl odlad slättbygd nalkades Skottlands hufvudstad, började krigets ljud att höras. Det aflägsna, men likväl tydliga dundret af emellanåt aflossade kanonskott underrättade Waverley, att förstöringens verk pågick. Äfven Balmawhapple tycktes finna sig föranlåten att vidtaga några försigtighetsmått genom att skicka förut några man såsom förtrupp, i det han höll hufvudstyrkan i någorlunda ordning och färdades framåt i raskt traf.
I denna marschordning uppnådde de snart en höjd, hvarifrån de kunde se hela Edinburgh utsträckt längs den bergås, som sluttar österut ifrån slottet. Det sistnämnda, som var försatt i ett slags belägrings- eller snarare blockadtillstånd af insurgenterna, hvilka redan för ett par dagar sedan intagit staden, sköt emellanåt på afdelningar af högländarne, som blottstälde sig antingen på Storgatan eller eljest i fästningens grannskap. Som morgonen var lugn och klar, insvepte denna kanonad slottet i kolonner af rök, hvilkas spetsar långsamt skingrades i luften, medan deras nedre del oupphörligt förtätades af nya rökmoln, som utslungades från bastionerna. Det hela fick derigenom ett utseende af dyster storhet, som blef ännu fruktansvärdare, då Waverley besinnade orsaken, som frambragte den, och att hvarje knall kunde vara någon tapper mans dödsringning.
Innan de anlände till staden, hade denna kanonad helt och hållet upphört. Balmawhapple, som emellertid hade i friskt minne den oväntade helsning, hvarmed hans trupp blef mottagen från Stirlings batteri, hade sannolikt ingen lust att fresta långmodigheten hos slottets garnison. Han öfvergaf derför raka vägen och tog en betydlig omväg åt söder, så att han höll sig utom kanonhåll och nalkades Holyroods gamla palats utan att ha inträdt inom stadens murar. Derefter uppstälde han sitt folk framför denna vördnadsvärda bygnad och öfverlemnade Waverley åt en högländsk patrull, hvars befälhafvare förde honom in i slottets inre.
Ett långt, lågt och oformligt galleri, behängdt med målningar, som påstodos vara porträtter af konungar, hvilka, om de någonsin funnits till, lefvat flere hundra år före oljemålningens uppfinning, begagnades som ett slags vaktsal eller förmak till de rum, som äfventyraren Carl Edward nu bebodde i sina förfäders palats. Officerare, både i hög- och lågländsk drägt, kommo och gingo i hast eller vandrade af och an i salen, liksom de väntat på order. Sekreterare voro sysselsatta med att utfärda pass och att uppsätta mönsterrullor och skrifvelser. Alla tycktes ifrigt upptagna af vigtiga ärenden; och Waverley, försänkt i oroande betraktelser öfver sitt öde, hvars afgörande nu syntes nalkas med stora steg, förblef obemärkt sittande i en fönsterfördjupning.