Waverley/Kap 52

←  51. Intriger i kärlek och politik

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 52. Intriger i kärlek och sällskapslif

53. Fergus som supplikant  →

FEMTIOANDRA KAPITLET.
Intriger i kärlek och sällskapslif.

Öfverste Talbot blef vänligare i sitt uppförande mot Waverley efter det förtroende, denne lemnat honom, och som de nödvändigtvis voro mycket tillsammans, steg öfverstens karaktär i Edwards omdöme. I början tycktes det ligga någonting sträft i hans uttryck af misshag eller klander, ehuru i allmänhet ingen kunde vara tillgängligare för öfvertygelse, än han. Vanan vid maktutöfning hade gifvit hans sätt en befallande hårdhet, oaktadt den förfining, det erhållit genom hans förtroliga bekantskap med de högre kretsarna. Såsom exempel på en militär afvek han från allt, hvad Waverley dittills sett i den vägen. Baronens af Bradwardine militäriska egenskaper voro blandade med pedanteri, liksom major Melvilles med en småaktig ifran för disciplinens detaljer, hvilken kan passa för befälhafvaren öfver en bataljon, men ingalunda för den, som skall kommendera en armé; och Fergus' militäriska anda var så inväfd med och så bemängd af hans politiska planer, att den snarare tycktes tillhöra en liten sjelfständig furste än en krigare. Men öfverste Talbot var i alla hänseenden en engelsk soldat. Hela hans själ var egnad åt hans monarks och hans lands tjenst, utan att han högmodades öfver kännedomen af sin konsts teori, såsom baronen, eller af dess praktiska detaljer, såsom majoren, samt utan att han använde sin kunskap till befrämjande af sina egna ärelystna planer, såsom höfdingen af Glennaquoich. Derjemte var han en man af vidsträckta kunskaper och uppodlad smak, ehuru han, som vi redan nämnt, hade en stark anstrykning af de fördomar, som äro engelsmännen egna.

Öfverste Talbots karaktär uppdagades småningom för Edward under de veckor, som förspildes med den fruktlösa belägringen af Edinburghs slott, och under hvilken tid Waverley hade föga annat att göra än att söka sådana nöjen, som sällskapslifvet erbjöd. Han skulle gerna velat öfvertala sin nye vän att återupplifva bekantskapen med några af dennes forna umgängesvänner; men efter ett par besök skakade öfversten på hufvudet och vägrade att göra om försöket. Ja, han gick till och med ännu längre och beskref baronen som den odrägligaste och formligaste pedant, han någonsin haft den olyckan att råka ut för, och höfdingen af Glennaquoich som en förfranskad skotte, hvilken med sina landsmäns stolta, oroliga och hämdgiriga lynne förenade hela slugheten och smidigheten hos den nation, bland hvilken han blifvit uppfostrad. »Om djefvulen», sade han, »uppsökt en agent enkom för att uppvigla detta olyckliga land, tror jag ej, att han skulle kunnat finna en lämpligare person än denne man, hvars sinnelag tyckes lika verksamt och smidigt som skadelystet, och som åtföljes och blindt åtlydes af ett band sådana der lönnmördare, som ni behagar beundra så mycket.»

Damerna undgingo ej heller hans klander. Han medgaf, att Flora Mac-Ivor var ett vackert fruntimmer, och Rosa Bradwardine en täck flicka; men han påstod, att den förra förstörde verkan af sin skönhet genom att antaga förnäma miner, hvilket hon förmodligen lärt vid det teatraliska hofvet i S:t Germain. Hvad Rosa Bradwardine beträffade, sade han, att det var omöjligt för någon dödlig att beundra en sådan liten okunnig varelse, hvars ofullkomliga uppfostran var lika litet afpassad efter hennes kön och hennes ungdom, som om hon visat sig i en af sin fars gamla uniformsrockar. Mycket af allt detta var visserligen groll och fördom hos den förträfflige öfversten, för hvilken den hvita kokarden på bröstet, den hvita rosen i håret och Mac i början af ett namn skulle förvandlat en engel till en djefvul; och han tillstod sjelf på skämt, att han ej skulle kunnat tåla sjelfva Venus, om hon låtit anmäla sig i en salong under namn af miss Mac-Jupiter.

