←  Kapitel 69
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

70. Dulce domum
Kapitel 71  →


[ 523 ]

SJUTTIONDE KAPITLET.
Dulce domum.

Det intryck af fasa, hvarmed Waverley lemnade Carlisle, mildrades efter hand till svårmod, en förändring, som påskyndades af den smärtsamma, men likväl lugnande sysselsättningen att skrifva till Rosa. Ehuru han ej kunde dölja sina känslor öfver den rysliga tilldragelsen, sökte han dock framställa den för henne i en dager, som kunde väcka hennes deltagande utan att uppskaka hennes inbillning. Den målning, han för hennes skull uppdrog, vann småningom insteg i hans egen själ, så att hans påföljande bref voro glädtigare och talade om de utsigter till frid och sällhet, som lågo framför dem. Men ehuru den första rysliga känslan öfvergått till svårmod, hade Edward likväl uppnått sin hembygd, innan han kunde såsom förr med njutning se sig omkring i den omgifvande naturen.

För första gången efter sin afresa från Edinburgh började han nu känna det nöje, hvilket nästan alla erfara, som återvända till en fruktbar, folkrik och väl odlad nejd från uppträden af härjningar och ödeläggelse eller från en enslig och dyster storhet. Men huru förhöjdes ej dessa känslor, då han beträdde det område, som så länge innehafts af hans förfäder, då han igenkände de uråldriga ekarna i Waverleys djurgård, då han tänkte på, med hvilket nöje han skulle föra Rosa till alla sina favoritställen, då han såg den vördnadsvärda herrgårdsbyggningens tak höja sig öfver de omgifvande skogsdungarna och slutligen ka[ 524 ]stade sig i armarna på de vördnadsvärda slägtingar, hvilka han var skyldig så mycken kärlek och tacksamhet.

Fröjden af deras återseende stördes ej af något förebrående ord: ty hvad sir Everard och mrs Rachel än tyckt under Edwards farliga förbindelse med chevalieren, öfverensstämde denna förbindelse för väl med de grundsatser, hvari de blifvit uppfostrade, för att ådraga honom deras ogillande eller ens klander. Öfverste Talbot hade äfven med mycken skicklighet banat väg för Edwards gynnsamma mottagande, derigenom att han utbredt sig öfver hans behjertade uppförande såsom krigare och isynnerhet hans tapperhet och ädelmod vid Preston, tills baroneten och hans syster blefvo så intagna af den föreställningen, att deras brorson kämpat mot, tillfångatagit och räddat undan döden en så utmärkt officer som öfversten, att de i sin inbillning stälde Edwards bedrifter i jemnbredd med en Wiliberts, en Hildebrands, en Nigels, dessa deras ätts berörda hjeltar.

Med en hy, brynt genom långvarig vistelse i fria luften, och en hållning, som erhållit en viss värdighet genom vanan vid krigisk disciplin, hade Waverleys gestalt fått ett härdadt och kämpalikt utseende, som ej blott bekräftade öfverstens berättelse, utan öfverraskade och förtjuste alla Waverley-Honours invånare. De äflades om att få se honom, tala vid honom och uppstämma hans lof. Mr Pembroke, som i hemlighet prisade sin lärjunges mod att omfatta den sanna engelska kyrkans sak, kunde likväl ej undgå att ge honom en lindrig förebråelse, derför att han varit så vårdslös med hans manuskript, hvilken omständighet, efter hvad han påstod, hade förorsakat honom någon liten personlig olägenhet, emedan han, då baroneten häktades af myndigheterna, ansett det rådligast att taga sin tillflykt till ett gömställe, som af det bruk, hvartill det fordomdags användts, kallades »Presthålan». Dit hade, försäkrade han vår hjelte, taffeltäckaren ej vågat sig mer än en gång om dagen, så att han ofta nödgats äta alldeles kall eller, hvad som var ännu värre, endast halfvarm mat, för att ej nämna, att hans säng ibland ej blifvit bäddad på två dagar å rad. Waverleys tankar vände sig ofrivilligt till baronens af Bradwardine Patmos; denne hade ju varit rätt belåten med Janets kost och några knippor halm, utbredda i en sandstensklyfta. Han afhöll sig dock [ 525 ]från hvarje jemförelse, som endast kunnat såra hans värdige lärare.

Alla voro nu i full verksamhet med tillrustningarna för Edwards bröllop, en tilldragelse, som den gode gamle baroneten och mrs Rachel motsågo liksom en förnyelse af deras egen ungdom. Som öfverste Talbot redan nämnt, hade partiet synts dem i alla hänseenden önskvärdt, då det hade allt, som talade för det samma, utom rikedom, hvaraf de sjelfva hade mer än tillräckligt. Mr Clippurse kallades derför till Waverley-Honour under bättre auspicier än i början af vår berättelse. Men mr Clippurse kom ej ensam; ty, som han nu var temligen till åren, hade han skaffat sig en medhjelpare i sin systerson, en yngre gam — såsom vår engelske Juvenalis, hvilken berättat advokaten Grips historia, torde hafva kallat honom — och de drefvo nu rörelsen under firma Clippurse & Hookem. Dessa värda herrar fingo i uppdrag att i fråga om morgongåfva och giftorätt uppsätta giftermålskontraktet med en så lysande frikostighet, som om Edward skulle gift sig med en pärs dotter, hvilken hade sitt fädernegods fäst vid brämet af sins hermelinsmantel.

