Adolfsfors/Kapitel 25
| ← »Penningdjävulns glasögon» |
|
Adolsfors Ophelia → |
DEN STORA ELDSVÅDAN
Utan att kunna sluta sina smala kissemissögon till, låg änkefru Fredrique Groth på sitt ensamma nattläger i den stora sovkammaren på Adolfsfors.
Den stora nattmössans pipade remsor omslöto prudentligt hela det lilla huvudet. Det var bara en stackars liten tunn hårpiska, som vågat sig utanför dess skyddande hölje och fritt föll ned över den vita natttröjan.
Händerna lågo i kors som stöd under hakan.
Hon låg och betraktade den månvita januarinatten. Ovan rutornas isblommor kunde hon tydligen se, att den var bister nog.
Men det bekom ej Adolfsforsfrun något. Hon visste fuller väl, att på herrgården fanns det bränsle i överflöd, så där behövde ingen frysa. Och denna 1838 års vinter skulle väl också få vika för vårens sol och värme.
Det var andra tankar, som likt vilsna fåglar jagade omkring i hennes hjärna utan att finna ro eller fäste.
Vad gick det åt hennes son?
Tyst, sluten och håglös vandrade han omkring — som en främmande gäst i sitt eget hem. Här på Adolfsfors, där han var både född och uppfödd, borde han väl om någonstädes känna sig hemma!
Att far och son kunde vara så olika!
Saknesamt gingo hennes tankar till honom, som nu låg där ute på Köla kyrkogård under det vita snötäcket.
Ack, huru väl mindes hon inte den dagen, då de båda, unga och glada, drogo in under detta tak! Huru stort och präktigt hade icke det nya hemmet då synts henne! Det var minsann annat än den lilla prästgården därhemma i Arvika, där fjorton syskon trängdes om utrymmet!
Men allra stoltast hade hon ändå känt sig, då hon vid salig Grothens sida gick omkring på bruket och såg, huru aktad och — fruktad han var.
Då husbonden kom, så lystrade minsann både små och stora till hans minsta ord. Jo jo, det var också ord att lyssna till, snara, insiktsfulla ord, rådkloka, ja, spelande och skämtsamma med ibland. Var det någon som inte lydde, så blev också processen kort, ty käppen bar han icke förgäves. Och straffprocedurerna hade hon inte heller tyckt illa om att åse, snarare tillskyndat eller åtminstone uppmuntrat dem.
Se Grothen, det var en karl det! Fast på sistone hade han blivit så mycket mildare — ja nästan svag, kunde man säga, som t. ex. mot den där Flygel! Att tänka sig att en stor, stark karl inte skulle göra annat än gå och plocka upp glasbitar, var han såg dem, och därtill prata en massa galematias… det var då så man kunde krevera… och den skulle man nu föda till döddagar, ty så hade han förordnat…
Ja inte ville hon göra någon ändring i salig Grothens testamente förstås, men nog var det en underlig historia med den där Flygel. Ända in i det sista hade ju Grothen pratat om eller till honom. Hur var det han sa nu igen, då hans ögon blevo så stora som skådade de något långt, långt borta: ja… »du hade ändå rätt du, Flygel, det som var stort blir smått… och det som var smått blir stort…»
Vad kunde han egentligen. mena med det? Men man säger väl så mycket, som man inte har någon reda på, då det lider mot slutet.
Hon suckade tungt.
Mot mig var han då alltid god, fortsatte hon sina tankars gång… och jag fick då göra som jag ville… utom den gången då jag ville bygga på huset här.
»Nej, Fredrigue», lät det då så högtidligt… och inte mon petit chat som han annars jämt brukade kalla mig… »nej, Fredrique, några tinnar och torn får du inte. Det här huset är vackert just som det är och står. Man ska ha respekt för de dödas verk», lade han till.
