Äktenskapets Komedi (1898)/3
| ← II. |
|
IV. → |
III.
Kamrer Gösta Wickner gick samma afton
"hem i ett tillstånd, som närmade sig
öfverretning. Detta tillstånd var för honom något
ganska ovanligt, och han måste erkänna, att
han icke var nöjd med sig själf.
Han drog pälskragen upp öfver öronen, emedan det var kallt och det börjat flyga snö i luften. Kamrern svor för sig själf öfver, att han icke hade telefonerat efter en släde. Sturegatan var full af slädar, men de voro naturligtvis fulla af folk. Naturligtvis, det var ju juldags natt! Kamrern var i allt annat än julstämning.
Han gick med långa steg gatan fram, kände då och då igen en bekant, men undvek att hälsa för att ej behöfva stanna och önska god jul eller god fortsättning. Ty för sådant var han sannerligen inte i lynne.
Kommen till ett hus på Arsenalsgatan, framtog han sin aluminiumsnyckel och öppnade dörren. Den small upp af blåsten och slog hårdt mot stenväggen. Kamrern svor för andra gången högt af förargelse och stängde dörren efter sig med en onödig smäll. Väl inkommen på sitt rum tände han lampan och slog sig ned i en stol för att lugna sig genom att fortsätta läsningen af Heine.
Men Gösta Wickner var denna natt ur stånd att sentera den Heineska kvickheten. Han lät boken sjunka och föll i tankar. Och det första han upptäckte var, att han icke kände sig alldeles lugn för Bob.
Bob hade visserligen hvarken sagt eller företagit sig något egentligen komprometterande. Men han hade icke varit sig själf på hela aftonen, och hans vänlighet hade varit besvärande. Gösta Wickner ångrade, att han hade begått en dumhet, och han frågade sig, om han inte blifvit nog gammal att afhålla sig från sådana.
Gösta Wickner log öfver sig själf, och hans ansiktsuttryck blef därvid på en gång vaket och hånfullt. Att låta sig rycka med af en tillfällig stämning var en af hans svagheter, och han hade ofta fått sota för dylikt — förr i världen. Numera hade han blifvit säkrare på sig själf. Men gjordt var gjordt. Och hvad det nu gällde var att öfverväga, om förlöpningen kunde ha några följder.
Kamrern blef ense med sig själf, att ännu ingen fara förelåg, men att det var bäst att under alla förhållanden hålla ögonen öppna.
Det, som förargade honom allra mest, var, att han under allt detta var i en vek sinnesstämning. Visserligen var han icke någon gammal ungkarl. Men så synnerligen ung var han icke häller. Trettioåtta år! Nå ja, inte är det någon ålder ur synpunkten af en gammal mor, som har oförsörjda döttrar. Men ur döttrarnas synpunkt torde kanhända något yngre vara att föredraga. Själf trodde han sig för länge sedan hafva kommit på det klara med sig själf. Han hade märkt, att han blef trött af att gå i trappor. Middagsluren försakade han med en motvilja, som han ej längre gjorde sig besvär med att dölja. Och det var bara en månad sedan han upptäckt, att frackkostymen fick läggas ut öfver magen.
Åter och åter igen kom han tillbaka till samma fråga: Hur var det tänkbart, att han låtit förleda sig att tala om denna gamla dumma historia? Kunde det vara möjligt, att det skett endast därför att fru Anna sett så ung och fraiche ut med det hvita tyllet om halsen, och att hon klappat honom på kindbenet, när han kysste henne på hand? Var det egentligen någon anledning … Den fördömda romantiken, tänkte Gösta Wickner.
Hade icke just — hvad skulle han kalla det — den lilla missräkning, han en gång lidit, när fru Anna gick och förlofvade sig med Bob, varit en af de erfarenheter, hvilka allra mest bidragit att hos honom skapa den något kyliga lefnadsfilosofi, i hvilkens hägn han under många år lefvat förträffligt?
Hade denna kärlek först och främst någonsin varit så djup?
