Waverley/Kap 38
| ← 37. Waverley är ännu stadd i nöd |
|
39. Resan fortsättes → |
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Ett nattligt äfventyr.
Sedan hela truppen kommit ut ur kojan, uppstod ett ögonblicks uppehåll, hvarunder den högländare, som antog befälet och hvilken för Waverleys vaknande hogkomst tycktes vara samma resliga figur, som uppträdt såsom Donald Bean Leans underbefälhafvare, genom hviskningar och tecken ålade den strängaste tystnad. Han lemnade Edward ett svärd och en pistol och lade, i det han pekade uppåt stigen, handen på sitt eget svärdfäste, liksom för att låta honom förstå, att de torde komma att behöfva vapnen för att bana sig väg med våld. Han satte sig derefter i spetsen för truppen, som i en rad efter hvarandra tågade uppför stigen, hvarvid Waveriey gick närmast anföraren. Denne vandrade framåt med mycken försigtighet, liksom för att undvika att väcka allarm, och stannade, så snart de hunnit randen af höjden. Waverley begrep snart skälet; ty han hörde nu en engelsk skiltvakt ej långt ifrån dem ropa sitt: »allt väl!» Ljudet sväfvade på nattvindens vingar nedåt dalen och besvarades af eko från de omgifvande kullarna. Fältropet upprepades fyra gånger, för hvarje gång allt svagare, liksom på längre och längre afstånd. Det var tydligt, att en trupp soldater befann sig i närheten och på sin vakt, ehuru de ej voro tillräckligt vaksamma att upptäcka män, hvilka voro så skickliga i alla ett snapphanekrigs konstgrepp, som de, i hvilkas sällskap Edward nu gaf akt på engelsmännens gagnlösa försigtighetsmått.
Sedan dessa ljud bortdött i nattens tystnad, anträdde högländarne snabt, men med den yttersta varsamhet, sin marsch. Waverley hade hvarken tid eller lust till iakttagelser och märkte endast, att de på något afstånd passerade förbi en stor byggning, i hvars fönster ännu ett och annat ljus syntes glimma. Sedan de kommit en bit längre fram, började högländaren, som gick i spetsen, insupa luften liksom en rapphönshbund, som gör stånd, och tecknade derefter åt sin trupp att åter göra halt. Han lade sig ned på magen, hopvecklade sin plaid, så att han knapt kunde åtskiljas från den ljungbevuxna marken, der han befann sig, och kröp i denna ställning framåt för att kunskapa. Han återkom efter en kort stund, och sedan han bortskickat alla sina följeslagare utom en och låtit Waverley förstå, att han måste efterlikna hans varsamma sätt att gå till väga, kröpo alla tre framåt på händer och fötter.
Sedan de på detta obeqväma sätt färdats ett längre stycke, än som var behagligt för Waverleys knän och händer, kände han en röklukt, som sannolikt bemärkts mycket förr af hans följeslagares skarpare luktorgan. Den kom från hörnet af en låg och förfallen fårfålla, hvars väggar, såsom vanligt i Skottland, voro uppförda af lösa stenar. Högländaren förde Waverley tätt intill denna låga mur och gaf honom, sannolikt i akt och mening att låta honom inse vidden af sin fara, eller kanske också för att erhålla fullt erkännande för sin skicklighet, genom tecken och exempel att förstå, att han skulle upplyfta hufvudet för att titta in i fårfållan. Waverley gjorde så och varseblef en utpost af fyra eller fem soldater, som lågo kring en vakteld. De voro allesammans försänkta i sömn, utom skiltvakten, hvars gevär glänste rödt af skenet, då han under sin korta promenad fram och tillbaka gick förbi elden och esomoftast kastade sina blickar på den del af himmeln, der den dittills af töcken dolda månen tycktes ärna framträda.
