Waverley/Kap 71
| ← 70. Dulce domum |
|
72. Ett postskriptum, som borde varit ett företal → |
SJUTTIOFÖRSTA KAPITLET.
Mitt hus är detta icke,
Det ser jag väl på allt.
Gammal visa.
Bröllopsskaran reste på stor fot. Först kom en med sex hästar förspänd vagn, som var förfärdigad enligt nyaste modet och med sin glans förbländade halfva Skottland; detta åkdon hade sir Everard skänkt sin brorson. Derefter följde mr Rubricks familjevagn. och båda dessa åkdon voro fullpackade med fruntimmer samt eskorterades af herrar till häst jemte deras betjenter, tillsammans utgörande ett antal af fullt tjugu. Icke desto mindre mötte intendenten Macwheeble dem på vägen med anhållan, att de ville taga in hos honom på Lilla Veolan, och han tycktes dervid icke hysa någon fruktan för hungersnöd. Baronen såg stint på honom och sade, att hans svärson och han nog skulle rida till Lilla Veolan och helsa på intendenten; men de kunde inte tänka på att taga hela comitatus nuptialis eller bröllopsskaran med sig. Han tillade, att, efter som han hört, att baroniet blifvit såldt af dess ovärdige egare, fägnade det honom att se, att hans gamle vän Duncan återfått sin plats under den nye dominus eller godsherren. Intendenten bugade och krumbugtade sig samt påyrkade derefter åter sin bjudning, tills baronen, ehuru smått förargad på hans efterhängsenhet, ej kunde vägra sitt bifall utan att alltför tydligt röja de känslor, han var angelägen om att dölja.
Han föll i djupa tankar, då de nalkades nedre ändan af allén, och väcktes först derur, då han märkte, att
prydnaderna på porten voro återstälda, ruinerna borttagna och att — hvad som var det underbaraste af alltsammans — de två stora stenbjörnarne, dessa hans stympade afgudar, hade återtagit sina poster öfver porthvalfvet. »Nå, jag må säga», sade han till Edward, »att den nye egaren visat mera gusto, såsom italienarne kalla det, under den korta tid han innehaft egendomen, än den hunden Malcolm förvärfvat vita adhuc durante, ehuru jag sjelf uppfostrat honom här. — Och efter som vi nu tala om hundar, är det inte Ban och Buscar, som tillsammans med David Gellatley komma skuttande utför allén?»
»Jag röstar för, att vi skola gå och möta dem», inföll Waverley; »ty jag tror, att öfverste Talbot för närvarande är egare af huset och väntar att få se oss. Vi tvekade, att strax i början nämna för er, att han köpt ert gamla familjegods, och om ni ej skulle känna er böjd för att besöka honom, kunna vi ju fara vidare till intendentens.»
Baronen behöfde all sin själsstyrka. Han drog ett djupt andetag, tog en lång pris snus och anmärkte, att han, sedan de fört honom så långt, ej kunde fara förbi öfverstens port, och att det skulle fägna honom att se sina gamla underhafvandes nya husbonde. Han steg följaktligen af hästen, hvilket exempel följdes af de andra herrarne, hvarpå äfven fruntimmerna stego ur vagnarna. Baronen bjöd derpå sin arm åt sin dotter, och i det de gingo uppför allén, utvisade han för henne, huru hastigt engelsmännens diva pecunia — han kunde nästan säga deras skyddsgudinna — hade undanröjt alla spår af förödelsen.
