Waverley/Kap 68
| ← Kapitel 67 |
|
Kapitel 69 → |
SEXTIOÅTTONDE KAPITLET.
I morgon? Ack, det är för snart! — Förskoning!
Shakespeare.
Åtföljd af sin forne tjenare, Alick Polwarth, som i Edinburgh åter inträdt i hans tjenst, anlände Edward till Carlisle, medan den öfver hans olyckliga stridskamrater nedsatta domstolen ännu höll sina sammankomster. Han hade skyndat, allt hvad han förmådde, ej, tyvärr! med den ringaste skymt af hopp att kunna rädda Fergus, men för att se honom för sista gången. Jag borde hafva nämnt, att han på det frikostigaste anskaffat penningar till bestridande af utgifterna för fångarnes försvar, så snart han fått höra, att dagen för deras ransakning var bestämd. Två utmärkta advokater voro derför antagna som rättegångsbiträden; men det var ungefär på samma sätt, som då de förnämsta läkare vanligen kallas till någon förnäm mans dödsbädd — doktorerna för att draga fördel af något oberäkneligt naturens bemödande — juristerna för att begagna sig af något möjligtvis förekommande fel i rättegången. Edward trängde sig in i domsalen, hvilken var alldeles öfverfyld med åhörare; men deraf att han kom norr ifrån, samt till följd af den häftiga sinnesrörelse, han visade, förmodade man, att han var en slägting till de anklagade, hvarför folket gjorde väg för honom. Detta var domstolens tredje sammankomst, och två personer stodo vid skranket. Utslaget skyldig hade redan blifvit afkunnadt. Under det ögonblicks tystnad, som nu följde, kastade Edward en blick på de anklagade. Man kunde ej misstaga sig på Fergus Mac-Ivors höga gestalt och ädla anletsdrag, ehuru hans drägt var smutsig och hans hy gulblek i följd af en långvarig och sträng fångenskap. Vid hans sida stod Evan Maccombich. Edward kände sitt hufvud svindla, då han såg på dem; men han återkallades till sig sjelf, då domaren uttalade de högtidliga orden: »Fergus Mac-Ivor af Glennaquoich, eljest kallad Vich Ian Vohr, och Evan Mac-Ivor, eljest kallad Evan-Dhu, äfven Evan Maccombich eller Evan Dhu Maccombich — ni äro hvar för sig och båda tillsammans skyldige till högförräderi. Hvad ha ni att anföra till ert försvar, för att domstolen ej öfver er skall fälla den domen att dö enligt lagen?»
Då rättens ordförande påsatte sig den olycksbådande mössan[1], satte Fergus äfven sin egen mössa på hufvudet, i det han med en sträng blick betraktade domaren och i en fast ton svarade: »jag kan ej låta denna talrika församling förmoda, att jag ej har något svar att afgifva på ett sådant vädjande; men ni skulle ej tåla att höra, hvad jag har att säga; ty mitt försvar skulle bryta stafven öfver er. Fortfar derför i Guds namn att göra, hvad som är er tillstadt. I går och i förrgår har ni dömt, att ädelt och rättskaffens blod skall utgjutas som vatten. Skona ej mitt. — Om äfven alla mina förfäders blod flöte i mina ådror, skulle jag ha vedervågat det för denna sak.» Han återtog sin plats och vägrade att vidare stå upp.
Evan Maccombich såg ifrigt på honom, reste sig och tycktes önska att tala; men förvirringen i domsalen och det bryderi, han erfor af att tänka på ett annat språk än det, hvarpå han skulle uttrycka sig, återhöll hans tunga. Ett sorl af medlidande uppstod bland åskådarne vid den föreställningen, att den stackars karlen ämnade anföra sin förmans befallning såsom en ursäkt för sitt brott. Domaren bjöd tystnad och uppmanade Evan att tala.
Jag ärnade bara säga, mylord», sade Evan, i hvad han ämnade skulle vara en inställsam ton, »att om ers höga nåd och den hedervärda domstolen ville låta Vich Ian Vohr gå fri den här gången, mot vilkor att han far tillbaka till Frankrike och ej mera oroar konung Georgs regering, så äro sex de bästa af hans clan färdiga att låta afrätta sig i hans ställe. Om ni vill låta mig gå upp till Glennaquoich, skall jag sjelf hemta dem till er för att halshuggas eller hängas, och ni kan begynna med mig som förste mannen.»
