Andra djungelboken/Kapitel 07

←  Mowglis sång mot byfolket

Andra djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson Begravningsentreprenörerna

En böljesång  →

Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940).

BEGRAVNINGSENTREPRENÖRERNA.

När du kallar Tabaqui »Min Broder!» och hyenan bjuder till supén,
då må du sluta fred med Jacala — matvraket på fyra ben.

Respekt för den Gamle!

Det var en tjock röst, en grötig röst, som skulle ha kommit er att rysa — en röst, som lät som när någonting mjukt och segt brytes i tu. Det låg en darrning i rösten, en kraxning och en gnällning.

»Respekt för den Gamle! O, kamrater vid Floden — respekt för den Gamle!»

Ingenting kunde skönjas på den breda flodfåran utom en liten flotta av råsegelsriggade, med träbultar hopfogade pråmar, lastade med byggnadssten, som sköto fram under järnvägsbron och drevo utför strömmen. De lade ned sina klumpiga roder för att gå klara för sandbanken, som hade bildats genom vattnets sköljning mot bropelarna, och när de passerade tre i bredd, började åter den rysliga rösten:

»O, Flodens Braminer — respekt för den gamle och svage!»

En pråmkarl vände sig, där han satt på relingen, hötte med handen och sade någonting, som inte lät som en välsignelse, och pråmarna fortsatte sin knakande gång i skymningen. Den breda indiska floden, som mera liknade en kedja av små sjöar än en ström, låg blank som en spegel, i mittfåran avspeglande den rödgula himmeln, men glittrade med fläckar av guld och mörk purpur nära och under de låga stränderna. Små åar runno ut i floden under den våta årstiden, men nu hängde deras mynningar över vattenlinjen. På vänstra stranden, nästan under järnvägsbron, stod en av lera och tegel och halm och stickor uppförd by, vars huvudgata, full av boskap, som drevs hem till sina fållor, gick rakt ned till floden och slutade i ett slags av grovt tegel murat brohuvud, där folk, som önskade tvätta sig, kunde vada ut steg för steg. Detta var Ghaut (flodtrappan) i byn Mugger-Ghaut (Krokodil-Flodtrappan).

Natten höll på och sänkte sig hastigt över lins- och ris- och bomullsfälten på den låglända marken, som årligen översvämmades av floden, över vassen, som kantade flodkröken, och över den hoptrasslade djungeln på betesmarkerna bortom den lugna vassen. Papegojorna och kråkorna, som hade pladdrat och skrikit över sin aftondryck, hade flugit inåt land till sina sovgrenar, på vägen korsande flyghundarnas utryckande bataljoner, och moln på moln av vattenfåglar kommo visslande och snattrande för att krypa ned i sina vassbäddar. Där funnos gäss, bläsänder, gräsänder och gravänder, storspovar och här och där en flamingo.

En gammal åbäklig adjutantstork bildade eftertruppen och flög på ett sätt, som om varje trögt vingslag skulle bli hans sista.

»Respekt för den Gamle! Flodens braminer — respekt för den Gamle!»

Adjutanten vände halvt på huvudet, girade litet åt det håll, varifrån rösten kom, och landade stelbent på sandbanken nedanför bron. Nu först kunde man se, vilken anskrämlig best han i själva verket var. Bakifrån såg han ofantligt respektabel ut, ty han var nära sex fot hög och liknade snarast en gammal vördig, flintskallig prost. Men framifrån var det helt annorlunda, ty hans sluttande huvud och hals saknade fjädrar, och på halsen under hakan satt en otäck, kal kräva — en tjuvgodspåse, i vilken han stoppade allt, som hans spetshackenäbb kunde stjäla. Hans ben voro långa och smala och skinntorra, men han rörde dem på ett högst fint sätt och betraktade dem med stolthet, medan han putsade sina askgrå stjärtfjädrar, sneglande över sina släta skuldror, och stramade upp sig i en styv givaktställning.

En liten skabbig schakal, som hade legat och gläfst hungrigt ute på en låg klippa, satte öron och svans i vädret och skuttade över grunden för att sluta sig till Adjutanten. Han var den lägste i sin kast — inte för att det var så särdeles mycket bevänt ens med den bäste bland schakaler, men den här stod alldeles särskilt lågt i sin egenskap av halvt tiggare, halvt bov — en lumpsamlare bland byns sophögar, en förtvivlat feg stackare, eller dumdristigt djärv, alltid hungrig och tull av list, som dock aldrig var honom till någon nytta.

»Usch!» sade han, i det han bedrövat skakade på sig, när han steg i land. »Må den röda skabben förstöra hundarna i den här byn! Jag har tre bett för var loppa jag har på mig, och det bara för att jag tittade — bara tittade, märk väl — på en gammal sko i ett kobås. Kan jag äta smörja, jag?» tillade han och krafsade sig under vänstra örat.

»Jag hörde», sade Adjutanten med en röst, som lät som när en slö såg går igenom ett tjockt bräde, »jag hörde, att det låg en nyfödd valp i den där skon.»

»Höra är en sak, veta en annan», sade schakalen, som hade en ganska vacker samling ordspråk, som han plockat ihop genom att lyssna på människorna kring aftoneldarna i byn.

»Alldeles riktigt. För säkerhetens skull tog jag hand om den där valpen, medan hundarna voro sysselsatta på annat håll.»

»De voro mycket sysselsatta», sade schakalen. »Nåja, jag får väl undvika byn nu en tid under mina jakter efter en stackars matbit. Jaså, var det verkligen en blind valp i skon?»

»Den finns här», sade adjutanten, skelande över sin näbb på den fulla påsen. »En liten skräpsak, men rätt bra att ha nu, då barmhärtigheten är utdöd i världen.»

»Åhåjaja! Världen är järnhård nu för tiden», jämrade sig schakalen. Därpå uppfångade hans rastlösa ögon en den minsta lilla krusning på vattnet, och han återtog hastigt:

»Livet är hårt för oss alla, och jag tvivlar inte på, att till och med vår utmärkta herre, Trappornas Stolthet och Flodens Avund...»

»En lögnare, en lismare och en schakal äro alla kläckta ur samma ägg», sade Adjutanten utan att vända sig till någon särskilt; ty han var själv en överdådigt styv lögnare för egen räkning, när han ville göra sig besvär.