Verkligen hade också ej blott de fälda träden blifvit bortförda, utan äfven deras stubbar uppgräfda, och jorden rundt omkring hade jemnats och besåtts med gräs, så att utom för ett öga, som var närmare bekant med stället, hvarje spår af förstörelse redan helt och hållet var utplånadt. En dylik förändring hade äfven föregått med David Gellatleys yttre menniska; han kom dem till mötes, i det han litet emellanåt stannade för att beundra sin nya drägt, som prålade i samma färger som fordom, men var af tillräckligt fint tyg för att hafva kunnat anstå sjelfve Proba[1]. Med sina vanliga besynnerliga upptåg dansade han först fram till baronen och sedan till Rosa, i det han pekade på sina kläder och utropade: »vacker, vacker David»; i öfvermåttet af sin glädje var han knapt i stånd att sjunga en enda rad af någon af sina tusen och en sånger. Hundarne visade äfven genom tusen luftsprång, att de igenkände sin gamle husbonde. »Jag bedyrar, Rosa», utropade baronen, »att de här oskäliga djurens och den här stackars tokens tacksamhet lockar tårar i mina gamla ögon, medan den skälmen Malcolm — men jag är öfverste Talbot förbunden, derför att han skaffat mina hundar så godt hull och satt stackars David i så hyggligt skick. Men, min kära Rosa, vi få inte låta dem bli några nådehjon på egendomen.»
Under det han så talade, mötte lady Emilia och öfversten med tusen välkomsthelsningar sällskapet vid den öfre porten. Sedan presentationsceremonien lyckligt och väl blifvit genomgången samt betydligt förkortats genom lady Emilias lediga och belefvade umgängessätt, bad hon om ursäkt, derför att hon tagit sin tillflykt till en liten oskyldig list för att narra dem tillbaka till ett ställe, hvilket möjligen kunde uppväcka några smärtsamma hogkomster. — »Men då stället skulle ombyta egare, önskade vi gerna, att baronen af Bradwardine —»
»Mr Bradwardine, min fru, om ni behagar», sade den gamle adelsmannen.
»Nå väl — att mr Bradwardine och mrs Waverley skulle se hvad vi gjort för att återställa deras förfäders hus i dess förra skick.»
Baronen svarade med en djup bugning. Och om man undantager, att de något klumpiga stallen, som blifvit nedbrända, hade ersatts med byggnader af ett lättare och vackrare utseende, tycktes vid hans inträde på gården verkligen allt så mycket som möjligt vara återstäldt i det skick, hvari han lemnat det, då han några månader förut grep till vapen. Dufslaget var icke längre tomt, springbrunnen var i full gång, och ej blott den björnen, som herskade öfver dess bassin, utan äfven alla de öfriga björnarne af hvad slag som helst befunno sig åter på sina platser och voro nygjorda eller lagade med så mycken omsorg, att de ej buro några spår af det våld, som nyligen öfvergått dem. Då dessa småsaker så sorgfälligt blifvit iakttagna, behöfva vi väl knapt tillägga, att sjelfva huset äfvensom trädgården blifvit fullkomligt iståndsatta med den sorgfälligaste uppmärksamhet på att bibehålla bådas ursprungliga karakter och att så vidt möjligt utplåna alla spår af den förödelse, de undergått. Baronen såg sig omkring i stum förundran och vände sig slutligen till öfverste Talbot.
»På samma gång jag erkänner min förbindelse för återställandet af vår familjs sinnebild, kan jag ej annat än förundra mig öfver, att ni ingenstädes anbragt ert eget sköldemärke, öfverste Talbot, hvilket jag vill påminna mig är en vindhund, fordomdags kallad en talbot, såsom skalden uttrycker sig:
”En stark talbot — en duktig hund”.
Åtminstone fins en sådan hund i det vapen, som tillhör de krigiska och ryktbara grefvarne af Shrewsbury, från hvilken ätt er familj förmodligen härstammar.»
»Jag tror», sade öfversten småleende, »att våra valpar äro af samma kull; men om sköldemärken kunde råka i tvist om företrädet, skulle jag för min del vara böjd att, som ordspråket säger, ’låta dem nappas, bäst de äro vänner till’.»