Oaktadt tillfällets högtidlighet hördes vid detta utomordentliga förslag ett qväfdt skratt i domsalen. Domaren hejdade denna oskicklighet, och sedan sorlet tystnat, sade Evan, i det han strängt blickade omkring sig: »om de sachsiska herrarne skratta, derför att en ringa man, som jag, anser mitt lif eller sex sådana som mitt uppväga Vich Ian Vohrs, så kunna de nog ha rätt; men om de skratta derför, att de tro, att jag ej skall hålla mitt ord och komma tillbaka för att friköpa honom, så kan jag säga dem, att de hvarken känna en högländares hjerta eller en gentlemans heder.»
Ingen bland åhörarne visade någon vidare benägenhet att skratta, och en dödstystnad följde.
Domaren afkunnade derefter domen för högförräderi öfver båda fångarne och utsatte dödsstraffets verkställande till följande dagen. »Hvad er, Fergus Mac-Ivor, beträffar», fortfor domaren, »kan jag ej ge er något hopp om nåd. Ni måste tills i morgon bereda er på era sista lidanden här nere och på er stora inställelsedag i en annan verld.»
»Jag begär ingenting annat, mylord», svarade Fergus i samma fasta och manliga ton.
Evans allvarliga ögon, som hittills varit riktade på hans höfding, fuktades nu af en tår. »Hvad er angår, stackars okunnige man», fortfor domaren, »som enligt de begrepp, hvari ni blifvit uppfostrad, i dag gifvit oss ett slående exempel på, huru den trohet, som endast tillkommer konungen och staten, genom era missförstådda stamförvandtsidéer öfverflyttas på någon ärelysten personlighet, som slutar med att göra er till ett redskap för sina brott — hvad er angår, säger jag, känner jag så mycket medlidande för er, att jag, om ni kan förmå er till att begära nåd, skall försöka utverka den åt er. Eljest —»
»Gif mig ingen nåd», sade Evan. »Efter ni vill utgjuta Vich Ian Vohrs blod, så är den enda ynnest, jag skulle vilja mottaga af er, att ni befalde dem att lösa mina händer, att ni gåfve mig min claymore och blott ett ögonblick blefve sittande, der ni sitter.»
»För bort fångarne», sade domaren; »hans blod komme öfver hans eget hufvud!»
Nästan tillintetgjord af sina känslor, fann Edward sig af folkmassan vara utförd på gatan, innan han visste till sig. Hans enda önskan för ögonblicket var att ännu en gång få se och tala med Fergus. Han förfrågade sig på slottet, der hans olycklige vän hölls förvarad, men han vägrades inträde. »Öfversheriffen», sade en underofficer, »har anhållit hos guvernören, att ingen skall få tillträde till fången, utom hans biktfar och hans syster.»
»Och hvar fins miss Mac-Ivor?» De gåfvo honom den begärda upplysningen. Hon vistades hos en aktningsvärd katolsk familj nära Carlisle.
Afvisad från slottsporten och ej vågande att i sitt eget föga omtyckta namn vända sig till öfversheriffen eller domarne, tog han sin tillflykt till advokaten, som försvarat Fergus. Denne herre sade honom, att man ansåg den allmänna opinionen i fara att bli vilseledd genom en berättelse om dessa personers sista stunder, sådan den skulle afgifvits af pretendentens anhängare, hvarför man fattat beslut att neka tillträde å alla andra än dem, som genom nära slägtskap kunde göra anspråk derpå. Han lofvade likväl, att för arftagarens af Waverley-Honour skull skaffa honom ett inträdeskort till fången till påföljande morgon, innan bojorna afslogos före afrättningen.
