←  Kapitel 1
Arbetare
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 2
Kapitel 3  →
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag


[ 14 ]

2.

Det hölls ting i länsmansgården.

Vid kanten af landsvägen, som gick tvärt igenom gårdarne, var det fullt med frånspända schäsar, stolkärror och vanliga kärror; och strax utanför länsmannens dörr stod den stora droskan, hvari amtmannen, häradshövdingen och fogden hade kommit från staden.

Rundt omkring »herrskapsvagnen» stodo alla småpojkarne och gapade, den ena bakom den andre, de minsta främst, alla med händerna i fickan. De fullvuxna hade spridt sig mellan husen, längs vägen och utanför länsmannens fönster; inga fruntimmer syntes till. De fullvuxna gapade litet mindre än de små, men alla hade händerna i fickorna.

Somliga stodo i grupper och småpratade; två och två gingo bakom husen för att prata hemligheter, andra stodo sysslolösa utmed stenmuren och sågo utöfver sjön. Men här och der uttryckte ett ansigte orolig spänning — personer, som hade kommit långa vägar för att höra huru det gick med »målet».

Der stod en liten surögd man långt inifrån Heiegårdarne; han hade åkt hela natten för att [ 15 ]vara vid tinget i god tid. Det var en hästhandlare, som hade lurat af honom en blackgul märr. För öfver ett år sedan hade han varit i staden hos advokaten Boyesen för att sätta »målet» i gång, och många blanka skillingar hade gått åt till stämning och tingsvittnen, och under tiden for hästhandlaren och den blackgula omkring i verlden, Gud vet hvar.

Men till i dag hade advokaten lofvat honom slut på »målet». Nu skulle han få utslag på hästhandlaren, få igen sina kära skillingar — och kanske den blackgula också.

Bara han kunde få fatt i advokaten Boyesen. Hela förmiddagen hade den surögde hållit vakt vid länsmannens hus, men han hade icke sett sin advokat.

Folk gick ut och in för att tala med amtmannen, betala skatt till fogden eller fråga häradshöfdingen om ett eller annat. Förmiddagen gick och middagstimmen närmade sig. Bönderna fördelade sig mellan husen, togo fram mat och åto, stående vända mot sjön eller sittande i rader på landsvägsrenen.

Då och då visade sig en af notarierna i dörren och ropade ett namn. Man vände på hufvudet och upprepade namnet, tills vederbörande hittades i någon vrå och närmade sig betänksamt, medan skrifvaren blef otålig och blåsten bragte hans slätkammade hår i oordning och kastade det ned öfver ansigtet på honom.

På en stor sten invid stenmuren satt en man ett litet stycke ifrån de andra. Han hade lagt hatten ifrån sig och stirrade tankfull ut öfver [ 16 ]hafvet. Det var en groflemmad, ovanligt högväxt man, litet krokryggig af att gräfva i jorden och bo i för lågt rum. Ansigtet var groft med stora drag, håret och det tjocka skägget tätt småkrusigt, buskigt och eldrödt. Han såg ut som en vilde, men midt i allt detta satt ett par öppna, ljusblåa barnaögon.

Från en af de närmaste grupperna kom en man emot honom och hälsade: »Go dag, Njædel! och tack för sist!»

Njædel vände halft på hufvudet och hälsade igen.

«Det var bra att jag träffade dig i dag,» sade den förste, »så kan vi få prata lite om tångstranden och kanske få höra hvad andra menniskor tänka om den saken.»

»Jag bryr mig inte om andra menniskor, Sören,» svarade Njædel, »och hade du också låtit andra menniskor vara i fred, så satt jag inte här på tinget till skam och åtlöje.»

»Vi måste finna oss i att våra onda mörksens gerningar varda uppenbara, när de väcka förargelse i församlingen —»

»Förargelse! Om hvar och en skötte sitt, blef det ingen förargelse.»

»Det är nödvändigt att förargelsen kommer, men ve den menniska —»

Njædel reste sig upp till sin fulla höjd och afbröt tvärt: »Hvad var det du ville säga om tångstranden?»

Sören Börevig var en lång, framåtlutande karl med gult, stripigt hår och hvita ögonhår. När han [ 17 ]talade, såg han upp från sidan och gned händerna om hvarandra.

»Du gräfver en stor graf nedåt sjön, Njædel.»

»Ja, det gör jag.»

»Det blir vigt att komma till tångstranden.»

»Jag kör utmed min stora åker.»

»Ja, jag kan förstå det,» sade Sören och såg nedåt vägen, »men du skulle väl inte tycka om, att andra körde öfver dina egor?»

»Nej, det får de allt akta sig för.»

»Ja, men — ser du, Njædel — hur skall jag komma till tångstranden, när du gräfver den der grafven? Har du tänkt på det?»

»Du! Du skall inte till tångstranden, Sören, för du har ingenting der att göra.»