Genom en af dessa plötsliga förändringar i atmosferen, hvilka äro så vanliga i ett bergigt land, uppkom inom ett par minuter en vind, som dref framför sig de moln, hvilka dittills betäckt horisonten, och den nattliga planeten utgöt sin fulla glans öfver en öde och vidsträckt hed, som visserligen var omgifven af buskskog och dvergträd åt det håll, hvarifrån de kommit, men öppen för skiltvaktens blickar åt den sidan, dit deras väg ledde. Fårfållans vägg dolde dem väl, så länge de lågo stilla, men hvarje framåtskridande utom dess skydd tycktes omöjligt utan att säkert blifva upptäckta.
Högländaren blickade upp mot det blå hvalfvet, men långt ifrån att med Homer's eller rättare Pope's[1] vilsekomna bonde välsigna det nyttiga ljuset, frammumlade han en gaelisk svordom öfver Mac-Farlanes lanternas[2] för tillfället olämpliga glans. Han såg några minuter oroligt omkring sig och tycktes derefter fatta sitt beslut. Efter att hafva tecknat åt Edward att vara stilla och sedan han med en kort hviskning gifvit sin kamrat nödiga förhållningsorder, lemnade han dem tillsammans och aflägsnade sig, gynnad af markens ojemnheter, på samma sätt, som de ditkommit, och åt samma håll. Då Edward såg efter honom, kunde han iakttaga, huru han med en indians färdighet kröp på händer och fötter, i det han begagnade sig af hvarje buske och ojemnhet för att undgå att blifva bemärkt och aldrig passerade öfver de mera blottade punkterna af sin väg, förrän skiltvakten vändt ryggen åt honom. Slutligen uppnådde han busksnåren och småskogen, som åt detta håll till en del betäckte heden och förmodligen sträckte sig ända till kanten af den dal, hvarest Waverley så länge vistats. Högländaren försvann nu, men blott för några minuter; ty han framkom plötsligt från en annan del af skogsdungen, och i det han djerft framgick på den öppna heden, liksom för att trotsa upptäckt, lade han sin bössa till ögat och sköt på skiltvakten. Ett sår i armen blef ett obehagligt afbrott i den stackars karlens meteorologiska observationer äfvensom i melodien till Nancy Dawson, som han hvisslade. Han besvarade skottet, ehuru utan verkan, och hans kamrater, som, uppväckts vid larmet, skyndade snabt till den punkt, hvarifrån det första skottet aflössats. Sedan högländaren lemnat dem en full anblick af sin person, och hans krigslist således fullkomligt lyckats, försvann han åter mellan busksnåren.
Medan soldaterna förföljde upphofsmannen till deras förvirring, lydde Waverley sin återstående följeslagares vink och skyndade allt hvad han förmådde i den rigtning, hans ledsagare ursprungligen ämnat följa, och hvilken nu, sedan soldaternas uppmärksamhet var dragen åt ett annat håll, var obevakad. När de sprungit ungefär en fjerdedels mil, skyddade en långsluttande kulle, hvilken de öfverstigit, dem från vidare fara att upptäckas. De hörde likväl ännu på afstånd soldateras hallo, då de tillropade hvarandra på heden, äfvensom aflägsna trumhvirflar, som kallade folket till vapen. Men dessa fiendtliga ljud förnummos snart långt bakom dem och bortdogo, under det de snabt skyndade framåt.
Sedan de ungefär en half timme oupphörligt vandrat öfver samma flacka och ödsliga mark, kommo de till en gammal ekstubbe, hvilken, att döma af dess lemningar, tycktes på sin tid hafva varit ett ovanligt stort träd. I en angränsande håla funno de några högländare med ett par hästar, och de hade knapt varit tillsammans med dem i några minuter, hvilka Waverleys följeslagare sannolikt använde till att omtala orsaken till deras dröjsmål — ty orden Duncan Duroch upprepades ofta — förrän Duncan sjelf anlände, visserligen andtruten och med alla tecken till att hafva sprungit för lifvet, men likväl skrattande och vid bästa lynne öfver framgången af den krigslist, hvarigenom han gäckat sina förföljare. Waverley insåg ganska lätt, att detta ej kunde vara någon så synnerligt svår sak för den raska bergsbon, som fullkomligt kände till trakten och som hittade vägen med en trygghet och tillförsigt, hvilka måste varit främmande för hans förföljare. Det allarm, han uppväckt, tycktes ännu fortfara; ty ett och annat skott hördes på mycket långt afstånd, hvilket syntes öka Duncans och hans kamraters munterhet.
