Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Fridsbrott
← Allmänfarliga brott. |
|
Sedlighetsbrott. → |
Fridsbrott.
Schlyter, Utkast till
edsöreslagarnes historia (Jur. Afhandl. I).Efter hvad förut nämnts, hvilade i den
germanska rätten öfver vissa orter, tider, saker och personer en särskild förstärkt frid, och voro
gerningar, som begingos med kränkning af densamma,
belagda med ett högre ansvar. Sådane handlingar
utgjorde fridsbrott i egentlig mening. Då derefter
den konungsliga myndigheten vunnit i styrka,
erhöllo nämnda särskilda frider bekräftelse från
konungens sida, oftast i den form att han edligen
förband sig till att värna om dem och med ett särskildt
straff hotade dem, som i trots häraf bröto dessa
frider och sålunda jemväl visade missaktning mot
hans svurna ed. Det var sålunda, som i den
svenska rätten edsöresbrotten uppstodo såsom en särskild
form af svårare missgerningar. Den första stadga
i ämnet, hvilken är i behåll, har utfärdats af
Magnus Ladulås 1285, men i öfrigt lemnas i
landskapslagarne och senare lagböcker jemväl föreskrifter
derom (ej i VGL I, GottlL och Visb. St. L).
Emellertid var ifrågavarande begrepp icke egendomligt för den svenska rätten. Äfven annorstädes förekommo företeelser af liknande art, om också benämningen saknades och straffpåföljden var en annan. Detta gäller särskildt om den frankiska, den anglosachsiska och den norska rätten, i hvilka straffet utgjorde särskilda böter: bannus, cyninges mundbyrd och bréfabrot.
Edsöresbrotten hade i öfrigt icke mycket gemensamt. De bestodo i handlingar af öfvervåld och utgjorde omedelbart eller medelbart förgripelser mot personlig rätt och säkerhet. Men detta var också allt det, hvarutinnan de till sjelfva sitt väsende hade beröringspunkter. Så var härförutom redan förhållandet med de äldre fridsbrotten, men blef än mera fallet, sedan dessa uppgått och förvandlats i edsöresbrott, samt det med den kungliga edsöreslagstiftningen utlofvade rättsskyddet efterhand kom att alltmera utsträckas och omfatta åtskilligt, hvarpå det gamla fridsbegreppet icke haft tillämpning. I flera fall var det sålunda icke orten, tiden, saken eller personen, som gjorde en gerning till ett edsöresbrott, utan sjelfva det sätt, hvarpå handlingen utfördes, och de omständigheter, som dervid förekommo (stympning efter föregående öfverväldigande, hämnd på frände till den, hvaraf man lidit oförrätt, eller såsom det hette, ˮhæmnas a annan æn þæn ær gærþina görþiˮ etc.). Ja enligt regel gjordes det i sådant hänseende ytterligare till vilkor, att ett visst mått af öfvervåld förelåge och att gerningsmannen handlat med ett förutfattadt uppsåt. Så blef åtminstone förhållandet med den vigtigaste af ifrågavarande förbrytelser, nemligen hemfridsbrottet. Här öfvergick en gerning, som i och för sig kunde vara straffbar, till att bestraffas såsom edsöresbrott, derest nämnda två förutsättningar inträffade. I rent yttre afseenden förefunnos emellertid vid edsöresbrotten vissa gemensamma moment, nemligen i processuellt afseende sakens handläggning vid konungens domstolar och bevisfrågans afgörande medelst nämnd samt i kriminalrättsligt bland annat ett lika straff, enligt landsrätt fridlöshet jemte förlust af all den lösa egendomen och enligt stadsrätt höga böter till visst belopp.
Till den del som de tidigare fridsbrotten icke voro af den svåra natur eller förekommo under de försvårande omständigheter, att edsöresstraffet kunde bringas i tillämpning, bibehöllo sig de förut stadgade ansvarsbestämmelserna. Äfven efter edsöreslagstiftningens uppkomst förefunnos alltså fridsbrott, som icke voro edsöresbrott, utan härefter bildade en klass af fridsbrott i inskränktare mening. Och långt ifrån att detta senare slags förbrytelser i tidens lopp minskades, tillväxte de efterhand i samma måtto som edsöresbrotten. Då nemligen karakteren af edsöresbrott från tid till annan tillades handlingar, i fråga om hvilka detta förut icke varit händelsen, infördes i åtskilliga fall jemväl lägre straff för sådana gerningar, som voro likartade med dessa nya edsöresbrott, men likväl icke ansågos vara i lika hög grad straffbara, eller framträdde förut bestående ansvarsbestämmelser af denna beskaffenhet i allt fall såsom fullständigande stadganden i förhållande till lagrummen rörande edsöresbrotten. I den del af rättsböckerna, i hvilken edsöreslagstiftningen intogs, sammanfördes jemväl med edsöresbrotten mestadels förenämnda mindre straffbara gerningar, Och så var äfven förhållandet i de lagar, som egnat en särskild afdelning och rubrik åt edsöresbrotten (ÖGL, WmL I, LL:ne, Allm. St. L.; eljest edsöresbrotten behandlade i konungabalkarne).
