Waverley/Kap 56
| ← 55. En hederlig karl försänkt i sorg |
|
57. Marschen → |
FEMTIOSJETTE KAPITLET.
Bemödanden.
Då öfverste Talbot påföljande morgon inkom i frukostrummet, erfor han af Waverleys betjent, att dennes herre gått tidigt ut och ännu ej återkommit. Det var temligen långt lidet på förmiddagen, innan Edward blef synlig, kommande med andan i halsen och ansigtet strålande af en glädje, som förvånade öfverste Talbot.
»Der», sade han, i det han kastade ett papper på bordet, »der är mitt morgonarbete. — Alick, packa in öfverstens kläder! Fort, skynda!»
Öfversten genomögnade med förvåning papperet. Det var ett pass från chevalieren för öfverste Talbot att begifva sig till Leith eller hvilken annan plats som helst, der hans kunglig höghets trupper befunno sig, för att derifrån inskeppa sig till England eller hvarthelst han funne för godt, mot det enda vilkoret, att han gåfve sitt hedersord på att ej under tolf månader bära vapen mot Stuartska huset.
»Hur i Guds namn fick ni detta?» sade öfversten med ögon, som brunno af ifver.
»Jag instälde mig vid chevalierens morgonaudiens, vid den tid han vanligen brukar stiga upp; men han hade farit till lägret vid Duddingston. Jag skyndade efter honom dit, begärde och erhöll företräde — men jag berättar er inte ett ord till, om ni inte genast börjar packa in.»
»Innan jag vet, huruvida jag kan begagna mig af detta pass, eller huru det erhållits?»
»I värsta fall kan ni ju alltid ta fram sakerna igen. — Sedan jag nu ser er i full verksamhet, skall jag fortfara. Då jag först nämnde ert namn, glänste hans ögon lika klara, som era för två minuter sen. Han frågade ifrigt, om ni visat några för hans sak gynnsamma tänkesätt. Ej det minsta, svarade jag, ej heller fans det någon förhoppning, att ni skulle göra det. Hans ansigte mulnade. Jag bad om er frihet. Omöjligt, sade han: vigten af en sådan fånge, såsom varande en vän och förtrogen till den och den personligheten, gjorde min begäran alldeles orimlig. Jag berättade honom min egen och er historia och bad honom efter sina egna känslor döma om mina. Hvad ni än må säga, öfverste Talbot, så har han hjerta och ett godt sådant. Han tog ett pappersark och skref med egen hand passet. — ’Jag vill ej i detta fall förlita mig på mina rådgifvare’ sade han; ’de skulle öfvertala mig att göra, hvad som ej är rätt. Jag kan ej fördraga, att en så värderad vän, som ni, skall nedtyngas af de plågsamma betraktelser, som nödvändigt måste tränga sig på er, i händelse öfverste Talbots familj skulle drabbas af någon vidare olycka, ej heller vill jag under sådana omständigheter qvarhålla en tapper fiende såsom fånge. Dessutom’, tillade han, ’tror jag mig kunna rättfärdiga mig inför mina kloka rådgifvare genom att anföra det goda intryck, en sådan mildhet bör åstadkomma på tänkesättet hos de förnäma engelska familjer, med hvilka öfverste Talbot är beslägtad’.»
»Der kröp statsmannen fram», sade öfversten.
»Väl möjligt; men åtminstone slutade han som en konungs son. ’Se der är passet; jag har för formalitetens skull tillagt ett vilkor; men om öfversten har något att invända deremot, så låt honom resa utan något slags löfte. Jag har hitkommit för att kriga med män, men ej för att bedröfva qvinnor eller utsätta dem för fara’. »
»Nå, jag trodde väl aldrig, att jag skulle komma i så stor förbindelse till preten —»
»Till prinsen», sade Waverley, småleende.
»Till chevalieren», sade öfversten; »det är en god benämning, som vi båda fritt kunna begagna. Sade han någonting vidare?»
»Nej, han bara frågade, om det var något annat, hvari han kunde stå mig till tjenst, och då jag svarade nej, tryckte han min hand och önskade, att alla hans anhängare voro så förnuftiga, emedan, sade han, några af mina vänner begärde ej blott allt, hvad han kunde gifva, utan en hel mängd saker dessutom, som voro så väl öfver hans, som den största jordiska monarks makt. Han sade, att i sjelfva verket ingen furste i sina anhängares ögon så mycket kunde likna Gudomen som han, om man skulle döma af de orimliga fordringar, hvarmed de dagligen lågo öfver honom.»
»Stackars unge herre», sade öfversten; »jag förmodar, han börjar inse svårigheterna af sin belägenhet. Men, bäste Waverley, detta är mer än vänskapsfullt och skall ej glömmas, så länge Philip Talbot kan minnas någonting. Mitt lif — bah! — det får Emilia tacka er för — detta är en vänskapstjenst, som är värd femtio lif. Jag kan ej tveka att under närvarande omständigheter lemna mitt hedersord; der har ni det.» — Han afgaf härmed en skriftlig förbindelse. — »Och nu, hur skall jag komma härifrån?»