Under det han fälde detta yttrande, hvarvid baronen ånyo tog sig en duktig pris snus, hade de inkommit i huset — det vill säga baronen, Rosa och lady Emilia jemte öfversten, unge Stanley och intendenten; ty Edward och det öfriga sällskapet hade stannat på terrassen för att betrakta ett nytt drifhus, försedt med de sällsyntaste växter. Baronen återtog sitt favoritämne. »Ehuru ni torde finna ett nöje i att förringa ert sköldemärkes heder, öfverste Talbot, hvilket jag funnit vara fallet med andra män af börd i ert land, måste jag likväl ännu en gång upprepa, att det är ett mycket gammalt och utmärkt vapen, likasom min unge vän Francis Stanleys, hvilket består i en örn och ett barn.»
»Fogeln och kärlekspanten kalla de det hemma i Derbyshire, sir», sade Stanley.
»Ni är en äkta galenpanna, sir», sade baronen, som tyckte mycket om den unge mannen, kanske derför, att denne ibland retades med honom, »ni är en äkta galenpanna, och jag måste väl näpsa er endera dagen.» Härvid skakade han sin stora bruna knytnäfve åt honom. »Men hvad jag ärnade säga, öfverste Talbot, är, att ni har en gammal prosapia eller slägtledning, och efter som ni lagligt och rättvist åt er och er slägt förvärfvat den egendom, som jag förlorat för mig och de mina, så önskar jag, att den måtte förbli i er familjs ego i lika många århundraden, som den varit i de sista egarnes.»
»Det är verkligen mycket vackert tänkt, mr Bradwardine.»
»Och likväl kan jag ej annat än undra på, att ni, öfverste, som, efter hvad jag märkte, då vi råkades i Edinburgh, eger så mycken amor patriæ, att ni till och med ringaktar andra länder — att ni, säger jag, vill uppställa era lares eller husgudar procul a patriæ finibus, hvarigenom ni på sätt och vis landsförvisar er sjelf.»
»Nej, baron, jag kan verkligen inte inse, hvarför en gammal soldat skulle fortfara att narra en annan för att bevara de här galna pojkarnes, Waverleys och Stanleys, och min inte stort klokare hustrus hemlighet. Ni skall derför veta, att jag har så mycket af sagda fördom till mitt fosterlands förmån, att den penningsumma, som jag förskjutit köparen af detta vidsträckta baroni, endast förskaffat mig ett litet hus i —shire, kalladt Brerewood-Lodge, med en hundra femtio tunnland jord, och hvars förnämsta förtjenst är, att det ligger blott ett par mil från Waverley-Honour.»
»Och hvem i Herrans namn har då köpt denna egendom?»
»Det», sade öfversten, »tillhör den här herrn att förklara.»
Intendenten, på hvilken detta syftade, hade under hela tiden af idel otålighet bytt om fot, »liksom en höna på en het plåt», såsom”han efteråt sade, och skrockande, skulle han kunnat tillägga, såsom nämnda höna i hela stoltheten öfver att kunna värpa ett ägg. Men nu trängde han sig fram. »Det kan jag, det kan jag, ers nåd», utropade han, i det han ur sin ficka framtog en pappersrulle och med af otålighet darrande händer uppknöt det röda snöret, som omslöt den. »Här är det af Malcolm Bradwardine af Inch-Grabbit behörigen undertecknade och i enlighet med författningarna vederbörligen bevittnade köpebref, hvarigenom sagde Malcolm Bradwardine af Inch-Grabbit emot en till honom erlagd summa af reda penningar afhändt sig och öfverlåtit eganderätten till baroniet Bradwardine och Tully-Veolan jemte dess herrgårdsbyggnad och öfriga tillhörigheter —»
»Nej, för Guds skull, till saken, sir; jag kan allt det der utantill», sade öfversten.
»Till Cosmo Comyne Bradwardine, esq.», fortfor intendenten, »till hans arfvingar eller rättsinnehafvare, och det öppet och oåterkalleligt, att innehafvas antingen a me vel de me —»
»Var god och läs kort, sir.»