I tidens lopp försvagades och till sist bortföllo de yttre sammanhållande momenten vid edsöresbrotten. De kungliga domstolarnes uteslutande kompetens i dessa mål synes hafva varit af ringa varaktighet och upphört med den snart nog till folkdomstolarne utsträckta användningen af nämnden såsom bevismedel. Och i mån som nämnden först blef ett mera allmänt bevismedel samt slutligen helt och hållet förlorade karakter af bevismedel och blef en del af domstolen, försvunno helt och hållet de egendomligheter, som utmärkt edsöresbrotten i processuellt hänseende. Denna utveckling var fullbordad med tillkomsten af 1734 års lag. Användningen af ett särskildt, för alla edsöresbrotten gemensamt straff bibehöll sig deremot äfven härefter. Det förändrades 1734 allenast, nemligen för oqvalificerade fall till 100 daler och ärans förlust. Men liksom ansvaret vid ifrågavarande gerningar stundom aldrig hann upp till edsöresstraffet, blef detta åter under vissa förhållanden ytterligare skärpt, och äfven i fråga om dessa slags bestämmelser medförde utvecklingen ej ett aftagande utan en tillväxt. Häri låg ytterligare frö till en upplösning af begreppet edsöresbrott. Och sedan genom kongl. förordn. d. 20⁄1 1779 för de flesta af de dåvarande oqvalificerade edsöresbrotten stadgats nya straff af olika natur och svårhet (200 daler eller ett års fängelse och 100 daler), hade edsöresbegreppet ej längre någon särdeles stor vigt för den svenska rätten. Namnet och begreppet försvunno dock fullständigt först med 1864 års lagstiftning. Ju mera edsöresbegreppet emellertid förlorade i fasthet och betydelse, dess mera trädde det gamla begreppet fridsbrott åter i förgrunden. I 1734 års lags kriminalrättsliga del lemnades visserligen föreskrifterna om edsöresbrotten i ett sammanhang (MB 18—23; i öfrigt JB 16,8, BB 28,10, MB 52,3 och StrB 4,3). Men förutom det att man på åtskilliga ställen i de häråt egnade kapitlen hade fastställt andra straff än edsöresstraffet, var detta i fråga om våld mot qvinnas frihet och ära genomgående (MB 22 i öfverensstämmelse med StL:ne). Fastän sistnämnda förbrytelser, hvilka förut varit edsöresbrott, beröfvats denna karakter, fortforo de likväl att sammanställas med edsöresbrotten. Och ett skäl härtill låg deri, att de i allt fall betraktades såsom fridsbrott. Detta angafs äfven i kapitlets titel (om qvinnofrid). Men så var än vidare förhållandet i fråga om flertalet af de öfriga kapitlens rubriker (18, 20 och 21), hvarförutom i åtskilliga fall de med afseende å smärre förseelser stadgade böterna förklarades skola tjena till försoning för begånget fridsbrott (18,2, 20,10 samt 21,6 och 7). I den nyaste lagstiftningen har man också, med uppgifvandet af edsöresbegreppet, ånyo uppställt fridsbrotten såsom en särskild klass af förbrytelser (KF 29⁄1 1861 och 1864 års strafflag kap. 11).
Fridsbrotten hafva emellertid från fordom till nu skiftat karakter. Det har redan förut anmärkts såväl om de tidigare fridsbrotten som edsöresbrotten, att de bestodo af temligen olikartade företeelser. Hvad, som var gemensamt för dem, var att de inneburo ett angrepp på en rättighet, som i och för sig eller i följd af de vid gerningen förekommande omständigheterna ansågs böra tagas i särskildt hägn och sålunda föranleda, att med angreppet förbundes ett större äfventyr. Och hvad särskildt beträffade edsöresbrotten, gafs åt detta äfventyr en i hög grad skärpt karakter. Framför allt i äldre tider, men i viss måtto under hela rättsutvecklingen framstodo edsöresbrotten sålunda såsom förbrytelser af svårare beskaffenhet. I fråga om såväl de tidigare fridsbrotten som edsöresbrotten föranleddes lagstiftarne att hota med de strängare straffpåföljderna, derigenom att de i gerningarne sågo gröfre förgripelser mot rättsordningen. Men i sammanhang härmed trängde småningom fram den uppfattning, att våldsgerningar af ifrågavarande art särskildt påfordrade ett ingripande af de offentliga myndigheterna, i följd deraf att de inneburo kränkningar af den allmänna friden och ordningen. Med edsöresbegreppets afvecklande kommo de svårare förbrytelser, som förut utmärkts såsom edsöresbrott, att kategoriseras efter föremålet och sin egen natur. Det återupplifvade begreppet fridsbrott, som härvid ensamt kom att qvarstå, blef åter just beteckningen för förbrytelser mot den allmänna friden och ordningen. Och straffsatserna blefvo under nämnda förhållande jemförelsevis lindriga. Isynnerhet var så händelsen, hvarest gerningarne allenast i följd af det dermed förbundna störandet af den allmänna friden föranledde ansvar. Hvarest detta åter icke var händelsen, räknades fridsbrottet likväl blott såsom en försvårande omständighet särskildt Str. L. 11, 9, 14 och 15). Sjelfva gerningen visade sig dock då i sjelfva verket såsom en sammansatt förbrytelse.