»Ja, som sagt, Flodens Avund», upprepade schakalen, i det han höjde rösten. »Jag tvivlar ingalunda på, att även han kommit underfund med, att sedan bron byggdes, har tillgången på god föda blivit sämre. Men å andra sidan, fastän jag inte för allt i världen skulle vilja säga det i hans ädla ansikte, är han dock så vis och dygdig, att jag tyvärr inte kan...»

»När schakalen säger, att han är grå, hur svart måste inte då schakalen vara!» mumlade Adjutanten, som inte kunde se, vad som var i antågande.

Det förnams ett sakta gnisslande ljud, liksom då en båt skrapar mot ett grund. Schakalen snodde hastigt runt och stod med nosen vänd (det är alltid bäst att vända till nosen) åt den varelse, om vilken han nyss hade talat. Det var en tjugufyra fot lång krokodil, beklädd med något som såg ut som en tredubbelnitad ångpannsplåt, naglad och kölad och toppad. Det var den trubbnosiga Krokodilen av Krokodil-Trapporna, äldre än någon människa i byn, han som givit byn dess namn; vadställets onda ande, innan järnvägsbron kom — på en gång mördare, människoätare och lokal fetisch. Han låg med hakan på grundet, hållande sig på sin plats med en nästan osynlig svängning på stjärten, och schakalen visste alltför väl, att ett enda slag av den där stjärten kunde föra krokodilen upp på stranden med ett lokomotivs fart.

»Vilket lyckobådande möte, du, de Fattiges Beskyddare!» lismade han, i det han drog sig litet tillbaka vid varje ord. »En ljuvlig röst hördes, och vi kommo ledda av hoppet om en angenäm konversation. Min gränslösa förmätenhet kom mig under väntan här att tala om dig. Det är mitt hopp, att ingenting hördes.»

Nu hade schakalen just talat för att bli hörd av lyssnaren, ty han visste, att smicker var det bästa sättet att få någonting att äta, och krokodilen visste, att schakalen hade talat till det ändamålet, och schakalen visste, att krokodilen visste det, och krokodilen visste, att schakalen visste, att krokodilen visste det, och så voro de belåtna bägge två.

Det gamla odjuret kravlade och flåsade och stönade sig uppför stranden och mumlade därvid: »Respekt för den gamle och svage!» Och under hela tiden brunno de små ögonen som kol under de tunga, hornaktiga ögonlocken på toppen av det trekantiga huvudet, medan odjuret sköt fram sin uppblåsta, tunnlika kropp på sina kryckformiga ben. Därpå slog krokodilen sig ned, och hur van schakalen än var vid hans sätt, kunde han inte låta bli att för hundrade gången rycka till förskräckt, när han såg, hur fullkomligt krokodilen efterliknade en stock, som hade drivit upp på sandbanken. Han hade till och med besvärat sig med att lägga sig precis i den vinkel, som en naturligt strandad stock måste bilda mot vattnet, och därvid beräknat strömmens hastighet för årstiden, tiden på dagen och stället. Allt detta berodde naturligtvis blott på vana, ty krokodilen hade kommit i land endast för sitt nöjes skull; men en krokodil är aldrig fullt mätt, och om schakalen hade låtit lura sig av likheten, skulle han inte ha fått leva för att filosofera över den.

»Jag hörde ingenting, mitt barn», sade krokodilen, i det han slöt ena ögat. »Jag hade vatten i öronen, och så var jag också svag av hunger. Sedan järnvägsbron byggdes, har mitt folk i min by upphört att älska mig, och detta har krossat mitt hjärta.»

»Åh, de borde blygas!» sade schakalen. »Och så till på köpet ett så ädelt hjärta! Men alla människor äro sig lika i mitt tycke.»

»Ånej, det är nog stor skillnad på dem», svarade krokodilen saktmodigt. »Somliga äro magra som båtshakar, andra åter äro feta som unga scha... — hundar. Aldrig skulle jag utan orsak vilja smäda dem. De äro av alla slag, men långa år ha visat mig, att tagna i klump äro de mycket goda. Män, kvinnor och barn — jag finner intet klandervärt hos dem. Och kom ihåg, barn, att den, som bannar världen, han skall ock av världen bannad varda.»

»Smicker är värre än en tom bleckburk i magen. Men vad vi nu hört, är visdom», sade Adjutanten och satte ned ena foten.

»Betänk dock deras otacksamhet mot en så utmärkt herre», började schakalen inställsamt.

Begravningsentreprenörerna.

»Nånå, inte precis otacksamhet!» sade krokodilen. »De tänka inte på andra, det är allt. Men jag har lagt märke till, där jag legat på min plats nedanför vadet, att trapporna från den nya bron äro grymt besvärliga att klättra i, både för gammalt folk och unga barn. De gamla, det är sant, äro ju inte mycket värda, men jag är ledsen — ja, verkligt ledsen — vad de små feta barnen beträffar. Nå, jag tänker, att när snart nog bron inte längre äger nyhetens behag, få vi nog se mitt folks nakna bruna ben plaska genom vadet liksom förut. Då skall den gamla krokodilen åter bli ärad.»

»Men jag såg alldeles säkert kransar av ringblommor flyta bort från kanten av Trapporna senast i middags», sade Adjutanten.

Ringblomkransar äro över hela Indien ett tecken på vördnad.

»Misstag — misstag! Det var karamellförsäljarens hustru. Hennes synförmåga blir för varje år allt klenare och hon kan inte skilja en stock från mig — Krokodilen av Trapporna! Jag märkte misstaget, när hon kastade blomkransen, ty jag låg då vid själva foten av Trapporna, och hade hon tagit ett steg till, skulle jag ha visat henne den lilla skillnaden. Men hon menade väl, och man måste fästa avseende vid offrets goda mening.»

»Vad gagn har man väl av ringblomkransar, när man ligger på sophögen?» sade schakalen, som jagade loppor, men samtidigt höll ett vaksamt öga på de Fattiges Beskyddare.

»Sant nog, men ännu har man inte börjat samla på den sophögen, som skall bära mig. Fem gånger har jag sett floden sjunka tillbaka och skapa nytt land vid foten av gatan. Fem gånger har jag sett byn byggas upp på nytt på sandbankarna, och jag skall se den byggas fem gånger ännu. Jag är inte någon trolös, fiskjagande snabelkrokodil, jag, som håller till vid Kasi i dag, vid Prayag i morgon, som ordspråket säger, utan en trogen och uthållig väktare vid vadet. Det är inte för ingenting, barn, som byn bär mitt namn, och 'trogen vakt får sin lön', som ordspråket säger.»

