Waverley/Kap 37

←  36. En vigtig tilldragelse

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 37. Waverley är ännu stadd i nöd

38. Ett nattligt äfventyr  →

TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Waverley är ännu stadd i nöd.

Den snabbhet och till och med våldsamhet, hvarmed Waverley rycktes framåt, hade så när beröfvat honom sansningen; ty den skada, han lidit vid sitt fall; hindrade honom från att hjelpa sig sjelf så verksamt, som han eljest kunde hafva gjort. Då hans ledsagare märkte detta, kallade de ett par andra af truppen till sin hjelp, lade vår hjelte i en plaid och fördelade derigenom hans tyngd sins emellan samt bortförde honom med samma snabba fart som förut, utan någon ansträngning från hans sida. De talade föga och blott på gaeliska samt saktade ej sin gång, förrän de sprungit nära två mil, då de minskade den starkaste farten, men likväl fortforo att gå ganska raskt, i det de emellanåt aflöste hvarandra i att bära Waverley.

Vår hjelte försökte nu att tilltala dem, men fick blott svaret: »cha n'eil beurl' agam», det vill säga, »jag kan inte engelska», hvilket, som Waverley väl visste, var en högländares ständiga svar, då han antingen inte förstod eller inte ville förstå en engelsman eller en lågländare. Derpå nämnde han Vich Ian Vohrs namn, i den tanke att han hade honom att tacka för sin frälsning ur Gilfillans klor; men ej heller detta åstadkom något tecken till igenkännande från hans ledsagares sida.

Månsken hade efterträdt skymningen, då truppen gjorde halt på branten af en tvärdjup dal, hvilken på de ställen, der den var upplyst af månen, syntes uppfyld af träd och busksnår. Två af högländarne nedgingo på en smal gångstig i dalen, liksom för att undersöka dess gömslen. Den ene af dem återkom inom några minuter och sade någonting till sima kamrater, hvarpå dessa genast upplyfte sin börda och buro den med stor omsorg och varsamhet utför den smala och tvärbranta sluttningen; men oaktadt deras försigtighetsmått, kom Waverleys person likväl mer än en gång temligen omildt i beröring med de stubbar och grenar, som omgåfvo fotstigen.

Då de kommit utför sluttningen och, som Waverley tyckte, till en å — ty han hörde sorlet af en betydlig vattenmassa, fastän mörkret hindrade honom att urskilja den — stannade truppen ånyo framför en liten, klumpigt uppförd koja. Dörren stod öppen, och kojans inre tycktes lika obehagligt, som dess läge och dess yttre utlofvade. Något slags golf syntes ej till; taket, som bestod af trädqvistar, tycktes vara söndrigt på flere ställen, och väggarne bestodo af lösa stenar och torf. Eldstaden var i midten och fylde hela kåtan med rök, hvilken utgick lika mycket genom dörren som genom en cirkelformig öppning i taket. En gammal högländsk sibylla, den enda invånarinnan i denna förfallna boning, tycktes sysselsatt med att tillaga något slags mat. Vid eldskenet kunde Waverley urskilja, att hans följeslagare ej tillhörde Ivors clan; ty Fergus var mycket noga i att fordra af sina anhängare, att de skulle bära tartanen randad på det för deras stam egna sättet, en åtskilnad, som fordom var allmän i Högländerna och ännu bibehölls af de höfdingar, som voro stolta öfver sin härkomst eller afundsjuka om att bibehålla sitt patriarkaliska välde oförkränkt.

Edward hade vistats länge nog på Glennaquoich för att hafva reda på en åtskilnad, som han så ofta hört omtalas, och sedan han nu öfvertygat sig om, att han ej kände till sina följeslagare, kastade han en nedslagen blick kring kojans inre. Dess enda husgeråd, utom en tvättbalja och ett gammalt söndrigt träskåp, utgjordes af en stor träsäng, hvilken som vanligt var brädbeslagen rundtomkring och öppnades på sidan medelst en skjutlucka. I detta sängställe nedlade högländarne Waverley, sedan han genom tecken afslagit att mottaga några förfriskningar. Hans sömn blef orolig och föga vederqvickande; underliga drömbilder sväfvade oupphörligt för hans ögon, och det erfordrades en oafbruten själsansträngning för att skingra dem. Frossbrytningar, häftig hufvudvärk och en flygande smärta i lederna följde på dessa symptom, och påföljande morgon var det tydligt för hans högländska följeslagare eller bevakning, ty han visste ej sjelf, för hvilketdera han skulle anse dem, att han var helt och hållet ur stånd att fortsätta färden.

