Waverley/Kap 61
| ← 60. Åtskilliga tilldragelser |
|
62. Hvad är nu att göra? → |
SEXTIOFÖRSTA KAPITLET.
En resa till London.
Familjen på Fasthwaite fattade snart tillgifvenhet för Edward. Också hade han den förbindliga belefvenhet, som nästan alltid förvärfvar sig en motsvarande grad af välvilja, och enligt deras enfaldiga begrepp gaf hans lärdom honom betydenhet, äfvensom hans sorg förlänade honom något rörande. Den senare tillskref han, på ett undvikande sätt, förlusten af en broder i skärmytslingen vid Clifton, och i detta ursprungliga samfundstillstånd, der slägtskapens band stodo i så högt anseende, uppväckte hans fortfarande nedslagenhet deltagande, men ej förundran.
Emot slutet af januari togs likväl hans glädtighet och lifiighet i anspråk vid hans värds sons, Edward Williams', lyckliga förening med Cecilia Jopson. Vår hjelte ville ej med sin sorg störa bröllopsglädjen för två personer, till hvilka han stod i så stor förbindelse. Han gjorde derför våld på sig, dansade, sjöng, deltog i dagens olika lekar och var den muntraste i hela sällskapet. Men påföljande morgon fick han allvarsammare saker att tänka på.
Presten, som sammanvigt det unga paret, tyckte så mycket om den föregifne teologie studeranden, att han påföljande dagen kom ifrån Penrith för att göra honom ett besök. Detta kunde hafva blifvit ett temligen brydsamt kapitel, om han börjat ingå i någon närmare granskning af vår hjeltes teologiska studier; men lyckligtvis tyckte han mer om att tala om nyheterna för dagen. Han medförde ett par gamla tidningar, och i en af dessa fann Waverley en underrättelse, som snart gjorde honom döf för hvarje ord, den ärevördige mr Twigtythe sade om nyheterna. norr-ifrån och om sannolikheten af att hertigen snart skulle upphinna och tillintetgöra rebellerna. Tidningsartikeln hade ungefär följande lydelse:
»Den tionde dennes afled Richard Waverley, esq., andre sonen af sir Giles Waverley af Waverley-Honour, etc. etc., i sitt hus på Hill-Street, Berkeley-Square. Han dog af en tärande sjukdom, som ytterligare ökades af den obehagliga belägenhet, hvari han var försatt, och som nödgat honom att ställa en hög borgen för hans inställelse vid en förestående rättegång för högförräderi. En anklagelse för samma svåra brott hotar äfven hans äldre broder, sir Everard Waverley, hufvudmannen för denna urgamla familj; och det förljudes, att dagen för hans ransakning blifvit utsatt till i början af nästa månad, så framt ej Edward Waverley, den aflidne Richards son och baronetens arfvinge, öfverlemnar sig i rättvisans händer, i hvilket fall vi såsom säkert hört omtalas, att det är hans majestäts nådiga afsigt att låta all vidare anklagelse mot sir Everard förfalla. Nyssnämnde olycklige unge herre har, efter hvad man med visshet känner, gripit till vapen i pretendentens tjenst och tillika med de högländska trupperna inryckt i England. Han har likväl ej afhörts alltsedan affären vid Clifton, den 18 sistlidne december.»
Sådant var innehållet af denna uppskakande tidningsartikel. — »Gode Gud!» tänkte Edward, »är jag då en fadermördare? — Omöjligt! Min fader, som aldrig visade mig en faders ömhet, medan han lefde, kan ej ha blifvit så gripen af min förmodade död, att det kunnat påskynda hans egen; nej, jag vill ej tro det — det vore vansinne att ens för ett ögonblick hysa en så ryslig tanke. Men det vore, om möjligt, värre än fadermord att låta någon fara hota min gode, ädelsinnade onkel, som varit för mig mer än en far, om en sådan olycka kan afvändas genom någon uppoffring från min sida.»
