Adolfsfors/Kapitel 11
| ← Brobyggerskan |
|
Correspondance → |
»ARMFELTEN»
Bländande sken aprilsolen in genom de höga fönstren i gröna kabinettet. På fönsterbrädena började pelargonierna blomma, och geranierna hade redan fått knopp.
Snön började smälta ute på vägarna, björkalléens träd stodo tösvarta och från taket droppade det hela tiden på fönsterplattan.
Därinne tickade hörnuret, och den unga fru Cillas spinnrockshjul svängde och svängde.
Foten i korsbandsskon trampade och trampade, och mellan de vana händerna gled linnetråden lysande lik en guldtråd i solen.
Den vackra fru Cilla sitter och ler. Hennes ansikte är så barnsligt ungt och vänt, och halsen lyser så vit fram ur den korslagda vita berten, som pryder det korta livet. På hennes mittbenade blonda hår och skruvlocken, som faller fram över kinden, skiner solen.
Hon stter och ler. Hon, är så glad åt att Stina, hennes bästa vän och svägerska, nu är kommen till Adolfsfors.
Litet sorgsen och vemodig var ju Stina ännu förstås — hon bar på ruelse för Brattens och skilsmässans skull — men det som skett var ju ingen verklig olycka för någon av dem, tvärtom, så litet som de passade ihop! Och när inga barn funnos, så gjorde de ju heller ingen människa någon orätt med att skiljas. Nej, bäst som skett!
Hon kunde tänka sig, hur illa svårt Stina skulle ha haft att finna sig med Bratten. Hon, med sitt briljanta huvud och fina väsen, så god och glad och brinnande i anden tillika och den där tröge Bratten, så genomprosaisk och omusikalisk som han var!
Tänkte han icke bara på potatis och rödklöver, och kunde han någonsin tala om annat än kor och grisar, kalvar och gäss — och pipsnuggor!
Men hederlig var han, som tagit all skuld på sig! Därför bleve nog allt bra igen för dem båda. Stina skulle återfå glädje och levnadsmod, och Bratten fick nog snart också en ny och mera passande härskarinna över både sig och gässen!
Cilla nickade åt sina tankars glada förvissning.
Spinnhjulet snurrade tyst och jämnt, och guldtråden gled och gled mellan de flinka fingrarna.
Men hur hade Stina någonsin kunnat fastna för Bratten? Det var en gåta! Från början måste han väl ändå förefallit henne föga acceptabel.
Inte hade hon tagit honom för att göra ett »gott parti» heller — ånej, Stina hörde inte till den sorten — då skulle hon väl förresten hellre tagit John Hall? — — —
Fru Cilla måste skratta, då hon tänkte på den vittomtalade Göteborgsmiljonären och hans stora kalufs, som han inte gärna ville kamma, och hur som Stina en gång skämtsamt kommit emot honom med en kam, beredd att utföra den proceduren, men hur han förskräckt avböjt.
Kunde det vara brukspatronen på Rämen, unge Myhrman, som var orsaken till Stinas förhastade giftermål? Mycken uppmärksamhet hade han ju alltid visat henne, men blyg som han var, hade han kanske just i rätta ögonblicket ej vågat tala, ej vågat tro, att han var något för henne. Och så hade hon i sin hjärtesorg och sårade stolthet krupit inom sitt skal och sedan tagit förste bäste?
Cilla suckade. Ja nog hade stackars Stina lidit, men deltagande och uppmuntran hade hon också fått av de redliga vännerna, särskilt då Liljebjörn och Silfverstolpe.
Och visst ville både Lennart och hon göra vad de kunde för att hjälpa henne över svårigheterna. Se'n skulle nog hennes ungdom och glada natur ta ut sin rätt.
Lennart fick för resten också nu sitt lystmäte. Satt inte han och Stina halva dagarna där inne i bokrummet och bara läste och läste!
Den gode käre Lennart! Ingen i hela världen var som han, så ädel och god och rättrådig. Måtte Gud hjälpa henne att vara honom till glädje och ära!
Hon hör steg uppför trappan, och in träder Eric Noreen på sitt stilla och vänliga sätt.
Cilla nickar glatt och stannar spinnhjulet.
»Välkommen, cher cousin», säger hon och räcker honom sin hand, som han med sirlig grandessa kysser.