»Det är alltsammans ombestyrdt: era saker äro nedpackade, mina hästar vänta, och en båt har med prinsens tillåtelse blifvit tingad att föra er om bord på fregatten Fox. Jag skickade ett bud ned till Leith i detta ändamål.»
»Det passar förträffligt. Kapten Beaver är min synnerlige vän — han sätter mig nog i land vid Berwick eller Shields, hvarifrån jag kan taga posthästar till London; och ni måste anförtro mig det der brefpaketet, som ni återfick genom den goda miss Bean Lean. Jag torde komma i tillfälle att använda brefven till er förmån. Men der kommer er högländske vän Glen — jag erinrar mig ej hans barbariska namn — och han åtföljes af sin ordonnans; jag gissar, jag ej får kalla honom hans lönnmördarordonnans. Se, huru han går, som om hela verlden tillhörde honom, med mössan på sned, oeh plaiden pösande omkring hans bröst! Jag skulle ha lust att råka den der unge herrn, der mina händer inte vore bundna; antingen skulle jag qväsa hans stolthet, eller han qväsa min.»
»Blygs, öfverste Talbot; ni brusar ju upp vid anblicken af tartanen, liksom tjuren säges göra vid åsynen af skarlakan. Min sann ha inte ni och Mac-Ivor ett temligt starkt slägttycke i fråga om nationalfördomar.»
Senare delen af detta samtal hölls på gatan, och då de gingo förbi höfdingen, helsade öfversten och Mac-Ivor kallt och afmätt på hvarandra, liksom två duellanter, innan de intaga sina platser. Det var tydligt, att motviljan var ömsesidig. »Jag ser aldrig den der surmulna karlen, som hänger honom i hälarna», sade öfversten, sedan han stigit till häst, »utan att det påminner mig om några verser, som jag hört någonstädes — på teatern tror jag —
— — ’Tätt bakom honom
Går dystre Bertram, lik besvärjarns onde ande,
Och yrkar att bli använd.’»
»Jag försäkrar er, öfverste, att ni dömer för strängt om högländarne.»
»Inte det ringaste, nej, inte en smula; jag kan ej bespara dem en enda bokstaf; jag kan inte pruta af det ringaste. Låt dem vistas bland sina kala berg, yfvas och brösta sig samt hänga sina mössor på månens horn, om de ha lust; men hvad ha de att göra der, hvarest folk bära byxor och tala ett begripligt språk — jag menar begripligt i jemförelse med deras rotvälska; ty äfven lågländarne tala en engelska, som är föga bättre än negrernas på Jamaica. Jag vore nästan färdig att beklaga pre—, jag menar chevalieren, som har en sådan mängd öfvergifna sällar omkring sig. Och de lära sin handtering så tidigt! Der är, till exempel, en liten satbyting, en riktig djefvulsunge, som er vän Glena — Glenamuck ibland har i sitt följe. Att döma efter hans utseende är han blott femton år; men i elakheter och skurkstreck är han fullt hundra år gammal. Han lekte härom dagen kasta trissa nere på gården, hvarvid en herre af temligen hyggligt utseende, som gick förbi, träffades af en trissa på benet och upplyfte sin käpp. Men min unge bandit drog ut sin pistol, liksom sprätten Clincher i Resan till jubelfesten[1], och hade inte ropet gardez-l'eau från ett fönster i öfra våningen satt alla ben i rörelse af fruktan för de oundvikliga följderna, skulle den stackars herrn förlorat sitt lif för denne lille basilisks hand.»
»Det måtte bli en vacker skildring, ni kommer att göra af Skottland vid er hemkomst, öfverste Talbot.»
»Åh, fredsdomaren Simpel skall bespara mig besväret: ’uselt, uselt, uselt! Tiggare allesammans, tiggare allesammans. Nog är luften rätt bra’ — men det är visserligen blott, när man kommit ut ur Edinburgh och ännu ej hunnit till Leith, såsom det för närvarande är fallet med oss.»
Inom kort framkommo de till hamnen:
»Båten vaggade på vågen,
Vinden blåste hårdt från hafvet,
För sitt ankar skeppet red.»
»Farväl, öfverste; måtte ni finna allt, såsom ni sjelf önskar det! Kanske råkas vi förr, än ni tror; det talas om en omedelbart förestående marsch till England.»
»Jag vill ingenting veta om den saken», sade Talbot; »ty jag önskar ej medföra några underrättelser om era rörelser.»
»Farväl då, kort och godt! Framför tusen helsningar jemte min djupa vördnad och innerliga tillgifvenhet till onkel Everard och tant Rachel! — Tänk på mig så vänligt, ni kan, tala om mig så skonsamt, som ert samvete tillåter er, och ännu en gång farväl!»
»Farväl, min bäste Waverley; mycken tack för er vänskap! Aflägg er plaid vid första tillfälle. Jag skall alltid tänka på er med tacksamhet, och mitt hårdaste tadel skall bli: que diable allait-il faire dans cette galère?»
Sålunda åtskildes de. Öfverste Talbot steg i båten, och Waverley återvände till Edinburgh.
- ↑ Ett lustspel.