Waverley/Kap 62

←  61. En resa till London

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 62. Hvad är nu att göra?

63. Förödelse  →

SEXTIOANDRA KAPITLET.
Hvad är nu att göra?

Skymningen hade redan inbrutit, då de anlände till staden, och sedan Edward blifvit fri från sina reskamrater och gått genom en hel mängd gator, för att de icke måtte följa honom i spåren, tog han en hyrvagn och for till öfverste Talbots hus, som låg i ett af de förnämsta qvarteren i vestra ändan af staden. Nämnde herre, som, i följd af slägtingars död, efter sitt giftermål ärft en stor förmögenhet, egde ett betydligt politiskt inflytande och lefde hvad man kallar på stor fot.

Då Waverley klappade på hans port, gjorde betjeningen i början svårigheter vid att insläppa honom, men slutligen visades han in i ett stort rum, der öfversten satt vid middagsbordet. Lady Emilia, hvars sköna drag ännu voro något bleka i följd af den utståndna sjukdomen, satt midt emot honom. I samma ögonblick öfversten hörde Waverleys röst, sprang han upp och omfamnade honom. »Frank Stanley, min käre gosse, hur mår du? — Min bästa Emilia, detta är unga Stanley.»

Blodet rusade till lady Emilias kinder, då hon nu både artigt och vänligt helsade på Waverley, hvarvid hennes darrande hand och sväfvande röst antydde, huru bestört och öfverraskad hon blifvit. Middagen blef hastigt åter inburen, och medan Waverley var sysselsatt att låta sig väl smaka, fortfor öfversten: »det förundrar mig, att du kom hit, Frank; doktorerna ha sagt mig, att luften i London inte är bra för din helsa. Du borde inte ha vågat det. Men jag är i alla fall glad att se dig, och så är äfven Emilia, ehuru jag fruktar, att vi ej få räkna på att behålla dig länge.»

»Några enskilda angelägenheter föranledde mig att fara upp», mumlade Waverley.

»Jag gissade det, men jag skall inte tillåta, att du dröjer länge. — Spontoon», tillade han, vändande sig till en äldre betjent af militäriskt utseende, »tag bort maten och kom sjelf in, om jag ringer. Låt ingen af den öfriga betjeningen störa oss, min systerson och jag ha affärer att tala om.»

Då betjenten hade aflägsnat sig, fortfor han: »hvad i Guds namn har fört er hit, Waverley? Det kan komma att kosta er lifvet.»

»Bäste mr Waverley, till hvilken jag står i större förbindelse, än min erkänsla någonsin kan återgälda, huru kunde ni vara så vågsam?» frågade lady Emilia.

»Min far — min farbror —- denna tidningsnotis —», han räckte härmed tidningsbladet åt öfverste Talbot.

»Jag önskar till himmeln, att dessa skälmar dömdes att kramas till döds i sina egna pressar», sade Talbot. »Jag har hört sägas, att ej mindre än ett dussin sådana här tidningar nu utgifvas i staden, och jag undrar ej på, att de nödgas uppfinna lögner för att finna åtgång på sina blad. Det är likväl sant, min bäste Edward, att ni förlorat er far; men hvad de här grannlåtsfraserna beträffar, att hans obehagliga belägenhet tärt på hans lynne och undergräft hans helsa, så är verkliga förhållandet — ty, ehuru det kan tyckas hårdt att säga det nu, skall det likväl befria ert sinne från tanken på en tung ansvarighet — att mr Richard Waverley i hela denna sak visade bra litet deltagande både för er och er onkels belägenhet. Sista gången jag såg honom, berättade han mig med mycken munterhet, att han, efter som jag varit så god och åtagit mig bestyret med era angelägenheter, hade ansett det bäst att för egen del inleda en underhandling och ingå förlikning med styrelsen genom vissa kanaler, som forna förbindelser ännu lemnade honom öppna.»

»Och min onkel, min älskade onkel?»

»Är i alls ingen fara. Det är sant» — härvid såg han på tidningens datum — »att det någon tid gick ett dumt rykte af ungefär enahanda lydelse med det, som här blifvit anfördt, men det var helt och hållet falskt. Sir Everard har, befriad från alla bekymmer, utom för er skull, rest till Waverley-Honour. Men ni sjelf sväfvar i fara — ert namn står på hvarje proklamation — befallningar äro utfärdade om ert gripande. Huru och när kom ni hit?»