I detta hänseende råder för öfrigt full öfverensstämmelse med de tidigare fridsbrotten och edsöresbrotten. Så vidt som gerningen i och för sig var straffbar, erlades derför enligt regel vanliga böter, och härtill kom ytterligare fridsboten eller edsöresstraffet (i Allm. St. L. dock vid stympning ej såramålsböter jemte edsöresböterna). Och häri afsågo ej heller 1734 års lagstiftare att göra någon ändring (KB 19⁄5 1774, 6⁄4 1781 och 7⁄3 1794; jfr. 1734 lag MB 20,8). Då likväl med 1734 års lag edsöresstraffet ansenligen nedsattes, men deremot stränga straff af urbota beskaffenhet efterhand införts för svårare former af öfvervåld, äfven om dermed icke någon särskild frid kränkts, kunde i fråga om dylikt svårare öfvervåld i förening med edsöresbrott de särskilda straffen för öfvervåldet och edsöresbrottet ej lämpligen utgå jemte hvarandra. Derföre skärpte man i stället ytterligare det urbota straffet för öfvervåldet. Härå innehöll särskildt 1734 års lag talrika exempel. Och hvad beträffade edsöre, hvari dråp eller rån skedde, förordnades derstädes i allmänhet, att det för dråpet stadgade lifsstraffet skulle skärpas på sådant sätt, att gerningsmannens högra hand afhögges (MB 23; förut enligt ChLL för edsöresbrytare, som greps i gerningen, jemte boskifte vid dråp eller misshandel förlust af lif eller högra handen och vid rån laga ansvar för rånet). Äfven här togs alltså hänsyn till ifrågavarande handlingars sammansatta natur, blott att den nu mera allmänt rådande uppfattningen redan framträdde, att fridsbrottet endast vore att betrakta såsom en försvårande omständighet vid det allmänna brottet, och ej, såsom förhållandet från början varit, det normala ansvaret för förbrytelsen ett tillägg till edsöresstraffet. Huru edsöresbrottet i den äldre tiden uppfattades i nämnda hänseende, framgår kanske tydligast deraf, att enligt såväl landskapslagarne som landslagarne målseganderätten med afseende å det, som edsöresbrytaren förverkade, för ett visst fall blef i större eller mindre måtto fördelad, nemligen om gerningen begåtts mot person å jord eller i hus, som ej tillhörde denne (enligt landskapslagarne tillkommo den våldförde såramålsböterna och andelen i boskiftet samt jordegaren fridsbönen, enligt landslagarne åter den förre såramålsböterna och fridsbönen samt den senare andelen i boskiftet).
En hufvudbeståndsdel bland de gamla frids- och edsöresbrotten utgjorde städse gerningar, som begingos med kränkande af hemfrid, kyrkofrid eller tingsfrid. Dessa frider togos redan före edsöreslagstiftningen i särskildt hägn genom högre ansvarsbestämmelser (jfr. bland annat GottlL I, 8, 11, 12, VGL I Orb. m. 1). Och enligt formuläret för den ed, som konungen hade att aflägga före sitt tillträde till regeringen, utfästade han sig äfven ˮat styrkia ok halda kirkiu friþ. þings friþ. ok quinna friþ ok hemfriþˮ (SmL Add. 1, MELL KgB 5, ChLL KgB 4). Qvinnofrid finnes här äfven upptagen, troligen efter förebild af den frankiska rätten, hvarest bortröfvande af qvinna utgjorde ett af de åtta fall, i hvilka bannus skulle erläggas. I 1285 års stadga utmärktes såsom edsöresbrott ytterligare: stympning och former af s. k. orættar hæmpdir, d. v. s. att ˮganga a gruþ ok göra sætˮ samt ˮtaka man fore annars mans gærdˮ.
