Waverley/Kap 69
| ← Kapitel 68 |
|
70. Dulce domum → |
SEXTIONIONDE KAPITLET.
— — En dödsfest nu är när,
Sorgtrumman ljuder, florshöljd båren är.
CAMPBELL.
Efter en sömnlös natt fann morgonens första gryning Waverley på esplanaden framför den gamla götiska porten till Carlisles slott; men han fick länge vandra der fram och tillbaka, innan timmen inföll, på hvilken, enligt garnisonens stadgar, portarna öppnades och vindbryggan nedfäldes. Han visade sitt inträdeskort för vakthafvande sergeanten och insläptes.
Fergus' fängelse bestod af ett mörkt, hvälfdt rum, beläget i det stora torn, som utgör mellersta delen af slottet och anses vara af mycket hög ålder; tornet är omgifvet af utanverk, hvilka tyckas hafva tillkommit under Henrik VIII:s tid eller något senare. Gnisslandet vid de grofva, gammalmodiga bommarnas och riglarnas fråndragande, då Edward insläptes, besvarades af kedjornas slammer, då den tungt fjettrade, olycklige höfdingen släpade sig öfver stengolfvet i sitt fängelse för att kasta sig i sin väns armar.
»Min bäste Edward», sade han i en fast och till och med glädtig ton, »detta är verkligen vänskapsfullt af er. Jag har med stort nöje hört er stundande sällhet omtalas. Hur må Rosa och vår gamle fantastiske vän, baronen? Bra, kan jag se af era blickar — och hur ärnar ni afgöra rangtvisten mellan de tre upprätt gående hermelinerna och björnen och stöfvelknekten?»
»Ack, bäste Fergus, hur kan ni tala om sådant i ett ögonblick som detta?»
»Nå ja, visst inryckte vi med bättre utsigter i Carlisle den 16 sistlidne november, då vi intågade sida vid sida och planterade den hvita fanan på dessa uråldriga torn. Men jag är ingen pojke, som vill sätta mig ner och gråta, derför att lyckan varit mig vidrig. Jag visste, hvilken insats jag vågade; vi spelade ett djerft spel, och böterna skola manligt erläggas. Men efter som tiden är kort, så låt mig öfvergå till de frågor, som ligga mig mest om hjertat. — Prinsen? Har han undkommit blodhundarna?»
»Ja, det har han och är i säkerhet.»
»Lofvad vare Gud derför! Berätta mig de närmare omständigheterna af hans flykt!»
Waverley omtalade denna märkvärdiga historia, för så vidt den då var känd, och Fergus hörde den med djupt deltagande. Han frågade derpå efter åtskilliga andra vänner och gjorde sig isynnerhet noga underrättad rörande sin egen clans öde. Den hade lidit mindre än de andra stammarne, hvilka varit invecklade i företaget; ty, emedan clans-männen, enligt den bland högländarne allmänt vedertagna seden, efter sin höfdings tillfångatagande till största delen skingrats eller återvändt hem, voro de ej i vapen, då uppresningen slutligen dämpades, och blefvo följaktligen behandlade med mindre stränghet. Detta hörde Fergus med stor tillfredsställelse.
»Ni är rik, Waverley», sade han, »och ni är ädelmodig. Då ni får höra, att dessa stackars högländare af Mac-Ivors clan hårdt behandlas på sina usla besittningar af någon sträng uppsyningsman, så kom ihog, att ni burit deras tartan och är en adopterad son af deras stam! Baronen, som är vår granne och känner våra seder, skall underrätta er om tiden och sättet att bli deras beskyddare. Vill ni lofva den siste Vich Tan Vohr detta?»
Som man väl kan förstå, gaf Edward det önskade löftet, hvilket han sedermera inlöste så frikostigt, att hans minne ännu under namn af ’Ivors söners vän’ lefver i dessa dalar.
»Gifve Gud», fortfor höfdingen, »att jag kunde testamentera till er mina rättigheter till denna okonstlade och tappra stams kärlek och lydnad — eller att jag åtminstone, såsom jag försökt göra, kunde öfvertala den stackars Evan att mottaga sin benådning på de vilkor, de erbjudit, så att han kunde bli för er, hvad han varit för mig, den bäste — den tappraste — den tillgifnaste —»
De tårar, som hans eget öde ej kunde afpressa honom, föllo ymnigt vid tanken på hans fosterbroders.