Edward berättade nu utförligt sin historia, hvarvid han likväl förteg sin tvist med Fergus; ty, efter som han sjelf var partisk för högländarne, ville han ej gifva öfversten någon ytterligare anledning att styrkas i hans nationalfördom mot dem.

»Är ni säker på, att det var er vän Glens betjentpojke, ni såg död på Clifton-Moor?»

»Fullkomligt säker.»

»Då har den lille satbytingen bedragit galgen på dess rof; ty lönnmördare stod skrifvet i hans ansigte, ehuru» — härvid vände han sig till lady Emilia — »det var ett ganska vackert ansigte. Men hvad er angår, Edward, önskar jag, att ni ville fara ned till Cumberland igen, eller snarare, att ni aldrig rest derifrån; ty embargo är lagd på fartygen i alla hamnar, och en sträng efterspaning anställes efter pretendentens anhängare. Den der fördömda qvinnans tunga kommer dessutom att röra sig i hennes hufvud som en qvarnkläpp, tills hon på ett eller annat sätt upptäcker, att löjtnant Butler blott var en föregifven person.»

»Känner ni till min reskamrat något?» frågade Waverley.

»Hennes man var min fältväbel för sex år sedan; hon var en munter enka med litet penningar — han gifte sig med henne — blef stadgad och bragte sig upp genom att vara en duktig exerciskarl. Jag måste skicka Spontoon för att se efter, hvad hon tar sig till; han får nog tag på henne bland hans gamla regementsbekantskaper. I morgon måste ni bli illamående och af trötthet hålla er på ert rum. Min hustru skall bli er sjuksköterska, och Spontoon och jag era uppassare. Ni bär namn af en af mina nära slägtingar, som ingen af min nuvarande betjening, utom Spontoon, ännu sett, så att det för ögonblicket ej är någon fara. Laga derför, att ni så snart som möjligt känner er få hufvudvärk och att era ögon bli tunga, så att vi få sätta er på sjuklistan, och du, Emilia, säg till om, att ett rum med alla de beqvämligheter, som en invalid kan behöfva, lagas i ordning åt Frank Stanley.»

Påföljande morgon besökte öfversten sin gäst. »Nu kommer jag med några goda nyheter åt er», sade han. »Ert rykte som adelsman och officer är fullkomligt befriadt från beskyllningen för pligtförsummelse och delaktighet i myteriet vid C—s regemente. Jag har brefvexlat i detta ämne med en mycket nitisk vän till er, en skotsk pastor Morton; hans första bref var adresseradt till sir Everard, men jag befriade den gode baroneten från besväret att besvara det. Ni skall veta, att er fribytarbekantskap, Donald af Grottan, till slut fallit i filistéernas händer. Han höll på att bortföra boskapen för en viss godsegare Killan — Killan —»

»Killancureit?»

»Just den samme. — Nå, nämnde herre, hvilken, som det tycks, är en stor landtbrukare och sätter ett synnerligt värde på sin boskapsrace samt dessutom är af en temligen rädd natur, hade skaffat sig en trupp soldater för att försvara sin egendom, så att Donald oförvarandes rände sitt hufvud i lejonets gap, blef slagen och tillfångatagen. Då han dömdes att afrättas, angreps hans samvete på ena sidan af en katolsk prest och på den andra af er vän, Morton. Han afslog katolikens biträde, förnämligast till följd af läran om sista smörjelsen, hvilken denne hushållsaktige herre ansåg som ett onödigt slöseri med olja. Således föll hans omvändelse från obotfärdighetens tillstånd på mr Mortons lott, och denne, jag vågar påstå det, fullgjorde denna pligt på ett utmärkt sätt, ehuru jag förmodar, att Donalds kristendom i alla fall blef temligen egen i sitt slag. Han bekände likväl inför en magistratsperson, en major Melville, hvilken tycks vara en välvillig, något formlig karl, hela sin intrig med Houghton, i det han omständligt förklarade, huru den tillgått, samt helt och hållet frikände er från allt deltagande deri. Han omnämnde äfven, att han befriat er ur volontärkaptenens händer och på pre— jag menar chevalierens — befallning skickat er som fånge till Doune, hvarifrån ni, efter hvad han hört, blifvit förd som fånge till Edinburgh. Detta är omständigheter, som ej kunna annat än tala till er förmån. Han lät förstå, att han blifvit använd att befria och beskydda er samt äfven blifvit vedergäld derför, ehuru han ej ville bekänna af hvilken, under förebärande, att han, fastän han ej skulle gjort sig något samvete af att bryta någon vanlig ed för att tillfredsställa nyfikenheten hos mr Morton, hvars fromma förmaningar han hade att tacka för så mycket, likväl i frågavarande fall hade svurit tystnad på eggen af sin dolk, hvilket, som det tyckes, enligt hans åsigt utgjorde en obrottslig ed.»