»På heder och samvete, öfverste, läser jag inte så kort, som är förenligt med stilen. — Likväl alltid med vilkor och förbehåll —»
»Mr Macwheeble, detta skulle räcka en rysk vinter igenom — tillåt mig. I korthet, mr Bradwardine, ert familjegods är ännu en gång ert eget och står till ert oinskränkta förfogande samt är endast intecknadt med den summa, som blifvit förskjuten för att återköpa det, hvilken summa, efter hvad jag hört, ej på långt när motsvarar dess värde.»
»Ett lappri — ett lappri, med deras nåders förlof», skrek intendenten, i det han gnuggade händerna; »se bara efter i ränteboken!»
»Denna summa har för det första blifvit förskjuten af mr Edward Waverley, hufvudsakligen af priset för hans faders egendom, hvilken jag köpt af honom, och för det andra blifvit tillförsäkrad hans hustru, er dotter, samt hennes barn i detta äktenskap.»
»Det är en fullgiltig öfverlåtelse som lifränta», skrek intendenten, »på Rosa Comyne Bradwardine, alias Waverley, att sedermera öfvergå på barnen af samma äktenskap; och jag har gjort upp ett litet äktenskapsförord intuitu matrimonii, så att beloppet inte framdeles kan underkastas någon förändring, som om det varit blott en gåfva inter virum et uxorem.»
Det är svårt att säga, antingen den värde baronen blef mest förtjust öfver att hafva återfått sitt stamgods eller öfver den grannlagenhet, som lemnade honom oförhindrad att efter behag förordna derom efter sin död och så mycket som möjligt undvek till och med skenet af att sätta honom i någon penningförbindelse. Sedan det första ögonblicket af glad öfverraskning var förbi, vände sig hans tankar på den ovärdige manlige arftagaren, hvilken, förklarade han, hade, liksom Esau, sålt sin förstfödslorätt för en grynvälling.
»Men hvem kokade vällingen åt honom?» utropade intendenten; »det skulle jag just vilja veta; — hvem, om inte ers nåds ödmjuke tjenare, Duncan Macwheeble? Hans nåd, unge mr Wawerley, öfverlemnade hela saken åt mig alltifrån början — alltifrån den första stämningsansökan, att jag så må säga. Jag öfverlistade dem — jag lekte kurragömma med dem — jag smekte dem, och om inte Inch-Grabbit och Jakob Howie blifvit duktigt lurade, så vet inte jag. Han en jurist! Jag var inte så dum att tvärt börja tala om vår unge brudgum, så att de skulle kunna höja priset; nej, nej, jag skrämde dem med våra oregerliga bönder och Mac-Ivors clansmän, som ännu ej blifvit riktigt fredlige af sig, tills de inte på några vilkor vågade gå utom dörren, se'n det blifvit skumt, af fruktan för att John Heatherblutter eller någon dylik öfversittare skulle skicka en kula efter dem. Och å andra sidan skrämde jag dem för öfverste Talbot — ville de försöka dyrka upp priset för hertigens vän? Visste de inte, hvem som vore herre? Hade de inte sett nog af mången missledd stackares exempel —»
»Som begaf sig till Derby, till exempel, mr Macwheeble», sade öfversten afsides till honom.
»Nej, för Guds skull, tyst, öfverste! Tala inte om den snön, som föll i fjol. Det var mycket hederligt folk vid Derby, och det är illa att tala om rep i hängd mans hus.» Detta sades med ett menande ögonkast på baronen, som stod försänkt i djupa tankar. Men plötsligt uppvaknade han derutur, i det han fattade intendenten vid hans ena rockknapp och förde honom till en af de stora fönsterfördjupningarna, hvarifrån endast afbrutna ord af deras samtal nådde det öfriga sällskapets öron. Det angick säkert stämpelpapper och pergament; ty intet annat ämne, äfven från hans herres mun, skulle så lifligt kunnat ådraga sig intendentens vördnadsfulla och odelade uppmärksamhet.
