Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Sedlighetsbrott
| ← Fridsbrott. |
|
Religionsbrott och förbrytelser mot den kyrkliga ordningen. → |
Sedlighetsbrott.I det germanska rättsmedvetandet ingick nog ett kraf på sedlighet. Men detta hindrade icke, att en stor mängd af nu förekommande sedlighetsbrott i äldsta tider voro strafflösa. Dels skilde sig nemligen våra förfaders sedlighetsbegrepp i ej ringa måtto från det nu rådande, och dels saknades i åtskilliga fall hvad, som då för tiden enligt regel var af nöden för en gernings beifrande, behörig målsegande i saken.
Den germanska rättens brott mot familjeära.Till den del som osedliga handlingar utgjorde förbrytelser i den äldre germanska rätten, bestraffades de såsom kränkningar af enskild rätt, nemligen med anledning af den skymf och vanheder, som dermed tillfogades en familj och slägt. De betraktades i främsta rummet såsom förbrytelser mot familjeära och familjerätt. Gerningar af denna beskaffenhet voro lönskaläge, äktenskapsbrott, våldtägt och enlevering samt i viss måtto äfven egenmägtigt brytande af trolofning eller äktenskap. Af ifrågavarande uppfattningssätt följde emellertid, att rättskränkningen begicks allenast i qvinnans person och att det var på grund af den skada, hvilken hon lidit till sin heder och kyskhet, som talan fördes. Mannen var ej skyldig den qvinna, vid hvilken han var fästad, någon trohet, och honom träffade sålunda i och för sig intet äfventyr för dess åsidosättande. Endast i förhållande till medlemmarne af den familj, som den qvinna, med hvilken han förbrutit sig, tillhörde, kunde han vara förfallen till ansvar, nemligen för den mot dem begångna förbrytelsen. Äkta hustru egde blott att fordra, det hon bibehölles vid sitt husfrudöme, och trolofvad qvinna åter, att fästningen i laga tid beseglades med bröllop och ej egenvilligt brötes eller uppskötes. Gjorde sig en man i dessa hänseenden skyldig till en förseelse, kunde visserligen förbindelsen från qvinnans sida häfvas och ansvar härförutom drabba mannen. Men i öfrigt gick undseendet mot mannen till och med så långt, att det icke allenast tilläts honom att jemte äkta hustru hafva en eller flera frillor i sitt hus, utan äfven att samtidigt lefva i lagligt äktenskap med flera qvinnor. För detta senare fall var allenast förutsättning, att hustrurna fogade sig i ett samlif eller ock att de särskilda familjerna hade olika hem och uppehållelseorter.
Hvad beträffade brytning af trolofning eller äktenskap, sågs dervid förutom till ärekränkningen äfven till kontraktsbrottet. För det fall att qvinnans giftoman efter fästning utan laga skäl förhalade med bröllopet och sålunda förhöll fästmannen hans trolofvade, bemyndigades den senare i den svenska rätten att med våld sätta sig i besittning af henne, hvarförutom giftomannen hade att gälda böter och skadestånd. Annorstädes utöfvades i nämnda händelse medelst hot om fridlöshet ett tvång på giftomannen eller, då qvinnan undantagsvis hade rätt att bortfästa sig sjelf, på henne (norsk och isländsk rätt). Och detta synes hafva varit det ursprungliga sättet att gå till väga. Trots det stadgade ansvaret föll dock ifrågavarande företeelse egentligen utom här behandlade ämne. Det förelåg allenast ett svikande af kontraktsenliga förpligtelser, ej en kränkning af familjeära. Men i det hela var denna uppfattning öfvervägande i fråga om hvarje oredlighet med afseende å trolofnings ingående och hållande. Från denna synpunkt böra bedömas ansvarsbestämmelserna för ett olagligt tillvällande af giftomannarätt, bortfästande af qvinna åt två och öfverantvardande af trolofvad qvinna åt annan än hennes rätte fästman. Men så är i det mesta än vidare förhållandet med fästmans underlåtenhet att uppfylla sina förpligtelser. Härför finnes visserligen, liksom fallet var i fråga om dylik gerning af giftoman, ansvar stadgadt i vissa rättsböcker. Men det förekomma äfven sådana, enligt hvilka klagan allenast gick ut på den utfästa brudköpeskillingen (Gragas och Lex Rotharis), och hvad den svenska rätten angår, öfversteg ansvaret icke de böter, som i allmänhet skulle gäldas vid oredlighet i handel (UL, HL, WmL II). Deremot omnämnes här och hvar en förpligtelse för kontraktsbrytaren att med ed betyga, det han icke visste fel eller lyte med den öfvergifna (Leg. Alam. och Baj.). En sådan ed föreskrifves hos oss i WmL II, hvarest den likväl i lika måtto ålagts qvinna, som ryggar aftalet. Häri låg väl den egentliga upprättelsen för ärekränkningen.
I öfrigt hade påföljderna äfven i andra händelser till stor del en civilrättslig karakter. Hustru tänktes väl icke egentligen hafva magt att utan laga orsak uppsäga ett äktenskap. Öfvergaf hon boet utan mannens vilja, egde han rätt öfver hennes lif (L. Burg). En äkta man åter kunde ej tvingas att fortsätta sammanlefnaden. Dref han hustrun från sig, skedde detta dock ej strafflöst. Han fälldes till böter, hvarförutom han, enligt hvad som i flera lagar särskildt framhölls, hade att till henne utgifva hennes andel i boet jemte viss tillökning deri (Leg. Burg. och Baj.). Och härå synes från början den hufvudsakliga vigten hafva legat.