Alltid fick han också en sådan förunderlig ton i rösten, när han talade om de döda! Inte ens i parken fick jag lov att förändra något. Nej gubevars, det skulle alltid förbli precis som det varit förut! Men nere vid älvkröken nedanför fallet tick jag i alla fall anlägga de nya grottorna och planteringarna. Och i mitt tycke äro de då minst lika vackra som Maja Ugglas. Och bekvämare ligger dom också till, då man nu med barnens båtar direkt från älven kan komma ut i Hugnsjön. Barnens båtar ja, huru glad var icke salig Grothen själv, då han kunde bereda ungarna den glada överraskningen, och huru förtjusta hoppade dom inte ikring honom, ivriga att var och en finna sin egen båt med sitt namn i fören!
Ja det var andra tider det… solskenstider… då skrattade också Fredrik!
Nu… inte kunde hon väl ha gjort honom någon orätt med att kalla hem honom? Vad var det nu också för ett liv att ligga där borta i Uppsala och karva i lik och så'nt där… Bli läkare! Äsch, så'na plåstermakare fanns det alltför gott om ändå! Men det fanns bara ett Adolfsfors! Och vad var väl då naturligare, än att bruket skulle ha Grothens son och Grothens son bruket. En gång, då han fått mera förstånd, skulle han nog tacka henne, att hon drivit denna sin vilja igenom!
Men det sved inom henne. Ty på sitt ensamma nattläger såg hon nu så tydligt, vad hon om dagen inte ville se… hur folk skrattade på ryggen åt allt, vad »unge Grothen» tog sig till med!
»Gott så länge jag har Dahlström kvar», tänkte hon hårt, »själv får jag stå i och göra resten!»
Hennes blick gled liksom prövande ut åt de vida, vita snöfälten.
Vid ett långt utdraget rop hoppade hon högt till. Men det var bara brandvakten, som under sin rond på utsatt ställe lät höra sitt:
»Klockan är två slagen, Gud oss bevare för eld och brand och tjuvars hand!»
Den höga gamla vitmålade klockan i hörnet började samtidigt surra och rassla och fick så äntligen fram de två slagen.
På nytt försökte hon lägga sig till rätta och makade försiktigt på huvudet för att ej få det nystrukna pipkruset under örat.
Nu tänkte hon bara på den stundande dagens arbete.
Då skulle hon syna pigornas spånad för den gångna veckan. Och efter en genomvakad natt se inte ens ögon så väl.
Det gällde minsann att noga granska slarv och annat tilltag! De pigorna!
Hon suckade, men måste strax därefter le vid tanken på sin väninna, salig Amalia, och hennes oavlåtliga strid med tjänsteandarna. Ja hade inte till och med hennes sista ord på dödsbädden varit: »Farväl pigor!»
Täcket hade glidit ned. Hon svepte det bättre om sig.
En förskräcklig kyla tycktes verkligen följa i den nya dagens spår.
Adolfine, som var så ömtålig, borde ha den tjocka grå hemmavävda ullklänningen på sig — tänkte hon — i stället för den tunnare av köptyg, som hon gått med hela veckan. Så fort det blev dager skulle hon skicka Johanna upp på vinden efter den. Då kunde frosten hinna slå ifrån sig framför brasan, tills Adolfine skulle taga den på sig.
Med det beslutet slöt hon åter ögonen och försökte sova, men alltjämt flydde henne sömnen.
Plötsligt fick hon som en förnimmelse av att hon ej var ensam i rummet.
Hon måste se upp.
I det flödande kalla månskenet såg hon också tydligt någon glida fram mot fönstret.
Så vidare förskräckt blev hon inte. Hon hörde till dem som »såg», och mycket hade hon redan »sett» här på Adolfsfors.
Men vem var nu denne?
Spännskor hade han och vita strumpor och krås och spetsmanschetter och snäv livrock med stora kantade knapphål.
Åhå, tänkte hon alldeles klart och redigt, det är ju Ugglan — Leonard Magnus Uggla, som salig Grothen brukade tala om — jag känner igen honom efter porträttet — vad kan väl byggherren och anläggaren av Adolfsfors nu vilja?