»Jag förstår ers nåd fullkomligt; det är lika lätt gjordt, som att uttaga ett utslag för försummad inställelse.»
»Till henne och honom efter mitt frånfälle och till deras manliga arfvingar — men företrädesvis den andra sonen, i fall Gud skulle välsigna dem med två, ty denne skall bära namnet Bradwardine och föra vårt sköldemärke och intet annat.»
»St, ers nåd! Jag skall i morgon dag sätta upp ett litet utkast; det kommer blott att kosta ett afsägelsebref in favorem, och jag skall ha det i ordning till nästa tingstermin.»
Deras samtal slutade här, och baronen kallades att välkomna nya gäster till Tully-Veolan. Dessa voro major Melville af Cairnvreckan och den högvördige mr Morton, åtföljda af två eller tre andra af baronens bekanta, som blifvit underrättade om, att han återfått sitt fädernegods. Byfolkets hurrarop hördes äfven nere på gården; ty Saunders Saunderson, som under några dagar med berömvärd klokhet bevarat hemligheten, hade lossat sitt tungband, så fort han såg vagnarna ankomma.
Men medan Edward mottog major Melville med artighet och prestmannen med den hjertligaste och innerligaste tacksamhet, såg hans svärfar litet förlägen ut, liksom han ej rätt vetat, huru han skulle kunna motsvara sina gästers anspråk på gästfrihet och på samma gång föranstalta om en lämplig festlighet åt sina underhafvande. Lady Emilia hjelpte honom ur detta bryderi genom att upplysa honom om, att hon, ehuru i många hänseenden ej dristande smickra sig med att kunna fylla mrs Edward Waverleys plats, likväl hoppades, att baronen skulle gilla den undfägnad, hon låtit föranstalta i afvaktan på så många gäster, äfvensom de anordningar, hon för öfrigt vidtagit, för att de främmande ej alltför mycket skulle komma att sakna Tully-Veolans forna gästfrihet. Det är omöjligt att beskrifva det nöje, denna försäkran skänkte baronen, hvilken med en min af galanteri, till hälften tillhörande den stele skotske lairden och till hälften den franske officeren, bjöd den vackra talarinnan sin arm och med en gång midt emellan en marsch och en menuett visade sällskapet vägen till stora matsalen.
Medelst Saundersons anvisningar och bemödanden hade här, liksom i de andra rummen, allt så mycket som möjligt blifvit återstäldt i sitt forna skick, och der nya möbler varit nödvändiga, hade de valts i öfverensstämmelse med det gamla husgerådet. Det fans likväl i detta vackra gamla rum ett nytt föremål, som lockade tårarne ur baronens ögon. Det var en stor, förträffligt utförd målning, som visade Fergus Mac-Ivor och Waverley i deras höglandsdrägter i förgrunden af ett vildt, klippigt bergpass, medan clanen syntes nedtåga i bakgrunden. Utkastet hade gjorts af en ung, talangfull man under deras vistelse i Edinburgh, och målningen hade derefter utförts i kroppsstorlek af en utmärkt artist i London. Sjelfva målaren Raeburn — hvars högländska höfdingar göra allt, utom gå ut från duken — kunde ej hafva gjort mera rättvisa åt ämnet, och den olycklige höfdingens af Glennaquoich eldiga, stolta och häftiga karakter framträdde förträffligt i jemförelse med hans lyckligare väns begrundande och svärmiska ansigtsuttryck. Bredvid denna tafla hängde de vapen, Waverley burit i det olyckliga inbördes kriget. Målningen väckte allmän beundran och rörelse.