Vidkommande åter de förbrytelser, som bestodo i ett kränkande af den qvinliga kyskheten, utgjorde påföljderna deraf verkliga straff. Det hörde till en senare tid att låta upprättelsen ske medelst efterföljande giftermål eller utrustande med hemgift. Men häri spåras dock en inverkan af det äldre uppfattningssättet. Förbrytaren hade här liksom i andra fall att lemna vederbörande målsegande upprättelse för den begångna oförrätten, och skedde detta icke medelst enskild uppgörelse, tjenade det stadgade ansvaret härtill. Målsegande var i fråga om äkta hustru hennes man och i fråga om ogift qvinna åter hennes fränder, närmast hennes giftoman. Detta senare gällde äfven om den qvinna, som var trolofvad, men för sådant fall hade dock enligt åtskilliga lagar fästmannen jemväl ett anspråk på upprättelse. Sjelf gick denne dock icke fri, om han före bröllopet begick lönskaläge med sin trolofvade (VGL:ne). Beträffande trälinna tillhörde talan husbonden. Straffet var dels urbota, lifvets förlust vid gripande å bar gerning och eljest fridlöshet, dels och vanligare — särskildt i senare tider och jemväl i äldre, så vidt qvinnan ej var friboren — böter, ofta af jemförelsevis ringa belopp.
Förutsättning för straffbarhet var i öfrigt, att qvinnan verkligen haft någon ära att förlora. Sålunda finnas i detta hänseende undantagna rättslösa, lösdrifverskor och tiggerskor (Gragas), och ytterligare de, som voro af oäkta födsel (ÖGL). Men samma regel finnes äfven fastställd i fråga om den qvinna, som visserligen hade rättsgemenskap med en familj, men redan förbrutit sin ära (jyske lov), åtminstone om hon ett flertal gånger försett sig med lägersmål. Enligt vissa lagar gjordes nemligen till en början för hvarje gång allenast ett afslag å bötesbeloppet (UL, WmL:ne). Äfven eljest förefans här en graderad bötesskala. Lägre än mö skattades enka (UL, WmL II), och i öfrigt var den sociala ställningen afgörande. Friboren qvinna gällde mera än frigifven, och denna åter mera än trälinna. Och äfven inom dessa klasser gjordes åtskilnader. Sålunda berodde, hvad trälinnor angick, böternas storlek af den mera eller mindre framstående plats som de intogo i hushållet (VGL:ne, Lex Fris.). Dog qvinna af lägersmål, tillkom ytterligare, efter hvad några lagar särskildt angåfvo, dråpsbot (i svenska lagar, VGL:ne, WmL I, UL: vådabot).
Förefalla dessa bestämmelser egendomliga från den moderna rättens ståndpunkt, hade å andra sidan de principer, som för närvarande äro bestämmande på ifrågavarande område, allenast i mindre måtto kommit till erkännande och uttryck i den äldre rätten. Det lades mindre vigt derpå, huruvida det var gift eller ogift qvinna, som kränkts till sin ära, huruvida det var ett äktenskapsbrott eller allenast ett lönskaläge. I båda fallen var en familj skymfad. Klagorätten tillhörde blott i det första fallet den äkta mannen och i det andra åter giftomannen. På samma sätt gjordes i fråga om straffbarheten ingen större skilnad mellan lönskaläge och våldtägt, samt var det af mindre betydelse, om ett bortförande af qvinna hade egt rum med eller mot hennes vilja. Ja felades bifall och medverkan af giftomannen och qvinnans öfriga fränder, var den från mannens sida henne tillförsäkrade rätten af äkta hustru ej till fylles i sådant hänseende, utan förelåg i allt fall blott straffbart lägersmål (GottlL). Ursprungligen egde qvinnan alldeles icke att råda öfver sig sjelf, och tillhörde, hvad angick äktenskapsförbindelse, bestämmelserätten giftomannen och hennes öfriga fränder. Hennes samtycke till äktenskap hade derför ej heller någon verkan, och, vare sig lägersmål eller bortförande af henne skedde medelst tubbande eller ock med våld, var gerningsmannens skuld egentligen lika stor. Det var hennes slägts, eller för det fall att fråga var om gift qvinna, hennes mans ära saken vidkom, ej henne. Och det ansvar, som var stadgadt, afsåg ej heller henne, utan mannen, våldsverkaren eller förföraren. Hvarest gerningen skett med hennes begifvande, aflopp det dock visserligen icke utan påföljd för henne. Men hennes förbrytelse föll ursprungligen ej under den allmänna lagen. Hon lemnades åt den förorättade målsmannens och slägtens miskund. Denna var likväl i äldre tider icke synnerligen stor för sådana fall som dessa. Vanligen läto de henne med lifvet umgälla sin delaktighet i den skymf, som vederfarits dem (Leg. Visig. och Roth.) Och på detta sätt hade visserligen gerningen oftast för henne svårare följder än för mannen.