»Jag har vaktat länge — mycket länge — nära nog hela mitt liv, och min belöning har blivit hugg och bett sade schakalen.

»Ha ha ha!» gapskrattade Adjutanten.

Augustifödd schakalen såg
septemberregn i dalen.
'Nej, slik en häftig störtflod knappt
jag minnes!' — skrek schakalen.

Adjutantstorken har en högst obehaglig egenhet. Rätt som det är, får han häftiga attacker av nervös oro eller kramp i benen, och ehuru han är värdigare i sitt sätt än någon av storksläktet, som dock allesammans äro ofantligt respektabla, bryter han ut i vilda stelbenta krigsdanser, under det han halvt lyfter vingarna och knixar med sin flintskalle upp och ned; av skäl, som han bäst själv känner, ackompanjerar han alltid sina värsta attacker med sina elakartade infall. Vid sista ordet av sin sång intog han sin givaktställning igen, tio gånger »adjutantare» än förut.

Schakalen kände sig träffad, ehuru han var fulla tre säsonger gammal; men man kan inte visa sig förargad över en förolämpning av en person med en tre fot lång näbb och med kraft att driva in den som ett kastspjut. Adjutanten är en ökänd pultron, men schakalen är en ännu värre.

»Man måste leva, innan man kan lära», sade krokodilen; »men detta måste du komma ihåg: Små schakaler är det gott om, men en sådan krokodil som jag är en sällsynthet. Jag är inte stolt över det, ty högmod går före fall; men märk väl, det är Ödet, och mot Ödet kan ingen strida, han må nu simma eller gå eller springa. Jag är mycket nöjd med Ödet. Med litet tur, ett skarpt öga och vanan att bedöma, om en vik eller en bukt har ett utlopp, innan man ger sig uppför den, kan man uträtta en hel del.»

»En gång hörde jag, att även de Fattiges Beskyddare misstog sig», sade schakalen giftigt.

»Sant, men där hjälpte mig mitt Öde. Det var innan jag blivit fullväxt — före den första hungersnöden av de fyra senaste (vid Gungas^[1] Högra och Vänstra strand, hur fulla brukade inte floderna vara på den tiden!) Nåväl, jag var ung och tanklös, och när floden kom, vem var mera belåten än jag! Litet roar barn! Byn stod djupt under vatten, och jag simmade över trapporna och kom långt in i landet, upp till risfälten, och de stodo djupt i präktig gyttja. Jag minns ännu ett par armband (de voro av glas och gjorde mig inte litet bryderi), som jag hittade den kvällen. Ja, glasarmband och, om jag inte missminner mig, också en sko. Jag borde ha skakat av båda skorna, men jag var hungrig. Jag blev klokare sedan. Nåväl, jag åt och vilade mig; men när jag var färdig att återvända till floden, hade vattnet fallit, och jag plumsade genom gyttjan på huvudgatan. Tänk er bara! Nu kommo de ut, allt mitt folk. präster och kvinnor och barn, och jag såg vänligt på dem, Gyttja är ingen god plats att slåss på. En båtkarl skrek: 'Hit med yxor och döda honom, ty det är vadets krokodil! — 'Icke så!' sade braminen. 'Skåden! Han driver floden framför sig! Han är byns skyddsgud!' Och så kastade de blommor i massa på mig, och min lycka ville, att en man ledde en get över vägen.»

»Välsmakande, i sanning mycket välsmakande är getkött!» sade schakalen.

»För hårig — alldeles för hårig, och finner man henne i vattnet, kan man våga sju mot tu, att hon gömmer en korsformig krok. Men den geten jag talar om höll jag till godo med och kom ned till Trapporna under stora hedersbetygelser. Sedan sände mig mitt Öde den där båtkarlen, som ville hugga svansen av mig med en yxa. Hans båt kantrade på ett gammalt grund, som ni inte kan komma ihåg.»

»Vi äro inte alla schakaler här», sade Adjutanten. »Var det det grundet, som uppstod, när stenpråmarna sjönko det stora torkåret — ett långt grund, som höll ut tre översvämmingar?»

»Det fanns två», sade krokodilen, »ett övre och ett nedre grund.»

»Javisst, jag glömde det. En strömfåra delade dem: men den torkade sedermera ut», sade Adjutanten, som var stolt över sitt minne.

»På det nedre grundet, barn, strandade min lycksökares farkost. Han låg och sov i fören, och yrvaken som han var, hoppade han i vattnet till midjan — nej, inte längre än till knäna var det — för att skjuta båten från grundet. Hans tomma båt fortsatte ensam och stötte på igen nedanför nästa krök, så som floden då rann. Jag följde efter, ty jag visste, att människor skulle komma ut och draga den i land.»

»Nå, gjorde de det? frågade schakalen en smula imponerad. Jakt i denna skala gjorde intryck på honom.

»Både där och längre ned. Jag följde inte med längre, men det gav mig tre på en enda dag — allesammans välfödda maujier (båtkarlar) — och utan ett rop, som kunde varna dem på stranden, undantagandes den siste, ty då var jag mindre aktsam.»

»O, en härlig sport! Men vilken skicklighet och vilket gott omdöme kräver den inte!» sade schakalen.

»Inte skicklighet, barn, men omtanke. Litet omtanke i livet är som salt på riset, som båtkarlarna bruka säga, och jag har alltid varit mycket omtänksam av mig. Snabelkrokodilen, min kusin fiskätaren, har berättat mig, hur besvärligt det är för honom att följa fisken och huru den ena fisken inte är den andra lik och hur han måste känna dem alla, både i stim och för sig själva. Det kallar jag visdom, men å andra sidan lever min kusin snabelkrokodilen bland sitt folk. Mitt folk simmar inte i stim, med sina munnar över vattnet, som Rewa gör; inte heller stiga de oupphörligt till vattenytan och vända sig där på sidan som Mohoo och lille Chapta; ej heller samlas de på grunden efter högvattnet som Batschua och Chilwa.»

»De smaka allesammans mycket gott», sade Adjutanten och klapprade med näbben.

