←  Under mellantiden
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Brobyggerskan
»Armfelten»  →


[ 86 ]

BROBYGGERSKAN

Som sonen förutsett, blev det för hans mor, naturvän som hon var, en verklig glädje att ordna med parkanläggningen. I allt gåvo de henne fria händer och följde med stort intresse hennes verksamhet.

Då hon sedan gammalt kände ställets möjligheter och vackraste punkter, dröjde det heller inte länge förrän mellan björkar, aspar och hasselbuskar, som prydde den terrassformigt sluttande marken söder om boningshuset, mark röjdes och vägar anlades. Grottor sprängdes eller utgrävdes och doldes sedan bakom nedfallande slingerväxter eller planterade häckar.

Rätt som man lustvandrade, kunde man överraskas av en liten dryad eller en herdinna, ledande ett litet vitt lamm, vilka därifrån kommo framsvävande.

I mitten uppfördes ett öppet lusthus, som också vid lämpliga tillfällen kunde användas till scen.

Maja Uggla hade själv skrivit ihop många roliga pjäser, som hennes egna barn förut uppfört på Billingen.

Kanske nu såväl barnbarnen som bruksungdomen här i sinom tid kunde ha nöje av dem.

Rolighetsmakare skulle minsann inte fattas, det visste hon. Hon kände sina värmlänningar!

Och kostymeringen bestod ju parken till stor del. Ty skägg och peruker fick man av granar och björk[ 87 ]lavar, och sönderkramade lingon och blåbär blev till smink och tusch.

Hon log för sig själv vid tanken på de många lustigheter, varom hon varit med.

Vad som ändå låg henne mest om hjärtat var den vackra holmen, hennes drömholme. Där röjdes och planterades, så att hela den lilla ön till sist lyste som en enda stor blombukett. Själv kröp hon omkring på marken, anordnande grupper av stenrös och ormbunkar och fick det liksom aldrig vackert nog.

Då Lennart och Cilla blevo ängsliga, att hon för mycket ansträngde sig, skrattade hon bara: »Ack mina söta barn, jag är ju unga människan och hör inte ännu till invalidsocietén. Om ni bara visste, vilken glädje det gör mig att få följa min fantasi och här skapa ett litet paradis åt både er och barnen — och åt alla dem som sedan skola gå här uppe på Adolfsfors, så skulle ni lämna alla onödiga farhågor å sido!»

Var fru Maja gick och stod, hade hon alltid barn omkring sig, både barnbarnen och bruksbarnen. De senare voro ej heller blyga för henne. Hade hon ej själv sagt, att hon var Adolfsforsbarn som de? Och så var det så mycket de hade att fråga om, som de aldrig annars fingo svar på. Men »farmor» hon visste besked, hon! Och sådana sagor de fingo höra om Hugntrollet och Ragnerudsmoran, om flickan, som talade med stopet och som sedan blev begraven på Köla kyrkogård, om näcken, som rövade den unga smedhustrun vid älvkröken, just där gummorna bruka ligga och klappa kläder, och många andra, som gjorde skog och älv och sjö och sten och myr till levande väsen omkring dem.

Men allra roligast var ända att få »hjälpa» farmor och paddla med roddbåten fram och tillbaka mellan stranden och den lilla holmen för att få dit över alla [ 88 ]saker, som hon önskade — tills så den nya, välvda, vita bron gjorde det onödigt.

Sommaren led mot sitt slut. Träden både i parken och på Lill-holmen började prunka i granna, skiftande färger.

Då gingo den unga bruksherren och hans mor en afton arm i arm över den lilla bron. Cilla kom hastandes efter med en stor tårta, vilket mästerverk hon ej vågade anförtro åt andra händer än sina egna.

Väl kommen över till den lilla holmen, slog man sig ned på torvsofforna runt om den stora flata stenhällen, som tjänade till tebord, där limonade och doftande kakor väntade de besökande.

Den glasklara förhöstluften är guldskimrande ljus här under de gula träden.

Det är Maja Ugglas sista dag på Adolfsfors. I morgon skall den präktiga herrgårdsvagnen åter föra henne ett stycke på väg till hennes hem i Stockholm. Det är nödvändigt att företaga den långa och besvärliga resan, innan höstregnen falla och uppblöta vägarna.

De sitta där och tala förtroligt om allt, om de sina, om Adolfsfors, om tidens händelser, alla med en känsla av vemod över att det nu kanske dröjer länge, innan de träffas igen.

Maja Uggla vet, att det är sista gången, hon nu ser sitt barndomshem. Hon vet, att ett hjärta som hennes snart kan göra dem alla den surprisen att sluta upp att slå.

Men det är ej det, som ger hennes ögon den vemodiga blicken, där hon sitter och tar farväl av allt.

Lennart ser, att det är något särskilt hon tänker på, och ämnar först fråga, men väntar så för att se, om ej söta mor själv säger det.

Över bron klappra stegen av små barnfötter. Springande så att de gula lockarna flyga för vinden kommer Jonas, och fångas i blinken in i farmors famn. [ 89 ]Begärligt stå hans stora ögon på tebordets sockerbröd.