Hemfridsbrottet.Af förenämnda förbrytelser intog hemfridsbrottet det främsta rummet. I fråga härom förefunnos talrika, i öfrigt delvis afvikande, och från tid till annan vexlande bestämmelser, nemligen med afseende å det område och de personer, som omfattades af friden, våldets storlek, målseganderätten, vilkoren för sjelfhjelp och dess gränser samt straffets storlek, för den händelse att gerningen ej hade egenskap af edsöresbrott. Hemfridsbrottets historia sträcker sig tydligen långt tillbaka i tiden, och åtskilligt tyder derpå, att det varit det ursprungliga fridsbrottet, med afseende hvarå de på ifrågavarande område rådande principerna först uppstått och utbildats. Omkring detsamma samlade sig äfven under den följande utvecklingen det hufvudsakliga intresset. Och till stor del voro de i edsöreslagstiftningen ingående föreskrifterna af allmän natur tydligen företrädesvis affattade med hänsyn till hemfridsbrottet, samt gåfvos jemväl åt rättssatser, som från början hade en dylik speciell karakter, senare uttryckligen allmängiltighet. Ursprungligen gällde det om hemfridsbrottet liksom i allmänhet om svårare öfvervåld, att hvad, som särskildt föranledde ett högre ansvar, var, att handlingen företogs med en samlad styrka. Denna uppfattning möter oss i den äldre sydgermanska lagstiftningen. Ett inträngande på annans område kunde försenas med ringa böter, men, om det skedde med ett följe af ett visst antal personer, inträdde, så vidt en våldsgerning afsågs, det högre ansvaret. Och annorledes har det till en början ej heller varit i den nordiska rätten. Efter hvad förut angifvits, ställdes i den danska rätten eldanläggning i förening med ett öfverväldigande till straffbarheten lika med den lönligt anstiftade mordbranden (SkL). Och de derstädes förekommande ansvarsbestämmelserna rörande hemfridsbrott skilde sig enligt regel ej från de sydgermanska (endast jyske lov gör undantag). För hvad, som i den danska rätten var ett motstycke till de svenska frids- och edsöresbrotten, de s. k. heerwerk, var just det karakteristiska, att gerningarne utfördes af en större skara folk. Hvad beträffar den svenska rätten, angifva visserligen de äldsta stadganden, att åtminstone i fråga om hemfridsbrottet förhållandet ej heller i vårt land varit annorledes (se särskildt VGL II Add. 7,28, ÖGL EB 14). Men med edsöreslagstiftningen blef det dock fastställdt, att till brytande af hemfrid och edsöre hörde ej ett flertal, utan vore en mans gerning till fylles. Deremot var det en genomgående grundsats för den svenska rätten, att edsöresbrott ej förelåge, om icke verkligt våld å person föröfvats. I fråga om våldets art och storlek skilde sig lagarne visserligen från hvarandra (i landskapslagarne redan allmänt i motsats till 1285 års stadga frihetsbrott, som dock beskrifvas på ett sätt i svealagarne och på ett annat åter i götalagarne; för öfrigt i svealagarne blott dråp och sår, i götalagarne äfven skena samt i landslagarne, stadslagarne och den senare rätten ytterligare blånad). Men så snart alldeles ingen skada uppstått eller denna icke var af en viss beskaffenhet och svårhet, bestod ansvaret för det olagliga intrånget, husbrut, blott i ett ringa bötesbelopp. I hvad mån dessa grundsatser varit ursprungliga eller senare uppstått, torde vara svårt att afgöra. Men i några af leges barbarorum beskrifvas hemfridsbrott, utan att det för den högre straffbarheten göres till vilkor, att det kommit till någon som helst våldsgerning (Lex Sal., Fris. och Thur.). Naturligt vore äfven, att, då i nämnda hänseende fordran på uppträdandet med en viss öfvermagt uppgafs, man i dess ställe lade vigt på att det tilltänkta våldet verkligen kommit till något utförande. Såsom hemfridsbrottet i början uppfattades, hörde deremot tydligen redan då till dess väsende, att det beginges i enlighet med ett förut fattadt uppsåt (Lex Alam.). Och denna grundsats bibehöll sig i den svenska rätten. Visserligen framhålles detta icke i 1285 års stadga, men dess mera i landslagarne och i den senare lagstiftningen.
I alla dessa förenämnda punkter kommo de med afseende å hemfridsbrottet antagna principerna att inverka på lagstiftningen rörande de öfriga edsöresbrotten. Man kan iakttaga, huru de under rättsutvecklingens fortgång alltmera vinna i utbredning och allmängiltighet, såsom exempelvis bland annat just fordran på förutfattadt uppsåt (i KB 16⁄2 1737 och 11⁄9 1740 tillagd allmängiltighet). Men detta gäller äfven om sådana för hemfridsbrottet egentligen alldeles egendomliga regler som de, hvilka ordnade målseganderätten, för det fall att våld med brytande af edsöre föröfvats å person på annans mark (LL:ne, hvarest dock i fall af stympning uttryckligen sägas, att andelen i boskiftet äfven tillfölle den misshandlade; jfr. Stjernhöök p. 144).
Edsöreslagstiftningens betydelse.Hvad som här sagts om hemfridsbrottet i förhållande till de öfriga edsöresbrotten, gäller för öfrigt i viss måtto i fråga om de senare i förhållande till andra brott. Edsöreslagstiftningen kom att utöfva en reformerande verkan på den allmänna straffrättens område. Edsöreslagarne utfärdades af konungen, och han kunde i dem, utan hinder af folkets gamla lag och rättsseder, förverkliga nyare principer. Och härvid upptog han sådana, som omfattats och genomförts af furstarne i de större germanska staterna och som ytterst voro af romerskt ursprung. En god del af de grundsatser, som på det kriminalrättsliga området undanträngde de förut gällande, vunno sitt inträde och erkännande först i edsöreslagstiftningen. Så var bland annat förhållandet med betonandet af den större brottslighet, som låg i en förbrytelses utförande med berådt mod och ytterligare med ansvarets utsträckande till alla dem, som deltagit i ett brott. Redan i landskapslagarne uttalas det i sistnämnda hänseende såsom en allmän grundsats, att alla de, som deltaga i ett edsöresbrott, skola ˮswa mangir sum þer æruˮ undergå edsöresstraffet. Och denna grundsats bibehöll sig derefter under hela den följande rättsutvecklingen. Edsöreslagstiftningen hade i öfrigt betydelse för rättsutvecklingen äfven inom andra delar af rättsordningen än den kriminella, särskildt för rättegångsväsendet. Den bidrog att i synnerlig hög grad utvidga de kungliga domstolarnes kompetens, och, då genom densamma nämnden infördes såsom ett bevismedel och öfvergången sålunda förbereddes till en fri bevispröfning, gafs dermed uppslaget till ett brytande med hela den formalistiska anordning, som utmärkte en forntida rättstvist.
