Adolfsfors/Kapitel 26
| ← Den stora eldsvådan |
|
Hur »Ophelia» blev fru Groth → |
ADOLFSFORS OPHELIA
Mellan de sista holmarna i Stockholmsskärgården stävade finnbåten ut mot de vida öppna vattnen österut.
Vattenhjulets skovlar dunkade och smällde, och hela båten skakade lätt.
Förut kastade lanternorna en bred ljusgata ut över de mörknande vattenvidderna.
Den mjuka augustiskymningen höll på att övergå till natt.
Blott en ensam passagerare satt ännu kvar uppe på däck. Med ryggen stödd mot relingens nätverk, satt han och såg mot den svagt röda randen vid horisonten bort åt Stockholmshållet till.
Ett par glada veckor hade han tillbragt i Sveriges sköna huvudstad. För första gången hade han kunnat förverkliga sin länge närda önskan att få gå omkring på dess gamla gator och torg.
Djupt gripen hade han besett och dröjt på många minnesrika platser och därvid än starkare än förr känt, att bandet, som binder Finland och Sverige samman, aldrig — om också våldet så trodde — kunde slitas.
Men nu var det ändå roligt att åter få komma hem — eller var det ej så?
En egendomlig oro hade bemäktigat sig honom. För att döva den hade han haft sångarkamraterna att sjunga. Den ena sången efter den andra hade tonat ut över vågorna.
»Vårt land» och »Suomis sång» hade han ännu i öronen, men ändå var det inte nu Suomis land, som med längtan drog honom österut, utan fastmera ett par ögon — ett par underbara ögon — som höllo honom fången västerifrån.
»Förunderligt», tänkte han, »vilken ödets nyck, att jag i sista stunden skulle få se och höra henne, jag som förr ej vetat, att hon ens fanns till! Och nu kan jag bli kvitt de där ögonen eller förgäta den skära klangen av hennes stämma!
»Alltsammans var ju en slump! Eller finns det ingen slump?» — tänkte han famlande — »få vi alla vårt ödes mått oss tillmätt? Vem pejlar djupet av den makt, som för människorna samman! Varför korsas just de och de människornas vägar? Hur kommer det sig, att somliga tycker man sig känna vid första mötet, ja, ha känt förut, under det att med andra kan man leva sida vid sida årsvis, utan att komma dem närmare för det?»
Vattenhjulets skovlar dunkade, och vattnet i hjulet sköljde och fräste och plaskade. Mörkret ruvade allt tätare över de stilla vidderna, och den röda randen i väster försvann.
Ljusgatan framför båten lyste skarpare.
En av besättningen gick förbi och surrade fast något akter över.
Sista dagen hade han gått utåt Haga, där han strövat omkring i parken och till sist satt sig under en vacker ek, lyssnande till det svaga sorlet av Brunnsvikens böljor, trädens sus och fåglarnas kvitter.
Tänk, vilka lysande fester snillekonungen en gång givit här, tänkte han, och såg sig omkring, som om han halvt om halvt ännu väntade få se någon sirlig hovman i allongeperuk, en lättfotad dansös eller en sylfidisk domino träda fram bakom det grönskande lövverket.
»Ack, nu är romantikens tid förbi, och svunna äro tredje Gustafs glada dagar!» utropade han.
I detsamma såg han en ung man komma gående vägen fram.
Hans dräkt var ytterst torftig fast väl soignerad, och gestalten, som bar upp den, var vacker och välbildad. Ett fint, mycket blekt ansikte, omramat av svart hår, kom till synes. Och det formligen lyste om honom. Hade han inte ett sken över pannan, som om han ginge till sitt livs största högtid?
Vad var det han bar med sådan omsorg?
Rosor, rosor, de härligaste röda rosor!
Kontrasten mellan rosornas färgprakt och det bleka anletet kom honom, som nyss suttit och drömt om forna tider, att med ett visst intresse fortfarande ge akt på ynglingen.
Men se, där tappade han ju ett par av blommorna utan att märka det!
Själv flög han då upp från sin plats, plockade upp dem och skyndade efter deras ägare.
»Förlåt», sade han, »är det inte ni, som tappat dessa vackra rosor?»
»O, hur kunde jag — tappa hennes favoriter —» utbrast han rodnande men tackade sedan artigt för hans besvär.
»Jaså, det är således en dam, kanske en brud, som skall ha den här buketten», hade han då mera nyfiket än grannlaga frågat.
Rosenbäraren sänkte blicken, och en rodnad, som nästan övergick till purpur, färgade hans oskyldiga ansikte. Han teg ett ögonblick men slog så plötsligt upp sina ögon och sade patetiskt:
»Ja, min herre, det är en dam, som skall ha dem, och en brud är det också! Dock flätas ingen myrten i kväll i hennes blonda hår, ej heller väntar henne en vanlig brudgum. Det är konstens genius hon i dag skall svära kärlek och trohet! Det är konstens höga kall, som hädanefter skall bli hennes!»
Och vid den fråga, som han såg blicka sig, till mötes, fortsatte han:
»För första gången tolkar hon i kväll Shakespeares odödliga tankar, och det i ingen mindre roll än Ophelias.
Och jag vet att hon skall lyckas», kom det alltmera strålande. »Fast jag själv blott är en hennes ringa kamrat, som själv ingenting är eller ens kanske blir, så vet jag att hon har gnistan. Hon är född skådespelerska — och dessutom är hon den bästa, ljuvaste, vackraste varelse på Guds gröna jord! Min herre skulle bara höra, vilken röst hon har! Den äger alla de mest smältande tonfall, bara den är musik! Men ursäkta, nu måste jag skynda mig!»