»Hm hm hm,» småskrattade Sören, »du är storordig, Njædel.»

»Inte värre än jag kan stå för.»

»Har jag kanske inte hämtat tång så länge jag har haft Börevigsgården?»

»Det har du visst gjort, Sören,» svarade Njædel lugnt, »jag tänker du har allt gjort mycket som du helst borde ha låtit bli.»

»Du tror kanske det går an att stänga gamla, häfdade vägar?» frågade Sören saktmodigt, »det tror du väl inte, Njædel?»

»Jag har mitt köpebref, jag, och det är ett äkta och fullgiltigt köpebref, för jag har köpt kyrkgods och jag skattar till biskopen i Kristiansand. Men inte står der ett ord om att Börevigsfolket har lof till att ta sina vägar öfver mina egor; så jag tänker väl att jag kan gräfva grafvar hvar jag sjelf vill.»

[ 18 ]Efter detta tal började Njædel gå uppåt husen till.

»Ja, men tången — tången —» invände Sören Börevig och gned händerna ännu starkare.

»Malmen är i fjällen, tången i sjön; har du inga fjäll, så har du ingen malm, har du ingen strand, så har du ingen tång. Det tycker jag du borde förstå, Sören, du som är så obegripligt klok.»

»Ja, men — ja, men —» började Sören återigen, »vi sk’a dela Guds gåfvor, Njædel, vi ä’ alla bröder —»

»Jag vill inte vara din bror, Sören Börevig, för två hundra lass tång,» svarade Njædel och såg ned på den andre.

»Nå ja, Njædel, då få vi väl gå till domstolen,» sade Sören blidt, »jag skall tala med advokaten Tofte nu medan han är här.»

»Ja, gör det du, Sören, jag har mitt köpebref, jag,» svarade Njædel och fortfor att gå. —

Midt på vägen mellan husen hade det samlat sig en grupp omkring en schäs, som nyss hade kommit. Mannen, som steg ur, var liten och tjock med rödt ansigte, grått skägg och luden mössa.

»Är det någon här,» frågade han in i högen, »som vet hvad det är för en karnalje, som har vägstycket från Börevigsgrinden och ned till Svartmyren? Jag skulle ha lust att säga den gunstig herrn några ord på fullt allvar.»

Det var ingen som visste det. Men en gammal man svarade: »Ja, det har ålderman’ rätt i, det fins inte värre vägstycke på hela kusten.»

»Vägstycke!» utbrast åldermannen. »Det är min själ inte någon väg, det är ett moras med [ 19 ]stora stenar i; se bara hur vi se ut!» och han visade på sig och hästen och schäsen; alltsamman var gråfläckigt af smuts och stänk.

»Ålderman’ borde klaga för länsman’ —» var det en som sade.

»Ja, om det bara tjenade till någonting,» sade åldermannen och ref sig upp i hufvudet under pelsmössan.

I det samma fick han sigte på Njædel Vatnemo, som stod ett stycke ifrån och såg på honom. Lotsåldermannen blinkade till honom.

En af lotsarne på gården tog hans häst och åldermannen närmade sig nu Njædel och hviskade: »Hon är lyckligt och väl ombord.»

»Fick hon bra plats ombord?» frågade Njædel.

»Extrafint — alldeles som på en Amerikafarare, fast det var bara andra plats. I morgon qväll är hon i Kristiania.»

»Det var dumt att hon kommer dit om qvällen; bara hon får rätt på Anders!»

»Nu skall du få höra, Njædel! Jag har telegraferat för din räkning till bror din, att han skall möta Kristine vid hamnen.»

»Nej kors, hvad du kan vara påhittig, ålderman!» sade Njædel. »Var det mycket dyrt?»

»En krona jämt.»

»Kunde du inte få det för billigare?»

»Nej, det är bestämd taxa.»

»Nå ja, det var bra i alla fall,» sade Njædel och gräfde efter en krona, »och tack skall du ha, ålderman!»

»Inte mycket att tacka för. Har du varit framme för rätten, Njædel?»

[ 20 ]»Nej, de säga att det inte blir förr än efter middagen.»

»Har du mat?»

»Nej, det var ingen hemma, som kunde laga till någonting åt mig,» svarade Njædel kort.

»Hm, det är ju sant,» mumlade åldermannen, »kom så gå vi in till Tobias lots och få oss litet i västen.»

Allmogen vek åt sidan och hälsade på lotsåldermannen, men ingen låtsades se den långe Njædel, som kom bakefter. —

Det såg regnlikt ut. Långt ute i hafvet stodo mörka molnväggar och sjön var grå med små hvita prickar.

Det blåste en frisk sydvest, och i de stora, runda stenarne vid stranden sköljde bränningen ut och in, släpande med sig långa slemmiga tångstrimlor. Från stranden steg en kort backe upp emot gårdarne, som lågo tätt tillsamman.