»År det om Fergus Mac-Ivor de tala sålunda», tänkte Waverley, »eller drömmer jag? Om Fergus, den dristige, den ridderlige, den glade? Den mäktige höfdingen öfver en hängifven stam? Är det han, hvilken jag sett anföra jagten och vara den förste i striden — den tappre, den rastlöse, den unge, de ädla damernas älskling och sångens föremål — är det han, som är slagen i jern lik en missdådare; som på en bödelskärra skall utsläpas till den allmänna afrättsplatsen, att der dö en långsam och grym död samt stympas af den föraktligaste uslings hand? Olyckligt var i sanning det spöke, som bådade ett sådant öde åt den tappre höfdingen af Glennaquoich!»
Med sväfvande röst bad han derpå advokaten att söka förbereda Fergus på hans tillärnade besök, i fall han skulle få tillstånd att göra det. Han återvände derpå till värdshuset, der han till Flora Mac-Ivor skref en knapt läslig biljett, hvari han tillkännagaf sin afsigt att samma afton besöka henne. Budet återkom med ett bref, skrifvet med Floras vackra italienska handstil, som knapt syntes darrande, äfven under denna börda af jemmer. »Flora Mac-Ivor», stod det i brefvet, »kan ej, äfven under sitt närvarande outsägliga elände, neka att se sin broders bäste vän.»
När Edvard anlände till miss Mac-Ivors närvarande vistelseort, blef han genast införd i ett stort, med mörka tapeter försedt rum, der Flora satt vid ett förgallradt fönster och sydde på något, som tycktes vara en hvit flanellsklädning. På litet afstånd satt ett äldre fruntimmer, synbarligen en utländska och tillhörande någon nunneorden. Hon läste i en katolsk andaktsbok; men så snart Waverley inträdde, lade hon den på bordet och lemnade rummet. Flora uppsteg för att mottaga honom och räckte honom sin hand, men ingendera tilltrodde sig att försöka att tala. Hennes vackra hy var helt och hållen försvunnen: hon hade blifvit betydligt afmagrad, och hennes marmorhvita ansigte och händer bildade en skarp kontrast mot hennes korpsvarta hår. Men oaktadt dessa kännetecken till sorg, fans det ingenting vårdslöst eller oordentligt i hennes drägt — till och med hennes hår, ehuru utan hvarje prydnad, var ordnadt med hennes vanliga sorgfällighet. Hennes första ord voro: »har ni sett honom?»
»Ty värr, nej», svarade Waverley; »man har vägrat mig tillträde.»
»Det öfverensstämmer med det öfriga», sade hon; »men vi måste underkasta oss. Tror ni, att ni får tillåtelse att besöka honom?»
»Kanske — kanske i morgon», sade Waverley, i det han frammumlade det sista ordet så svagt, att det nästan var ohörbart.
»Ja, då eller aldrig», sade Flora, »till dess» — tillade hon, i det hon blickade uppåt, »den tiden kommer, då vi alla, som jag tror, skola råkas. Men jag hoppas, att ni får se honom, medan jorden ännu bär honom. Han älskade er alltid i sitt hjerta, ehuru — men det är fåfängt att tala om det förflutna.»
»Ja, fåfängt, i sanning!» upprepade Waverley.
»Eller ens om det tillkommande, min bäste vän, för så vidt jordiska angelägenheter beträffar; ty huru ofta har jag ej förestält mig möjligheten af denna rysliga utgång och ålagt mig att öfvertänka, huru jag skulle bära min andel deraf; och likväl, huru vida öfverträffas ej alla mina föreställningar af denna stundens outsägliga bitterhet!»
»Bästa Flora, om er själsstyrka —»
»Ja, deri ligger det», svarade hon något förvirradt; »det fins, mr Waverley, det fins en beställsam afgrundsande i mitt hjerta, som hviskar — men det vore galenskap att lyssna till honom — att den själsstyrka, hvaröfver Flora högmodades, mördat hennes broder!»
»Store Gud! Hur kan ni yttra en så upprörande tanke?»
»Ja, är den inte det? Men likväl jagar den mig liksom ett spöke — jag vet, att det är bedrägligt och saknar verklighet, men ändå sväfvar det för mig, trugar sina fasor på min själ och hviskar, att min broder, lika flyktig som häftig, skulle delat sin verksamhet mellan hundra föremål. Det var jag, som lärde honom att rikta den på ett enda och att sätta allt på detta rysliga, förtviflade tärningskast. O! om jag kunde påminna mig. att jag blott en enda gång sagt till honom: ’den, som tager till svärd, han skall förgås med svärd’; att jag blott en gång sagt: ’blif hemma; spar dig, ditt lif och dina vasaller till företag, som ligga inom menniskoförmåga.’ Men, ack, mr Waverley, jag uppeggade hans eldiga lynne, och åtminstone halfva skulden till hans olycka hvilar på hans syster!»