Du är nog mycket ung och romanesk, hade han tänkt, medan den andre talade — och mycket dåraktig tillika, som givit ut dina sista slantar till de där rosorna — en rikemans hyllning! Är det så, som du säger, så komma de nog ändå att förbises för andra från mera uppskattat håll.
Och det anar mig, att det, som nu driver dig att — med ett sådant sken på din panna — gå med rosor till henne, det skall en gång bliva ditt livs ve.
Ja, så hade han tänkt, men naturligtvis ej sagt, utan blott helt lätt önskat honom ett lycka till både för sig själv och sin Ophelia.
Och sedan — ja sedan tyckte han plötsligt, att det blev så ödsligt där ute i parken. En obetvinglig lust kom på honom att själv få åse den lilla svenskans första steg på de tiljor, som föreställa världen.
Raskt skyndade han in till staden och gick direkt till Dramatiska teatern vid Trädgårdsgatan, där han köpte en biljett till aftonens föreställning.
Men som han också hade en del saker att styra med i och för avresan, var det nästan i sista stund han kom till teatern.
Och så hade det kommit. Vad var det egentligen som kommit?
Han steg upp och gick framåt räcket, som skilde akterdäcket ifrån fören.
På andra sidan om dess nätverk skymtade han de nötta beslagen till en brant trappa som ledde dit ner.
Där nere bland trossar och kistor satt vakten och sjöng sakta. En lykta på en lår belyste svagt hans ansikte. Det var ungt, och det låg längtan i blicken, då han sjöng om kärestan sin.
Han där uppe vid akterdäcket log. Vad var det för skillnad mellan mannen där nere på trossrullen och honom själv — förstaklasspassageraren? Bultade inte blodet lika oroligt hos dem båda?
Det hade gått honom så, där han suttit i sin bekväma fåtölj och sett henne komma in på scenen, att se'n hade han inte haft ögon för något annat än henne.
Ett sådant fint kvinnligt väsende! En gestalt, så jungfrulig och kysk, i sig förenande oskuld och frid, grace och värdighet! Och över det milda, vemodiga anletet vilade ett lugn, som icke på ringaste sätt erinrade om en debutant.
Han förstod, hon spelade ej, hon var Ophelia.
Nu slog hon upp sina hittills sänkta ögonlock och såg på Laërtes, som ber henne anse Hamlets kärlek blott
»för en lek, ett svall i blodet.
En späd viol i vårens knoppningsdagar, för tidig och förgänglig, ljuv och flyktig,
En doft, en ögonfägnad för minuten, ej mer!»
»Ej mer än så?» frågar hon blott, men i rösten skiftade de finaste dallringarna av strängaspelet i hennes egen själ.
Han var fången. Och med det mest spända intresse följde han varje hennes åtbörd, varje hennes ord intill vansinnesscenen, som hon gav med det enklas stora konst.
Den fuktiga glansen i hennes ögon, det djupt vemodiga uttrycket i hennes underbara blick, det på en gång ljuva och hemska vansinnesjollret grep honom med det omedelbaras makt långt in i själen.
Då Ophelia gjorde sin sista sortie, uppstod en ljudlös tystnad. Men så brast en dånande bifallsstorm lös.
Det var icke en förut överlagd applåd, som oftast kommer den firade, erkända konstnärinnan till del, utan på dess spontana intensitet hörde man, att den var uttryck för ögonblickets innersta behov.
»Åh, fru Hvasser får en medtävlerska om publikgunsten», hörde han någon yttra bredvid sig. »Den där unga debutanten är förtrollande som en vårsky, och det är äkta konst, vad hon ger allt igenom!»
Sedan såg man ju Ophelia blott i begravningsakten, då drottningen gick och blomsterbeströdde hennes likkista.
Men då måste han springa och ta första vagn för att hinna med båten.
Och här gick han nu fram och tillbaka på däcket i mörkret — i sällskap med »Ophelia» — i stället för att som sig borde ligga och sova i sin hytt!
Men nu skulle han då ta sitt förnuft till fånga! Och med tanken på att Ophelia skulle han troligen aldrig mera återse, slog han bort sin lilla upplevelse och lyckades verkligen också till slut somna.
Men ännu i drömmen gäckade hon honom. »Ej mer än så, ej mer än så», skrattade hon honom i örat, då han vaknade.
Det var då ljusan dag, och båten var kommen långt in i den finländska skärgården.
År gingo.
Men fastän både livet och hans arbete krävde sitt, kunde den unge finländaren aldrig helt utplåna minnet av sitt teaterbesök i Stockholm.
Med varmt intresse följde han fortfarande den unga konstnärinnans artistiska framsteg, såsom han kunde avläsa dem i de teaterrecensioner, som buro hennes namn till och med över Bottenhavet.
»Stycket — hette det i en sådan om henne som Ung Hanses dotter — var redan så gott som begravet, då det väcktes till nytt liv genom mademoiselle Ramsten… Det är en fin, täck figur, stora själfulla ögon, vilka tyckas födda att gråta, men likasom söka dölja detta under en nästan humoristisk glättighet, en späd, men ren och väl förnimbar stämma, ett spel, som går från hjärtat och till hjärtat.
I henne mognar — såvida ej fantasiens nu så ungdomsfriska och varma livskälla uttorkar — en konstnärinna av hög rang.»
Ja, därpå behövde han för sin del inte något intyg, tänkte han, det visste han, och därför kunde det också vara roligt och nog så intressant, att han fått övervara hennes debut!
Men så med ens upphörde alla omnämnanden om henne, hur han än letade, fann han aldrig hennes namn mer i några recensioner.
Vad hade det blivit av henne?
Var hon död eller borta — eller gift?
Tiden gick.
Och så blev Ophelia honom blott ett vackert minne, som han gömde djupast inne i sin själ.