Farmor ger honom ett.

Lennart tackar glatt för söta mors kärleksfulla besvär och omtanke med Lill-holmen och parken. De skulle minsann försöka att allt framgent vackert vårda dem, så Maja Uggla finge heder av sitt verk.

Jonas har mun full av sockerbröd men får ändå fram:

»Den här platsen ska' heta Marielund efter söta farmor, det har far sagt, och det tycker jag med och alla Adolfsforsbarnen också.»

Maja Ugglas ögon tåras.

Hon sträckte sina händer tvärs över bordet.

»Tack Lennart och Cilla», säger hon innerligt. »I gläden mig över hövan — men ändå har jag en bön till eder, en bön, som jag ber dig, Lennart, också framställa till dina bröder.»

Lennart böjde sig hastigt ner och kysste hennes hand.

»Söta mor skall blott säga vad det är», sade han allvarligt och hjärtligt. »På förhand kan jag också säga, att om både bröderna och jag kunna göra mor någon glädje, så vilja vi det så alltför gärna, och villigt skola vi foga oss efter kära mors vilja.»

»Tack» — Maja sluter lille Jonas tätare intill sig.

»Det är om Stina, er syster, jag ville tala, hur det skall ställas för henne. Nu» — rösten darrade till — »då jag bara har en flicka kvar… har jag kommit att tänka på något…

Som frånskild hustru kan hon kanske få det svårt nog. Visserligen vet jag, att hon här hos er alltid får ett kärleksrikt hem, men det vore ändå gott för henne att vara fullt oberoende.

Då jag tänker tillbaka på min egen ungdom och erinrar mig, hur jag då ibland revolterade emot, att jag ej fick studera eller resa — som bröderna — eller över huvud taget använda de krafter, jag kände jag [ 90 ]bar inom mig; eller synnerligast då jag minns — det ekonomiska trycket — som ödelade så mycket för mig, så skulle jag ej vilja att samma pina övergick mina egna döttrar.»

Hon såg på Lennart lugnt och stilla.

»Så mycket blir det väl ej kvar, då jag är borta en gång, men vill du och dina bröder dela arvet lika med er syster, fastän lagen ger er rätt till mera? Ty den lagen är ej rättvis!»

Åter böjde sig Lennart ned över sin moders hand. »Både för min egen och brödernas del kan jag tryggt lova, att vi i detta stycke skola göra alldeles som kära mor vill.»

Cilla sprang upp med ögonen fulla av tårar. Hon kom fram till Maja Uggla och såg in i hennes ögon. »Söta mor vet, att Stina är min allra käraste syster och vän. För henne skall söta mor vara lugn. En människa, som skänker så mycken glädje och kärlek som Stina, hon kan aldrig bli fattig. Och helt säkert har också livet ännu mycket att giva henne.»

Med stora uppspärrade ögon tittade Jonas på dem alla.

Vad stora människor ändå voro besynnerliga och talade besynnerliga ord! Här sutto de med sockerbröd och kakor och tårta framför sig på den vackra Lill-holmen och hade det så bra — och ändå grät di alla tre! För Jonas såg, att söta far också hade tårar i ögonen. Att farmor, som alltid annars brukade le emot en, kunde vara så bedrövad!

Han smög sina små armar om halsen på henne.

Maja Ugglas ögon glimtade ned mot barnet.

Hon valde bland småbröden ut lika många av varje sort och lade dem i tre lika högar på bordet.

»Jonas», sade hon hastigt, »vad vill söta mor och far, att du skall göra, då du får något gott?»

»Dela med mig åt systrarna», svarade Jonas och hans ögon glänste vid åsynen av de växande högarna.

[ 91 ]»Glöm nu aldrig det, att du delar lika med systrarna», återtog farmor långsamt, och lade gotterna i den lilles båda händer.

Han bockade och såg strålande på farmor.

»Nej, Jonas ska' inte glömma», lovade han tryggt och säkert, och ögonblicket efteråt hördes åter små snabba barnfötter klappra mot den lilla bron.


Vet en människa någonsin, vad där blir av hennes sådd, eller ens vad hon sår?

Det krav på rättvisa, som under mörka tider sprängt sig fram hos Maja Uggla och som under årens lopp hos henne växt i styrka och kärlek, därav hade nu några frön fallit i en barnasjäl.

Och det lilla fröet grodde, växte och slog så en dag ut i rikare blom än någonsin Maja Uggla tänkt.

Ty Jonas glömde inte sin farmor, glömde aldrig uttrycket i hennes ögon och röst den sista aftonen på Lill-holmen.

De besynnerliga orden, som han då ej mäktade fatta, etsade sig in i hans minne och kommo igen, då han bättre förstod dem.

Och så hände det sig, att då samme Jonas, bliven man, såsom statsråd satt vid sin konungs bord, han där — i likhet med Richert — med sådan innerlig övertygelse, skarpt och vältaligt förfäktade systers rätt att ärva lika med broder, att det fick ett avgörande inflytande på lagen om lika arvsrätt.