»Cousin är alltför artig, som besöker mig i min stora ensamhet, de mina ha skändligen övergivit mig — för sina böcker. De bli nog inte synliga på en stund.»
»Ja, vill min lilla nådiga cousine dragas med mig under tiden, så är ingen dödlig lyckligare», försäkrade den tilltalade och satte sig i karmstolen vid fönstret.
Han såg frånvarande upp mot vårhimmeln, där lätta vita moln seglade. Hans ansikte hade blivit allvarligt.
Fru Cilla spann.
»Varför så tystlåten, herr överinspektor?»
»Ah, pardon madame! Mina tankar gingo till — Skantzen.»
»Jaså till Skantzen. För min del kan jag aldrig tänka på Skantzen utan att på samma gång se tolvte Carl framför mig, se honom hur han stod däruppe på höjden, stolt avvisande ryske tsarens sista hederliga fredsanbud. Och däruppe var det han tungt blickade ut över nejden och drömde sina sista drömmar om ära och nya bedrifter — innan kulan från Fredrikshald några veckor efteråt ändade hans ensamma liv.»
»Ja nog var han ensam», återtog Eric Noreen, »men älskad, ja dyrkad som få. In i det sista fick han både folk och förråd på Eda.
Så fort han blev synlig, kommo bönderna självmant och erbjödo sig trots allt att strida under hans fanor, och Skantzen har väl sällan innehaft så stora förråd som då: 20,000 tunnor råg, 15,000 tunnor havre, 500 tunnor salt och tobak och brännvin i överflöd.»
»Men lika otillgängligt sluten som tillförene lär han ju ha stått inför det sista rökverket, som där tändes för honom», inföll fru Cilla. »Blott då han ensam red omkring utmed gränsbandet, gästande bönderna, bröt då och då den inneboende humorn fram.»
»Har fru Cilla hört talas om, när han kom till Måns Andersson i norra Emterud?
‘God afton bror Måns‘, hälsade han, i det han red in på gårdsplanen. Men Måns förlorade ej kontenansen, där han stod med mössan i handen, utan svarade helt lugnt.
‘De bröderna de blevo allt så olika de, Ers Majestät.‘»
»Jo jag har hört historien och själv sett geväret han fick av kungen för gjorda tjänster. Det vördas i släkten som en helig relik och sitter ännu på väggen i stugan.
Ännu fyndigare svar tycker jag dock han fick av gumman i Eda sockenstuga.»
Eric Noreen såg frågande ut.
»Jo, då kungen en afton trött kom och satte sig på tröskeln till den låga byggnaden, frågade han gumman: ‘Nå mor, var ha ni högsätet här inne?‘
‘Där Ers Majestät sitter‘, blev det ögonblickliga svaret.»
»Ja, vårt enkla och storvulna, i så mycken nöd och örlig prövade folk känner och vet nog, att det ej är den yttre glansen och prakten, som adlar mannen, utan vad som bor innanför den mer eller mindre fina habiten», yttrade Eric Noreen allvarligt.
»Men», fortsatte han försiktigt, »vet fru Cilla av, att man på nytt håller på att befästa Skantzen?»
»Varför låter man den också jämt förfalla? Men satte inte Armfelt den i stånd sista gången han var här 88—89?»
»Jo, men nu hålla de på med att tillbygga ytterligare tre detacherade skansar: ‘Wijnbladh‘, ‘Leijonstedt‘ och ‘Adlersparre‘, som folket redan kallar dem.»
»Skulle det vara fara å färde på nytt?»
Cilla hörde upp att spinna.
»Det kan inte nekas, fru Cilla. Nu gäller det.»
»Nu gäller det?»
»Nu gäller det hela Sveriges vara eller icke vara!»
Han for upp ur stolen och började gå fram och tillbaka på golvet, fram och tillbaka.
»Då vi — en liten nation — vågar stå Napoleon, Europas lejon, emot så…»
»Ja, man ser, hur det går både enskilda och folk, som ej sluter upp ikring honom…
Dock vet jag en, för vilken det lyckades en gång», tillade han stolt.
»Ni menar madame Staël», frågade Cilla.
»Nej, henne tänkte jag icke på. För övrigt fick både madame Staël och den sköna madame Récamier sota för, att de inte estimerade och gouterade ‘förste konsuln.‘»
»Vem då?»
»En, som vi båda känna och beundra, Armfelten!»