Den kristna kyrkans religiöst-sedliga förbrytelser.Med kristendomen inträdde på ifrågavarande område en väsentlig förändring i uppfattningssättet. Till den del som den kanoniska rättens grundsatser skilde sig från den germanska rättens, voro de dels hemtade från antik rätt, företrädesvis mosaisk men äfven romersk rätt, och dels åter helt och hållet nya, härledda ur ett rent kristet åskådningssätt. Äfven i antik rätt var det allenast qvinnan, på hvilken det lagts förpligtelse till kyskhet och äktenskaplig trohet, och äfven derstädes uppfattades från början ett kränkande af den qvinliga äran, vare sig det skett med förförelse eller med våld, såsom ett brott mot hennes laga målsman, respektive fader eller äkta man. Man finner sålunda äfven i antik rätt qvinnans bestraffande öfverlåtet till familjen och, hvad beträffar straffet för mannen, dels lägersmål utmärkt såsom lika (mosaisk rätt) eller till och med mera straffbart än våldtägt (grekisk rätt), dels ock äktenskapsbrott och kränkande af mö likställda med hvarandra (romersk rätt) eller till och med ingående under ett gemensamt begrepp (det grekiska μοιχεία). Men i de antika staterna hade emellertid efterhand äfven införts straffbestämmelser, afsedda att i samhällets omedelbara intresse värna om sedligheten. I den mosaiska rätten voro dessa slags rättssatser af gammalt ursprung och hade, liksom rättsnormerna i deras helhet, en religiös karakter. I den grekiska rätten voro de mera sällsynta, och, hvad vidkommer den romerska rätten, synas de i det mesta tillhöra en senare tid. I allt fall blef en af Augustus utfärdad lex Julia de adulteriis för framtiden grundläggande på detta område. Och dermed gjorde äfven staten gällande ett sjelfständigt intresse i fråga om förutvarande sedlighetsbrotts beifrande och bestraffande. Lagen var rigtad mot äktenskapsbrott, förförelse af mö eller enka af ärbar vandel, koppleri af äkta man, pederasti och incest, d. v. s. könsumgänge i de med afseende å äktenskaps ingående förbudna leden. Den mosaiska rättens stadganden voro i det hela af än större omfattning. Sålunda var i densamma ansvar utsatt för koppleri af föräldrar, för onaturlig otukt, ej blott mellan män (sodomiteri) utan äfven mellan menniska och djur (bestialitet), äfvensom för qvinnas falhållande af sin kropp. Allt hvad, som sålunda förordnats till skydd för sedligheten, erhöll från kyrkans sida bekräftelse. Men den gick i detta stycke längre än både romersk och mosaisk rätt. Särskildt gaf densamma hvad, som i den romerska och mosaiska rätten stadgats rörande äktenskapshinder på grund af förvandtskap, en tolkning af vidsträcktaste beskaffenhet och tillskapade på detta sätt ett ytterst omfattande system af förbudna led på grund af slägtskap, svågerskap, trolofning, adoption och s. k. andlig förvandtskap.
Än vigtigare voro dock de kyrkliga principerna i en annan del af hit hörande ämne. I viss mån innehöllo den romerska och den mosaiska rättens bestämmelser, för så vidt osedliga handlingar bestraffades, äfven om de icke i någon qvinnas person kränkt en familjs ära, ett allmänt kraf på sedlighet äfven gent emot mannen. Ett sådant låg äfven i äktenskapets monogamska karakter. Vid tvegifte straffades enligt den romerska rätten qvinna för äktenskapsbrott (adulterium), man åter för förförelse (stuprum). Men härutöfver lät den kanoniska rätten hvad, som i allmänhet stadgats om qvinlig ärbarhet, äfven gälla mannen. Också här ställde kyrkan mannen lika med qvinnan och ålade dem båda en ovilkorlig kyskhetspligt. Äkta mans otrohet mot sin hustru betraktades jemväl såsom ett äktenskapsbrott, och lönskaläge medförde ansvar för både mannen och qvinnan, utan afseende derå om qvinnan förut varit af oförvitlig vandel.
Under kyrkans inflytande ökades alltså de förutvarande sedlighetsbrotten ansenligen. De fingo äfven en helt och hållet annan karakter. Det var i gudomlighetens namn, som kyrkan framställde sitt anspråk på sedlighet, och förbrytelser deremot uppfattades af henne såsom religionsbrott. De upphörde att betraktas såsom förbrytelser mot enskild rätt. Åtminstone ville kyrkan i sådant hänseende det icke låta bero på förlikning med enskild målsegande.
Emellertid var det blott efterhand, som de kanoniska rättsnormerna vunno fotfäste och erkännande i den verldsliga rätten. Kyrkan gick härvid till väga med den största varsamhet. Så vidt det var möjligt, lemnade hon den äldre rätten orörd och skonade det rådande uppfattningssättet. Hvad särskildt angick äktenskap, förklarade hon likväl detsamma vara ett sakrament, omöjligt att upplösa vare sig genom ömsesidig öfverenskommelse eller ensidig uppsägelse. Brytande af äktenskap upphörde i följd häraf att utgöra en särskild form af brott. Äfven beträffande äktenskaps ingående införde kyrkan helt och hållet nya regler. Men det var dock egentligen icke medelst straff, som hon upprätthöll desamma. Här bevarade sig äfven till stor del det gamla åskådningssättet, och i följd häraf vidgades än mera åtskilnaden mellan de egentliga sedlighetsbrotten och de gerningar, som inneburo ett svikande af utfästelse till äktenskaps ingående. Då vållande till skilnad i trolofning för närvarande bedömes enligt reglerna för kontraktsbrott och sålunda, så vidt trolofning i och för sig eger rättslig giltighet, i hufvudsak endast medför civilrättsliga verkningar, utgöra den gällande rättens stadganden derför endast resultatet af en oafbrutet fortgående rättsutveckling. Och detta gäller äfven om skilnad i äktenskap, till den del som densamma på nytt medgifvits. Hvad kyrkan här bragt in af nytt, är den genomförda likställigheten mellan man och qvinna.
Beträffande öfriga här omhandlade brott synes kyrkan till en början hafva nöjt sig med att för sin del utkräfva böter eller penitenser af den, som efter dess förmenande kränkt sedligheten. I den allmänna lagen qvarstodo mestadels de gamla ansvarsbestämmelserna utan förändring eller tillökning. Till den del som de kyrkliga rättssatserna erhöllo bekräftelse, skedde detta i enstaka kungliga förordningar eller i den del af den allmänna lagstiftningen, som rörde de kyrkliga förhållandena. Den enskilda målseganderätten lemnades särskildt oförkränkt. Och bevis för, huru kyrkan i allmänhet beflitade sig om att vinna den allmänna meningen för sina rättsnormer, voro bland annat försöken att på konstlad väg tillskapa en målseganderätt med afseende på de nya sedlighetsbrotten (enligt UL och WmL II vid tidelag djurets egare målsegande med rätt att taga lif eller böter). Ehuru kyrkans principer först sent framträdde i den verldsliga rätten, vore det dock origtigt att tro, det dermed äfven angåfves den rigtiga tidpunkten för deras omfattande och obestridda tillämpande. Alla rättsfrågor af religiöst intresse lades till de kyrkliga domstolarne, och vid dem dömdes icke efter folkets lag, utan dels efter Guds lag, d. v. s. mosaisk rätt, och dels efter synodernas beslut och de påfliga dekretalerna. De gerningar, som på detta sätt i allt fall förr eller senare kommo att framstå såsom religiöst-sedliga förbrytelser voro: lönskaläge, äktenskapsbrott. tvegifte, blodskam, onaturlig otukt och koppleri. I visst afseende var så äfven förhållandet med ocker och öfriga dermed beslägtade gerningar, afseende en orätttfärdig vinst. Våldtägt och bortförande af qvinna voro åter handlingar, med hvilka kyrkan i hufvudsak ej kom att taga någon omedelbar befattning. I förhållande till den förut rådande rätten hade den här ej heller några väsentligt nya principer att häfda. Och hvad särskildt angick våldtägt, omfattades i viss måtto det romerska åskådningssättet, enligt hvilket denna gerning föll under begreppet crimen vis. Väl vidhöll man i motsats till den romerska rätten att såsom föremål derför blott tänka sig en qvinna. Men i de lagar, som utfärdades till stäfjande af våldshandlingar, lemnades straffbestämmelser med afseende å ej mindre bortröfvande af qvinna än äfven våldtägt.