I detsamma vände han sig rakt emot henne och såg på henne.
Åh sådana ögon, så obeskrivligt svarta och sorgsna och uppfordrande… de borrade sig in i henne.
Nej, nej, den blicken kunde hon inte uthärda!
Med bägge händerna grep hon krampaktigt fast om sängkanten och reste sig till hälften upp.
Stod han där ännu?
Jo, vid dörren såg hon honom nu, såg hur det vattrade sidenet i västen blänkte och skimrade, då han, halvt vänd ifrån henne, med sin smala, tunna, spetsomhöljda hand började vinka och göra henne liksom tecken att följa.
Mekaniskt reste hon sig upp. Och till sin egen ytterliga förundran fick hon fötterna i filttofflorna och täcket svept ikring sig med en fart, hon ej kunnat drömma om… och så följde hon honom.
Hon märkte nogsamt, att han ej kunde vänta.
Ur rum i rum gick vandringen genom Adolfsfors herrgård. Uggla före och hon efter.
Helgdagsgemaken däruppe voro ej eldade. Hon frös, så att hon skalv, där hon hastade genom de iskalla, månljusa rummen. För varje gång hon kom till ett nytt, tänkte hon återvända, men på tröskeln mitt emot vinkade på nytt den genomskinliga vita handen, och bunden av en osynlig makt måste hon följa.
»Vart bär det, vart bär det?» tänkte hon allt mera ångestfullt. Hennes knän skälvde, och benen orkade knappt bära henne längre.
Genom gröna kabinettet såg hon då den främmande gestalten taga vägen mot Adolfines rum. O Gud, gällde då olyckan henne, husets mest ömtåliga blomma, hennes mest älskade barn!
Med uppbjudande av sina sista krafter skyndade hon efter och sjönk halvt avdånad ned vid dotterns bädd.
Omedvetet stirrade hon först på dörren där mitt emot. Stod den också öppen, som alla de andra?
Nej den var stängd… Men hörde hon inte tunga, tunga suckar och ljudet av steg, som avlägsnade sig åt vinden till?
Åsynen av den lugnt och tryggt sovande unga flickan bragte emellertid hennes själ så småningom åter i jämvikt.
Hon måste bara lägga den mjuka runda armen, som dottern kastat över huvudet, åter varligt ned under det varma täcket.
»Min älskade lilla flicka», mumlade hon, »så lik du är din pappa. Mamma kan aldrig, aldrig lämna dig ifrån sig!»
Men ju mer hon såg på henne, desto klarare och nyktrare blevo också hennes tankar.
Hon måste ha blivit rent vettvill av de många timmarnas vaka, tänkte hon halvt skamsen för sig själv, eftersom hon mitt i natten lupit ur rum i rum efter en synvilla eller en drömbild, vilketdera det nu var.
Men vad var det salig Grothen brukade säga… som hon förr så hejdlöst skrattat åt… »vilken doktor kan säga, om en människa är klok eller galen…» det finns ändå underliga saker… och nog är det underligt, att människor ofta måste dö, innan man förstår dem och vad de sagt…
Åter hördes brandvaktens rop därutanför, nu från norra sidan.
Gustaf Olsson är en trogen tjänare, tänkte hon. Det känns tryggt att höra hans tutande.
Resolut reste hon sig och återvände raskt till sitt rum och sin avbrutna nattsömn.
Brandvakten hade blåst fjärde timmen och sedan begivit sig till sömns i drängstugan, då änkefru Groth väckte Johanna och befallde henne att gå upp på vinden och hämta ned mamsell Adolfines gråa ullklänning — en befallning som pigan visste, att hon måste lyda, fastän den kolmörka, hemska herrgårdsvinden var det värsta hon visste, så mycket »skrömt», som där fanns!
Den snåla, gamla hushållerskan, som ännu gick igen där, hade ju alla sett… men det var nog också mycket annat…
Hjärtat bultade så i bröstet på henne, att hon tyckte det ville sprängas, där hon, darrande och lätt framåtböjd, smög sig fram mellan kistor och skåp.