»Min kusin påstår det och gör stort väsen av jakten på dem, men de klättra dock inte upp för bankarna för att undgå hans skarpa nos. Mitt folk är helt annorlunda. De leva på land, i husen, bland boskapen. Jag måste veta, vad de göra och vad de tänka göra, och genom att lägga Svansen till snabeln, som ordspråket säger, blir jag lika god som en hel elefant. Brukar det inte hänga en grön kvist och en järnring över en dörr? Gamle krokodilen vet då, att en pojke blivit född i det huset, och att han en dag måste komma ned till Trapporna för att leka. Skall inte en flicka gifta sig där? Gamle krokodilen vet det, ty han ser människorna bära gåvor fram och tillbaka; och hon också kommer ned till Trapporna för att bada före bröllopet och — då är han på platsen. Har inte floden ändrat sin fåra och skapat nytt land, där det förut endast var sand? Krokodilen vet det.»

»Nå, men till vad nytta är den kunskapen?» sade schakalen. »Floden har ändrats även under mitt korta liv.»

De indiska floderna röra sig nästan alltid omkring i sina bäddar och ändra sig ibland på sträckor av ända till två eller tre mil på en årstid, dränkande fälten på en strand och spridande gott slam på den andra.

»Det finns ingen kunskap, som är nyttigare», sade krokodilen, »ty nytt land betyder detsamma som nya tvister. Krokodilen vet det. Jo jo män, krokodilen vet det! Så snart vattnet sjunkit, kryper han upp för de små rännilarna, som människorna tro inte kunna ge en hund gömställe, och där väntar han. Snart kommer en bonde dit och säger, att han vill plantera gurkor här och meloner där, på det nya land, som floden givit honom. Han prövar slammets godhet med sina bara tår. Strax kommer en annan och säger, att han vill sätta rödlök och morötter och sockerrör på de och de platserna. De mötas som båtar i drift, och båda rulla ögonen mot varandra under de stora blå turbanerna. Gamle krokodilen ser och hör. Den ene kallar den andre »Broder», och de gå för att staka ut gränserna för det nya landet. Krokodilen skyndar med dem från plats till plats, släpande sig mycket tyst fram genom gyttjan. Nu börja de tvista. Nu säga de hetsiga ord. Nu rycka de varandra i turbanerna. Nu lyfta de sina lathier (knölpåkar), och slutligen faller den ene baklänges i gyttjan och den andre springer sin väg. När han kommer tillbaka, är tvisten avgjord, såsom utvisas av den förlorade partens järnskodda bambupåk, det enda som återstår av honom. Men ändå äro de inte tacksamma mot krokodilen. Nej, de ropa: »Mördare!» och deras familjer slåss med käppar, tjugu på vardera sidan. Mitt folk är ett bra folk — höglands-djater — malvaer från Bet. De dela inte ut slag för ro skull, och när striden är slut, väntar gamle krokodilen långt nedför floden ur synhåll för byn, bakom kikarbuskarna därborta. Så komma de ned — mina bredaxlade djater — åtta till nio i flock under stjärnorna, bärande den döde på en bår. De äro gamla män med grått skägg och röst djup som min. De tända en liten eld — åh, hur väl känner jag inte den elden! — och de dricka tobak och de nicka med huvudena framåt i en ring eller åt sidan mot den döde på stranden. De säga, att den engelska lagen bjuder på ett rep för den här saken och att en sådan mans familj blir utskämd, därför att en sådan man måste bli hängd på fängelsets stora gård. Så säga den dödes vänner: 'Må han bli hängd!' och så måste man avhandla saken igen från början — en, två, tjugu gånger under den långa natten. Så säger slutligen en av dem: 'Striden var en ärlig strid. Låtom oss taga blodspenningar, litet mera än dråparen bjudit, och så låtsa vi inte vidare om saken.' Därpå börja de pruta på blodspenningarna, ty den döde var en stark man, som lämnat efter sig många söner. Men före amratvela (soluppgången) bränna de den döde en smula, såsom brukligt är, och så kommer den döde till mig, och han säger ingenting därom. Jaha, mina barn, krokodilen vet — krokodilen vet — och mina malvadjater äro ett bra folk.»

»De äro för småaktiga, för snåla för min kräva», kraxade Adjutanten. »De ödsla inte med polityren på kohornen, som ordspråket säger, och vem kan plocka ax, där en malvadjat skördat?»

»Åh, jag... plockar... dem», sade krokodilen.

»Men i Kalkutta i södern», fortfor Adjutanten, »kastade man i den gamla goda tiden ut allting på gatorna, och vi plockade och valde. Det var en läcker tid. Men nu hålla de sina gator lika rena som skalet på ett ägg, och mitt folk flyr sin väg. Renlighet är nog bra, men att hålla på och damma och sopa och spola sju gånger om dagen kan tråka ut själva gudarna.»

»En schakal nerifrån landet, som själv hade hört det av en broder, berättade mig en gång, att i Kalkutta i söder voro alla schakaler feta som uttrar i regntiden», sade schakalen, vars mun vattnades vid blotta tanken därpå.

»Åh, men vitansiktena äro där — engelsmännen — och de ha hundar med sig någonstans uppifrån floden — stora, feta hundar — för att hålla de där schakalerna vid lagom hull», sade Adjutanten.

»De äro således lika hårdhjärtade som folket här? Det borde jag ha förstått. Varken jord, himmel eller vatten visar schakalen någon barmhärtighet. Jag såg ett vitansiktes tält förliden årstid efter regnen, och jag tog och åt upp en ny gul tygel. Vitansiktena garva inte sitt läder på riktigt sätt. Jag blev mycket sjuk av det.»

»Jag råkade ännu värre ut», sade Adjutanten. »När jag var i min tredje årstid, en ung och käck fågel, gick jag ned till floden, där de stora båtarna komma in. Engelsmännens båtar är tre gånger så stora som den här byn.»

»Han har varit så långt som till Delhi och vill nu inbilla oss, att allt folket där går på huvudet», mumlade schakalen. Krokodilen öppnade sitt vänstra öga och såg skarpt på Adjutanten.

»Det är sanning», vidhöll den stora fågeln. »En lögnare ljuger bara, när han har hopp om att bli trodd. Ingen, som ej själv sett de där båtarna, kunde tro, att det var sanning.»

»Det där låter mera resonabelt», sade krokodilen. »Fortsätt!»