I det hela betecknade denna utveckling blott ett införande af nya straffbestämmelser, utan äfven ett skärpande af dem, som förut funnits. Lifsstraff blef, hvad beträffar de egentliga sedlighetsbrotten, i en eller annan form det regelmässiga ansvaret. Undantagsvis lindrades dock straffet eller bortföll det till och med helt och hållet. Det var i de fall, då gerningen väl kunde synas svår som en förgripelse på laga målsmans rätt men ringa åter från sedlig synpunkt. Detta gällde ej blott om giftermål utan målsmans samtycke, utan äfven om lägersmål. För detta senare fall visades qvinnan särskildt undseende, och förföll all fråga om straff, om parterna ingingo äktenskap eller voro trolofvade. I denna senare händelse uppstod nemligen enligt äldre kanonisk rätt ett äktenskap.
Sedlighetsbrott af fara för samhället.Det har varit förbehållet ifrågavarande förbrytelser att genomgå ytterligare ett utvecklingsskede. Osedliga handlingar straffas ej vidare för den synd, som de innebära, utan från helt andra synpunkter. Väcka de nemligen allmän förargelse, kan detta vara en anledning till straff. Men en sådan kan äfven ligga deri, att de äro egnade att undergräfva familjelif och allmän moral samt att sålunda rubba samhällets grundvalar. I allt fall utgöra de, i mån som de fortfarande äro belagda med ansvar, förbrytelser mot allmän rätt. Så var dock äfven förhållandet med den kanoniska rättens sedlighetsbrott. Skilnaden är allenast den, att förbrytelserna afklädts sin religiösa karakter. Detta skedde dock icke samtidigt med att kyrkan förlorade sin lagstiftnings- och lagskipningsrätt i ämnet. I protestantiska länder inträffade detta senare enligt regel omedelbart med reformationen. Men det har först varit med den s. k. upplysningsperioden och den dermed inträdda omgestaltningen af straffrätten i dess helhet, som man mera allmänt och fullständigt utgallrat de religiösa momenten på ifrågavarande område.
Närmast hafva verkningarne af denna begreppsutveckling visat sig deri, att straffen nedsatts. Hvad beträffar sjelfva brotten, hafva de dels ökats dels ock minskats. En tillväxt i dem har egt rum så till vida, som med den nya uppfattningen tillförts dem åtskilliga smärre förseelser, hvilka förut afhandlats i politiförfattningar, bestraffats arbiträrt eller alldeles icke beaktats. Gerningar af denna art äro: beteende, hvarigenom tukt och sedlighet såras, äfventyrligt spel eller gynnande deraf, fylleri, berusande af annan och försäljande af rusdrycker åt minderårig, barns öfvande till vanart eller öfverlåtande åt annan för sådant ändamål, lösdrifveri, tiggeri, grymhet mot djur etc. I denna del förete dock lagarne betydande skiljaktigheter. Äfven om nämnda gerningar belagts med ansvar, hafva de dock bestämts olika till sin natur och omfattning samt äro delvis behandlade i specialförordningar eller hafva i allt fall ej sammanförts med de egentliga sedlighetsbrotten. I fråga om denna utsträckning af begreppet sedlighetsbrott råder alltså tillsvidare ringa öfverensstämmelse.