»Och hur har det gått med honom?»

»Ah, sedan rebellerna upphäft belägringen, blef han hängd i Stirling jemte sin löjtnant och fyra andra högländare, hvarvid han fick förmånen af en högre galge än hans vänner.»

»Nå, jag har på det hela föga orsak hvarken att sörja eller glädjas öfver hans död, och likväl har han gjort mig både godt och ondt i en ej obetydlig grad.»

»Hans bekännelse kommer åtminstone att i väsentlig mån gagna er, då den rentvår er karaktär från alla dessa misstankar, som gåfvo anklagelsen emot er ett helt annat utseende, än den, som rättvist drabbar så många olyckliga adelsmän, hvilka stått eller ännu stå i vapen mot regeringen. Deras förräderi — jag måste ge saken detta namn, fastän ni delar skulden — härflyter från en missförstådd dygd och kan derför ej räknas som en vanheder, ehuru det otvifvelaktigt är i hög grad brottsligt. Der de skyldige äro så talrike, måste mildheten utsträckas till det vida större antalet, och jag tviflar ej på att kunna utverka förlåtelse för er, så vida vi kunna hålla er undan rättvisans klor, tills hon utvalt och uppslukat sina offer; ty i detta liksom i andra fall gäller det vanliga ordspråket: ’den, som först kommer till qvarnen, får först mala’. Dessutom är styrelsen för närvarande angelägen om att injaga skräck hos de engelska jakobiterna, bland hvilka den finner endast få, på hvilka den kan statuera ett exempel. Detta är en känsla af hämdgirighet och räddhoga, som har en snar öfvergång; ty af alla nationer äro engelsmännen minst blodtörstiga af naturen. Emellertid råder den för det närvarande, och ni måste derför hålla er undan tills vidare.»

Spontoon inkom nu med ängslig uppsyn. Han hade hos sina gamla regementsbekantskaper uppspanat mrs Nosebag och funnit henne lågande af harm och förargelse, derför att hon upptäckt, att en bedragare under det antagna namnet af kapten Butler vid G—s dragoner rest norrifrån tillsammans med henne. Hon ärnade inlemna en berättelse om saken för att få honom efterspanad som en af pretendentens utskickade; men Spontoon — en gammal soldat — lyckades förmå henne att uppskjuta sin afsigt, på samma gång han föregaf sig gilla den. Ingen tid var likväl att förlora, emedan noggrannheten af den goda fruns beskrifning sannolikt torde leda till den upptäckten, att Waverley vore den föregifne kapten Butler, en identifiering, som vore förknippad med mycken fara för Edward samt måhända för hans onkel och äfven för öfverste Talbot. Fråga uppstod nu, hvart han skulle ställa sin kosa.

»Till Skottland», sade Waverley.

»Till Skottland?» upprepade öfversten. »I hvad afsigt? — Ej för att återförena er med rebellerna, hoppas jag.»

»Nej — jag ansåg mitt fälttåg slutadt, då jag i trots af alla mina bemödanden ej kunde upphinna dem; och nu ärna de enligt alla underrättelser göra ett vinterfälttåg i högländerna, der sådana anhängare som jag snarare skulle vara till besvär än till gagn. Det ser nästan ut, som de endast droge ut på tiden med kriget för att sätta chevalierens person i säkerhet och derpå betinga sig några drägliga vilkor för sig sjelfva. Att besvära dem med min närvaro vore blott att skaffa dem en till, som de ej skulle vilja utlemna och ej kunde försvara. Jag har hört, att de af just det skälet qvarlemnade nästan alla sina engelska anhängare i Carlisle; — och ur en allmännare synpunkt betraktadt, så är jag, sanningen till sägandes, öfverste, hjertligt ledsen vid krigsyrket och, som Fletchers muntre löjtnant uttrycker sig, ’just trött vid detta fäktandet’ —»

»Fäktande? Bah, hvad har ni sett annat än en skärmytsling eller par? — Ack, om ni såge kriget i stor skala — sextio eller hundra tusen man i fält på hvardera sidan!»