»Från det inre av en så'n där båt tog man fram stora stycken av ett vitt ämne, som om en stund förvandlades till vatten. Mycket splittrades och föll på stranden, och resten förde man skyndsamt till ett hus med tjocka murar. Men en båtkarl tog skrattande ett stycke, som inte var större än en liten hund, och kastade det åt mig. Jag — hela mitt folk — sväljer utan besinning, och det där stycket sväljde jag efter vår vana. Genast greps jag av en utomordentlig köld, som började i krävan, sprang ned i de yttersta spetsarna av mina tår och till och med berövade mig talförmågan, medan båtkarlarna skrattade åt mig. Aldrig i mitt liv har jag känt maken till köld. Jag dansade i min sorg och bestörtning, tills jag åter kunde draga andan, och då fortsatte jag att dansa och ropade ve över denna världens falskhet; och båtkarlarna hade roligt åt mig och skrattade, så att de lågo dubbla på marken. Det allra märkvärdigaste med hela saken, frånsett den underbara kölden, var att ingenting fanns i min kräva, när jag hade slutat min veklagan.»

Adjutanten hade gjort sitt bästa att beskriva sina känslor, då han råkade svälja ett sjuskålpundsstycke av is från Wenhamsjön, vilken is fördes i land från ett amerikanskt fartyg, på den tid då Kalkutta ännu inte hade börjat att tillverka sin is på maskiner; men då han inte visste, vad is var, och då krokodilen och schakalen visste det ännu mindre, förfelade historien sin verkan.

»Allting», sade krokodilen, i det han åter slöt vänstra ögat, »allting är möjligt, som kommer från en båt tre gånger så stor som Krokodil-Trapporna. Min by tillhör inte de minsta.»

En vissling hördes uppe på bron, och Delhi-expressen gled över, med vagnarna upplysta och med skuggor, som troget följde längs floden. Den rasslade bort i mörkret igen; men krokodilen och schakalen voro så vana vid det, att de inte ens vände på huvudet.

»Är det där någonting mindre underbart än en båt, som är tre gånger så stor som Krokodil-Trapporna?» sade fågeln och tittade uppåt.

»Jag såg det byggas, barn. Sten för sten såg jag bropelarna resa sig, och när männen föllo ned (de voro för det mesta förunderligt säkra på foten — men när de föllo), var jag färdig. Efter det den första pelaren var gjord, tänkte de aldrig på att titta nedåt floden efter kroppen för att bränna den. Även där besparade jag dem mycket besvär. Det är ingenting märkvärdigt med en brobyggnad», sade krokodilen.

»Men det som går över, dragande vagnar med tak, det är besynnerligt», upprepade Adjutanten.

»Det är alldeles säkert en ny buffelras. En vacker dag förlorar det fotfästet däruppe och faller ned som människorna gjorde. Gamle Krokodilen skall även då vara beredd.»

Schakalen tittade på Adjutanten och Adjutanten tittade på schakalen. Om det fanns någonting i världen, som de voro säkrare på än allt annat, så var det att lokomotivet kunde vara vad som helst annat, men inte en buffel. Schakalen hade otaliga gånger spejat på det från aloehäckarna utefter järnvägsbanken, och Adjutanten hade sett lokomotiv ända sedan det första lokomotivet gick fram i Indien. Men krokodilen hade endast sett den där tingesten nedifrån, och då hade ångpannans kopparhuv någon likhet med en buffels puckel.

»M—ja, ett nytt slags buffel», upprepade krokodilen eftertryckligt för att övertyga sig själv, att han hade rätt, och schakalen ropade:

»Ja, alldeles säkert en buffel.»

»Eller också kunde det kanske vara...» började krokodilen knarrigt.

»Säkerligen, säkerligen», sade schakalen utan att låta den andre avsluta meningen.

»Vad för slag?» sade krokodilen arg, ty han kände på sig, att de andra visste mer än han. »Vad för slag kunde det vara? Jag fick aldrig avsluta vad jag ville säga. Du sade, att det var en buffel.»

»Det är allt vad de Fattiges Beskyddare behagar. Jag är hans tjänare — inte det föremåls tjänare, som rusar över floden.»

»Vad helst det nu är, så är det vitansiktenas verk», sade Adjutanten; »och vad mig själv beträffar, skulle jag inte välja min vistelseort så nära det som på den här sandbanken.»

»Du känner inte engelsmännen lika bra som jag, du», sade krokodilen. »Det var ett vitansikte här, när bron byggdes, och han brukade ta en båt om kvällarna och sitta och skrapa med fötterna mot båtbottnen och viska: 'Är han här? Är han där? Räck mig bössan!' Jag kunde höra honom, innan jag kunde se honom — sådant oväsen gjorde han — där han knarrade och pustade och skramlade med bössan upp och ned för floden. Så snart jag hade plockat upp en av hans arbetare och därigenom besparat dem stora kostnader för ved till bränningen, kunde jag vara säker på att han skulle komma ned till Trapporna och skrika ut med hög röst, att han skulle jaga mig och befria floden från mig — Krokodilen av Kokodiltrapporna! Mig! Barn, jag har simmat under bottnen på hans båt timme efter timme och hört honom avlossa sin bössa mot stockar; och när jag var säker på att han var uttröttad, reste jag mig upp och slog ihop mina käkar mitt för näsan på honom. När bron var färdig, for han sin väg. Alla engelsmän jaga på det sättet, utom när de själva jagas.»

»Vem jagar vitansiktena?» gläfste ivrigt schakalen.

»Ingen nu, men jag har på min tid jagat dem.»

»Jag minns litet av den där jakten. Jag var ung då», sade Adjutanten och klapprade meningsfullt med näbben.

»Jag var redan bofast här. Min by hade blivit uppbyggd för tredje gången, om jag minns rätt, när min kusin Snabelkrokodilen bragte mig budskap om rikt givande vatten ovanför Benares. Först tänkte jag inte på att gå dit, ty min kusin, som är fiskätare, kan inte alltid skilja gott från ont; men jag hörde mitt folk språka om saken på kvällarna, och vad de sade, gjorde mig viss.»

»Och vad sade de?» frågade schakalen.

»De sade tillräckligt för att få mig, Krokodilen av Krokodil-Trapporna, att lämna vattnet och ta till fötterna. Jag färdades på nätterna och begagnade mig av de minsta vattendrag, som kunde vara mig till nytta; men det var i början av den heta årstiden, och alla strömmar voro grunda. Jag passerade dammiga landsvägar, jag gick genom högt gräs, jag klättrade uppför kullar i månskenet. Även uppför klippor klättrade jag, barn — betänken det noga! Jag passerade Sirhinds, den vattenlöses, svansända, innan jag träffade på det knippe småfloder, som flyta mot Gunga. Det var en månads resa från mitt eget folk och de stränder, som jag kände till. Alltsammans var högst underbart!»