Efter en lång rådplägning lemnade sex af dem, medtagande sina vapen, kojan och qvarlemnade endast en gammal och en ung man. Den förre tilltalade Waverley och baddade hans kontusioner, hvilka svullnaden och den blåaktiga färgen nu gjorde synliga. Hans egen kappsäck, hvilken högländarne ej försummat att medtaga, försåg honom med linne och öfverlemnades till hans stora förvåning med hela dess innehåll till hans fria begagnande. Hans bädd föreföll snygg och treflig, och hans ålderstigne vårdare tillslöt luckan till sängen — ty det fans ingen gardin — sedan han sagt några ord på gaeliska, hvilka Edward tydde som en uppmaning att söka sofva. Vår hjelte var således för andra gången under en högländsk eskulaps vård, ehuru i en vida obehagligare belägenhet, än då han var en gäst hos den värde Tomanrait.

Febern, som förorsakades af de skador, han erhållit, aftog först på tredje dagen, då den gaf vika för hans starka kroppskonstitution och hans vårdares omsorg, så att han, ehuru ej utan smärta, kunde resa sig upp i sängen. Han märkte likväl, att både den gamla qvinnan, som vårdade honom, och den äldre högländaren hyste mycken obenägenhet för att luckan till sängen stod öppen, så att han kunde gifva akt på deras rörelser, och sedan Waverley gång på gång öppnat och de lika många gånger tillslutit dörren till hans bur, gjorde den gamle högländaren ett slut på striden genom att med en spik fästa luckan så starkt utanför, att den ej kunde uppskjutas, förrän detta yttre hinder var undanröjdt.

Medan han funderade på orsaken till detta motsägande uppförande hos personer, hvilkas afsigt ej tycktes vara att plundra honom och hvilka i alla andra punkter syntes fästa afseende på hans välfärd och önskningar, föreföll det vår hjelte, som om en qvinlig varelse, yngre än hans gamla högländska sköterska, under den svåraste krisen af hans sjukdom sväfvat omkring hans säng. Han hade väl blott en högst oredig hogkomst häraf; men hans misstankar bekräftades, då han, genom att uppmärksamt lyssna, under loppet af dagen ofta hörde en annan qvinlig röst hviskande tala med hans vårdarinna. Hvem kunde det vara? Och hvarför skulle hon så tydligt söka dölja sig? Fantasien vaknade genast och gissade på Flora Mac-Ivor. Men efter en kort strid med hans brinnande önskan att hon vore i hans närhet och lik en skyddsengel bevakade hans sjuksäng, nödgades Waverley erkänna sin gissning såsom fullkomligt osannolik, då det var något nästan alldeles otänkbart, att hon skulle lemna sin jemförelsevis trygga vistelseort, Glennaquoich, för att nedkomma till Låglandet, hvilket nu var skådeplatsen för inbördes krig, och der till på köpet bebo ett sådant smyghål som detta. Men hans hjerta klappade, då han ibland tydligt kunde urskilja lätta fruntimmerssteg, som sväfvade till eller från dörren, eller de dämpade ljuden af en mild och ljuf fruntimmersröst, som besvarade den sträfva, kraxande stämman af gamla Janet, såsom han hört sin åldriga sköterska benämnas.