»Jag är alldeles inte nyfiken, öfverste. — ’Nog är så godt som ett kalas’, säger vårt okonstlade ordspråk. De med plymer försedda trupperna och det stora kriget plägade förtjusa mig i poesi; men nattmarscherna, vakorna, sofvandet under en bar vinterhimmel med flere dylika af det ärofulla yrkets bihang äro i praktiken inte alls i min smak; — och hvad hårda hugg beträffar, så fick jag mitt lystmäte att slåss vid Clifton, der jag väl ett halft dussin gånger på ett hår när kom undan med lifvet. Och ni, skulle jag tro —» Han tystnade.

»Hade nog vid Preston, ville ni säga?» sade öfversten skrattande; »men ’det är mitt kall, Hinke’.»

»Men det är derför inte mitt», sade Waverley, »och sedan jag med heder sluppit ifrån det svärd, hvilket jag endast drog som frivillig, är jag fullt belåten med min militäriska erfarenhet och skall inte i brådkastet fatta det igen.»

»Det fägnar mig, att ni är af den tanken — men hvad skall ni då göra norrut?»

»Först och främst fins det på Skottlands östra kust några hamnar, som ännu äro i chevalierens anhängares händer, och om jag blott kan uppnå någon af dem, så kan jag lätt inskeppa mig till kontinenten.»

»Godt — och ert andra skäl?»

»Jo, för att säga sanningen, vistas i Skottland en person, på hvilken jag nu finner min sällhet bero, mera än jag sjelf hittills vetat, och för hvars belägenhet jag är högst bekymrad.»

»Således hade Emilia ändå rätt, och det är verkligen en kärleksaffär med i spelet? — Och hvilken af de båda vackra skotskorna, som ni nödvändigt ville ha mig att beundra, är den utvalda sköna? Ej miss Glen — hoppas jag?»

»Nej.»

»Åh, då får det väl gå för den andra; enfald kan förbättras, men högmod och inbilskhet kunna det aldrig. Nå, jag vill inte afskräcka er; efter hvad sir Everard sade, då jag skämtade med honom om saken, tror jag, att det skall fägna honom. Jag hoppas blott, att den odrägliga pappa med sin rotvälska, sitt snus, sin latin och sina olidligt långa historier om hertigen af Berwick måtte finna sig föranlåten att hädanefter bli en invånare af främmande länder. Hvad dottern beträffar, så tror jag visst, att ni kunde funnit ett lika passande parti i England, men i fall ert hjerta verkligen är fäst vid denna skotska rosenknopp, hyser baroneten en hög tanke om hennes far och hans familj samt önskar högligen se er gift och bosatt både för er egen och för de tre upprätt gående hermelinernas skull, hvilka eljest torde helt och hållet försvinna. Men då ni för det närvarande är hindrad från att brefvexla, skall jag laga, att ni får veta hans tanke om saken; ty jag tror ej, att ni kommer att vara i Skottland länge före mig.»

»Verkligen? Och hvad kan föranleda er att återvända till Skottland? Ingen saknad och längtan efter bergens och flodernas land, fruktar jag?»

»Nej, på min heder; men Emilias helsa är nu, Gud ske lof, återstäld, och för att säga er sanningen, har jag föga hopp att få den sak, som för närvarande ligger mig mest om hjertat, afgjord, förrän jag fått råka hans kunglig höghet öfverbefälhafvaren; ty, som Fluellen säger: ’Gud ske lof, hertigen är mig väl bevågen, och jag förtjenar också någon gunst af honom’. Jag skall nu gå ut på en timme eller par för att anordna allt för er afresa; er frihet sträcker sig till nästa rum, som är min hustrus förmak, der ni skall finna henne, när ni är hogad för musik, läsning eller samtal. Vi ha vidtagit nödiga åtgärder för att utestänga all betjeningen utom Spontoon, hvilken är trogen som guld.»

Öfverste Talbot återkom inom två timmar och fann sin unge vän inbegripen i samtal med lady Emilia. Hon var road af hans umgängessätt och kunskaper, och han var förtjust öfver att ännu en gång, om också blott för ett ögonblick, vara i åtnjutande af ett med hans stånd öfverensstämmande sällskap, hvarifrån han under någon tid varit utestängd.