Med blickar, svarta av skrämsel, ryckte hon till för varje buller hon själv framkallade. Äntligen, äntligen har hon då fått tag i den grå ullklänningen! Och kastande den över ena armen och hållande lyktan med det flämtande talgljuset i andra handen, halvspringer hon mot dörren.
Men vad var det?
En råtta… eller?
Hon hoppar ti!l och märker ej, att lyktdörren åker upp och lågan slickar ut och tänder yttersta kanterna av några gamla aviser, som lågo packade där mellan takstolarna.
Flämtande rusar hon på och har ingen annan tanke än att fortast möjligt hinna fram till trappan och få igen vindsdörren om ail den hemska fasligheten bakom sig.
Vinddraget släcker ut ljuset i lyktan. Men hon ser ej tillbaka och märker ej en liten låga, som kryper och kryper därinnanför.
Men snabbare än minuternas gång flyger den lilla lågan omkring, hoppar från aviserna över till ullsäckar, lårar och skåp, antänder väggar och tak, tills slutligen den gamla vinden insvepes i ett enda rök- och eldhav.
Då Johanna kom in i mamsell Adolfines rum för att göra upp morgonbrasan, märkte hon emellertid en besynnerlig brandlukt.
Hon vädrade och vädrade, tills hon skräckslagen såg det lysa genom trappöppningens springa. Hon fick upp dörren. Röken slog henne i ansiktet. Och det böljade, dånade och knastrade uppåt vinden till.
Först blev hon alldeles som förlamad. En tanke kom hennes unga blod att nästan stelna.
»Det är du, det är du, som vållat detta», ropade en hög röst inom henne.
Hennes knän veko sig och hon föll ned på golvet och kved med händerna för ansiktet. Aldrig, aldrig skulle detta varda henne förlåtet, hon var ej värd att leva på jorden längre!
Men dånet däruppifrån blev allt starkare, och röken började nu slå in och förtaga henne andan.
Då återfick hon besinningen. Hon flög upp, ryckte täcket av mamsell Adolfine och ruskade henne i axeln, gällt ropande: »Vakna, vakna, mamsell, sätt fort någonting på sig, elden är lös, elden är lös!»
Snart genljöd hela det gamla husets nattmörka rum och trappor av en ung stämma — till bristning fylld av fasa — som ropade: »Elden är lös, elden är lös! Vakna! Hjälp, hjälp, hjälp!»
Och upp ur sina bäddar flögo de alla, som nyss så lugnt och stilla slumrat. Inom några ögonblick var hela herrgården fylld av rop och klagan, gråt och förvirring. Och över sorlet och förvirringen hördes alltjämt Johannas förtvivlade rop: »Jag har vållat det, jag har vållat det!»
Bruksförvaltare Dahlström och »unge brukspatron», som hade sina rum i flygeln, vaknade båda av bullret och larmet och rusade ut, lätt klädda, blott med den tanken: »Adolfsfors brinner, Adolfsfors brinner!»
Samtidigt stod smedsdrängen Nils Nordqvist och drog av alla krafter i det isade repet till vällingklockan, medan han med stelnade blickar såg, hurusom rökmolnet från den norra gaveln blev allt svartare och tätare, och huru de svartröda eldtungorna kommo stickande ut genom väggen.
Han hade gått förbi på väg från nattskiftet och då sett röken och genast väckt drängarna.
Nu såg han, hur folk rusade fram och åter på gården, rådvilla och besinningslösa.
Där kom gamla frun knogande med ett stort penningskrin, och mamsell Anna bar ut silver, men lilla mamsell Adolfine med det ljusa, långa håret farande för vinden hade bara fått tag i fästmannens porträtt…
Eldvaktens tordönsstämma skallade: »Elden är lös, elden är lös, hitåt folk, hitåt folk, vatten, vatten!»