»Vad föda fann du på vägen?» sade schakalen, som hade sin lilla själ i magen och som inte var ett dugg intresserad av krokodilens landresor.

»Vad jag kunde komma över — kusin», sade krokodilen långsamt, släpande på varje ord. Nu kallar man inte i Indien någon för kusin, såvida man inte tror sig kunna räkna ut något slags blodsfrändskap; och som det endast är i gamla sagor som krokodilen gifter sig med en schakal, förstod schakalen mycket väl orsaken till att han så hastigt hade blivit uppflyttad till krokodilens familjekrets. Om de hade varit ensamma, skulle han inte ha fäst sig vid det, men Adjutantens ögon glimtade av munterhet över det bitande skämtet.

»För visso, Fader, det borde jag ha förstått», sade schakalen.

En krokodil tycker inte om att bli kallad för fader av en schakal, och Krokodilen av Krokodil-Trapporna sade ifrån detta — och en hel del mera, som inte är lämpligt att här återgiva.

»De Fattiges Beskyddare har åberopat släktskap. Hur skall jag kunna minnas precis vilken grad av släktskap? För övrigt äta vi ju samma föda. Det har han själv sagt», svarade schakalen.

Detta gjorde saken ännu värre, ty vad schakalen anspelade på var, att krokodilen måste under sin promenad på torra land ha ätit sin föda färsk, och färsk för varje dag, i stället för att behålla den hos sig, till dess den befann sig i lämpligt och passande tillstånd, såsom varje krokodil med självaktning och de flesta vilda djur göra, när de så kunna. I själva verket är ett av de värsta uttrycken av förakt utefter flodbädden »ätare av färsk mat». Det är nästan lika styggt som att kalla en man för människoätare.

»Den där maten åts för trettio årstider sedan», sade Adjutanten lugnt. »Om vi hålla på och tala om den i ytterligare trettio årstider, så förändrar det ändå inte saken. Berätta oss nu vad som hände, när de goda vattendragen uppnåddes efter din underbara landresa. Om vi skulle lyssna till tjutet från varje schakal, skulle stadens affärer stanna, som ordspråket säger.»

Krokodilen måste ha känt sig tacksam för avbrottet, ty han fortsatte med största iver:

»Vid Gungas Högra och Vänstra! när jag kom fram, hade jag aldrig sett maken till vatten.»

»Var det då bättre än den stora översvämningen sista årstiden?» sade schakalen.

»Bättre! Den översvämningen var ju inte mera än som återkommer vart femte år — en handfull drunknade främlingar, en del kycklingar och en död buffel i gyttjevatten vid tvärströmmarna. Men den årstid, om vilken jag talar, var floden låg och slät och jämn; och alldeles som Snabelkrokodilen hade förberett mig på, kommo döda engelsmän ned, så tätt att de stötte mot varandra. Jag fick mitt omfång den årstiden — mitt omfång och mitt djup. Från Agra vid Etawah och de breda vattnen vid Allahabad...»

»Åh, vilka strömvirvlar brusade inte under Allahabads fästningsvallar!» sade Adjutanten. »De trängde in där som änder i vassen, och runt, runt svängde de — så här!»

Han började åter med sin fasliga dans, medan schakalen såg på avundsjukt. Han kunde helt naturligt inte minnas det förfärliga upprorsåret, varom de talade. Krokodilen fortfor:

»Ja, vid Allahabad kunde man ligga stilla i lugnvattnet och låta tjugu passera förbi och plocka upp en; och vad som var att sätta värde på, var att engelsmännen inte voro belastade med smycken och näsringar och fotledsringar som mina kvinnor nu för tiden. Den, som är förtjust i halsband, slutar i halsrep, som ordspråket säger. Alla krokodiler i alla floder blevo då feta, men det var mitt öde att bli fetare än alla andra. Det påstods, att engelsmännen jagades ned i floderna, och vid Gungas Högra och Vänstra, måste det inte ha varit sant! Så långt söderut jag for, bar det syn för sägen, och jag gick nedför floden bortom Monghyr och gravarna, som blicka ut över floden.»

»Jag känner till den där platsen», sade Adjutanten. »Sedan den tiden är Monghyr en övergiven stad. Mycket få bo där nu.»

»Därpå arbetade jag mig mycket sakta och makligt uppför floden, och ett stycke ovanför Monghyr kom nedför strömmen en båt full med vitansikten — levande. Jag minns, att det var kvinnor, som lågo under ett tyg, spänt över käppar, och gräto högljutt. Aldrig en bössa avlossades mot oss, vadställenas vaktare, under dessa dagar. Bössorna hade fullt upp med arbete på annat håll. Vi kunde höra dem dag och natt inåt landet, kommande och gående, allt eftersom vinden växlade. Jag reste mig raklång framför båten, ty jag hade aldrig förr sett vitansikten livslevande, fastän jag kände dem mycket väl — på annat sätt. Ett vackert vitt barn knäböjde vid ena sidan av båten, lutade sig över båtkanten och skulle ovillkorligen släpa händerna i floden. Det är riktigt vackert att se hur barn älska rinnande vatten! Jag hade redan ätit den dagen, men det fanns ändå ett litet tomrum kvar inom mig. Det var dock mera för nöjets skull än för matens som jag reste mig efter barnets händer. De lyste så vita, att jag inte ens behövde sikta, när jag slöt käkarna; men de voro så små, att fastän mina käkar nog slogo igen riktigt — det är jag säker på — ryckte barnet hastigt upp dem oskadade. De måste ha passerat mellan tand och tand — de där små vita händerna. Jag borde ha gripit dem på tvären vid armbågarna; men det var som sagt bara för nöjets skull och för att få se någonting nytt som jag alls reste mig. Nu började de skrika om varandra i båten, och jag höjde mig igen för att betrakta dem. Båten var för tung för att jag skulle kunnat stjälpa den. Det var bara kvinnor, men den som sätter sin lit till en kvinna, vandrar på andmat i kärret, som ordspråket säger; och vid Gungas Högra och Vänstra, det är sant!»

»En gång gav mig en kvinna litet torkat skinn av en fisk», sade schakalen. »Jag hade hoppats få hennes lilla barn, men hästmat är bättre än hästspark, som ordspråket säger. Nå, men vad gjorde din kvinna?»

»Hon sköt på mig med en kort bössa av en sort, som jag aldrig sett förr eller senare. Fem gånger efter vartannat» (krokodilen måste ha råkat ut för någon gammaldags revolver), »och jag stannade med öppen mun och gapade, med huvudet i röken. Aldrig hade jag sett på maken. Fem gånger, lika hastigt som jag rör på stjälken — så här!»