En röd sky drog över fru Cillas ansikte. »Berätta», bad hon ivrigt.
»Ja, det var under året 1802, då Armfelt som privatperson befann sig i Paris. Som vanligt levde han med i de högsta kretsarna och besökte även madame Recamiers och madame Staëls salonger.
Napoleons — dåvarande förste konsulns — uppmärksamhet hade också riktats på den lysande svenske världsmannen, och han förärade honom en inbjudan att övervara en storartad kyrkoceremoni, som skulle försiggå i Notre Dame själva påskdagen.
Men — den bemärkte främlingen syntes icke till, vilket också blev bemärkt.
Vid nästa cour gick Bonaparte med hastiga steg emot Armfelt, och frågade i barsk ton:
‘När reser ni?‘
‘Då årstiden lämpar sig för min hälsa, Sire.‘
‘Det synes mig som om säsongen just nu vore mycket lämplig för den resan!‘
‘Men icke mig, Sire!‘
Bonaparte gick förgrymmad ifrån honom och lät sedan polisministern Fouché skicka en av sina agenter upp till Armfelt med befallning, att han genast skulle lämna Paris.
Men Armfelt såg blott förvånad på den utskickade och frågade i likgiltig ton:
‘På grund av vilken lag och rätt?‘
‘Mais, monsieur le baron på grund av förste konsulns auktoritet och rätt!‘
‘Men om jag inte vill resa nu?‘
Polisagenten blott stirrade på honom i pur förvåning. Han var icke van vid dylika svar.
‘Om jag inte vill lämna Paris, vad gör ni då?‘ fortsatte Armfelt. ‘Eh bien, voilà ma position, jag trivs i Paris, och jag lämnar inte Paris, förrän det convenerar mig själv!‘
‘Det svaret får ni ge er minister, så får han sedan framföra det till förste konsuln!
Vill han sedan bruka våld för att få mig härifrån, så tant pis — det står honom fritt!
Jag kan då i sanning bedöma, hur det i verkligheten står till med den republikanska friheten — och artigheten!‘
Också vår svenske minister bestormade nu Armfelt med böner om, att han skulle resa, men han tyckte sig vara i sin goda rätt och stannade lugnt kvar — vilket imponerade på Bonaparte!
Vid avskedsaudiensen några månader därefter var han idel vänlighet och solsken mot Armfelt!»
»Quel homme! alltid modig och storvulen», utropade fru Cilla hänförd, »en äkta svensk och — gustavian!»
»Ja, men tredje Gustaf sade han också sanningen, då det behövdes.»
Fru Cilla såg frågande upp:
»Jag kom att tänka på den gången, då salig kungen, efter att som hastigast i sällskap med Armfelt ha varit här uppe i våra trakter — han besåg befästningarna i Eda och Morast — skulle över Vänersborg resa ned till det av danskarna hotade Göteborg. Hunnen ett stycke bortom Karlstad, möttes han emellertid av en kurir från general Hierta, som medförde jobsposten om de svenska truppernas nederlag vid Qvistrum. Vägen över Vänersborg var sålunda stängd och i fyrsprång kom den kungliga vagnen tillbaka till Karlstad. Armfelt sprang bestört ned för att möta konungen, som med förvridet ansikte och utan att säga ett ord gick upp i residenset. Kommen i enrum med Armfelt och Ekeblad — landshövdingen i Skaraborgs län — kastade salig kungen den olycksaliga rapporten på bordet och sade:
‘Tout est perdu, allt är förlorat, lisez!‘
En bekymmersam överläggning följde.
Armfelt, som i farans stund aldrig förlorade varken mod eller contenance, sökte påpeka för kungen, att olyckan vid Qvistrum kunde repareras, och att allt ännu genom skyndsamhet kunde räddas och Göteborg försättas i försvarsbart skick.
Men salig kungen, som för ögonblicket var totalt förbi av arbete, resor och trötthet, svarade blott med ‘humeur‘.
Armfelt vidhöll dock sin mening och vågade så framkasta:
‘Konung Gustaf Wasa och Gustaf Adolf skulle hellre föredragit döden än att vid ett sådant tillfälle förbliva i overksamhet!‘
I vredesmod reste sig då salig kungen och sade:
‘Jaså, ni vill att jag skall dö, ni skall också få er önskan uppfylld!‘
Varpå han befallde fram vagnen ögonblickligen och reste utan att ens säga farväl till Armfelt.