Då nu dessa betraktelser som skorpionstygn genomilade Waverleys hjerta, blef den vördige pastorn, som höll på med en lång afhandling om slaget vid Falkirk, helt uppskrämd af den dödsblekhet, de gåfvo åt Edwards utseende, och frågade honom, om han mådde illa. Lyckligtvis inkom i det samma bruden, rodnande och leende, i rummet. Mrs Williams var ej just ett fruntimmer af det skarpsinnigaste slaget, men hon var godhjertad, och som hon lätt gissade, att Edward blifvit upprörd af några obehagliga nyheter i tidningarna, blandade hon sig så klokt i samtalet, att hon, utan att väcka misstanke, afvände mr Twigtythes uppmärksamhet och upptog den samma, till dess han kort derpå tog afsked, då Waverley genast underrättade sina vänner, att han var tvungen att med minsta möjliga uppskof resa till London.
Emellertid yppade sig en orsak till dröjsmål, en orsak, vid hvilken Waverley varit föga van. Fastän hans börs varit väl späckad, då han först kom till Tully-Veolan, hade den sedan dess ej blifvit förstärkt, och ehuru hans lefnadssätt under tiden ej varit sådant, att det hastigt kunnat tömma den, då han mest vistats hos sina vänner eller vid armén, fann han likväl, att han, efter att hafva godtgjort sin välvillige värd, hade för litet penningar att kunna tänka på att resa med extrapost. Den bästa utvägen tycktes derför vara att söka komma på den stora norra vägen i trakten af Boroughbridge och der taga plats i den s. k. norra diligensen, ett gammalt obäkligt skrof, draget af tre hästar och som — om Gud så behagade, såsom det stod i annonsen — fullbordade resan från Edinburgh till London på tre veckor. Vår hjelte tog derför ett hjertligt afsked af sina Cumberlandska vänner, hvilkas godhet han lofvade att aldrig glömma, och inom sig hoppades han att en dag kunna vedergälla den samma genom värderikare tacksamhetsbevis.
Efter några obetydliga svårigheter och förargliga uppehåll och sedan han satt sin drägt i ett skick, som, ehuru enkelt och simpelt, bättre passade för hans rang, lyckades han komma genom landsbygden och befann sig i det önskade fordonet vis-à-vis mrs Nosebag, hustru till löjtnant Nosebag, adjutant och stallmästare vid — — dragonerna. Nämnda dam var ett raskt, femtioårs fruntimmer, hon var klädd i en blå klädning, kantad med rödt, och höll en ridpiska med silfverbeslaget skaft i handen.
Denna dam var en af dessa lifliga sällskapsmenniskor, som åtaga sig att faire les frais de la conversation. Hon hade nyss återkommit från Skottland och berättade för Edward, hurusom hennes regemente på ett hår när skulle huggit kjortelfolket i stycken vid Falkirk, »om inte ett af dessa gemena moras, som jag tror de aldrig äro utan i Skottland, varit, och så kom vårt stackars lilla regemente, såsom min Nosebag säger, att lida något i denna otillfredsställande affär. Ni, sir, har visst tjent vid dragonerna?» Denna fråga kom så oförvarandes öfver Waverley, att han svarade ja.
»Åh, det visste jag genast; jag såg på er hållning, att ni är militär, och jag var säker på, att ni ej kunde vara någon bland fotkrabborna, såsom min Nosebag kallar dem. Vid hvilket regemente, om jag får fråga?» — Detta var just en behaglig fråga! Waverley slöt ganska riktigt till, att den goda frun kunde hela rangrullan utantill, hvarför han för att genom sanningens vidhållande undvika upptäckt svarade: »vid G—s dragoner, min fru; men jag har lemnat tjensten på någon tid.»
»Åh, G—s dragoner, de, som i slaget vid Preston vunno priset i kappränning, såsom min Nosebag säger. Förlåt, sir, var ni der?»
»Jag var nog olycklig, min fru, att vara vittne till denna träffning.»
»Och det var ett missöde, som jag tror få af G—s dragoner stannade att bevittna, sir — ha! ha! ha! jag ber om förlåtelse; men en soldathustru tycker om skämt.»
»Anfäkta dig!» tänkte Waverley. »Hvilken afgrundstur har skaffat mig denna frågvisa käring på halsen?»