Schakalen, som hade blivit allt mera intresserad av historien, fick knappast tid att hoppa tillbaka, då den väldiga stjärten svängde förbi som en lie.

»Inte förrän vid femte skottet», sade krokodilen, som om han inte hade haft den avlägsnaste tanke på att slå någon av sina åhörare bedövad — »inte förrän vid femte skottet sjönk jag, och jag kom upp lagom för att höra en båtkarl förklara för alla de vita kvinnorna, att jag alldeles säkert var död. En kula hade trängt in under en av mina halsplåtar. Jag vet ej, om den inte är kvar ännu, ty jag kan inte vända på huvudet. Se efter själv, barn! Det skall visa, att min historia är sann.»

»Jag?» sade schakalen. »Skulle en ätare av gamla skor, en benskrapare, våga tvivla på de ord, som uttalats av Flodens Avund? Må min svans bli avbiten av blinda hundvalpar, om ens skuggan av en sådan tanke uppstått i mitt enfaldiga huvud, De Fattiges Beskyddare har nedlåtit sig att underrätta mig, sin slav, att han en gång i sitt liv blivit sårad av en kvinna. Det är tillräckligt, och jag skall, utan att fråga efter bevis, berätta historien för alla mina barn.»

»För mycken hövlighet är stundom inte bättre än för mycken ohövlighet, ty som ordspråket säger, man kan proppa ihjäl en gäst med ostvassla. Jag önskar inte, att något av dina barn skall få veta, att Krokodilen av Krokodil-Trapporna erhållit sitt enda sår av en kvinna. De få nog mycket annat att tänka på, om de få sin föda på ett lika uselt sätt som deras fader.»

»Det är glömt för länge sedan! Det har aldrig blivit sagt! Det har aldrig funnits någon vit kvinna! Det har aldrig funnits någon båt! Alls ingenting har hänt.»

»I sanning, många, många saker hände», sade krokodilen, som blivit lurad även på sitt andra försök att stuka till sin vän. (Ingen hyste emellertid groll. Äta och ätas var ärlig lag utefter floden, och schakalen fick alltid sin del av rovet, när krokodilen hade slutat ett mål). »Jag lämnade den där båten och gick uppför floden, och när jag kommit till Arrah och dödvattnet där bakom, var det inga flera döda engelsmän. Floden var tom en stund. Så kommo några döda i röda kläder, inte engelsmän, utan allesammans av samma slag — hinduer och purbeeer — sedan fem till sex i bredd, och slutligen, från Arrah till norr om Agra, var det som om hela byar vandrat ut i vattnet. De kommo fram ur små åar, en efter en, liksom stockarna komma flytande under regntiden. När floden steg, stego även de i sällskap från grunden, på vilka de hade stannat; och den fallande floden släpade dem med sig vid det långa håret över fälten och genom djungeln. Under hela natten på färden norrut hörde jag bössorna, och på dagen hörde jag skodda människofötter, som gingo över vadställena, och det ljud, som tunga vagnshjul framkalla, när de på gå sanden under vattnet. Och varje våg förde flera döda med sig. Slutligen blev till och med jag rädd och sade: 'Om detta händer människor, hur skall då Krokodilen av Krokodil-Trapporna undkomma?' Där funnos båtar också, som kommo bakom mig, utan segel, oupphörligt brinnande liksom bomullsbåtar ibland brinna, men utan att sjunka.»

»Åh!» sade Adjutanten. »Det var sådana båtar, som komma till Kalkutta i söder. De äro höga och svarta, de virvla upp vattnet bakom sig med en svans, och de...»

»Äro tre gånger så stora som min by. Mina båtar voro låga och vita; de virvlade upp vattnet på vardera sidan och voro inte större än en sanningstalande persons båtar böra vara. De riktigt skrämde mig, och jag lämnade vattnet och begav mig gående tillbaka till denna min flod, gömde mig undan på dagen och vandrade på natten, när jag inte kunde få fatt i några små floder att färdas uti. Jag kom till min by igen, men jag hade inte hopp om att få återse någon av mitt folk där. De funnos dock kvar och höllo på att plöja och så och skörda och gingo fram och tillbaka på sina fält lika lugnt som deras egen boskap.»

»Var det fortfarande gott om föda i floden?» sade schakalen.

»Mer än jag önskade. Till och med jag — och jag äter inte gyttja — till och med jag blev trött på kosten och, efter vad jag vill minnas, litet rädd för denna ständiga ström av tysta. Jag hörde mitt folk säga i min by, att alla engelsmän voro döda; men de som kommo, med ansiktet nedåt, flytande med strömmen, voro icke engelsmän, och det såg också mitt folk. Då sade mitt folk, att det var bäst att inte säga någonting alls, utan bara betala skatterna och plöja landet. Efter en lång tid blev floden renare, och de som kommo ned, hade blivit dränkta av översvämningarna, såsom jag tydligt kunde se; och fastän det inte var så lätt längre att få föda, var jag hjärtans glad. Ett litet rov då och då är inte så illa — men till och med en krokodil kan ibland få för mycket, som ordspråket säger.»

»Underbart! I sanning underbart!» sade schakalen. »Jag har blivit fet bara genom att höra talas om så mycket god mat. Och efteråt, vad hände då, om jag vågar fråga, o, du de Fattiges Beskyddare?»

»Jag gav mig själv det löftet — och vid Gungas Högra och Vänstra, jag smällde ihop käkarna vid den eden! — att jag aldrig mera i mitt liv skulle ge mig ut på vandring. Så levde jag vid Trapporna i närheten av mitt eget folk, och jag vakade över dem år efter år, och de älskade mig så mycket, att de kastade ringblomkransar på mitt huvud, när de sågo det lyftas. Ja, och mitt Öde har varit mycket vänligt mot mig, och hela Floden har haft den godheten att respektera min fattigdom och min skröplighet; men... men...»

»Ingen är fullt lycklig från näbben till stjärten», sade Adjutanten deltagande. »Vad är det som Krokodilen av Krokodil-Trapporna ytterligare önskar?»