Det dröjde ju inte länge förstås, förrän både missmod och misstämning voro bortblåsta. Över Mariestad kom salig kungen så fort sig göra lät fram till Göteborg, där hans verksamhet för försvaret av Sveriges västra landskap sedan blev ett ärofullt blad i hans historia.
Redan från Kristinehamn hade han sänt Armfelt en vänlig hälsning.»
»Och något agg efter kontroversen stannade ej kvar å någondera sidan?»
»Nej — till bådas heder!»
»Det är ändå härligt med människor, som sjunga ut sitt hjärtas mening!»
»Hm, ja fru Cilla, men det kan ändå ha sina risquer ibland.»
»Hur menar herr överinspektoren?»
»Hm, det beror på vilka man råkar ut för, människor med förstånd och hjärta, eller envetna och förblindade, eller falska och opålitliga.»
»Sanningen segrar dock alltid till sist, trots skenbara nederlag!»
»Ja, ja, så tillvida som all lögn ju också saknar verklig tillvaro. Men hur skulle vår lilla fru Cilla bära sig åt för att t. ex. säga vår egen nådiga monark sanningen, han som inte tar några som helst skäl, om de också äro aldrig så solklara?»
»Jag skulle sjunga:
Al-lons en-fants — de — la — pa-tri-e!»
Dörren hade gått upp. In kom Lennart och Stina.
»Aha — är jakobinmössan framme nu igen. Jag trodde verkligen chere mere Tranchell för alltid betagit dig lusten att bruka dem», sade Lennart. Det skulle vara skämt, men det låg en viss udd inunder.
»Å, påminn oss inte om den dumma historien, som förtaldes och belogs i hela Göteborg», skrattade Stina, i det hon gick fram och hälsade på Eric Noreen med något av sitt forna glitter i de smått kisande ögonen under de raka svarta ögonbrynen.
Hon bar som Cilla en tämligen kort, vid klänning med urringat liv. Den vita tyllberten, som låg i kors över bröstet, hade snibbar, som fladdrade till under skärpet, då hon rörde sig, och de svarta, glänsande sidolockarna kommo den bara, vita halsen att synas än mer bländande.
»Toujours la même, alltid lika charmante, bugade Eric Noreen.
»Men hur förhöll det sig med jacobinmössorna», frågade han leende.
»Ack, det var i vår glada ungdom, då jag var hos Cilla i Göteborg och vi båda lekte revolutionärer.
En kväll, då vi voro ensamma uppe på Cillas kammare, togo vi oss för att sy små jacobinmössor av röd sits och satte på oss. Och så höllo vi tal, långa, eldande tal.»
»Ja, cousin skulle bara hört, hur Stina gick på», skrattade Cilla. »Men så på morgonen blev det ett förfärligt spektakel. Vi hade glömt att ta ner de små mössorna från spegelstolparna, där vi hängt upp dem om kvällen, och polisen på gatan fick se dem. Poliskommissarien kom, och där blev förhör med hela huset, och chere mere Tranchell var utom sig, det var ett gruveligt cacalorum, tills det befanns, att det var vi två, stackars flickor, som ställt till alltihop!»
»Skämt åsido, kanske kunde vi behöva dem nu», sade Eric Noreen allvarligt.
Det var ett ögonblick dödstyst i det vårsoliga rummet.
Den tinande snön droppade tungt på fönsterblecket.
»Du har åter fått dåliga tidender från Stockholm, kan jag förstå», sade bruksherren.
»Ja. Napoleon tövar ej i sina beslut. Så länge har vår nådige herre och konung retat honom med sin hätskhet och sina förbund med än den ena, än den andra av hans fiender, att han nu ej vilar, förrän Sverige är platt tillintetgjort. Både Ryssland och Danmark äro hetsade på oss.»
»Men vi kunna försvara oss», sade Lennart trotsigt.
»Naturligtvis — kunde vi bara vid kunganamnet byta ut en IV mot en II! Men hur tror du det går för oss med en sådan i spetsen som han, vilken arrangerade det pommerska fälttåget? Har du hört Carlsten berätta, hur där gick till?