Edward sökte genom alla förnuftsskäl, som i hast kommo för honom, bekämpa denna gräsliga föreställning och erinrade henne om de grundsatser, i hvilka de båda blifvit uppfostrade och enligt hvilka de ansett sig förbundna att handla.
»Tro ej, att jag glömt dem», utropade hon, i det hon blickade upp med nervös häftighet; »jag ångrar ej hans företag, såsom att det skulle vara orätt! Åh nej! i det fallet är jag trygg; men det var ju omöjligt, att det kunde sluta annorlunda, än det gjorde.»
»Likväl syntes det ej alltid så förtvifladt och vågsamt, som det verkligen var; och det skulle valts af Fergus' djerfva ande, antingen ni gillat det eller ej. Era råd tjenade endast till att gifva enhet och öfverensstämmelse åt hans handlingssätt; att förädla, ej att påskynda hans beslut.» Flora upphörde snart att lyssna till Edward och var åter ifrigt sysselsatt med sin söm.
»Kommer ni ihog», sade hon, i det hon såg upp med ett hemskt leende, »att ni en gång fann mig sysselsatt med bröllopsskänker åt Fergus; nu håller jag på med hans brudgumsdrägt. Våra vänner här», sade hon med qväfd sinnesrörelse, »ärna i sitt kapell gifva vigd jord åt den siste Vich Ian Vohrs blodiga qvarlefvor. Men de få ej alla hvila tillsammans; nej — hans hufvud! — Jag skall ej ens få den sista usla trösten att kyssa min dyre, älskade Fergus' kalla läppar!»
Den olyckliga Flora uppgaf nu ett par konvulsiviska suckar och afsvimmade, hvarvid det andra fruntimret, som väntat i det yttre rummet, hastigt inträdde och bad Edward lemna rummet, men ej huset.
Då han efter nära en half timmes förlopp åter inkallades, fann han, att miss Mac-Ivor genom en stark ansträngning temligen återvunnit sin fattning, hvarför han vågade framställa miss Bradwardines yrkande att få blifva ansedd som hennes adopterade syster och berättigad att bistå Flora vid hennes planer för framtiden.
»Jag har haft ett bref af samma innehåll från min kära Rosa», svarade hon. »Sorgen är sjelfvisk, eljest skulle jag skrifvit för att säga, att jag äfven under min förtviflan kände en skymt af nöje, då jag erfor hennes lyckliga utsigter och hörde, att den gode gamle baronen undsluppit det allmänna förderfvet. Gif detta åt min älskade Rosa; det är hennes stackars Floras enda prydnad af värde och var en furstinnas gåfva.» Hon lade härvid uti hans hand ett fodral, som innehöll det diamanthalsband, hvarmed hon brukade pryda sitt hår. »För mig är det hädanefter gagnlöst. Mina vänners godhet har förskaffat mig en tillflykt i de skotska Benediktinernunnornas kloster i Paris. I morgon — om jag annars kan öfverlefva morgondagen — afreser jag i denna vördnadsvärda systers sällskap. Och nu, mr Waverley, farväl! Må ni bli så lycklig med Rosa, som ert välvilliga sinnelag förtjenar, och tänk någon gång på de vänner, ni förlorat! Försök ej att återse mig; det skulle vara missförstådd godhet.»
Hon räckte honom sin hand, hvilken Edward fuktade med sina tårar, hvarpå han med vacklande steg lemnade rummet och återvände till Carlisle. På värdshuset fann han ett bref från advokaten med underrättelse, att han påföljande morgon skulle få tillträde till Fergus, så fort slottsportarna öppnades, och att han tilläts att qvarblifva hos honom, till dess sheriffens ankomst gåfve signal till den sorgliga affärden.
- ↑ Då i de engelska domstolarne dödsdomen uttalas öfver den anklagade, påtager domaren en svart mössa.