Som man lätt kan förstå, betraktade Waverley med helt andra ögon dessa båda unga fruntimmer. Under belägringen besökte han dem nästan dagligen, ehuru han med ledsnad märkte, att han gjorde lika klena framsteg i Floras ynnest, som chevalierens vapen i att betvinga fästningen. Hon vidhöll strängt sin en gång antagna föresats att bemöta honom med likgiltighet, utan att hvarken låtsa undvika honom eller sky att samtala med honom. Hvarje hennes ord, hvarje blick var på det nogaste afmätt för att inpassa med hennes system, och hvarken Waverleys nedslagenhet eller Fergus' illa dolda vrede kunde förmå Flora till en större vänlighet mot Edward, än som den vanligaste höflighet fordrade. Å andra sidan steg Rosa Bradwardine allt mer i hans omdöme. Han märkte vid flere tillfällen, att hennes sätt att vara fick en upphöjdare karaktär, allt efter som hennes ytterliga blyghet aftog, äfvensom att de stormiga tidsförhållandena tycktes framkalla en viss värdighet i känslor och uttryck, som han förut ej varseblifvit hos henne, samt att hon ej försummade något tillfälle att utvidga sina kunskaper och förädla sin smak.

Flora kallade Rosa för sin elev och bemödade sig att bistå henne i hennes studier och att bilda både hennes förstånd och smak. En noggrann iakttagare skulle kunnat märka, att hon i Waverleys närvaro var mycket mera angelägen att framhålla sin väns företräden än sina egna. Men jag får bedja läsaren antaga, att denna välvilliga och oegennyttiga afsigt doldes under den varsammaste grannlagenhet och på det sorgfälligaste undvek hvarje skymt af tillgjordhet, så att den lika litet liknade det vanliga skådespelet af ett vackert fruntimmer, som låtsar rosa ett annat, som Davids och Jonathans vänskap torde liknat två Bond-street-sprättars förtrolighet. Verkliga förhållandet var, att, fastän verkan kändes, man likväl svårligen kunde varseblifva orsaken. Liksom två utmärkta skådespelerskor, voro båda förträffligt inne i sina roller och utförde dem till åskådarnes nöje; och under sådana förhållanden var det nästan omöjligt att upptäcka, att den äldre ständigt afstod åt sin vän, hvad som bäst passade för den senares talanger.

Men för Waverley egde Rosa Bradwardine ett behag, som få män kunna motstå, i det märkbara deltagande hon röjde för allt, som rörde honom. Hon var för ung och oerfaren att kunna inse fulla betydelsen af den ständiga uppmärksamhet, hon visade honom. Hennes fader var för mycket fördjupad i sin lärdom och sina militäriska forskningar för att märka hennes partiskhet, och Flora Mac-Ivor ville ej skrämma henne genom några föreställningar, emedan hon ansåg detta uppförande hafva största sannolikheten för sig att försäkra henne om en slutlig genkärlek. Sanna förhållandet var, att Rosa i sitt första samtal efter deras sammanträffande, utan att sjelf veta det, upptäckt sitt hjertas tillstånd för sin skarpsynta vän. Från den stunden blef Flora ej blott besluten att bestämdt afslå Waverleys frieri, utan äfven angelägen om, att hans böjelse, om möjligt, skulle öfverflyttas på hennes vän; och hennes ifver för denna plan minskades ej deraf, att hennes broder emellanåt, till hälften på skämt och till hälften på allvar, talade om att hembära miss Bradwardine sin hyllning. Hon visste, att Fergus antagit fastlandets sjelfsvåldiga begrepp angående äktenskapet och att han ej skulle velat gifva sin hand åt en engel, såvida han ej derigenom kunnat öka sitt inflytande, sin makt och sin rikedom. Baronens vurm att öfverlemna sin egendom åt en aflägsen manlig slägting i stället för åt sin dotter tycktes derför vara ett oöfvervinneligt hinder, för att han skulle kunnat hysa några allvarsamma tankar på Rosa Bradwardine. Fergus' hjerna var för öfrigt en oupphörlig verkstad för alla möjliga slags planer och intriger, och liksom mången mekanikus af mera snillrikhet än ibärdighet, kunde han ofta oförmodadt och utan något synbart skäl öfvergifva en plan för att med ifver arbeta på en annan, som antingen kommit ny ur hans inbillnings härd eller vid någon föregående tidpunkt blifvit halffärdig kastad åt sidan. Det var derför ofta svårt att gissa, hvilket förhållande han ärnade iakttaga vid något gifvet tillfälle.

Ehuru uppriktigt tillgifven sin bror, hvars ovanliga energi i sanning kunde hafva gjort anspråk på hennes beundran, äfven utan det band, som förenade dem, var Flora likväl ingalunda blind för hans fel, hvilka hon ansåg farliga för förhoppningarna hos en qvinna, som grundade sina föreställningar om ett lyckligt äktenskap på husligt lugn och trefnad samt inbördes kärlek och tillgifvenhet. Å andra sidan tycktes Waverleys naturliga anlag, oaktadt hans drömmar om bataljfält och krigisk utmärkelse, uteslutande ligga åt familjelifvet. Han hvarken fordrade eller tog någon roll i de stormiga uppträden, hvilka oupphörligt tilldrogo sig omkring honom, och var snarare ledsen åt, än intresserad af de tvister om rättigheter och anspråk, som ofta föreföllo i hans närvaro. Alt detta antydde, att han var danad att lyckliggöra ett sådant lynne som Rosas, hvilket var så nära beslägtadt med hans eget.