Det var allt ett rart och pompöst spektakel att se kungen med dragen värja och de andra ridande i sina caser marschera fram och tillbaka genom Pommern — på långt avstånd från fienden, låtsande göra krig utan att egentligen göra någonting alls, om man nu inte tycker det var storartat, att på hög befallning, västgöta och skånska dragonernas uniformer något förändrades och generaladjutanterna fingo plymagerade hattar!
Annars ordres — contraordres — och désordres!
Till och med Armfelts alla föreställningar och böner, att H. Majestät skulle avstå från sådana arrangementer, som blott onödigtvis retade både Napoleon och kungen av Preussen, strandade mot Högst Densammes envishet.
Och vad blev följden?»
Tre par oroliga ögon hängde vid berättarens läppar.
»Våra befästningar förlorade vi naturligtvis. Dessutom råkade Armfelt i halv onåd, så att nu, då Finland mer än någonsin behöver sin man…»
»Ja visst, ja visst, Armfelt måste till Finland», avbröt Lennart ivrigt.
»Ja det tycker du och alla, som ha något jugement, men nu har i alla fall försvaret av det arma överfallna landet med ‘anciennetetens och den högre rangens rätt‘ anförtrotts åt fältmarskalken, gamle Klingspor!»
»Åh — — —D»
»Men då kommer Armfelt hit», utbrast Cilla glädjestrålande.
»Rätt gissat, fru Cilla! Och då finnarna måste avstå från honom, som bäst kände både dem och landet och som förr fört dem an i ärorika strider, så måste vi ju vara glada och tacksamma, att han, som förra gången räddade Värmland, ändå täckts bli utsedd till chef för Västra armén.»
Cilla hade häftigt börjat trampa spinnhjulet.
Lennart stod och såg med stela ögon utåt de svarta björkarna.
Mot den tunna vårsnön, som fläckvis låg kvar på ömse sidor om alléen, tecknade sig kvistverket i ett blått virrvarr.
»Det är ändå något underbart med Armfelt», säger Stina drömmande. »Vilken tjuskraft strömmar det ej ut från hela hans väsen, en tjuskraft, som griper alla!
Lika lätt vinner han människohjärtan vid Europas eleganta hov som här uppe i Värmlands skogar.»
»Hur många bönder har jag inte träffat, som med lysande ögon berättat om ‘Armfelten‘, hur han deltog i deras sockenstämmor och möten och alltid ordnade allt praktiskt till det bästa, eller hur han talade till dem, så de kommo och frivilligt erbjödo honom sina armar och liv!
Det hänger samman med mannens utomordentliga psykologiska skarpblick», fortsatte Eric Noreen. »Vem mer än han skulle väl kunnat hålla samman de där oroliga, beväpnade fricorpserna, som vi sist hade här vid gränsen?»
»Vilka fricorpser menar du?» sporde Lennart.
»De frivilliga, både våra egna från Jösse, Nordmarks, Gillbergs, Frykdals och Elfdalens härader och de hit anlända nackstyva dalkarlarna.
De senare i synnerhet voro ju ej vana vid någon slags disciplin.
Men hans sätt emot och makt över manskapet var enastående. Själv delade han ju allting med dem, både läger och mat. På tal om disciplinen minns jag hur han brukade säga:
‘De förstå inte att lyda. Därför måste man tala till dem antingen som härskare — eller som vän, ibland på båda sätten inom mindre tid än en halvtimme.
Men säger jag till dem: ‘Så skall det ske‘ så svara de mig: ‘Som du vill!‘
Strax efteråt bli vi åter intima.
Då dalkarlarne hemförlovades, förklarade de också, att de fortfarande ville stå under Armfeltens och ingen annans befäl, annars ville de ej mer gå ut!»
»Åh, ingen fara för att den mannen ej får folk under sina fanor», inföll bruksherren ej utan en viss ironi. »Här i Värmland är han då visst inte glömd!»
Eric Noreens kloka, goda ögon betraktade Lennart forskande.
Cilla lät spinnhjulet sakta och tyst svänga. Långsamt gick foten upp och ned på trampan, långsamt löste sig tråden från den konstrikt skurna häcklans tott.
Ögonen höll hon nedslagna, och uppmärksamt betraktande sitt arbete, frågade hon:
»Tror överinspektoren, att vi också här, jag menar på Adolfsfors, får se överbefälhavaren för Västra armén?»
»Troligtvis — Skantzen ligger ju så nära — skulle han då inte hälsa på gamla vänner, eller vad säger du, Lennart?»