»Men», sade han, i det han aftorkade dem, »detta kan ej ske. Ni kan ej bli Vich Ian Vohr för dem, och dessa tre magiska ord», sade han med ett svagt småleende, »äro den besvärjelseformel, som beherskar deras känslor och deras deltagande, och stackars Evan måste åtfölja sin fosterbroder i döden, såsom han gjort det genom hela lifvet.»
»Och jag vet förvisst», sade Maccombich, som reste sig från golfvet, der han, för att ej störa deras samtal, legat så stilla, att Edward ej i följd af den i rummet herskande skymningen varseblifvit hans närvaro — »jag vet förvisst, att Evan hvarken önskar eller förtjenar ett bättre slut än att dö med sin höfding.»
»Och nu», sade Fergus, »medan vi tala om clanskap — hvad tänker ni om Bodach Glas förutsägelse?» Innan Edward hann svara, fortfor han: »jag såg honom igen nu i natt — han stod i den månskensstrimma, som ifrån det der höga, trånga fönstret föll på min bädd. Hvarför skulle jag frukta honom, tänkte jag — innan i morgon så här dags är jag lika okroppslig som han. ’Trolösa ande’, sade jag, ’är du kommen för att sluta din jordiska vandring och njuta af din triumf vid din fiendes sista ättlings fall?’ — Spöket tycktes nicka och småle, då det försvann ur min åsyn. Hvad tror ni derom? — Jag gjorde min biktfar samma fråga, och han, som är en from och förståndig man, erkände, att kyrkan ej förnekar möjligheten af sådana uppenbarelser, men bad mig ej fästa mina tankar dervid, emedan inbillningen ofta spelar oss besynnerliga spratt. Hvad tror ni härom?»
»Ungefär det samma som er biktfar», sade Waverley, som i ett sådant ögonblick gerna ville undvika en tvist om ett dylikt ämne. Ett slag på dörren tillkännagaf nu denne fromme mans ankomst, och Edward aflägsnade sig, medan presten meddelade de båda fångarne religionens sista tröst enligt den romerska kyrkans föreskrifter.
Efter ungefär en timme blef Waverley åter insläpt, och strax derpå inkommo en afdelning soldater jemte en smed, hvilken sistnämnde afslog fjettrarna från fångarnes ben.
»Ni ser den kompliment, de gifva vår högländska styrka och tapperhet — vi ha legat här fastkedjade som vilda djur, tills våra ben blifvit alldeles förlamade, och då de befria oss, skicka de sex soldater med laddade gevär för att hindra oss från att taga slottet med storm.»
Edward erfor sedermera, att dessa stränga försigtighetsmått blifvit vidtagna till följd af ett förtvifladt försök af fångarne att rymma, hvari de så när hade lyckats.
Kort efteråt hördes trumman kalla garnisonen till vapen. »Detta är den sista appell, som jag skall höra och åtlyda», sade Fergus. »Och nu, bäste Edward, låt oss, innan vi skiljas, tala om Flora — ett ämne, som väcker de ömmaste känslor. hvilka ännu röra sig inom mig.»
»Vi skiljas ej här!» sade Waverley.»
»Jo, det göra vi; ni får ej gå längre. Ej derför att jag fruktar, hvad som skall följa för mig sjelf», sade han stolt. »Naturen har sina marter, liksom konsten; och huru lycklig skulle vi ej skatta den menniska, som inom en kort halftimme undslipper en dödlig och smärtsam sjukdoms qval? Och de må draga ut med denna sak, huru de vilja, kan den ej räcka längre. Men hvad som en döende kan uthärda med ståndaktighet, det kan döda en lefvande vän att se uppå. — Denna lag för högförräderi», fortfor han med förvånande fasthet och lugn, »är en af de välsignelser, hvarmed ert fria land begåfvat vårt stackars gamla Skottland — efter hvad jag hört, är det sistnämndas egen lagstiftning mycket mildare. Men jag gissar, att en dag, förr eller senare — då det ej längre finnes några högländare att lyckliggöra med denna lags milda skonsamhet — engelsmännen skola utplåna den ur sina häfder, såsom den der ställer dem i bredd med en nation af kannibaler. Och det gyckelspelet sen att utsätta det liflösa hufvudet — de ha säkert inte en gång nog qvickhet att pryda mitt med en grefvekrona af papp; det kunde varit någon satir deri, Edward. Jag hoppas, att de åtminstone vilja uppsätta det på den skotska porten, på det jag äfven efter döden måtte få skåda mitt eget hemlands blåa berg, hvilka jag älskar så högt. Baronen skulle ha tillagt:
’Moritur, et moriens dulces reminiscitur Argos’.»