Bergskotten återtog nu de vapen, han anförtrott åt vår hjelte, och lät honom förstå, att vägens faror nu voro lyckligt öfverståndna. Waverley fick derefter sitta upp på en af hästarne, hvilket nya sätt att färdas nattens mödor och hans nyss öfverståndna sjukdom gjorde utomordentligt välkommet. Hans kappsäck lades på en annan häst, och Duncan kastade sig upp på en tredje, hvarefter de begåfvo sig af i friskt traf, åtföljda af sin eskort. Ingen annan anmärkningsvärd händelse tilldrog sig under loppet af nattens färd, och i dagningen påföljande morgon kommo de till stranden af en strid flod. Den omgifvande trakten var på en gång fruktbar och romantisk. Branta, skogbeväxta höjder omvexlade med sädesfält, som det året buro en rik skörd, hvilken till en del redan var skuren.
På motsatta stranden, och nästan omslutet af strömmens krökningar, stod ett stort och befäst slott, hvars till hälften förfallna torn redan glimmade i morgonsolens första strålar. Det var bygdt i form af en rektangel och tillräckligt stort att innesluta en rymlig borggård. De i fyrkantens hörn anbragta tornen reste sig öfver slottets murar och voro i sin ordning krönta af smärre torn af olika höjd och oregelbundna former. På ett af dessa syntes en skiltvakt, hvars mössa och för vinden fladdrande plaid antydde honom vara en högländare, liksom en stor hvit fana, som svajade från ett annat torn, tillkännagaf, att slottet innehades af det Stuartska husets anhängare.
Efter att hastigt hafva färdats genom en liten och eländig by, der deras ankomst uppväckte hvarken öfverraskning eller nyfikenhet hos de få bönder, hvilka skördearbetet började kalla från deras hvila, togo de vägen öfver en smal, på flere hvalf hvilande, gammal bro, och sedan de vikit af till venster uppför en allé af stora, åldriga lönnar, befann Waverley sig framför den dystra, men pittoreska byggnaden, som han nyss beundrat på afstånd. En stor, jernbeslagen port, som utgjorde ingångshvalfvets yttre skyddsvärn, var redan uppslagen för att mottaga dem, och sedan en annan, med jernspikar tätt besatt, tjock ekport äfvenledes öppnats, insläptes de på den inre borggården. En i högländsk drägt klädd herre, som bar en hvit kokard på mössan, hjelpte Waverley att stiga af hästen och bad honom mycket artigt vara välkommen till slottet.
Sedan kommendanten — ty så måste vi kalla honom — fört Waverley till ett halft förfallet rum, der det likväl fans en liten tältsäng, och tillbjudit honom att välja de förfriskningar, han helst önskade, ärnade han lemna honom.
»Vill ni ej öka er artighet», sade Waverley, sedan han i vanliga ordalag tackat honom för hans uppmärksamhet, »genom att vara god och underrätta mig, hvar jag befinner mig och om jag bör anse mig som en fånge eller ej?»
»Jag är ej berättigad att rörande detta ämne vara så tydlig, som jag skulle kunna önska. Men, i korthet sagdt, ni är i slottet Doune, i Meunteiths distrikt, och är utom all fara.»
»Och huru kan jag vara försäkrad derom?»
»På hedersord af Donald Stuart, som är kommendant öfver garnisonen här och öfverstlöjtnant i hans kunglig höghets, prins Carl Edwards tjenst.» Med dessa ord lemnade han hastigt rummet, liksom för att undvika allt vidare samtal.
Uttröttad af nattens mödor, kastade vår hjelte sig nu på sängen och var inom några minuter försänkt i djup sömn.