»Jo, naturligtvis» — kom svaret fast och manligt.
Eric Noreens ansikte Iljusnade.
»Man säger, att han redan lär vara kommen hit till Värmland», fortsatte han. »Gud bevare fäderneslandet i dessa brydsamma tider!»
Utanför fönstret föll en lång istapp till marken och klingade sönder mot stenfoten som glas.
»Ja, gott är att veta, att över land och folk styrer dock en starkare vilja än konungars och furstars», fortsatte Lennart Wern. »Alla de heta och stora orden och tankarna från människor äro mot denna som vågorna mot klippan. De blott splittra sig själva!»
»Filosof och drömmare», viskade fru Cilla, i det hon sakta reste sig och mjukt smög sin arm under mannens.
Eric Noreen såg ut genom fönstret. Åter föll en istapp och krossades mot stenarna.
»Bedraga mig mina ögon — eller är det icke — ser ni, ser ni», ropade han häftigt, där kommer —»
Mellan alléens vita stammar spränga några ryttare. Främst rider en elegant gestalt. Skummet flagrade om hästen.
Cilla och Stina voro redan framme vid fönstret.
»Armfelten», ropade Stina Wærn, och hennes ögon blixtrade, »nu kommer också Adolfsfors med i första akten!»
»Då man talar om trollen, så dansa de i farstu'n», mumlade Eric Noreen och såg tankfullt efter Lennart, som gick ut för att taga emot de anlända.
»Encore un peu jaloux n'est ce pas», sade han sakta och såg upp mot fru Stina.
»Je le pense», svarade hon skrattande.
Framför trappan, där Adolfsfors bruksherre träder ut, står Armfelts hingst med skälvande muskler och vilda ögon. Halsen är krummad av de strängt åtdragna tyglarna. Hans ryttare håller dem med järnhand. Den andra handen sitter vid hattens sida i stram honnör.
Bakom stå de andra ryttarna orörliga.
»Äro vi välkomna till Adolfsfors bruks herregård», säger Armfelt leende, »välkomna till brukspatron Wærns ännu en gång, då nu krigets vågor kastat oss hit upp till Eder?»
Lennart går ned från de två trappstegen. Varje drag i hans goda, vänliga ansikte hade stramats till. Han fattar generalens utsträckta hand.
»Adolfsfors skall ej underskatta den ära herr generalen gör det, sade han. »Mitt hus står alltid till herr generalens och herrar officerares disposition. Välkomna under dess tak!»
Armfelt svingar sig ur sadeln.
På trappan hälsade Lennart officerarna. Värjorna slogo och klingade i trängseln.
Generalens livliga stämma föreställde.
Uppe vid dörren till vita salongen väntade fru Cilla. Hennes ansikte såg blekt och smalt ut mellan de styva skruvlockarna.
När värjorna slogo och klingade i trappan, slog hennes hjärta vilt och hårt.
En röst hördes tydligt bland alla de andra, en ljus och böjlig stämma, hon såg leendet som åtföljde den, hon kände dess tjuskraft som en svindel.
Där kommer han, Armfelt och — Lennart. Cilla står där med nedslagna ögon, tills hon hör sporrarna klinga samman framför henne, och hon gör sin nigning stelt som en hagestör, tänker hon själv — plötsligt uppsluppet.
När Armfelt reser sig från handkyssen, glimta hennes ögon till mot hans.
»Jag hälsar Värmlands beskyddare och fosterlandets vän välkommen, och tillönskar jag dess vapen samma lycka och ära som tillförene», säger Cilla och ler. »Måtte såväl herr generalen som herrar officerare finna någon trevnad i vårt enkla hus!»
Armfelt lägger handen på hjärtat. Sporrarna klinga åter ihop.
»En alltför artig révérence, min nådiga, men jag hoppas att de aimabla orden också ha någon liten résonance i hjärtat!
Tillåt mig nu för husets fru föreställa: överste Löwenhjelm, kapten von Matern, kapten Ankarsvärd, löjtnant von Heland, löjtnant Belfrage, kornetten von Essen.»
I detsamma får han syn på Stina Wærn, som står framme vid fönsterbordet.
»Ah madame — vilken överraskning!
Då man råkar så väl ut, kan man, ma foi, inte klaga på krigaryrket!»