»Hör nu mina anordningar», sade öfversten, »ty vi ha föga tid att förlora. Den här gunstig herrn, Edward Waverley, eller Williams, eller kapten Butler, måste fortfara att gå under sitt fjerde antagna namn, Francis Stanley, min systerson. Han skall i morgon afresa norrut, och vår vagn skall föra honom de båda första hållen. Spontoon skall följa honom vidare, och de skola ta posthästar ända till Huntingdon, hvarvid närvaron af min betjent, som är känd i trakten, skall hejda all otidig frågvishet. I Huntingdon råkar ni den verklige Frank Stanley. Han studerar i Cambridge, och för en kort tid se'n, då jag var tveksam, huruvida Emilies helsa skulle tillåta mig att sjelf fara till Skottland, skaffade jag honom ett pass från inrikes statssekreteraren för att resa i mitt ställe. Som han hufvudsakligen skulle fara för att söka rätt på er, så är hans resa nu mera obehöflig. Han känner till er historia; ni komma att äta middag tillsammans i Huntingdon, och kanske era kloka hufvud kunna hitta på någon plan för att undanrödja eller förminska faran af er vidare färd norrut. Och låt mig nu» — härvid framtog han en saffiansplånbok — »förse er med nödig kassa för kampanjen.»

»Jag blygs, min bäste öfverste —»

»Nej, ni skulle i hvad fall som helst ega att befalla öfver min börs; men dessa penningar äro era egna. Som er fader betänkte möjligheten af att ni kunde bli sakfäld, gjorde han mig till sin rättsinnehafvare till er förmån, så att ni är i besittning af öfver 15,000 pund, utom Brerewood-Lodge — en ganska oberoende förmögenhet, det kan jag försäkra er. Här äro vexlar för 200 pund, och ni kan få huru stor summa som helst eller kredit utomlands, så snart det påfordras.»

Det första bruk, Waverley gjorde af sin nyförvärfvade förmögenhet, var att skrifva till den hederlige arrendatorn Jopson, med anhållan, att han skulle mottaga en silfverkanna från sin vän Williams, som ej glömt natten till den 18 sistlidne december. Han bad honom med det samma att för hans räkning sorgfälligt förvara hans högländska drägt och isynnerhet vapnen, hvilka, utom att de i och för sig sjelfva voro märkvärdiga, erhöllo ett ökadt värde genom gifvarnes vänskap. Lady Emilia åtog sig att anskaffa något passande åminnelsetecken, som kunde vara i mrs Williams' smak och smickra hennes fåfänga; och öfversten, som var en liten smula landthushållare, lofvade att skicka Ulswaterpatriarken ett anspann förträffliga hästar för vagn och plog.

Waverley tillbragte en lycklig dag i London, och sedan han rest på sätt, som blifvit aftaldt, råkade han Frank Stanley i Huntingdon. De båda ynglingarne blefvo bekanta inom en minut.

»Jag kan tyda min onkels gåta», sade Stanley; »den försigtige gamle soldaten brydde sig inte om att ge mig en vink om att lemna er detta pass, som jag numera ej behöfver; men om saken sedermera skulle anses som ett pojkstreck af ett ungt brushufvud, cela ne tire à rien. Ni kommer derför att med detta pass bli Francis Stanley.» Detta förslag syntes verkligen till en stor del undanrödja de svårigheter, för hvilka Edward eljest hvarje ögonblick skulle varit utsatt, och han tvekade så mycket mindre att begagna sig deraf, som hans närvarande resa var främmande för alla politiska ändamål, och han näppeligen kunde anklagas för stämplingar mot regeringen, då han reste under skydd af statssekreterarens pass.

Dagen förflöt muntert. Den unge studenten var ifrig att få höra något närmare om Waverleys fälttåg och högländarnes seder, och Edward nödgades tillfredsställa hans nyfikenhet genom att hvissla en säckpipsmarsch, dansa en höglandspolska och sjunga en högländsk visa. Påföljande morgon red Stanley ett håll norrut med sin nye vän och skildes högst ogerna från honom samt endast på föreställningar af Spontoon, som, sjelf van att underkasta sig krigstukt, strängt utkräfde den af andra.