De gamla sedlighetsbrotten hafva åter minskats, i följd deraf att man i åtskilliga fall icke ansett statens väl påfordra ett ingripande af straffmagten. Allmän regel är att endast bestraffa dolösa osedliga handlingar. För en tid har till och med rådt en uppfattning, enligt hvilken osedliga handlingar städse borde vara straffria, så snart icke enskild rätt kränkts medelst våld, list eller missbruk af myndighet. Och här och hvar är denna grundsats ännu förherrskande. Allmän är den dock visserligen icke längre. Emellertid bestraffas dock enligt regel ej vidare i och för sig lönskaläge (i svensk rätt dock mannen under vissa förutsättningar jemlikt Str. L. 18,9; i norsk man, som gjort tre qvinnor hafvande, och qvinna, som blifvit hafvande af tre män; i norsk och dansk vid sammanlefnad, jfr. i svensk rätt 1734 lag GB 12,3). Skörlefnad af qvinna faller äfvenledes oftast icke under den allmänna strafflagen. I alla händelser äro härtill fogade vissa förutsättningar (i svensk rätt: uppehåll i horhus; i norsk ytterligare: mot penningersättning; i dansk: för förvärfs skull och trots varning; i tysk: utan tillstånd eller med brytande af gifna förhållningsregler; i österrikisk: vid offentlig förargelse, förförelse eller smitta). Deremot har enligt regel med ansvar belagts sådan otukt, som begås i förening med ett missbrukande af egen ställning eller föremålets större eller mindre värnlöshet: med qvinna, som är afvita eller i medvetslöst tillstånd, med minderårig eller med sådan person, som man på grund af dess ungdom eller eljest har under sin särskilda vård eller bevakning. I somliga lagar är dock sistnämnda förseelse allenast en försvårande omständighet vid andra sedlighetsbrott: våldtägt och dermed beslägtade förbrytelser samt förförelse af minderårige (fransk, belgisk och ungersk rätt). Å andra sidan upptagas i ett eller annat rättssystem ytterligare såsom straffbar otukt: förförelse af qvinna medelst förespegling om äktenskap (norsk, tysk och österrikisk rätt) eller genom uppväckande af föreställning, att man vore hennes äkta man (ungersk rätt) eller att lägersmålet eljest vore af äktenskaplig karakter (dansk och tysk rätt), förförelse af oberyktad qvinna under viss ålder (tysk och dansk rätt: 16 år) eller af omyndig person (österrikisk rätt: om genom person i hushållet) äfvensom än vidare nedsmittande (norsk och dansk rätt). Koppleri är fortfarande allmänneligen straffbart. Härtill fordras dock, att det skall vara yrkesmässigt (nordisk, tysk och österrikisk rätt), enligt vissa lagar ytterligare i förening med ungdoms förförelse (fransk, belgisk och holländsk rätt), eller att det skall ske för vinning (norsk, dansk, tysk och holländsk rätt), med svek (tysk och engelsk rätt) eller i fråga om ärbar person (österrikisk rätt), qvinna under viss ålder (engelsk rätt: 21 år), egen äkta maka (norsk, dansk och österrikisk rätt) eller person, som man har under sin uppsigt (nordisk, tysk, ungersk, holländsk, österrikisk, fransk och belgisk rätt) eller ock att koppleriet åtminstone skall bestå i ett aktivt uppträdande (österrikisk rätt: underhandlande). Likaledes är tvegifte öfverallt belagdt med ansvar. Åtskilnaderna bestå här hufvudsakligen deri, att i några rättssystem straffbestämmelserna blott affattats med hänsyn till den gifte (engelsk rätt), att högre ansvar blifvit utsatt för denne (nordisk rätt) eller med afseende å det fall att båda kontrahenterna förut varit gifta (svensk och norsk rätt), och att det framhållits såsom särskilda straffminskningsgrunder, att anledning varit att antaga den förutvarande makens död eller att en längre tid äktenskapligt samlif ej med denne egt rum (dansk rätt). Liknande afvikande bestämmelser förekomma äfven, fastän i mindre måtto, med afseende å äktenskapsbrott. Men här visa sig lagstiftarne i öfrigt mindre angelägna om gerningens bestraffande. Regelrätt tillförsäkras den kränkte maken i en eller annan form en afgöranderätt i nämnda hänseende. Men härutöfver göres stundom till vilkor för sakens kriminalrättsliga beifrande, att äktenskapsbrottet föranledt skilnad i äktenskapet (tysk och ungersk rätt). Och ytterligare finnes det rättssystem, enligt hvilka för den äkta mannens del straff blott eger rum, derest han underhåller en konkubin i huset (fransk och belgisk rätt), eller enligt hvilka gerningen i allmänhet icke föranleder kriminellt ansvar (engelsk rätt).
Än mera hafva de brott, som bestå i onaturlig otukt och blodskam, trängts undan från det straffrättsliga området. Jemte sådana lagar, i hvilka onaturlig otukt i allmänhet utmärkts såsom straffbar (nordisk rätt), finnas dels sådana, som i detta afseende endast angifvit vissa fall (i österrikisk rätt: med djur eller person af samma kön; i tysk, ungersk och engelsk rätt: med djur eller män emellan) och dels åter andra, som alldeles icke egnat något omnämnande deråt (fransk, belgisk och holländsk rätt). Hvad beträffar blodskam, har hos oss i ett fall otukt mellan personer belagts med ansvar, fastän dem emellan ej längre äktenskapsjäf föreligger (Str. L. 18,5 enl. KF 24⁄5 1872). Dertill finnes icke någon motsvarighet i främmande rätt. Deremot påträffas delvis bestämmelser af alldeles motsatt natur. De med afseende å äktenskaps ingående förbudna leden hafva öfverallt blifvit ytterst inskränkta i förhållande till hvad förut varit fallet. Men i trots häraf följer dock icke alltid ansvar på beblandelse eller otukt i de förbudna led, som fortfarande bibehållits. Flerstädes har med afseende å det fall, att de brottslige ej stå lika nära stammen, ett drygare ansvar lagts å den, som befinner sig i högre led (nordisk rätt), åtminstone för det fall att de äro beslägtade och ej allenast besvågrade (tysk och ungersk rätt). Men härjemte hafva i nämnda händelse de, som sålunda äro mera aflägsna från stammen, alldeles befriats från straff, derest de ej uppnått viss ålder (tysk och ungersk rätt: 18 år). Och till sist har här alldeles icke stadgats något ansvar (engelsk rätt), eller, till den del som så skett. detta inskränkts att gälla föräldrar (holländsk rätt) eller ascendenter (fransk och belgisk rätt), för den händelse att de förbröte sig med omyndig under användande af våld (fransk och belgisk rätt) eller förförelse (fransk, belgisk och holländsk rätt). I dessa senare fall är det således våldet och missbruket af myndigheten, som föranleda ansvaret.
Våldtägt och de dermed beslägtade förbrytelserna, otukts föröfvande med qvinna, som man försatt i medvetslöst tillstånd eller som eljest befinner sig deri, hafva, i motsats till hvad som skett i den svenska rätten, allmänt karakteriserats såsom sedlighetsbrott. Qvinnas bortförande mot eller med hennes vilja betraktas deremot såsom frihetsbrott eller i allt fall icke såsom sedlighetsbrott (dock så i norsk, dansk och engelsk rätt). Enligt regel har härvid ett bortförande af qvinna med hennes vilja endast belagts med ansvar, för det fall att hon är ogift (i svensk och norsk rätt äfven bortförande af gift qvinna straffbart) och härjemte omyndig eller enligt ett par lagar ej uppnått viss ålder, lägre än myndighetsåldern (i ungersk rätt 14, i dansk och engelsk 18). Egendomligt för den danska rätten är att beträfffande förenämnda våldshandlingar mot qvinna hafva anordnat olika straffsatser, allteftersom föremålet derför är en beryktad eller en oberyktad qvinna.
