←  56. Bemödanden
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

57. Marschen
58. Förvirring uti kung Agramants läger  →


[ 416 ]

FEMTIOSJUNDE KAPITLET.
Marschen.

Vi hafva ej för afsigt att tränga oss in på historiens område. Vi skola derför endast påminna våra läsare, att den unge chevalieren i början af November beslöt att i spetsen för högst sex tusen man sätta sin sak på spel genom ett försök att intränga i England, oaktadt han kände de väldiga rustningar, som gjordes för hans mottagande. Hans anhängare anträdde detta korståg under ett väder, som skulle satt alla andra trupper ur stånd att marschera, men som i sjelfva verket gaf dessa oförtrutna bergsbor en stor fördel öfver en mindre härdad fiende; och i trots af en öfverlägsen styrka, som låg på gränsen under fältmarskalk Wades befäl, belägrade de och intogo Carlisle samt fortsatte strax derpå sin djerfva marsch söderut. Som öfverste Mac-Ivors regemente marscherade främst bland clanerna, voro han och Waverley, hvilken senare nu kunde mäta sig med hvilken högländare som helst i fråga om att uthärda strapatser och blifvit temligen hemmastadd i deras språk, beständigt i spetsen för tåget. De betraktade likväl med helt olika ögon härens framtågande. Fergus, som var idel eld och lif och skulle kunnat trotsa en hel verld i vapen, tänkte på ingenting annat, än att hvarje steg var en aln närmare London. Han hvarken begärde, önskade eller väntade någon hjelp för att åter insätta Stuartarne på tronen, och då händelsevis några få anhängare slöto sig till deras fana, ansåg han dem alltid som [ 417 ]nya sökande till den blifvande monarkens gunst, hvilka måste draga det, som erfordrades till deras belöning, från den frikostighet, hvilken bort delas mellan hans högländska följeslagare.

Edwards åsigter voro helt olika. Han kunde ej undgå att märka, att i de städer, der de utropade Jakob III, ingen svarade: »Gud välsigne honom»; pöbeln gapade och lyssnade med försoffad likgiltighet utan att visa något tecken till det bullersamma lynne, som vid de flesta tillfällen föranleder den att skråla blott för nöjet att öfva sina ljufva stämmor. Jakobiterna hade förestält sig, att de nordvestra grefskapen öfverflödade på rika landtjunkare och raska bönder, som voro tillgifna den hvita rosens sak. Men de förmögnare anhängarne af torypartiet sågo de föga till. Somliga flydde från sina hus, andra låtsade sig vara sjuka, och några öfverlemnade sig frivilligt såsom misstänkta personer åt styrelsen. Af dem, som qvarblefvo, betraktade de okunnige med en med fasa och afsky blandad förvåning de skotska clanernas vilda utseende och besynnerliga drägt samt lyssnade häpne till deras okända språk, och de försigtigare ansågo deras ringa antal, deras synbara brist på disciplin och deras klena utrustning såsom säkra tecken till en olycklig utgång af det öfverdådiga företaget. De få, som slöto sig till dem, voro sådana, hvilka politiskt bigotteri gjorde blinda för följderna, eller som med anledning af en bortslösad förmögenhet föranleddes att våga allt på ett så förtvifladt företag.

Då baronen af Bradwardine tillfrågades, hvad han tyckte om dessa nykomne, tog han en lång pris snus och svarade tort, att han ej kunde ha annat än en utmärkt tanke om dem, då de fullkomligt liknade de män, som församlade sig till den gode kung David i hålan Adullam; videlicet hvar och en som var i nöd, och hvar och en som var i gäld, och hvar och en som var missnöjd, hvilket Vulgata[1] återger med att de hade ett bedröfvadt hjerta. »Otvifvelaktigt», tillade han. »skola de bevisa sig vara handfasta karlar, och det kan också behöfvas, ty jag har sett mången surmulen blick kastas på oss.»

[ 418 ]Men ingen af dessa betänkligheter oroade Fergus. Han beundrade landets yppiga skönhet och belägenheten af många bland de herregårdar, hvilka de tågade förbi. »Är Waverley-Honour likt det der huset, Edward?»

»Det är en half gång till så stort.»

»Är er onkels park lika vacker som den der?»

»Den är tre gånger så stor och liknar snarare en skog än en blott park.»

»Flora kommer att bli en lycklig qvinna.»

»Jag hoppas, att miss Mac-Ivor skall få många skäl till lycka, oberoende af Waverley-Honour.»

»Det hoppas jag med; men att bli fru på ett sådant ställe, kan vara ett rätt vackert tillägg till totalsumman.»

»Ett tillägg, hvars umbärande, jag är förvissad derom, kommer att rikligen ersättas på något annat sätt.»

»Huru», sade Fergus, i det han tvärt stannade och vände sig mot Waverley, »huru skall jag förstå detta, mr Waverley? — Hade jag det nöjet att höra rätt?»

»Fullkomligt rätt, Fergus.»