Nils smedsdräng ringde och ringde allt häftigare, ju mer han såg de röda eldtungorna slå ut och upp mellan takskiffren.
Där förde någon fram unge Grothens ridhäst. Men fnysande och kapprak reste sig Stella på bägge bakbenen. Han fick dock makt med henne och for som en pil av åt Lernäshållet till för att kalla folk till hjälp.
Stångjärnsmästaren Petter Wärme kom springande förbi.
»Ring Nils», ropade han, »ring Nils, bare vi får vatten upp, ska’ vi lell var’ karlar te’ å släcke!»
Bokhållare Christiernsson och eldvakten hade också tagit sig upp på vinden.
Christiernsson sprutade och sprutade, och eldvaktaren slängde hela floder av vatten på, men till slut måste de ändå vika för hettan och röken.
Christiernsson såg då ej ens, var trappan var belägen, förrän eldvaktaren gav upp ett rop och ramlade utför densamma.
Därnere på gårdsplanen började det emellertid myllra svart av folk. Röda lyste deras ansikten i eldskenet, och tappert arbetade de alla på under bruksförvaltare Dahlströms kommando.
Petter Wärme höll hela tiden till vid den stora sprutan. Till en början ville den ej gå bra, då vattnet frös i den. Men så fort man fått den kylslagen med varmt vatten, gjorde den god tjänst.
Alltjämt böljade likväl den röda elden.
Som väl var, låg dock vinden ifrån övriga byggnader och var ej heller så stark.
För säkerhets skull måste emellertid södra flygeln skyddas med våta skutsegel, och starka armar sköto med långa brandhakar den däråt sviktande väggen inåt, så att elden ej skulle kasta sig ditöver.
Under tiden hade man också sysselsatt sig med att bärga det dyrbara lösöret.
Tunga skåp, smalbenta taburetter, krokbenta sekretärer, långa empiresoffor stodo om varandra ute i snön, där kristallkronor och silverpjäser också glimrande lågo och lyste i eldskenet.
Men elden hade spritt sig med en sådan rasande fart i hela övervåningen, att man ingenting mer kunde få ut därifrån. För att rädda livet måste Christiernsson till slut hoppa ut genom fönstret i armarna på en nedanför stående karl.
Borta vid vällingklockan stod emellertid Nils smedsdräng fortfarande och ringde.
Han märkte ej, huru blodet började droppa — det isiga repet hade skurit djupt in i handen — färgande den vita snön.
Stel av fasa hängde hans blickar blott vid det brinnande huset.
Var det någon människa kvar där uppe i övervåningen?
Hade inte bruksförvaltaren varit den siste, som hoppat ut genom fönstret?
Gick inte någon där nu i alla fall — — från fönster till fönster?
Men det var så besynnerligt, han kunde inte se riktigt… såna konstiga granna kläder… och fina krås vid hals och ärmar… peruk… en vit peruk, som hängde i en tofs efter ryggen… Nej, han hade aldrig sett något sådant förr… Men, men såg inte människan nu rakt ut… så'na ögon, så djupa och så sorgsna… Såg han inte rakt på klockstapeln… gjorde ett tecken åt honom själv att hänga upp repet…
Aj, han skälvde, så han nödgades ta fast i bjälken näst intill, och repet slant ur hans darrande hand.
Klocksträngen klirrade ett par tag suddigt och klanglöst, så tystnade den alldeles.
Då såg han åter bort mot huset, men kunde ingenting annat upptäcka än lågornas allt förhärjande framfart.
För den enkle Nils smedsdräng kommo förunderliga tankar om ting långt bortom och över människornas strid och ävlan, tankar, som han ej själv kunde reda.
Men så mycket förstod han, att det ej nyttade mer att klämta och ringa. Adolfsfors herrehus skulle bli till aska och förgänglighet.
Ett par timmar därefter återstod också av det hem, som Leonard Magnus Uggla en gång i kärlek byggt där uppe i nordanskogen, blott en rykande ruinhög och några få slocknade bränder.