Hvad beträffar affattningen af de särskilda lagrummen, gäller det i öfrigt om samtliga här berörda förbrytelser, att lagarne förete temligen stora olikheter. Särskildt äro sålunda stundom bestämmelserna gifna med afseende allenast å qvinna (i svensk rätt Str. L. 15,12—20, 18,6 mom. 2, 7, 8, 11 mom. 2), under det att annorstädes ingen skilnad göres mellan könen i sådant hänseende (i svensk rätt Str.L. 18,6 mom. 1, 11 mom. 1, 12). Och på samma sätt afse somliga lagrum allenast verkligt lägersmål (i svensk rätt Str.L. 17,1, 2, 18,9), andra åter otukt i allmänhet (i svensk rätt Str. L. 15,12—15, 18, 1—8, 11, 12), medan ännu andra åter fastställa olika straffsatser, allteftersom gerningen varit af det ena eller det andra slaget. I dessa hänseenden råder ingen öfverensstämmelse hvarken mellan de olika strafflagarne eller de särskilda straffbuden i en och samma lag.
De skiljaktigheter, som förefinnas mellan rättssystemen, bero till stor del derpå, i hvad mån lagstiftarne hållit fast vid förutvarande rättsnormer på ifrågavarande område. Det kan också icke nekas, att i vissa stadganden fortfarande spåras religiösa moment och i andra åter den uppfattning, som i brotten såg en förnärmelse mot familjens ära. Och helt och hållet kunna dessa synpunkter väl ej heller försvinna. I nyare strafflagar har också såsom en särskild grupp framställts förbrytelser med afseende å familjerätt eller personlig status (fransk, belgisk, tysk, ungersk och holländsk rätt). Men dessa slags gerningar höra ej egentligen hit. Under nämnda rubrik upptagas nemligen allenast bedrägliga handlingar till vinnande eller beröfvande af rätt såsom medlem i en familj (understickande af barn, förtigande af äktenskapshinder etc; i holländsk rätt dock äfven tvegifte).
Svensk rättsutveckling.De svenska landskapslagarne tillhöra, efter hvad deras bestämmelser angifva, i detta ämne liksom i så många andra stycken en brytningsperiod mellan de ursprungliga germanska grundsatserna och de främmande rättsnormer, för hvilka kyrka och konung gjorde sig till målsmän. De sedlighetsbrott, i fråga om hvilka mera utförliga föreskrifter lemnats, voro lönskaläge, hor, våldtägt, och bortförande af qvinna, hvartill ytterligare kom all slags oredlighet beträffande trolofnings ingående och hållande. Brytande af äktenskap och tvegifte voro allenast på det sätt belagda med särskilda straff, att ansvar stadgats för man, som bortdrefve sin laggifta hustru (VGL:ne, UL, HL, WmL II). I öfrigt voro lagbuden, till den del som de icke, såsom förhållandet var vid oredlighet med afseende å trolofning, gingo ut på upprätthållandet af vederbörandes rätt samt tro och lofven, närmast afsedda att bereda den familj, som i en qvinnas person lidit men till sin ära, behörig upprättelse härför. Det är i hufvudsak allenast tal om den rätt, som en qvinnas målsman hade att utkräfva straff eller godtgörelse för den skada, qvinnan tagit till sin ärbarhet. Emellertid voro de i denna del fastställda påföljderna af vida mindre svår natur, än fallet var enligt åtskilliga andra äldre germanska rättsböcker. Hvad, som stadgats i händelse af trolofning eller äktenskap utan samtycke af giftoman, tillvällande af giftomannarätt, mös bortfästande åt två, vållande till skilnad i äktenskap och vägran af giftoman att efter fästning låta äktenskapet fullbordas, var af samma lydelse som nu för tiden. Bötessatserna äro blott för närvarande i flera fall lägre, och rättsutvecklingen har just bestått i deras successiva nedsättande (jfr. 1734 lag GB 3,1, 3, 4, 6 och 8; 6,1—3; 7,1). Förförelse medförde ej heller ovilkorligen urbota bestraffning. Endast i det fall att äktenskapsbrytare grepos å bar gerning, kunde de saklöst dräpas af den förfördelade äkta mannen. En mös fränder hade ej en liknande rätt vid lönskaläge, hvarmed hon försåg sig. Och för det fall att gerningen ej var uppenbar, var densamma visserligen regelmässigt bötesgild ej blott vid lönskaläge utan äfven vid äktenskapsbrott, men voro i den förra händelsen böterna mycket lägre än i den senare. Till sist hade, jemte det att i lagarne intagits föreskrifter om särskilda rättsliga påföljder af civil natur för den qvinna, som gåfve sin ära till spillo, på henne öfverflyttats rätten till de böter, mannen hade att erlägga, eller i allt fall inrymts åt henne andel deri, och detta till och med då lägersmål skett med hennes begifvande (VgL:ne, UL, WmL II, GottlL; i ÖGL dock ej i detta senare fall). Röjde ifrågavarande bestämmelser redan ett försvagande och tillbakaträdande af den uppfattning, som i sedlighetsbrotten endast såg förnärmelser mot familjeäran, vittnade andra åter om en framträdande benägenhet att betrakta dem såsom förbrytelser af offentlig natur.