»Det där lilla vita barnet, som jag inte fick», sade krokodilen med en djup suck. »Det var mycket litet, men jag har inte glömt det. Jag är gammal nu, men innan jag dör, är det min önskan att pröva på någonting nytt. Det är sant, att de äro ett tungfotat, bullersamt och dåraktigt folk, och ur sportsynpunkt sett vore det inte mycket bevänt med saken; men jag minns den gamla tiden ovanför Benares, och om barnet lever, kommer det nog ännu ihåg äventyret. Kanske går det upp och ned för stränderna av någon flod och berättar, huru det en gång hade händerna mellan Krokodilens av Krokodil-Trapporna tänder men fick leva för att tala om saken. Mitt Öde har varit mig synnerligen bevåget, men det där plågar mig ibland i mina drömmar — tanken på det lilla vita barnet i fören på den där båten.» — Han gäspade och slöt sina käkar. — »Och nu vill jag vila och tänka. Varen tysta, mina barn, och haven respekt för den gamle!»

Han vände stelt och hasade sig upp på toppen av sandbanken, medan schakalen och Adjunten drogo sig tillbaka i skydd av ett träd, som hade strandat på bankens ända närmast järnvägsbron.

»Det där var ett angenämt och inbringande liv», flinade schakalen och såg menande upp mot fågeln, som sköt upp högt över honom. »Och inte en enda gång, märk väl, gjorde han sig besvär med att tala om för mig, var en munsbit möjligen blivit kvarlämnad utefter stränderna. Och likväl har jag hundra gånger så visst som en talat om för honom, när någonting gott flöt nedför floden. 'Hela världen glömmer schakalen och barberaren, sedan nyheterna väl berättats'. Nu tänker han sova! Arrah!»

Schakalen vände sig om med ett otåligt gnäll och tänkte rulla ihop sig under trädstammen, men så hukade han sig plötsligt ned och tittade genom de slokande grenarna upp på bron nästan rakt över deras huvuden.

»Vad står på?» sade Adjutanten och öppnade ängsligt ena vingen.

»Vänta så få vi se. Vinden blåser från oss till dem, men de speja inte på oss — de där två människorna.»

»Är det människor? Mitt ämbete skyddar mig. Hela Indien vet, att jag är helig.»

I sin egenskap av ett första klassens renhållningshjon tillåtes Adjutantstorken att gå var det behagar honom, och därför ryggade han nu icke ett ögonblick.

»Jag är inte värd bättre än ett slag av en gammal sko», sade schakalen och lyssnade på nytt. »Hör bara ljudet av fotstegen! Det är inte något hemgjort läder, utan ett vitansiktes skodda fot. Lyssna igen! Järn stöter mot järn där uppe! Det är en bössa! Vän, dessa tungfotade, dåraktiga engelsmän komma för att tala med krokodilen.»

»Varna honom då! Han kallades nyss de Fattiges Beskyddare av någon, som inte var olik en utsvulten schakal.»

»Må min kusin skydda sitt eget skinn. Han har gång på gång sagt mig, att man inte behöver frukta någonting av vitansiktena. De här måste vara vitansikten. Ingen av folket i Krokodil-Trapporna skulle våga smyga sig på honom. Se, sa' jag inte, att det var en bössa! Med litet god tur skola vi få mat före daggryningen. Han hör inte så bra på torra landet, och — den här gången är det inte en kvinna!»

En blank gevärspipa glittrade ett ögonblick i månskenet på broräcket. Krokodilen låg på sandbanken lika orörlig som hans egen skugga, med framfötterna litet utbredda och huvudet nedsjunket mellan dem, snarkande som en — krokodil.

En röst på bron viskade: »Det blir ett besynnerligt skott — nästan rakt ned — men tvärsäkert. Bäst att sikta bakom nacken. Kors en sådan best! Men byfolket råkar nog utom sig, om han blir skjuten. Han är en deota (en lägre gudom) i den här trakten.»

»Det frågar jag inte ett dugg efter», svarade en annan röst. »Han tog omkring femton av mina bästa kulier, medan bron byggdes, och det är på tiden att han får sin bane. Jag var efter honom i en båt under veckotal. Var färdig med martinigeväret, så snart jag givit honom båda piporna i den här.»

»Men kom ihåg stöten! En dubbel fyrkalibrig är inte att leka med.»

»Det får han avgöra. Nu smäller det!»

Det hördes en knall som dånet från en liten kanon (den största sortens elefantbössor skiljer sig inte mycket från en del artilleri), och en dubbel eldstrimma slog upp, följd av den skarpa smällen från en martini, vars långa kula inte låter sig hejdas av något krokodilpansar. Men här var det de explosiva kulorna, som gjorde slag i saken. En av dem träffade strax bakom krokodilens nacke, en handsbredd till vänster om ryggraden, medan den andra exploderade litet längre ned, vid svansens början. I nittionio fall av hundra kan en dödligt sårad krokodil kravla sig ut på djupt vatten och undkomma; men Krokodilen av Krokodil-Trapporna var bokstavligen sprängd i tre stycken. Han rörde knappast på huvudet, innan livslågan slocknade, och han låg lika platt som schakalen.

»Blixt och dunder! Dunder och blixt!» sade det usla lilla odjuret. »Har den där tingesten, som drar vagnarna med tak över bron, äntligen tumlat över ända?»

»Det var bara en bössa», sade Adjutanten, fastän han darrade ända ut i stjärtfjädrarna. »Ingenting annat än en bössa. Han är säkert död. Här komma vitansiktena.»

De två engelsmännen hade rusat ned från bron och ut på sandbanken, där de stodo och beundrade krokodilens längd. Därpå högg en inföding med en yxa av det väldiga huvudet, och fyra karlar släpade det över landtungan.

»Sista gången jag hade min hand i en krokodils mun», sade den ena engelsmannen, i det han lutade sig ned» (det var han, som hade byggt bron), »var när jag var fem år gammal — på väg nedför floden med båt till Monghyr. Jag var ett upprorsbarn, som man kallade det. Min stackars mor var också i båten, och hon har ofta berättat mig, hur hon avlossade pappas gamla revolver mot odjurets huvud.»

»Nåja, nu har du säkerligen utkrävt din hämnd på stammens hövding — även om bössan stött din näsa i blod. Åhoj, hit karlar! Drag det där huvudet uppför stranden, så ska vi koka skallen ren. Skinnet är för illa tilltygat för att bevaras. Kom nu, så krypa vi till kojs. Det här var ändå värt en genomvakad natt, inte sant?»

Besynnerligt nog gjorde schakalen och Adjutanten samma anmärkning knappast tre minuter sedan männen hade gått sin väg.

1. Ganges.