»Och ni vill således låta mig förstå, att ni ej vidare önskar min slägtskap och min systers hand?»

»Er syster har afslagit min, både i tydliga ordalag och genom de medel, hvarmed fruntimmer vanligen undanbedja sig en opåkallad uppmärksamhet.»

»Jag förstår mig ej på, att ett fruntimmer kan afslå, eller en man afstå från sitt frieri, sedan det gillats af hennes laglige förmyndare, utan att denne får tillfälle att tala med fruntimret om saken. Ni väntade väl ej, förmodar jag, att min syster som ett moget plommon skulle falla i munnen på er, så fort ni behagade öppna den?»

»Hvad fruntimrets rättighet att afskeda sin älskare beträffar, öfverste, så är det en sak, hvarom ni får tala med henne, då jag är okunnig om högländarnes plägseder i detta hänseende; men hvad min rättighet angår att utan något vädjande till er bemedling åtnöja mig med ett afslag från henne, så säger jag er rent ut, utan att dermed vilja förringa miss Mac-Ivors erkända skönhet och talanger, att jag ej skulle vilja mottaga en engels hand med ett kejsardöme till hemgift, om hennes samtycke ej härflöte af hennes egen fria böjelse, utan blifvit henne aftvunget af vänners och förmyndares enträgenhet.»

[ 419 ]»En engel med ett kejsardömes hemgift», yttrade Fergus med en bittert ironisk ton, »kommer sannolikt ej att påtrugas en —shire-landtjunkare. Men, sir» — härvid ändrade han ton — »om Flora Mac-Ivor inte har ett kejsardöme till hemgift, så är hon min syster, och det är åtminstone tillräckligt att betrygga henne mot att bli bemött med något, som närmar sig lättsinne.»

»Hon är Flora Mac-Ivor, hvilket för mig skulle vara ett kraftigare beskydd, i fall jag vore i stånd att behandla någon qvinna med lättsinne.»

Höfdingens panna var nu helt och hållet molnhöljd, men Edward kände sig för uppbragt öfver den oförnuftiga ton, Fergus tagit sig, för att afvända stormen genom den ringaste eftergifvenhet. Båda stodo stilla under detta korta samtal, och Fergus syntes till hälften böjd att säga något ännu häftigare, men qväfde genom en häftig ansträngning sin vrede och gick dyster vidare, i det han vände bort ansigtet. Som de dittills alltid gått tillsammans och nästan ständigt sida vid sida, fortsatte Waverley under tystnad sin väg i samma riktning, bestämd att låta höfdingen, när denne behagade, återtaga det goda lynne, han så der utan skäl lagt åsido, och fast besluten att ej efterskänka honom en enda tum i värdighet.

Sedan de sålunda under trumpen tystnad gått ungefär en mil, återtog Fergus samtalet i en annan ton. »Jag tror, att jag förifrade mig, min bäste Edward, men ni retade mig med er brist på verldskännedom. Ni har blifvit stucken af Floras tillgjorda sedesamhet eller af några af hennes öfverspända begrepp om konungskhet, och nu är ni förargad som ett barn på den leksak, ni nyss gråtande önskade få och färdig att slå mig, er trogne vårdare, derför att min arm inte kan räcka till Edinburgh för att skaffa er den. Om jag blef het, så kunde väl också förtreten att, utan att ens veta huru och hvarför, gå miste om förbindelsen med en sådan vän, sedan ert giftermål blifvit ett allmänt talämne i både hög- och låglandet, retat ett kallare blod än mitt. Jag skall skrifva till Edinburgh och ställa allt till rätta, det vill säga, så vida ni önskar det, då jag ej gerna kan förmoda, att ni så med ens kunnat afstå från er goda tanke om Flora, i fall den nämligen varit sådan, som ni ofta yttrat för mig.»

[ 420 ]»Öfverste Mac-Ivor», sade Edward, som i en sak, hvilken han redan ansåg som afbruten, ej hade lust att låta leda sig längre eller fortare, än han ville, »jag inser fullkomligt värdet af ert anbud, och ni gör mig onekligen en ej ringa heder genom det nit, ni i denna sak visar för min skull; men efter som miss Mac-Ivor fritt och öppet gjort sitt val, och efter som i Edinburgh alla mina bevis på uppmärksamhet mottogos med mer än köld, så kan jag ej af rättvisa mot henne eller mig sjelf samtycka till, att hon vidare besväras med detta ämne. Jag skulle redan för någon tid sedan nämnt detta för er; men ni såg, på hvilken fot hon och jag stodo till hvarandra, och borde ha förstått det. Hade jag tänkt annorlunda, skulle jag talat förr; men jag hade en naturlig motvilja mot att vidröra ett för oss båda så plågsamt ämne.»

»Nåväl, mr Waverley, saken är slut, och dermed godt. Jag behöfver inte truga min syster på någon.»

»Ej heller behöfver jag mottaga det ena afslaget efter det andra af samma fruntimmer.»