En liflig rörelse och ljudet af hjul och hästhofvar hördes nu på borggården. »Efter som jag sagt er, hvarför ni ej får följa mig, och emedan dessa ljud varna mig, att min tid förflyger snabt, så säg mig, huru ni fann den stackars Flora?»
Med en af den djupaste sinnesrörelse afbruten röst underrättade Waverley honom i korthet om hennes sinnesstämning.
»Stackars Flora!» svarade höfdingen; »hon skulle kunnat bära sin egen förestående död, men inte min. Ni, Waverley, skall snart såsom make erfara sällheten af en ömsesidig kärlek — och länge, länge må Rosa och ni njuta den — men ni kan aldrig fatta den rena känsla, som förenar tvenne fader- och moderlösa, såsom Flora och mig, hvilka blifvit lemnade liksom ensamma i verlden och alltsedan deras spädaste barndom varit allt för hvarandra. Men hennes stränga pligtkänsla och öfvervägande konungatrohet skola gifva styrka åt hennes själ, sedan den första och bittraste smärtan af denna skilsmessa gått öfver. Hon skall då tänka på Fergus, såsom på de hjeltar af vår stam, hvilkas bragder hon så gerna egnat sin hyllning.»
»Vill ni då ej träffa henne? Hon tycktes vänta det.»
»Ett nödvändigt bedrägeri skall bespara henne det sista rysliga afskedet. Jag skulle ej kunna skiljas från henne utan tårar och jag kan ej lida, att dessa menniskor skola tro sig ega makt att afpressa mig dem. Man har ingifvit henne den öfvertygelsen, att hon skall få råka mig vid en senare timme, och detta bref, hvilket min biktfar skall framlemna, underrättar henne om, att allt är förbi.»
En officer inträdde nu och tillkännagaf, att öfversheriffen med sitt följe väntade utanför slottsporten för att utfordra Fergus Mac-Ivors och Evan Maccombichs personer. — »Jag kommer», sade Fergus, hvarpå han, stödd vid Edwards arm och åtföljd af Evan Dhu och presten, långsamt gick utför torntrapporna, under det att soldaterna slutade tåget. Borggården var besatt af en sqvadron kavalleri och en bataljon fotfolk, uppstälda i öppen fyrkant. Inom deras led stod det åkdon, hvarpå fångarne skulle föras till den en mil utanför Carlisle belägna afrättsplatsen. Åkdonet var svartmåladt och drogs af en hvit häst. I ena ändan af vagnen satt, med bilan i sin hand, bödeln, en karl af gräsligt utseende, såsom det anstod hans yrke; vid andra ändan, närmast hästen, var ett säte för de båda fångarne. Genom det djupa och mörka götiska porthvalfvet, som ledde till vindbryggan, syntes öfversheriffen med sina följeslagare till häst, emedan den etikett, som rådde mellan de civila och militära myndigheterna, ej tillät honom att komma närmare. »Detta är rätt bra anordnadt för att vara en slutscen», sade Fergus, i det han med ett föraktligt småleende blickade omkring sig på skräckanstalterna. Evan Dhu utropade temligen ifrigt, då han varseblef dragonerna: »detta är just samma karlar, som galopperade sin väg vid Gladsmuir, innan vi hunno döda ett dussin af dem. De se likväl tappra nog ut nu.» Presten bad honom vara tyst.