Frids- och edsöresbrotten hafva till sist äfven bildat en anknytningspunkt för vidtagandet af förändringarne på den speciella kriminalrättens område med fördelningen af de särskilda brotten och uppskattningen af deras straffbarhet i förhållande till hvarandra. Till sitt väsende bestodo edsöresbrotten i våldsgerningar. Och då i tidens lopp allt flera handlingar af öfvervåld utmärktes såsom straffbara eller belades med ett skärpt ansvar, egde detta rum i den form, att man antingen tillade dem egenskapen af edsöres- eller fridsbrott eller i allt fall sammanställde dem med dessa såsom urbota gerningar. Sålunda finner man exempelvis i 1734 års lag i framställningen af edsöresbrotten jemväl upptagna åtskilliga former af skadegörelse å egendom och allmänt farliga förbrytelser samt än vidare rån af såväl oqvalificerad som qvalificerad natur samt frihetsbrotten och förbrytelser mot offentlig myndighet. Frids- och edsöresbrotten hafva för den svenska rättens del i detta hänseende spelat ungefär samma rol som begreppet crimen vis i den romerska och den sydgermanska rätten — hvad den senare beträffar, åtminstone under dess senare utvecklingsskeden. Och onekligen finnas äfven beröringspunkter mellan dessa olika slags företeelser. Det i den svenska rätten iakttagna förfarandet i förberörda hänseende saknade i öfrigt icke sitt berättigande. Man drog slutsatser från hvad, som förordnats i den tidigare frids- och edsöreslagstiftningen, och bragte efterhand de derstädes stadgade högre ansvarsbestämmelserna analogivis i en allt vidsträcktare användning. De nya föreskrifterna buro äfven vittne om en utveckling af ifrågavarande art. Ännu i 1734 års lag hade de ej den allmänna affattning, som de erhöllo med införandet af nu gällande bestämmelser.
Frids- och edsöreslagstiftningens utveckling.I det hela ökades till en början frids- och edsöresbrotten stadigt i antal. Sin höjdpunkt i sådant hänseende vunno de med 1734 års lag, men bibehöllo sig dervid ända till edsöresbegreppets afmönstrande genom kongl. förordningarne d. 20⁄1 1779 och d. 29⁄1 1861 samt 1864 års strafflag. Under edsöresbrottens tillväxt dels utsträcktes friden till rättigheter af liknande natur med dem, som från början tagits i hägn, och dels bildades åter af de gamla frids- och edsöresbrotten nya på sådant sätt, att gerningar, som förut endast under vissa förhållanden haft egenskap af edsöresbrott, i allmänhet tillades denna karakter. Det kan i sådant hänseende vara af intresse att sammanställa de i 1734 års lag förekommande frids- och edsöresbrotten med de ursprungliga, i 1285 års stadga och landskapslagarne såsom edsöresbrott utmärkta förbrytelserna.
Då från början edsöre blott synes hafva brutits genom öfvervåld inne i sjelfva bostaden, likställdes med bostaden i nämnda hänseende senare den kringstängda gården (LdskpsL:ne) och hus utom gården (LL:ne) äfvensom farkost (StL:ne). Såsom mindre svåra fridsbrott kommo härvid att qvarstå dels inträngande hos annan utan våld å person, dels inkastande af föremål och dels öfvervåld å den, som arbetade ute å mark, hvartill ytterligare kommo former af skadegörelse och sjelfhjelp med kränkande af hemfriden (jfr. 1734 lag MB 20,6, 11—14). Då det öfvervåld, som bestod i obehörigt fängslande eller bortförande enligt landskapslagarne blott var edsöresbrott, för så vidt hemfrid dermed kränktes, gjordes längre fram till sjelfständiga edsöresbrott först fängslande (Ups. Stadg. 1344, LL:ne och Allm. St. L.) och derefter ytterligare våldsamt bortförande samt pinande till bekännelse (jfr. 1734 lag 20,7 och 8), hvilken senare gerning, då fängslande tänktes ske med afseende å ett förment brott, förut angifvits såsom ett moment i ett olaga fängslande (Ups. Stadg. 