Waverley/Kap 72
| ← Kapitel 71 |
|
SJUTTIOANDRA KAPITLET.
Ett postscriptum, som borde varit ett företal.
Vår resa är nu slutad, käre läsare, och om ditt tålamod beledsagat mig genom dessa ark, är kontraktet å din sida till fullo uppfyldt. Men liksom skjutskarlen, som fått sin fulla betalning, står jag ännu qvar och anhåller med tillbörlig försagdhet om ett obetydligt ytterligare prof af din frikostighet och godhjertenhet. Det står dig likväl lika fritt att slå igen boken för den ene supplikanten, som att stänga din dörr midt för näsan på den andre.
Detta skulle blifvit ett företal, om ej två skäl funnits. För det första, emedan de fleste romanläsare, efter hvad mitt eget samvete påminner mig, äro benägna att i fråga om dylika företal låta underlåtenhetssynden komma sig till last; och för det andra, emedan det är ett allmänt vedertaget bruk bland denna klassens läsare att börja med sista kapitlet af ett arbete, så att, ehuru dessa anmärkningar blifvit införda sist i ordningen, de likväl hafva de bästa utsigter för sig att blifva lästa på sin tillbörliga plats.
Det fins ingen europeisk nation, som inom loppet af ett halft århundrade eller något derutöfver undergått en så fullständig förändring som den skotska. Denna omskapning börjades med verkningarna af 1745 års uppror: tillintetgörelsen af de högländska höfdingarnes patriarkaliska makt, upphäfvandet af den lågländska adelns och baronernas ärftliga domsrätt samt det fullkomliga utrotandet af det jakobitiska partiet, som, obenäget att umgås med engelsmännen eller att antaga deras plägseder, länge fortfor att sätta sin stolthet uti att bibehålla sina gammalskotska seder och bruk. Rikedomens och handelns gradvis tillväxande inflytelser hafva sedan dess gjort skottarne till ett folk, så olikt sina förfäder, som de nuvarande engelsmännen äro olika dem, som lefde på drottning Elisabeths tid. Men denna förändring, ehuru stadd i ett oupphörligt och snabt framåtskridande, har likväl skett efter hand; och, liksom de, hvilka drifva med en djup och långsamt flytande ström, märka vi ej de framsteg, vi gjort, förrän vi fästa våra ögon på den aflägsna punkt, hvarifrån vi utgått. De bland den närvarande generationen, som kunna erinra sig de sista tjugu eller tjugufem åren af adertonde århundradet, skola fullt fatta sanningen af detta påstående, isynnerhet om de haft bekantskaper och slägtförbindelser ibland dem, som man i min ungdom skämtsamt kallade »folk af den gamla surdegen», hvilka ännu hyste en borttynande, ehuru hopplös tillgifvenhet för Stuartska huset. Denna stam har nu nästan helt och hållet försvunnit ur landet, och med den samma säkert äfven många orimliga politiska fördomar, men äfven många framstående exempel på ovanlig och oegennyttig tillgifvenhet för de monarkiska grundsatser, de ärft af sina fäder, samt på gammal skotsk redlighet, gästfrihet och heder.
Ehuru ej född högländare — hvilket torde få tjena som ursäkt för min klena gaeliska — hafva likväl händelserna fogat det så, att jag under min barndom och ungdom kom att vistas bland nyssnämnda slags personer, och för att bibehålla någon föreställning om de gammaldags seder, till hvilkas fullkomliga utslocknande jag varit ett vittne, har jag förkroppsligat dem i inbillade uppträden och tillskrifvit diktade karakterer en del af de tilldragelser, hvilka jag då hörde omtalas af dem, som sjelfva varit handlande personer i de samma. De mest romantiska delarne af min berättelse äro till och med just de, hvilka äro grundade på verkligheten. Det ömsesidiga beskydd, som en högländsk adelsman och en hög engelsk officer gåfvo hvarandra, jemte det behjertade sätt, hvarpå den senare förfäktade sin rätt att återgälda den ynnest, han mottagit, allt detta är ordagrant sant. Händelsen med muskötskottet och det hjeltemodiga svar, som tillskrifves Flora, hafva afseende på ett ej längesedan aflidet förnämt fruntimmer. Och det fans väl knapt en adelsman, som höll sig undan efter slaget vid Culloden, hvilken ej kunde omtala lika ovanliga gömställen och en lika knapphändig räddning från faran, som jag låtit mina hjeltar undergå; härpå lemnar sjelfva Carl Edwards flykt det mest slående exemplet. Skildringen af slaget vid Preston och skärmytslingen vid Clifton äro hemtade från ögonvittnens berättelser och rättade efter uppgifterna i denna epoks historia. De lågländska adelsmännen och de i berättelsen uppträdande underordnade personligheterna äro ej porträtt af vissa personer, utan dels tecknade efter den tidens allmänna seder, hvaraf jag i min ungdom varit i tillfälle att se några lemningar, dels äfven hemtade från traditionen.
Jag hyser likväl föga förtroende till det sätt, hvarpå jag löst min uppgift, och jag var verkligen så föga belåten med mitt verk, att jag lade det afsides i ett ofullbordadt skick och blott af en händelse råkade på det bland en mängd andra skräppapper, sedan det varit förlagdt i några år.
Jag skulle gerna vilja öfvertala mig, att detta arbete ej skall befinnas sakna allt intresse. För äldre personer skall det återkalla uppträden och karakterer, hvilka voro förtroliga för deras ungdom, och berättelsen torde gifva den uppväxande generationen någon föreställning om deras fäders seder.
Jag önskar likväl af allt mitt hjerta, att företaget att skildra landets försvinnande seder hade sysselsatt den ende författare i Skottland, som kunnat göra dem rättvisa — nämligen den man, som vunnit en så välförtjent ryktbarhet inom skönliteraturen, och hvars skildringar på ett så lyckligt sätt äro sammansmälta med den skotska nationalkarakterens utmärkande drag. Jag skulle i så fall haft större nöje såsom läsare, än jag någonsin skall känna i följd af stoltheten att hafva lyckats såsom författare, i fall dessa blad skulle skänka mig en så afundad utmärkelse. Och som jag vändt om den vanliga anordningen, då jag satt dessa anmärkningar i slutet af det arbete, hvarpå de hafva afseende, vill jag drista mig att begå en ny öfverträdelse af formen genom att sluta det hela med en dedikation, hvarigenom
DETTA ARBETE
VÖRDNADSFULLT TILLEGNAS
VÅR SKOTSKE ADDISON,
HENRY MACKENZIE,
AF
EN OKÄND BEUNDRARE
AF
HANS SNILLE.