»Jag skall likväl göra mig närmare underrättad om förhållandet», sade höfdingen utan att gifva akt på Edwards sista yttrande, »och höra, hvad min syster tänker om allt detta; sedan få vi se, om det kommer att slutas härmed.»

»Deri eger ni naturligtvis att göra, som ni behagar. Jag vet, att det är omöjligt för miss Mac-Ivor att ändra beslut; men om också en så osannolik händelse skulle inträffa, så är det säkert, att jag inte kommer att ändra mitt. Jag vill endast nämna detta för att förekomma hvarje möjlighet till framtida missförstånd.»

Gerna skulle Mac-Ivor i detta ögonblick velat hänskjuta deras tvist till vapnens afgörande; hans ögon sprutade eld, och hans blickar mätte Edward, liksom för att utleta den punkt, der han säkrast kunde gifva honom banesåret. Men fastän man nu för tiden ej grälar på forna dagars formliga och figurliga manér, visste likväl ingen bättre än Fergus, att man måste hafva någon passande förevändning för en duell på lif och död. Ni kan till exempel utmana en karl, för det han i trängseln trampat er liktorn eller knuffat er mot väggen eller tagit er plats på teatern; men den moderna hederslagen tillåter oss ej att söka tvist med en man, derför att han ej vill låta tvinga [ 421 ]sig till att fortsätta sitt frieri till ett fruntimmer, som redan gifvit honom korgen. Fergus nödgades derför smälta sin förmenta skymf, tills tidens snurra, hvars rörelser han föresatte sig att på det sorgfälligaste bevaka, skulle lemna honom något tillfälle till hämd.

Waverleys betjent medförde alltid bakom bataljonen en sadlad häst åt sin herre, ehuru denne sällan red på den; men uppbragt öfver sin forne väns despotiska och orimliga uppförande, drog han sig nu bakom kolonnen och besteg sin häst. Han var besluten att uppsöka baronen af Bradwardine och bedja denne om tillåtelse att få tjena som frivillig vid hans trupp, 1 stället för vid Mac-Ivors regemente.

»Jag skulle just stält bra till åt mig», tänkte han, sedan han stigit till häst, »om jag blifvit så nära beslägtad med detta praktexemplar af högmod, inbilskhet och vrede. En öfverste! åh, han borde ha varit generalissimus. Han är väl bara en liten höfding öfver tre- eller fyrahundra man, men hans stolthet kunde vara nog för khanen af Tartariet, för Storherrn, ja, för Stora Mogul! Gud ske lof, att jag är lyckligt och väl fri från honom; om Flora också vore en engel, skulle hon likväl medföra en ny Lucifer i vrede och ärelystnad som svåger.»

Baronen, hvars lärdom — liksom Sanchos infall, då han vistades i Sierra Morena — tycktes blifva möglig af brist på öfning, omfattade med glädje Waverleys förslag att ingå vid hans regemente: han skulle derigenom komma i tillfälle att få visa honom sin lärdom. Den godhjertade gamle herrn bemödade sig likväl först att åstadkomma en förlikning mellan de båda forna vännerna. Fergus lånade ett kallt öra åt hans föreställningar, ehuru han åhörde dem med aktning, och hvad Waverley beträffade, insåg han intet skäl, hvarför han skulle vara den förste. som sökte förnya en förtrolighet, hvilken höfdingen på ett så oförnuftigt sätt afbrutit. Baronen omnämnde derefter saken för prinsen, som, angelägen om att förekomma tvister i sin lilla armé, förklarade, att han sjelf skulle föreställa öfverste Mac-Ivor orimligheten af hans uppförande; men under marschens brådska dröjde det en dag eller två, innan han kom i tillfälle att använda sitt inflytande på sätt, han ärnat.

[ 422 ]Emellertid hade Waverley nu nytta af den undervisning, han fått, medan han var vid G—s dragoner, och han bistod som ett slags adjutant baronen i hans befäl. »Parmi les aveugles un borgne est roi», säger det franska ordspråket, och kavalleriet, som hufvudsakligen bestod af lågländska godsegare med deras underhafvande och tjenare, fick en hög tanke om Waverleys skicklighet och fattade mycken tillgifvenhet för hans person. Detta härledde sig likväl till en del från det nöje, de erforo öfver att den utmärkte engelske frivillige lemnat högländarne för att sluta sig till dem; ty det rådde emellan infanteriet och kavalleriet ett hemligt agg, som ej blott fick tillskrifvas olikheten i deras krigstjenst, utan till en ej obetydlig del härrörde af, att de fleste adelsmännen, såsom bosatta i närheten af högländerna, vid ett eller annat tillfälle varit i strid med de angränsande stammarne och samtliga med afundsjuka blickar betraktade högländarnes ohöljda anspråk på öfverlägsen tapperhet och nytta i prinsens tjenst.


  1. Vulgata kallas den inom romerska kyrkan antagna öfversättningen af bibeln.