Hvad beträffar våldtägt och bortförande af qvinna med våld, utmärktes dessa gerningar i de svenska landskapslagarne allmänneligen såsom mera straffbara än qvinnas tubbande till lönskaläge, trolofning eller giftermål utan giftomans samtycke eller rymning för sådant ändamål. Och med edsöreslagstiftningen blefvo våldtägt och bortröfvande af qvinna edsöresbrott samt omtalas i denna sin egenskap redan i de flesta landskapslagarne. Vid dem sågs härefter hufvudsakligen till det våld, hvarmed förbrytelserna begingos, och det var med hänsyn dertill, som det urbota edsöresstraffet här införts och sedermera ytterligare skärptes (redan i svealagarne lifsstraff vid gripande å bar gerning). Från nämnda synpunkt komme de äfven framgent att uppfattas, till och med sedan de helt och hållet upphört att räknas såsom edsöresbrott. Och i full öfverensstämmelse härmed öfverfördes de äfven med 1864 års strafflag från fridsbrotten till nämnda lags brott mot annans frihet. Mindre beaktande egnades deremot under tidens lopp åt ett bortförande af hustru eller omyndig qvinna med hennes vilja (straffades arbiträrt i tiden efter LL:ne). Det gamla uppfattningssättet bibehöll sig dock så till vida, som rättsmedvetandet här fortfarande kräfde ett ansvar. Gerningarne sammanställdes med förenämnda våldshandlingar såsom ett slags mindre straffbara qvinnofridsbrott (1734 lag MB 22,5) och kommo sålunda att åtfölja dessa vid deras upptagande bland de nuvarande frihetsbrotten (Str.L. 15, 18 mom. 2, 20). I viss mån lika med våldtägt synes deremot hafva ansetts lägersmål med qvinna, som var i sådan belägenhet, att hon ej kunde värja sig (Svea HfRtts Res. 9⁄10 1702 rörande sofvande qvinna), och detta blef uttryckligen fastställdt beträffande häfdande af afvita (1734 lag MB 22,1; förut arbiträrt straff) eller minderårig qvinna (i K.Råds Br. 10⁄12 1709 åldern 9 år; i 1734 lag MB 22,1 åldern 12 år). Dessa två senare slags gerningar blefvo dock med 1864 års strafflag karakteriserade såsom sedlighetsbrott.
På förberörda område kan man i det hela säga, att utvecklingen företrädesvis egt rum genom den kungliga lagstiftningen och under inflytande af romerska principer. Annorledes har det åter varit med de öfriga sedlighetsbrotten. I fråga om dem är det kyrkan, som från början påverkat utvecklingen och bestämt den rigtning, som densamma tagit. Kanoniska rättsnormer möta oss redan i landskapslagarne. Enligt regel hafva de dock allenast intagits i kyrkobalkarne och stå ytterligare stundom i en viss motsats till innehållet i de öfriga balkarne.
I äktenskapmål och lägersmålsaker hade biskopen domsrätt och mot förbrytaren ett anspråk på försoning med kyrkan medelst böter eller i allt fall undergående af penitens. Vid vanligt lönskaläge stannade det vid penitens och skrift, i hvilkas ställe senare trädde låga böter för otidigt sängelag (Kyrkol. 1686, 1734 års lag). Men på detta sätt medförde i allt fall både lönskaläge och hor ansvar för mannen, äfven om icke någon familjs ära derigenom kommit till skada, och likaledes för qvinnan, fastän hennes målsman kunde vilja förlåta henne gerningen. Biskopens soknari hade äfven under vissa förhållanden en åtalsrätt i dylika mål. Någon verklig likställighet mellan man och qvinna rådde deremot visserligen icke. Men begreppet dubbelt hor var dock redan kändt, och vid äktenskapsbrott af mannen hade han att erlägga böter och egde hustrun, derest hon tog den qvinna, med hvilken han förbrutit sig å bar gerning, rätt att döda henne (UL, SmL, HL, WmL II). Hustrun hade sålunda härstädes erhållit målseganderätt.
I tiden efter landskapslagarne gjorde sig det kyrkliga uppfattningssättet alltmera gällande. I LL:ne, Allm. St. L. och Visby St. L. finnes uttalad såsom grundsats, att mans och qvinnas äktenskapsbrott voro i lika måtto straffbara. Och sedan i tiden härefter mannens rätt att döda äktenskapsbrytarne, påträffade å bar gerning, betagits honom genom praxis, var denna likställighet äfven till fullo genomförd (särskildt inskärpt i 1653 års straffordning). I tiden efter LL:ne upphörde på samma sätt åtskilnaden i lönskaläges straffbarhet, allteftersom qvinnan var af äkta eller oäkta födsel, och ehuru i 1734 års lag åtalsrätten vid lönskaläge fortfarande principiellt förbehölls qvinnans målsman, var hvarken här eller vid våldtägt af någon inverkan i straffrättsligt hänseende, om qvinnan varit ärbar eller icke. Mannens straff sattes vid lönskaläge högre och lägersmålsbot afskaffades för fästehjon (Westerås Stadg. 1527, Westerås Ordin. 1528). Derest ej personerna voro fästehjon, förminskades (ChLL) och till sist bortföll (KB 20⁄10 1698, 1734 lag MB 53,5) lägersboten vid efterföljande giftermål, och än vidare uppmuntrades den, hvars äkta maka förbrutit sig med hor, att skänka henne förlåtelse och åter taga henne till sig.