Gösta Wickner måste erkänna för sig själf, att så icke var fallet.
Hvad var då egentligen det hela?
Han hade fäst sig vid flickan. Så mycket var verkligen sant. Han kom i samma kretsar som hon, de blefvo goda vänner, och han hade verkligen gått och tänkt, att om någon skulle kunna förmå honom att byta ut ungkarlslifvet mot — hm! — det där andra, så skulle det vara hon. Hon var ljus och vacker och frisk. Och så såg hon så ren ut. Gösta Wickner kunde icke finna något uttryck, som han fann mera passande.
Men när så den andre kom, och han kände sig distanserad — hade det då verkligen kostat honom så särdeles mycket att resignera? Gösta Wickner letade i sitt minne, och han fann en vacker vårafton, då han i mörka tankar drifvit omkring i Hagaparken och funnit lifvet värdelöst. Men hur länge han letade, kunde han ej dölja för sig själf, att denna afton egentligen var den enda. I början kunde det nog hända, att han ofrivilligt ryckte till, när han såg de nyförlofvades strålande ansikten. Men han hade vänjt sig vid det, som man vänjer sig vid allting, och han hade slutat med att finna deras ömsesidiga förtjusning i hvarandra sympatisk. Så hade han resonnerat en smula ironiskt öfver, att en hustru, hvilken endast syntes skapad för huslig sällhet, egentligen icke var någon hustru för honom. Till sist hade han slutat med att blifva vän åt dem båda, och deras hem hade på visst sätt blifvit honom oumbärligt.
Hur ofta hade han icke sedan sagt sig själf, att han egentligen varit den lyckligaste af de båda rivalerna! Utan några som hälst hänsyn eller band hade han varit i stånd att fullfölja den karrier, hvilkens mål han aldrig släppt ur sikte. Det vällde maktdrömmar genom Gösta Wickners hjärna, och för sådana är visserligen icke äktenskapet ett hinder, men väl kärleken. Det var romantiken inom honom, som narrat honom att ett ögonblick sträcka sin åtrå efter ett hem, sådant som Bobs. Men hur det var, hade han fått detta ändå. Alldeles gratis hade han fått ett hem, där han kunde komma och gå, när han ville, och där hans minsta motgång eller glädje städse rönte medkänsla och blef uppmärksammad. Han behöfde icke bekymra sig om detta hem. Det fanns där alltid. Det var hans, utan att han hvarken uppehöll det eller hade några bekymmer för att hålla det vid makt. Han tyckte om både herrn i huset och frun. Han trifdes bättre med dem än med några andra han kände.
Hvad var det nu, som egentligen hade blifvit förändradt?
Gösta Wickner var en man, som vant sig att vara uppriktig mot sig själf. Han var det också nu. Och han sade sig själf fritt och öppet, att om han nu kunde få byta, intaga sin väns plats och lämna det understundom måhända en smula innehållslösa ungkarlslifvet, så ville han icke. Han var i detta fall alldeles säker på sin sak. Han ville icke ådraga sig några skyldigheter, som skulle störa hans lif i dess lugna, regelmessiga och ganska underhållande gång. Han ville det icke.
Gösta Wickner såg detta så klart som i en bok, och ännu mera oförklarligt blef det honom, hvad som framkallat hans omotiverade öppenhjärtighet.
Men ju mera han resonnerade, desto mera började han känna någonting af oro i själen. Det fanns något i detta kalla, egoistiska resonnemang, som icke tillfredsställde honom. Det fanns måhända i hans hela lif något, hvilket icke var, som det borde vara.
»Seså», sade Gösta Wickner för sig själf. »Börjar jag nu också att resonnera öfver lifvet?»
I det han plötsligt reste sig upp, blef hans ansikte klart och lugnt, som när en man fattat sitt beslut.
»Kommer det någon sentimentalitet med i spelet», tänkte han, »så får jag under en eller annan förevändning bryta med dem båda.»
Därpå återtog han Heine och läste med mycket nöje den berömda kärleksepisoden i Harzresan.