1344, LL:ne och Allm. St. L.). Våld vid tillgrepp ur annans stängda trädgård kom äfven att betraktas såsom ett hemfrids- och edsöresbrott (LL:ne och Allm. St. L.), och härtill anknöt sig det skärpta ansvaret för rån i allmänhet (LL:ne, Allm. St. L., 1734 lag MB 20,9 och 10). Edsöresstraffets tillämpning vid landbos dräpande af jordegare eller annan, som ville hindra honom från rymning (1734 lag JB 16,8) och vid våld af gäst å gästgifvare eller dennes hjon berodde väl ock på en utsträckning af hemfriden, hvaremot billighetshänsyn föranledde, att härmed ansågs lika det våld, hvartill gästgifvare eller dennes hjon gjorde sig skyldiga gent emot gäst och dennes hjon (BB 28,10 ibid.). Hvad åter beträffade den i 1285 års stadga pålysta kyrko- och tingsfriden, fick det derför stadgade edsöresansvaret äfven användning vid våld, som öfvergick den, hvilken färdades på väg till eller ifrån kyrka eller ting (LdskpsL:ne). Och häraf tog man sig senare anledning att förklara edsöre vara brutet, så snart någon i allmänhet satte sig i försåt för annan och å denne beginge öfvervåld (Allm. St. L., jfr. 1734 lag MB 21,6). Det uppstod sålunda en allmän lands- och vägafrid med straffbestämmelser för allt det, som satte resandes säkerhet i fara eller endast störde lugnet å allmän farväg — en lagstiftning rörande ej blott röfveri samt gerningar till förstörande af fartyg (1734 lag MB 21,1—5) utan äfven mindre skadegörelse å egendom och förargelseväckande beteende å allmänna platser (1734 lag MB 21,7—9; jfr. 18,2 ibid.). Ytterligare var det tydligen med tingsfriden till mönster, som hvarje ofredande af riksdagsman under pågående riksdag samt på väg dertill och derifrån förklarades för edsöresbrott (K. Försäkr. 20⁄3 1720, Riksdagsordn. 17⁄10 1723, Regeringsform. 21⁄8 1772, Regeringsform. 6⁄6 1809, Riksdagsordn. 10⁄2 1810). I ÖGL angafs såsom edsöresbrott äfven det fall, att man tog dråpare eller tjuf från den, som hade honom i sin värjo, så vidt det skedde i dennes hemvist, på ting eller tingsväg. Beträffande dråpares löstagande återfinnes i LL:ne samma ansvarsbestämmelse, dock att dervid icke fogats sistberörda vilkor, och i Allm. St. L. gäller detta om fånge i allmänhet. Och i denna form vidhölls bestämmelsen i 1734 års lag, hvarest under rubriken ˮfängelsebrott och dem som fångar värja eller släppaˮ det i sammanhang med fridsbrotten stadgades straff äfven för andra åtgärder, hvarigenom fånge olagligen försattes i frihet. Dessa gerningar, som nu utgöra dels brott mot offentlig myndighet och dels brott i embete eller tjenst, hafva sålunda hufvudsakligen vunnit sin utveckling med hemfrids- och tingfridsbrottet såsom utgångspunkter. De ursprungliga formerna af orättar hämpdir blefvo äfven fullständigade genom nya arter. En sådan var äfven att ˮhæmnas a kunungx domˮ, d. v. s. att hämnas på vederpart eller vittne i sak, som afgjorts genom konungs dom (ÖGL, VGL, MELL). Men detta lät ChLL gälla i fråga om dom i allmänhet och jemväl om hämnd å domaren sjelf. Och dermed gafs anledning till att i frids- och edsöreslagstiftningen inrycka straffbestämmelser för hvarje slags förgripelse mot embets- eller tjenstemän i och för deras embete eller tjenst (1734 lag MB 18,8 och 9, 52,3, StrB 4,3).
I någon mån hade ifrågavarande tillväxt i frids- och edsöresbrotten sin motvigt i en förminskning af dem. Sålunda uteslöts ur 1734 års lag den form af orättar hämpdir, som bestod deri, att man hämnades liden oförrätt på annan än den, som begått densamma. En dylik straffbestämmelse behöfdes tydligen ej vidare. Hvad åter beträffade stympning i förening med ett öfverväldigande, sammanställdes af 1734 års lagstiftare denna gerning såsom nidingsverk med mord (MB 12,3). Edsöresbrott var ej häller längre det i LL:ne i sådant hänseende upptagna fallet, att man begick öfvervåld å dråpare inom den tid, som han hade för inställelse till svaromål vid ting eller inför konungen (jfr. 1734 lag MB 25,2). I öfrigt voro i 1734 års lag för åtskilliga af de i ett sammanhang afhandlade fridsbrotten helt andra straff än edsöresansvaret stadgade, dels större och dels lindrigare. Det bestod alltså vid sidan af edsöresbrotten fridsbrott såväl af svårare som af mindre svår natur. K. Förordn. d. 20⁄1 1779 upphäfde visserligen icke edsöresbegreppet och edsöresstraffet, men införde för de edsöresbrott, som upptagits i den allmänna lagen, nya straff. Endast så vidt som öfvervåldet gick ända till dråp, bibehölls enligt regel det skärpta edsöresansvaret, förlust af högra handen och lifvet, eller efter kongl. förordn. d. 10⁄6 1841 oqvalificeradt dödsstraff. I 1864 års strafflag upptogs ej edsöresbegreppet, och genom beslut vid 1865—1866 års riksdag afskaffades grundlagarnes förordnande, att ofredande af riksdagsman vore att betrakta såsom edsöresbrott. Och dermed bortföll den sista qvarlefvan af edsöreslagstiftningen.