En dag, då Flora satt bredvid miss Bradwardine, anmärkte hon detta drag i Waverleys karaktär. »Hans snille och förfinade smak», svarade Rosa, »kunna ej finna något nöje i dylika obetydliga tvister. Hvad angår det till exempel honom, om Macindallaghernas höfding, som endast fört femtio man i fält, skall vara öfverste eller kapten? Och huru kan man väl begära, att mr Waverley skulle vara intresserad af den häftiga ordvexlingen mellan unga Corrinaschian och din bror, huruvida hedersposten tillkom den äldste eller yngste kämpen i en clan?»

»Min bästa Rosa, om han vore den hjelte, du anser honom vara, skulle han intressera sig för dessa tvister, ej derför att de i och för sig sjelfva äro så vigtiga, utan för att han måtte medla mellan de häftiga sinnen, som göra dem till ämnen för tvedrägt. Du såg, när Corrinaschian i uppbrusande vrede höjde sin röst och lade handen på svärdet, huru Waverley upplyfte hufvudet, som om han nyss uppvaknat från en dröm, och med största lugn sporde, hvarom frågan var.»

»Nå, men bidrog inte det skratt, hans tankspriddhet uppväckte, bättre än något, han kunnat säga, att göra slut på deras tvist?»

»Jo, det är sant, ehuru det ej skedde på ett för Waverley alldeles så hedrande sätt, som om han bragt dem till sansning genom förnuftsskäl.»

»Vill du ha honom till fredsmäklare mellan alla hetlefrade högländare i armén? Jag ber dig om förlåtelse, Flora; men din bror, det vet du ju, kan inte räknas dit. Han har mera förstånd än hälften af dem tillsammanstagna. Men kan du väl tycka, att dessa häftiga, våldsamma lynnen, som hvar enda dag hålla på att skrämma lifvet af mig, och till hvilkas gräl vi så ofta bli vittnen, på något sätt kunna jemföras med Waverley?»

»Jag jemför honom inte med dessa obildade menniskor, min bästa Rosa. Jag blott beklagar, att han med sitt snille och sina talanger ej intar den plats i sällskapslifvet, hvartill dessa egenskaper så högligen berättiga honom, och att han ej egnar sin fulla kraft åt den ädla sak, till hvilken han slutit sig. Ha vi inte här Lochiel och P— och M— och G—, hvilka alla äro män af den högsta bildning och de utmärktaste talanger? Hvarför vill han ej, liksom dessa, bemöda sig om att vara verksam och nyttig? — Ofta tror jag, att hans nit afkyles af den der stolte, kallblodige engelsmannen, som han nu är så mycket tillsammans med.»

»Öfverste Talbot? — ja, han är verkligen en bra obehaglig person. Han ser ut, som om han ej ansåge något skotskt fruntimmer värdigt att ricka honom en kopp té. Men Waverley är så god och så bildad —»

»Ja, han kan beundra månen och citera Tasso.»

»Dessutom vet du ju, hur tappert han stred.»

»Hvad blotta stridandet beträffar», svarade Flora, »så tror jag, att alla karlar — det vill säga alla, som förtjena det namnet — äro sig tomligen lika; vanligen fordras det mera mod att springa sin väg. De ha dessutom, då de ställas mot hvarandra, en viss instinkt att slåss, en sådan, som vi finna hos andra handjur, såsom hundar, tjurar och så vidare. Men djerfva och lysande företag äro inte Waverleys starka sida. Han skulle aldrig blifvit, hvad hans ryktbare anherre, sir Nigel, var, men väl sir Nigels loftalare och skald. Jag skall säga dig, hvar han kommer att känna sig hemmastadd och på sin plats: i den lugna kretsen af huslig lycka, literär maklighet och Waverley-Honours förfinade njutningar. Han skall inreda det gamla biblioteket i den. renaste götiska stil och pryda dess hyllor med de sällsyntaste och värdefullaste böcker; han skall uppgöra planritningar, teckna landskap, skrifva vers, uppbygga tempel och gräfva grottor, och en vacker sommarafton skall han stå under kolonnaden utanför stora salen och betrakta rådjuren, der de ströfva omkring i månskenet eller ligga i skuggan af de stora, gamla, fantastiska ekarne, och han skall då uppläsa vers för sin vackra fru, som lutar sig mot hans axel; han skall, med ett ord, bli en lycklig äkta man.»

»Och hon skall bli en lycklig hustru», tänkte stackars Rosa — men hon endast suckade och lät samtalet falla.