Och sålunda blev denna Maja Ugglas tanke vid riksdagen 1844—45 genom Oscar I:s frisinthet en välsignad verklighet för alla Sveriges döttrar.


Men långt innan dess hade Maja Ugglas ögon för alltid slutits och hennes oroliga, plågade hjärta funnit ro — dock efter en lång och svår kamp.

[ 92 ]Det var en januarikväll. Utanför hennes bostad i Stockholm låg halmen tjockt strödd på gatan, för att den sjuka skulle slippa plågas av det myckna bullret mot kullerstenarna.

Inne i rummet rådde halvskymning. Mot kuddarna i den stora vita gustavianska sängen halvsatt Maja Uggla.

Hennes ansikte hade nu blivit så litet och smalt. De mörka ögonbrynen tecknade sig skarpt mot den bleka pannan. Vad hon var trött, trött av de många kvävningsanfallen, varav det sista nu försänkt henne i en långvarig svimning.

»Nej, detta är ej att utstå», suckade Stina, »varför skall vår goda moder behöva lida så fruktansvärt? Finns det då ingen lindring, ingen hjälp?»

»Gud skall nog hjälpa», tröstade Cilla — och hjälpen kom från ett håll, de aldrig kunde ana.

Brobyggerskan hade ej spänt sin bro över det vida havet förgäves.

Carl Fredrik var återkommen till Sverige och kom nu med hälsningar, brev och ett stort porträtt i olja av den, hon bett honom söka rätt på.

Man hjälptes åt att hänga upp det på väggen mitt emot hennes säng, så att hennes ögon skulle kunna möta det, då hon vaknade upp igen.

Carl Fredrik satte sig som syskonen vid sängen.

Långsamt öppnas Maja Ugglas ögon. Hon ler lugnt och milt mot dem vid sängkanten och får så syn på Carl Fredrik. Darrande räcker hon honom handen men orkar inte tala. Endast de stora ögonen fråga, fråga.

»Ja, här är jag nu åter, söta mor, och många hälsningar har jag med mig från din ungdomsvän», började Carl Fredrik, smekande hennes avtärda lilla hand.

»Länge sökte jag honom förgäves, men upptäckte slutligen f. d. svensken i en gammal engelsk artilleriöverste. Och då han i sin tur fick veta, vems son jag var, öppnade han för mig både sitt hjärta och [ 93 ]sitt hus, och genom honom har jag nu fått många solida engelska affärsförbindelser.»

Han höll upp, rädd att trötta, men ögonen frågade, frågade alltjämt.

»Han berättade också för mig om sitt liv. Det lade gått honom väl i händer, sedan han lyckats förvärva sig prinsen-regentens ynnest.

Men då han var som gladast, kom som ett åskslag underrättelsen från Sverige, att hans älskade var för honom för alltid förlorad. Och när han ej fick Maja Uggla och aldrig heller kunde glömma henne, hade han förblivit ogift, en ensam i livet.

Nu sänder han sin ungdomsvän genom mig de mest kärleksfulla och trogna hälsningar. Därjämte har han också skickat brev och en vacker oljemålning av sig själv.

Ser söta mor, där hänger den på väggen!

Maja Uggla knäpper sina händer och ser länge på porträttet.

I den svaga belysningen ser det underligt levande ut. Den vita smala handen, som ligger över lyxvärjans handtag, är underligt likt den veka hand, som för länge länge sedan förde stråken tätt intill henne, Maja.

Länge sedan… Åhnej, inte var det så länge sedan… Allt som ligger mellan den tiden sjunker undan som en dröm.

I den tunna nättelduksklänningen och den svajande schäferhatten går hon ut på bron för att möta sin älskade. Men där kommer ju också söta far.

»Far, far», ropar hon högt, »ser söta far, att jag ej älskade en ovärdig!»

Väckt av sin egen röst ser hon sig så ikring — förundrad. »Älskade barn», säger hon ömt och räcker ut sin hand emot sonen, men kort därpå irra åter hennes tankar på andra vägar.

Hennes andedräkt börjar gå kort och ögonen bli oroliga, sökande.

[ 94 ]Men så ljusnar hela anletet plötsligt i ett lyckligt leende.

»Ser ni den långa bron därborta», fortsätter hon viskande, »hör ni hur fåglarna sjunga?

»Det är så vackert, så vackert, Jag kommer, jag kommer», jublar hon högt och sträcker ut armarna.

De föllo tillbaka. Maja Uggla hade kämpat ut!

Barnen blevo tyst stående vid bädden.

Blott det gamla Stjärnsundsurets sakta knäppande avbröt dödsstillheten. Carl-Fredrik gick fram och stannade pendeln.

En svag månstråle bröt in genom fönstret och började smeka den vita pannan och det mörka håret.

Då lutade sig lilla fru Cilla ömt intill Stina och lade sakta sin arm omkring hennes liv, och fastän tunga, stora tårar tillrade ned för hennes barnakinder, sade hon lågt men klart:

»Såg du — det blev så ljust, när farmor gick över bron!»