Lyckligtvis höll den goda frun sig aldrig länge vid ett ämne. »Vi komma nu till Ferrybridge», sade hon, »der vi lemnat en afdelning af de våra att understödja rättstjenarne, konstaplarne och dylikt folk, som undersöka papper och arrestera rebeller och sådant der.» De hade knapt hunnit in på värdshuset, förrän hon drog Waverley fram till ett fönster, i det hon utropade: »der kommer korporal Bridoon vid vår stackars lilla sqvadron; han är i sällskap med konstapeln. Bridoon är ett af mina lam, såsom Nosebag kallar dem. Kom, mr — hm — ursäkta, hvad är ert namn, sir?»
»Butler, min fru», svarade Waverley, besluten att hellre begagna en af sina forna regementskamraters namn, än löpa fara att upptäckas genom att uppge ett, som ej fans i regementet.
»Ah, ni fick er en sqvadron nyligen, när den der gemene uslingen Waverley gick öfver till rebellerna. Jag önskar till Gud, att den gamle tvärviggen, kapten Crump, också ville gå öfver till dem, så att Nosebag kunde få sig en sqvadron! — Hvarför i Herrans namn står Bridoon der och raglar på bron? Jag vill bli hängd, om han inte är knäckt, såsom Nosebag säger. — Kom, sir; efter som vi båda höra till tjensten, skola vi påminna den slyngeln om hans skyldighet.»
Med känslor, som lättare kunna fattas än beskrifvas, såg Waverley sig tvungen att följa denna manhaftiga qvinnliga befälhafvare. Den tappre korporalen liknade ett lam, så mycket det var möjligt för en drucken dragonkorporal af omkring sex fots längd, med breda skuldror och smala ben, ett bredt ärr tvärs öfver näsan ej till förglömmandes. Mrs Nosebag tilltalade honom med något, som, om det ej var en ed, lät mycket likt en sådan, och befalde honom komma ihog hans pligt. »Må den onde ta er, ni sa— —», började den artige kavaljeren, men då han såg upp för att afpassa åtbörden efter orden äfvensom för att gifva eftertryck åt det tillämnade epitetet genom ett på motparten tillämpligt adjektiv, igenkände han talarinnan, gjorde militärisk helsning och förändrade genast ton: »Gud signe ert vackra ansigte, mrs Nosebag, är det ni? Åh, om en fattig karl råkar ta sig en sup för mycket, så är jag säker på, att ni inte är det fruntimmer, som vill bringa honom i olycka.»
»Godt, din gemena slyngel, gå och passa på din skyldighet; den här herrn och jag tillhöra tjensten; men glöm inte att se efter den der skygga fogeln i slokiga hatten, som sitter i ena vagnshörnet. Jag misstänker, att han är en förklädd rebell.»
»Anfäkta henne så visst», sade korporalen, så snart hon ej längre kunde höra honom; »den glosögda skinkmärren — adjutantmamma, som vi kalla henne — hon är en större plåga för regementet, än både generalprofossen, fanjunkaren och gamle öfverste Hubble-de-Shuff på köpet. — Kom, herr konstapel, och låt oss se efter den skygga fogeln, såsom hon kallade honom» (hvilken i förbigående sagdt var en qväkare från Leeds, med hvilken mrs Nosebag haft en temligen skarp ordvexling angående lagligheten af att bära vapen). »Kanske han vill bestå en sup brännvin; ty ert Yorkshireöl käns kallt i magen på mig.»
Ehuru den goda fruns liflighet hjelpte Edward ur denna klämma, höll den likväl på att försätta honom i andra dylika svårigheter. I hvarje stad, der de stannade, önskade hon besöka högvakten, om det fans någon sådan, och var en gång nära att presentera Waverley för en värfvare från hans eget regemente. Dessutom kallade hon honom oupphörligt för kapten och Butler, tills han blef nästan utom sig af ångest och förargelse, och han kände sig aldrig gladare i hela sitt lif, än då vagnens ankomst till London befriade honom från mrs Nosebags sällskap.