Hvad beträffar 1864 års strafflags fridsbrott, har en del af dem närmast hemtats från kongl. förordn. d. 29⁄1 1861 (§§ 1, 5, 7, 8, 9 mom. 10, 14, 15 mom. 2). I denna förordning, som rörde mord, dråp och misshandel, afhandlades äfven fridsbrott, nemligen så framt de begingos medelst föröfvande af våld. Några större olikheter förefinnas ej mellan bestämmelserna i 1864 års strafflag och 1861 års förordning. De bestå allenast dels i temligen oväsentliga ändringar uti straffsatserna (§§ 1 och 10), dels i tillägg vid uppräknandet af fridlysta ärenden (kyrkostämma i § 9, auktion i § 15) och dels i ett närmare bestämmande af sättet för fridsbrotts begående (i § 10 nytt dels det fall, att man vägrar att på tillsägelse begifva sig bort, och dels det för straffbarhet vid insmygande och undangömmande fogade vilkoret, att man ej kan visa skälig anledning dertill). Större är på ifrågavarande område motsatsen mellan 1864 års strafflag och 1861 års förordning å den ena sidan samt förutvarande rätt å den andra. Helt och hållet nya stadganden äro sålunda paragraferna 3, 9 och 13 i 1864 års strafflag och den dermed särskildt till sammankomst för offentligt ärendes behandling och främmande trosbekännares gudstjenst utsträckta friden (härmed ej skydd gifvet åt enskilda andaktsöfningar enligt K. Utslag 5⁄5 1875 och 7⁄11 1883). Svordom uppfattades ännu i 1734 års lag såsom ett brott mot religion och sedlighet (MB 3,1), och i sammanhang dermed behandlades förargelseväckande beteende i kyrka eller vid gudstjenst (MB 3,4 och 5; förut K. Stadg. om ed 1687, om sabbatsbrott 1687, Förbud ang. förarg. i kyrka 1686, KB 16⁄9 1700). Hvad beträffade förhandling inför domstol eller konungens befallningshafvande, funnos bestämmelser rörande sistnämnda förseelse i lagens processuella delar (UB 1,6, RB 14,7; jfr. 1864 Str. L. 11,2 och 6). Enligt särskilda förordningar (Hofartikl. 1687, K. Förkl. 12⁄10 1687 och KF 7⁄8 1795) bestod visserligen en kunglig slotts- och borgfrid, hvarunder äfven inbegrepos de af rikets kollegier begagnade rum. Och likaledes var ansvar särskildt stadgadt för resande af vapen vid riksdagens öfverläggningar (lag 1⁄3 1830). Men i öfrigt saknades särskilda straffbestämmelser för störande af friden i myndighets närvaro eller vid förehafvande af allmänt ärende (jfr. nu 1864 Str. L. 11,5, 6, 7 och 9). Härförutom hafva förenämnda slags frider, med fullföljande af den utveckling, som i detta hänseende redan tagit sin början med 1734 års lag och tidigare författningar, i allmänhet upphört att bereda skydd åt vissa orter, saker och personer samt kommit att i hufvudsak tjena till upprätthållande af församlingsfriheten samt myndigheters helgd och anseende (dock enligt 1864 Str. L. § 5 särskild frid inom konungens slott i hufvudstaden). Före 1864 års strafflag (11,4) straffades ofredande af lik, endast om det förekom i sammanhang med stöld ur graf (1734 lag MB 46,4). Till det som i 1864 års strafflag upptagits af s. k. orättar hämpdir (11,8), har efter förebild af hvad, som i en del af den äldre rätten redan förekommit (ÖGL, VGL II, LL:ne och Allm. St. L.: edsöresbrott att ˮælta annan af lagha tilmælumˮ), fogats våld till hindrande af saks utförande eller vittnesmåls afläggande. Med stöd af bestämmelse i 1734 års lags civilrättsliga del (HB 7,6) ställdes marknad under samma frid som allmän väg (1864 Str. L. 11,15), och i anledning af en kongl. förordn. d. 10⁄6 1841 rörande sönderslående af fönster gafs åt lagrummet om inkastande af föremål i annans hemvist dess närvarande lydelse (1864 Str. L. 11,12; jfr. 1734 lag MB 20,6). Straff för olaga husransakan fans förut icke för annat fall, än att stulet gods dervid icke påträffades (1734 MB 52,2; jfr. dock KF 12⁄12 1835 rörande ransakan efter förbudet eller tullförsnilladt gods). Och hvad slutligen angick annat inträngande i hemvist, blef derför straff stadgadt, äfven för den händelse att det icke hade skett i afsigt att våldföra någon (1864 Str. L. 11,10), då så förut endast varit förhållandet i vissa undantagsfall (MB 20,10 och 40,7: rån och stöld). Härförutom återupplifvades de äldre grundsatserna, att, äfven om icke våldsgerning beginges med öfverläggning, det likväl skulle lända till straffskärpning, om dermed hemfriden brötes (Str. L. 11,14). Tillsist må anmärkas, att, såsom den föregående framställningen utvisar, en mängd förbrytelser med 1864 års strafflag hafva upphört icke allenast att vara fridsbrott, utan äfven att i allmänhet ega en qvalificerad karakter.