Menniskan måste likväl äta trots alla vackra känslor, och medan baronen intog den nedra ändan af bordet, yrkade han på, att lady Emilia skulle göra les honneurs vid den öfra, på det de, som han sade, skulle gifva de unga tu ett passande exempel. Efter ett ögonblicks tyst öfverläggning för att blifva ense med sig sjelf rörande företrädet af den presbyterianska eller den skotska episcopala kyrkan, anhöll han, att mr Morton, såsom främmande, skulle läsa välsignelsen, i det han tillika anmärkte, att mr Rubrick, som vore hemma här, torde hålla tacksägelsen för den utmärkta nåd, som vederfarits honom, baronen. Middagen var förträfflig. Saunderson i fullt livré passade upp jemte hela den forna lägre betjeningen, som åter blifvit hopsamlad med undantag af en eller två, hvilka ej afhörts sedan slaget vid Culloden. Källaren var rikligt försedd med viner, som förklarades vara förträffliga, och det hade blifvit föranstaltadt, att björnen vid springbrunnen för den aftonen skulle spruta punsch till det lägre folkets undfägnad.
Då middagen var slut och baronen skulle föreslå en skål, kastade han en sorgsen blick på skänkbordet, hvilket likväl framvisade mycket af hans bordsilfver, som antingen blifvit undangömdt eller återköpt från soldaterna af de kringboende adelsmännen och af dessa med nöje återstäldt till den ursprunglige egaren.
»I dessa tider», sade han, »måste den vara tacksam, som kunnat rädda lif och gods; men då jag nu ärnar föreslå en skål, kan jag ej annat, lady Emilia, än sakna en gammal familjeklenod — en poculum potatorium, öfverste Talbot —»
Här vidrördes baronens armbåge sakta af hans major domus, och då han vände sig om, varseblef han i Alexander ab Alexandros hand den ryktbara S:t Duthacs bägare, den välsignade björnen af Bradwardine. Jag betviflar, att återbekommandet af hela egendomen skänkte honom större nöje. »På min heder, lady Emilia», sade han, »kan man inte nästan tro på tomtar och féer, der ni är närvarande.»
»Det fägnar mig verkligen», sade öfverste Talbot, »att jag genom tillrättaskaffandet af denna familjeklenod kommit i tillfälle att ge er ett bevis på mitt djupa deltagande för allt, som rör min unge vän Edward. Men på det ni inte må misstänka min hustru för att vara en trollpacka eller mig för att vara en trollkarl, hvilket inte är att narras med i Skottland, måste jag omtala för er, att er vän, Frank Stanley, som blifvit angripen af tartanfeber, allt se'n han hörde Edwards berättelser om fornskotska seder, händelsevis kom att i andra hand beskrifva denna märkvärdiga bägare för oss. Min betjent, Spontoon, hvilken, som en äkta gammal soldat, ger akt på allting och talar föga, underrättade mig efteråt, att han trodde sig ha sett den af mr Stanley omtalade pjesen hos en viss mrs Nosebag, hvilken i sitt första äktenskap varit gift med en pantlånare och under de senaste ledsamma tilldragelserna i Skottland kommit i tillfälle att smått fuska i sitt forna handtverk, hvarigenom hon kommit i besittning af den värdefullare delen af halfva arméns byte. Ni förstår väl, att bägaren genast återköptes, och det skall skänka mig ett stort nöje, om ni tillåter mig att tro, att dess värde ej blifvit förminskadt deraf, att den återstälts genom mig.»
En tår blandades i det vin, hvarmed baronen fylde bägaren, då han nu föreslog en tacksamhetsskål för öfverste Talbot och derefter en skål för de förenade husen Waverley-Honours och Bradwardines välgång.
Det återstår mig nu blott att nämna, att, liksom aldrig någon önskan yttrats med innerligare uppriktighet, så är det äfven få önskningar, som i betraktande af de menskliga tingens nödvändiga föränderlighet, på det hela lyckligare gått i fullbordan.
- ↑ Narren i Shakespeares komedi Som ni behagar.