Men innan vi ingå på ett ämne, hvars vidlyftighet blifvit till ett ordspråk, måste jag erinra mina läsare om framfarten af en sten, som af en okynnig pojke rullats utför en brant, ett tidsfördrif, hvari jag sjelf varit temligen öfvad i mina pojkår. Först rör stenen sig långsamt och undviker genom krökningar äfven det obetydligaste hinder; men då den nått sin fulla fart och närmar sig slutet af sin bana, störtar den framåt, tagande en famn i hvarje språng, hoppande öfver gärdesgårdar och diken som en Yorkshirejägare och blir som våldsammast i sitt lopp, när den är närmast att öfverlemnas åt evig hvila. — Sådan, käre läsare, är äfven gången af en berättelse, sådan som den, hvilken du nu genomögnar; de tidigare händelserna äro anförda ända i de minsta detaljer, på det du må lära känna karaktärerna snarare genom berättelsen, än genom den omedelbara beskrifningens dunklare synglas: men då historien närmar sig sitt slut, hoppa vi öfver de omständigheter, hvilka, ehuru vigtiga, din inbillning redan på förhand måste hafva förestält sig, och låta dig endast [ 526 ]ana de saker, hvilka vi ej utan att missbruka ditt tålamod kunde omständligt anföra.

Sålunda, långt ifrån att vilja försöka skildra de åtgärder, som vidtogos af herrar Clippurse & Hookem eller dem af deras värde embetsbröder, hvilka hade sig uppdraget att utverka Edward Waverleys och hans tillkommande svärfaders benådning, kunna vi icke ens inlåta oss på mera lockande ämnen. De skrifvelser, till exempel, som vid detta tillfälle vexlades mellan sir Everard och baronen, ehuru i sitt slag mästerstycken af vältalighet, måste öfverlemnas åt en skonslös glömska. Ej heller kan jag utförligt omtala, huru den värda tant Rachel, ej utan en grannlaga och öm hänsyftning på de omständigheter, som förflyttat Rosas mors diamanter i Donald Bean Leans händer, skänkte henne ett juvelgarnityr, som en hertiginna skulle kunnat afundas. Dessutom torde läsaren behaga föreställa sig, att Job Houghton och hans hustru blefvo anständigt försörjda, ehuru det var omöjligt att öfvertyga dem om, att deras son icke fallit stridande vid unge herrns sida, så att Alick, hvilken, som en älskare af sanningen, gjorde många fruktlösa försök att förklara verkliga förhållandet för dem, slutligen blef tillsagd att ej yttra något vidare i detta ämne. Han höll sig likväl skadeslös genom den flödande vältalighet, hvarmed han inför den häpna betjeningen utbredde sig öfver förtviflade slagtningar, gräsliga afrättningar och blodscener.

Men ehuru dessa vigtiga saker kunna omtalas i största korthet, liksom ett tidningsreferat af en arfstvist, så gjorde likväl, oaktadt Waverley så mycket som möjligt sökte påskynda saken, rättegångens långsamhet i förening med det dröjsmål, som den tidens sätt att resa förorsakade, att det drog om mer än två månader, innan Waverley, efter att hafva rest till Skottland, ännu en gång afsteg vid lairdens af Duchran hus för att framträda till altaret med sin trolofvade brud.

Bröllopet utsattes till sjette dagen efter hans ankomst. Baronen af Bradwardine, för hvilken bröllop, barndop och begrafningar voro stora och vigtiga högtidligheter, kände sig litet stött öfver att man, inberäknadt familjen på Duchran och de närmaste grannarne, som kunde göra anspråk på att vara närvarande vid ett sådant tillfälle, ej [ 527 ]kunde få tillsammans mer än trettio personer. Då han gifte sig, anmärkte han, hade åtminstone trehundra beridna adelsmän, utom deras tjenare, samt ett eller ett par tjog högländska lairder, som aldrig suttit på hästryggen, infunnit sig vid festen.

Men hans stolthet tröstades likväl något af den betraktelsen, att det, emedan han och hans måg så nyligen stått i vapen mot styrelsen, skulle ge skälig anledning till fruktan och misstankar hos de maktegande, om de skulle hopsamla båda familjernas alla slägtingar och vänner, iklädda krigsrustning, såsom det fordom var bruket i Skottland vid dylika tillfällen. »Och utan tvifvel», tillade han med en suck, »äro många af dem, som mest skulle ha fröjdat sig vid denna glada bröllopshögtid, antingen gångna till en bättre verld eller landsflyktiga från sitt fosterland.»

Giftermålet egde rum på den utsatta dagen. Den högvördige mr Rubrick, en slägtinge till egaren af det gästfria hus, der bröllopet firades, samt huskaplan hos baronen af Bradwardine, hade nöjet att förrätta vigseln, och Frank Stanley, som för detta ändamål anländt kort efter Edwards ankomst, var brudriddare. Lady Emilia och öfverste Talbot hade äfven ärnat infinna sig; men då de skulle fara, befans hennes helsotillstånd ej medgifva en sådan resa, hvarför man i stället uppgjorde, att Edward Waverley och hans unga fru, hvilka jemte baronen genast ämnat afresa till Waverley-Honour, under ditvägen skulle tillbringa några dagar på en egendom, som öfverste Talbot blifvit frestad att för mycket godt pris köpa i Skottland, och der han ärnade uppehålla sig någon tid.