Af hela den föregående skildringen framgår det berättigade i påståendet, att fridsbrotten så småningom förändrat skaplynne. De bestå ej längre uteslutande i våldshandlingar, utan i sådana gerningar som, om de äfven närmast hafva individuella rättigheter till föremål, dock störa eller i allt fall hota den allmänna friden och ordningen (af Nehrman 1756 ännu framställda såsom förbrytelser mot enskild rätt). Åtminstone gäller detta om den största delen af dem, och i öfrigt torde det vara svårt att uppvisa något moment, som i högre grad kan sägas vara ett för dem gemensamt kännemärke. Likvisst röjer sig fortfarande en viss inverkan af den äldre rättsuppfattningen. Och något fullständigt brytande dermed innebär visserligen icke den närvarande svenska lagstiftningen. Sjelfva bibehållandet af den gamla titeln bär äfven i viss mån vittne derom.
Den utländska rättens brott mot offentlig ordning.I gällande utländsk rätt saknas åter en rubrik af full motsvarighet. Visserligen påträffas i de flesta strafflagar en beteckning af ungefär liknande lydelse: brott mot offentlig frid (fransk och engelsk rätt), brott mot offentlig ordning (tysk, holländsk, belgisk och dansk rätt) eller också brott mot offentlig frid och ordning (österrikisk rätt). Men hvad, som derunder afhandlas, är i det mesta af helt annat innehåll än de svenska fridsbrotten. Vissa af dessa förekomma alldeles icke i den utländska rätten (särskildt brottet enligt Str. L. 11,8 men delvis äfven hemfridsbrottet), och andra hafva åter framställts i sammanhang med förbrytelser af helt och hållet annan natur: religions- eller sedlighetsbrott (i tysk, dansk och norsk rätt störande af griftefrid och gäckeri med främmande trosbekännares lära; i tysk och dansk störande af gudstjenst), offentligt våld (i österrikisk rätt hemfridsbrott), brott mot offentlig myndighet (i norsk rätt störande af gudstjenst eller sammankomst för annat allmänt ärende) etc. Och tvärtom ingå bland de svenska fridsbrotten blott en ringa del af den utländska rättens förbrytelser mot offentlig frid och ordning. Särskildt hafva sålunda somliga af dem i vår rätt upptagits såsom brott af fara för rikets säkerhet (utspridande af lögner, olaga värfning till främmande krigstjenst och delaktighet i krigsmans rymning etc.) och andra åter såsom brott mot offentlig myndighet (våld å offentlig myndighets anslag eller insegel, offentlig uppvigling till våldshandlingar, upplopp och uppror etc.). Beträffande ett ganska stort antal af dem gäller ytterligare, att de hos oss ej vidrörts i den allmänna strafflagen (stympning för undgående af krigstjenst, underlåtet iakttagande af reglerna till tryggande af sjöfart, förbrytelser medelst tryckalster, lösdrifveri och tiggeri etc.), och om andra åter, att de i vår rätt ej utgöra några särskilda former af förbrytelser (deltagande i hemliga eller otillåtna föreningar, uppviglingar till förakt eller hat mot myndighet eller författning, upprop till insamling af böter, egenmägtigt begrafvande af lik etc.). Medgifvas måste dock, att begreppet brott mot den offentliga friden och ordningen i den utländska rätten är af en ganska sväfvande beskaffenhet. Ser man på hvarje särskildt rättssystem för sig, äro de under ifrågavarande rubrik sammanförda företeelserna ganska olikartade, och sammanställer man åter flera rättssystem med hvarandra, visar det sig, att ingen större öfverensstämmelse råder i fråga om hvilka brott som rätteligen böra upptagas under rubriken eller huru vidsträckt denna bör fattas (i belgisk rätt derunder bland annat behandlade brotten af och mot offentlig myndighet samt i fransk ytterligare förfalskning). I den ungerska strafflagen förekommer ej heller ifrågavarande beteckning, utan har hvad, som i öfriga rättssystem plägar upptagas derunder, framställts i ett flertal, under ingen gemensam rubrik förenade kapitel. Allmänt uppfattas i öfrigt den utländska rättens brott mot offentlig frid och ordning såsom förbrytelser mot allmän rätt, och det är också med afseende å bestämmandet af gränsen till öfriga förbrytelser af liknande natur, som berörda villrådighet och osäkerhet gifva sig till känna. I allt fall är det naturligen af ej ringa vigt, huruvida man, såsom i den svenska rätten, i viss måtto hållit fast vid de gamla begreppsbestämningarne eller helt och hållet tillegnat sig det nu mera förherrskande uppfattningssättet på förevarande område. Detta gäller äfven i fråga om sådana förbrytelser, som äro för rättssystemen gemensamma. Enligt vår lag medför sålunda exempelvis ett olofligt inträngande endast ansvar, om det sker i hemvist, under det att annorstädes, hvarest bestämmelse af liknande natur förefinnes, med hemvist enligt regel likställes tjensterum och hvarje annan afstängd lokal (tysk, ungersk och holländsk rätt samt åtminstone delvis engelsk; i fransk, belgisk och österrikisk rätt såsom hos oss).