I de flesta af landskapslagarne omtalades jemväl blodskam och tidelag såsom kyrkliga mål, och voro med afseende å dem straffsatser fastställda, nemligen för blodskam böter efter ledets närhet och för tidelag lifvets förlust vare sig ovilkorligt eller alternativt med böter. Uppslaget härtill synes närmast hafva gifvits af biskop Brynolfs stadga (1281), som förordnade om kyrkliga böter för ifrågavarande gerningar. För tvegifte stadgades straff i LL:ne och Allm. St. L. Men i öfrigt blefvo nämnda förbrytelser medelst förordningar föremål för en ganska rik lagstiftning, särskildt bland annat blodskam (Riks.Råds Stadg. 1439, Westerås Stadg. 1528, Upsala beslut 1538, K. Patent 1563 etc.), och förbereddes sålunda 1734 års lags stadganden i dessa stycken (MB 59,1—5). Annan onaturlig otukt än tidelag var till 1864 års strafflag ej afhandlad i lagarne, men bestraffades enligt lagrummen rörande tidelag (Krigs Art. 1683, K.Råds Br. 28⁄5 1713). Såväl i fråga om blodskam (Riks.Råds Stadg. 1439), onaturlig otukt (Ldskps L:ne) och tvegifte (LL:ne och Allm. St. L.) som i fråga om hor (K.Res. 1615) blefvo under inflytande af det kyrkliga åskådningssättet straffen ytterst stränga: lifsstraff, stundom af skärpt beskaffenhet. Hvad beträffar lägersmål i sådana förbudna led, som ej funnos upptagna i den mosaiska rätten, lät man det dock stanna vid böter (K.Res. 23⁄6 1615, Straffordn. 18⁄5 1653, 1734 lag MB 58 och 59,6—9), och så förfor man äfven i fråga om enkelt hor under medgifvande af särskild lindring för den ogifte (Straffordn. 1653). Vid tvegifte blef i allt fall för den, som icke var gift, ansvaret icke af urbota beskaffenhet (KB 24⁄3 1698, 1734 lag MB 9,1). En eftergift låg äfven i de från tid till annan vidtagna inskränkningarne i de förbudna äktenskapsleden — inskränkningar, som fortsattes äfven efter 1734 års lag men vid senaste tillfället (KF 24⁄5 1872) dock icke i allo motsvarats af befrielse från ansvar för otukt utom äktenskapet (Str. L. 18,5). Likaledes föranledde det allmännare bruket af vigsel, att det i allt mindre måtto ansågs, att straffen för horsbrott och tvegifte voro användbara i deras fulla stränghet, då den förutvarande eller senare förbindelsen ej ingåtts med iakttagande af alla laga formaliteter, var allenast en trolofning eller hvad, som nu kallas ofullkomnadt äktenskap (jfr. 1734 lag MB 9,2, 54, 55,2, 56,2). De egentliga straffnedsättningarne egde rum i tiden efter 1734 års lag, hufvudsakligen genom kongl. förordn. d. 20⁄1 1779 och genom 1864 års strafflag (kap. 17 och 18). Det i 1734 års lag redan betydligt minskade och derefter, hvad angår qvinna, än vidare lindrade (KF 10⁄4 1810) straffet för lönskaläge bortföll 1864 alldeles för henne och blef för man af sin närvarande allenast vilkorliga beskaffenhet.
Ända till 1864 års strafflag tänktes det höra till ifrågavarande förbrytelser, att en verklig beblandelse egt rum. Äfven beträffande tvegifte gjorde sig denna uppfattning i så måtto gällande, att beblandelse föranledde en straffskärpning. Likaledes var förhållandet med bortröfvande af qvinna. I fråga om våldtägt uppstod sålunda en åtskilnad mellan fullbordad gerning och försök med lägre straff för det senare (jfr. 1734 lag MB 22,1). Sådan otukt, som ej afsåg beblandelse, var i allt fall icke föremål för straffbestämmelser. Lindringar medgåfvos i öfrigt på åtskilliga skäl, särskildt bland annat så att det stränga lagstadgade straffet ansågs ej kunna tillämpas, då en äktenskapsbrytare kunde åberopa sig på att hans äkta maka tidigare förbrutit sig med hor eller tvegifte, att hans äktenskap vore ogiltigt eller att han haft anledning förmoda, att det vore upplöst genom dödsfall eller förlöpande (så redan före 1734 års lag enligt KB 18⁄9 1697, 27⁄5 1698, 9⁄12 1699, K.Råds Br. 3⁄2 1711, KB 5⁄10 och 7⁄12 1722 samt än vidare enligt åtskilliga kongl. bref efter 1734 års lag). Och sålunda finnes härjemte ej blott vid lönskaläge utan äfven vid våldtägt efterföljande äktenskap hafva ländt till befrielse från straff (Svea HfRtts Res. 9⁄10 1702).
Hvad beträffar återstående moderna sedlighetsbrott, egnas ej annat än undantagsvis uppmärksamhet åt dem i våra äldre rättsböcker (ocker i UL, spel i GottlL, Allm. St. L. och gårdsrätterna samt koppleri i Visb. St. L.). Deremot innehålla 1734 års lag samt förordningar i tiden före och efter densamma i sådant hänseende stadganden rörande ej blott ocker (närmast före 1734 års lag K. Plakat 16⁄12 1687), spel (före 1864 års strafflag K. Förbud 2⁄8 1792, K. Varning 24⁄5 1810, KF 11⁄1 1859, hvilka enligt K. Utslag 8⁄12 1875 ej vidare äro tillämpliga) och koppleri (Sjöart. 1685, KB 8⁄11 1693, 1734 lag MB 57,1), utan äfven häfdande af sådan person, som man har under sin vård (före 1734 års lag dels arbiträrt straff för fångvaktare, dels enligt K.Råds Br. 10⁄12 1709 dödsstraff för lärare; i 1734 lag MB 53,6 straff för lärare och förmyndare), skörlefnad (1734 lag MB 57,2), fylleri (KF 16⁄11 1841; förut straffbestämmelser för den, som drucken kom i kyrka eller gick till Herrans Nattvard) samt grymhet mot husdjur (KF 21⁄12 1857; förut bestraffad blott såsom skadegörelse). Fullkomligt nya äro i 1864 års strafflag lagrummen rörande koppleri i fråga om personer, som man har under sin vård, och ett sårande af tukt och sedlighet medelst anstötligt beteende. Förebilder till det senare stadgandet funnos dock i tryckfrihetsförordningens numera fullständigande lagrum, § 2 mom. 4 och § 3 mom. 13. I öfrigt ansluta sig för närvarande temligen nära till de svenska sedlighetsbrotten bestämmelserna rörande ocker (1734 lag HB 9,6) och lotteri (KF 6⁄8 1881).