Åkdonet nalkades nu, och i det han vände sig om, omfamnade Fergus Waverley, kysste honom på båda kinderna och steg hastigt upp på sin plats. Evan satte sig vid hans sida. Presten skulle följa efter i en vagn, som tillhörde hans ’patronus’, den katolske adelsmannen, i hvars hus Flora vistades. I det samma Fergus hviftade med handen åt Edward, tillslötos leden omkring bödelskärran, och dödståget satte sig i rörelse. Ett ögonblicks uppehåll skedde vid porten, medan kommendanten och öfversheriffen genomgingo det vid brottslingarnes utlemnande till de civila myndigheterna öfliga ceremonielet. Sedan detta var gjordt, utropade öfversheriffen: »Gud bevare konung Georg!» hvarpå Fergus reste sig upp från sin plats och i en fast och stadig ton yttrade: »Gud bevare konung Jakob!» Dessa voro de sista ord, Waverley hörde honom yttra.
Processionen satte sig åter i rörelse, och vagnen försvann utanför porthvalfvet, der den stannat ett ögonblick. Dödsmarschen hördes derefter och blandade sina sorgliga ljud med den dofva klockringningen från den närbelägna domkyrkan. Den krigiska musikens toner bortdogo, allt efter som tåget rörde sig framåt, och snart hördes endast den dystra klangen af klockorna.
Den siste af soldaterna hade nu försvunnit ur porthvalfvet, hvarigenom de under några minuter ledvis uttågat, och borggården var nu fullkomligt tom; men Waverley stod ännu qvar, liksom förstenad, med ögonen oafvändt fästa på det mörka hvalf, der han sett den sista skymten af sin vän. Slutligen frågade en utaf kommendantens tjenstflickor, som greps af medlidande, då hon såg den qvalfulla smärta, som var målad på hans ansigte, om han inte ville stiga in i hennes husbondes hus och hvila sig. Hon nödgades två gånger upprepa frågan, innan han förstod henne; men slutligen återkallade den honom till sig sjelf. Med en häftig åtbörd afslog han tillbudet, tryckte hatten ned i ansigtet och lemnade slottet, i det han, så fort han förmådde, gick genom de folktomma gatorna, till dess han återkom till värdshuset, der han reglade dörren till sitt rum och kastade sig på sin säng.
Efter ungefär halfannan timme, som tycktes honom en hel menniskoålder at outhärdlig ångest, förkunnade ljudet af trummorna och piporna, som utförde en glädtig marsch, samt den på de nyss öfvergifna gatorna strömmande folkhopens förvirrade sorl, att allt var förbi, samt att pöbeln och militärstyrkan nu återvände från det rysliga uppträdet. Jag vill ej försöka att skildra hans känslor.
På aftonen fick han ett besök af presten, som nämnde, att han kommit på hans aflidne väns anhållan för att försäkra honom, att Fergus Mac-Ivor dött, som han lefvat, och ihogkommit hans vänskap till det yttersta. Han tillade, att han äfven sett Flora, hvars sinnesstämning nu tycktes vara lugnare, sedan allt var öfver. Presten ärnade påföljande dagen tillsammans med henne och syster Theresa lemna Carlisle för att begifva sig till närmaste hamn, hvarifrån de kunde få sjölägenhet till Frankrike. Waverley nödgade den fromme mannen att mottaga en ring af temligen högt värde och en summa penningar för att användas — hvilket han trodde skulle göra Flora ett nöje — till firande af hans väns minne enligt katolska kyrkans ritual. »Fungarque inani munere», upprepade han, då presten aflägsnade sig. »Men hvarför kan man ej räkna dessa åminnelsehögtider till de ärebevisningar, med hvilka kärleken och tillgifvenheten hos alla religionssekter fira den aflidnes minne?»
Påföljande morgon innan dagningen tog han afsked af Carlisle, med ett löfte till sig sjelf att aldrig mer inträda inom dess murar. Han vågade knapt blicka upp på de götiska tinnarna af den befästa port, hvarigenom han färdades; ty staden är omgifven af en gammal mur. »De äro inte der», sade Alick Polwarth, som gissade orsaken, hvarför Waverley kastade så tveksamma blickar omkring sig; med den lägre klassens lystenhet efter det rysliga hade Alick reda på hvarenda biomständighet af afrättningen. »Hufvudena sitta öfver den så kallade skotska porten. Det var stor synd med Evan Dhu, som var en välmenande och godhjertad karl för att vara en högländare; och lairden af Glennaquoich var nog också rätt hygglig, då han inte var vid sitt hetsiga lynne.»