Som han ej hade något annat att roa sig med i sin ensamhet, sysselsatte han sig med att uttänka något medel att tillfredsställa sin nyfikenhet trots Janets och den gamle högländske väktarens oaflåtliga vaksamhet. Slutligen fann han vid närmare undersökning, att hans träfängelses klena tillstånd tycktes erbjuda honom en utväg dertill; ty från en något murken fläck kunde han utdraga en spik. Genom denna lilla öppning kunde han varseblifva en i en plaid insvept qvinlig gestalt, som var inbegripen i samtal med Janet. Men allt sedan vår stammoder Evas dagar har en otidig nyfikenhet vanligen medfört sitt eget straff i en besviken förhoppning. Gestalten var ej Floras, ej heller kunde han urskilja ansigtet, och till råga på hans missräkning förrådde ett litet buller, under det han arbetade med spiken för att utvidga hålet och derigenom erhålla en bättre utsigt, hans afsigt, hvarpå föremålet för hans nyfikenhet genast försvann och, så vidt han kunde märka, ej vidare visade sig i kojan.

Alla försigtighetsmått att hämma hans fria utsigt blefvo från den stunden öfvergifna, och man ej blott tillät, utan äfven bistod honom att stiga upp och lemna sängen; men han fick ej gå utom hyddan; ty den unge högländaren, som han ej sett sedan första dagen af sin vistelse i kojan, bade nu återkommit till sin äldre kamrat, och en af dem var ständigt på vakt. Så snart Waverley närmade sig dörren, stälde skiltvakten sig höfligt men bestämdt framför den samma och hindrade hans utgång, i det han beledsagade denna åtgärd med tecken, som tycktes vilja antyda, att försöket vore förknippadt med fara, och att en fiende funnes i grannskapet. Gamla Janet tycktes orolig och på sin vakt, och Waverley, som ännu ej återfått nog styrka för att våga försöket att trots sitt värdfolks motstånd begifva sig sin väg, nödgades hafva tålamod. Hans kost var i alla hänseenden bättre, än han kunde hafva väntat; ty kyckling och till och med vin voro ej främmande för hans bord. Högländarne dristade sig aldrig att äta tillsammans med honom och utom i fråga om bevakningen behandlade de honom med stor aktning. Hans enda nöje bestod i att från fönstret eller rättare den oformliga öppning, som var ämnad att motsvara ändamålet med ett fönster, betrakta en vattenrik och brusande bäck, som ungefär tio fot nedanför huset, der han hölls fången, skummande flöt genom en klippig bädd, tätt beskuggad af träd och buskar.

På sjette dagen af sitt inspärrande kände Waverley sig så frisk, att han började tänka på flykt ur detta tråkiga och eländiga fängelse; han ansåg, att hvarje fara, han kunde löpa vid försöket, vore att föredraga framför den försoffande och odrägliga enformigheten i Janets boning. Fråga uppstod likväl, hvart han skulle vända sig, sedan han en gång åter blifvit sin egen herre. Två planer syntes honom verkställbara, men båda voro förenade med fara och svårigheter. Den ena var att vända om till Glennaquoich och förena sig med Fergus Mac-Ivor, af hvilken han helt säkert skulle blifva vänligt mottagen, och i hans nuvarande sinnesstämning frikallade den stränghet, hvarmed han blifvit behandlad, honom i hans egna ögon helt och hållet från hans trohetspligt mot regeringen. Det andra förslaget var att söka uppnå någon skotsk hamn och derifrån inskeppa sig till England. Hans själ vacklade emellan dessa planer, och om han lyckats verkställa sin flykt på det sätt, han ärnat, skulle sannolikt den större eller mindre lätthet, hvarmed någon af dem kunnat utföras, bestämdt hans beslut. Men hans öde hade afgjort, att han ej skulle hafva något val.

På sjunde dagens afton öppnades plötsligt dörren till kojan och två högländare inträdde, hvilka Waverley igenkände hafva varit bland dem, som först beledsagat honom till hans nuvarande vistelseort. De samtalade en kort stund med den gamle mannen och hans kamrat och läto derefter genom högst uttrycksfulla tecken Waverley förstå, att han skulle göra sig i ordning att åtfölja dem. Detta var en glädjande underrättelse. Allt, som redan tilldragit sig under hans inspärrning, utvisade tydligt, att man ej ärnade tillfoga honom något personligt våld, och hans romantiska lynne, hvilket under haus hvila återfått mycket af den spänstighet, som för någon tid varit undertryckt af ängslan, harm, felslagna förhoppningar och hela den blandning af obehagliga känslor, som hang senaste äfventyr alstrat, hade nu tröttnat vid overksamhet. Oaktadt det ligger i dylika lynnens natur att lifvas af en viss grad af fara, hvilken i hennes egna ögon gifver en ökad värdighet åt den menniska, som är blottstäld för den samma, hade hans passion för det underbara likväl dukat under för de utomordentliga och till utseendet oöfvervinneliga olyckor, hvaraf han tycktes omhvärfd på Cairnvreckan. Denna sammansättning af häftig nyfikenhet och lågande inbillning bildar verkligen ett slags egendomligt mod, som har en viss likhet med det ljus, en grufarbetare vanligen bär, och hvilket visserligen är tillräckligt att skaffa honom ledning och upplysning under de vanliga farorna vid hans arbete, men som genast skulle slockna, i fall han råkade ut för de fruktansvärdare farorna af underjordiska gaser eller giftiga ångor. Detta ljus var likväl nu tändt på nytt, och med en blandning af hopp, bäfvan och oro betraktade Waverley den framför honom befintliga gruppen, medan de nyss ankomna kastade i sig en bit mat, och de andra togo sina vapen och gjorde några korta förberedelser för afresan.

Under det han satt der i den rökiga kojan på något afstånd från elden, omkring hvilken de öfriga hade skockat sig, kände han en sakta tryckning på sin arm. Han såg sig om — det var Alice, Donald Bean Leans dotter. Hon visade honom en liten bundt papper på ett sådant sätt, att det ej bemärktes af någon annan, förde för ett ögonblick fingret till sina läppar och gick vidare liksom för att hjelpa gamla Janet att inpacka Waverleys kläder i hans kappsäck. Det var tydligt, att hon önskade, att han ej skulle synas igenkänna henne, och likväl såg hon sig oupphörligt om efter honom, så ofta hon kunde göra det obemärkt, och då hon varseblef, att han gaf akt på hvad hon gjorde, invecklade hon med mycken skicklighet och skyndsamhet paketet i en af hans skjortor, som hon nedlade i kappsäcken.

Här var ett nytt ämne för gissningar. Var Alice hans okända vårdarinna, den skyddsengel, som under hans sjukdom vakat vid hans säng? Befann han sig i hennes faders händer? Och om så var, hvad var väl dennes afsigt? Hans vanliga syftemål, byte, tycktes i detta fall förbisedt; ty ej nog med, att Waverleys egendom återstäldes till honom, utan han hade äfven under hela tiden tillåtits att behålla sin börs, hvars innehåll nog borde kunnat fresta denne röfvare till yrket. Allt detta kunde paketet kanske förklara; men Alices sätt visade tydligt, att hon önskade, att han i hemlighet skulle undersöka dess innehåll. Också sökte hon ej vidare uppfånga hans blickar, sedan hon öfvertygat sig, att hennes manöver blifvit bemärkt och förstådd, utan hon lempade tvärtom snart derefter kojan, och det var ej, förrän hon gick ut genom dörren, som hon, gynnad af dunklet, gaf Edward ett afskedsleende och en betydelsefull nick, innan hon försvann i den mörka dalen.

Den unge högländaren bortskickades flere gånger af sina kamrater liksom för att skaffa underrättelser; men då han slutligen för tredje eller fjerde gången återkom, uppsteg hela truppen och gaf vår hjelte tecken att följa med. Innan han begaf sig af, tryckte han likväl handen på den gamla Janet, som varit så oförtruten i sin omvårdnad om honom, och gaf henne som ett bevis på sin tacksamhet en betydlig penninggåfva.

»Gud välsigne er! Gud gifve er lycka, kapten Waverley!» sade Janet på god låglands-skotska, ehuru han förut aldrig hört henne yttra ett ord utom på gaeliska; men hans följeslagares otålighet hindrade honom från att begära någon förklaring.