Mellan husen var det trånga, smutsiga vägar, gödselhögar och all slags orenlighet; dynggrepar, rostiga plogbillar, halfva hjul och vrakstumpar från skepp af alla slag, som hafvet under årets lopp hade lagt upp i stranden. Men framför boningshusen var det oftast en liten röjd plats, der allmogen samlades, satt på trappan utanför förstuqvisten eller på slipstenen invid husväggen.

Fastän det var midt på ljusa sommardagen, låg det något mörkt och dystert öfver det hela. Himlen hängde lågt ned med gråa molnsäckar, hafvet var också grått. Och de rödbruna, tjärade husen, som i solsken kunde lysa så vänligt med hvita fönsterkarmar, gardiner och blomkrukor, voro [ 21 ]mörka och tryckta i den tunga belysningen, medan länsmannens hvitmålade hus såg trist och blekt ut i dag.

De täta hoparne af bönder passade till stämningen. Alla dessa tjocka, mörkblåa vadmalströjor, ylleskjortor och yllehalsdukar ökade den tyngd, som låg öfver allting. Det var intet lif i grupperna; den ene dref hit, den andre dit; man hälsade mumlande, utan att se på hvarandra; stora, fuktiga händer sträcktes fram och möttes af andra, utan handtryckning, med styfva fingrar, så som det är brukligt. Intet utrop, intet högt ord, ännu mindre något skratt hördes der; och öfver alltsamman sväfvade den lukt, som vadmal får, när den färgas i berlinerblått.

Klockan ett slutades förmiddagsförhandlingarne, och medan tingssalen röjdes ur för middagsbordet, gingo embetsmännen och advokaterna af och an utanför, rökte tobak och samtalade.

En och annan modig bland bönderna hakade sig fast i en advokat; den lille surögde mannen från Heien kunde omöjligen få sigte på sin. Men amtman Hiorth, som var en nedlåtande man, gick omkring bland folket och lade märke till hvem som hälsade på honom.

Då och då, när han tyckte sig känna igen ett ansigte, stannade han och sade några uppmuntrande ord; händerna höll han på ryggen under rockskörten för att icke vara tvungen att ta någon i hand.

Länsmannen och hans dräng förde just en arrestant öfver gården. Man hade för säkerhets skull satt på honom bojor, ty länsmansarresten var [ 22 ]icke pålitlig och dessutom var det beqvämast för vakten.

»Är det någon här, som känner den mannen?» frågade amtmannen.

»Ja, herr amtman, han är från Krydsvig,» svarade åldermannen, som i det samma kom ut från ett af husen.

»God dag, herr lotsålderman Seehus!» sade amtmannen och bevärdigade honom med två fingrar af den högra handen. »Ni känner alltså arrestanten? Stöld förmodligen?»

»Ja, den stackarn, han bröt sig in hos landthandlarn och stal en säck mjöl och en kanna sirap.»

»Det är sorgligt,» sade amtman Hiorth strängt och såg ut öfver folket, »med de tilltagande tjufverierna. De tyckas stå i nära sammanhang med de många andra dåliga påverkningar, för hvilka vårt folk beklagligtvis i dessa tider är utsatt. Är karlen fattig? — stor familj? — många barn?»

»’Många och små som kumlarne på Njå’, herr amtman,» svarade åldermannen.

»Kumlarne?» frågade amtmannen och såg sig om.

Advokaten Tofte, som alltid höll sig i närheten af amtmannen för att vara till tjenst, sade med sitt inställsamma leende: »Ursäkta, herr amtman, det är ett slags — ett slags bullar af potatis.»

»Ah — potatiskroketter!» mumlade amtmannen nedlåtande och gick vidare mellan grupperna.

Folk såg på hvarandra, en och annan drog litet på smilbandet, då amtmannen vände sig om. I allmänhet var åldermannen i hög grad beundrad [ 23 ]för sin frimodiga ton gentemot de förnäma; han stod liksom midt emellan.

Lauritz Boldemann Seehus var son till en försupen tullvaktmästare i Flekkefjord. I sin ungdom hade han farit till sjös, men då han började bli gammal, köpte han en liten del af Krydsviggården, byggde sig ett hus, hvarifrån han när som helst kunde se sjön, och utnämndes sedan till lotsålderman.

Seehus kunde väl vara inemot sextio år. Han lefde ogift, halft skeppare, halft bonde. Hos sina förmän stod han just icke öfverdrifvet väl. Amtman Hiorth ansåg honom till och med som en farlig person, som trots sin officiella ställning blott föga skilde sig från en vanlig bonde, hvarigenom lätteligen folkets fäderneärfda vördnad för embetsmannaståndet kunde försvagas.

Emellertid skötte Seehus sina åligganden och åtnjöt bland bönderna ett visst anseende, så att det var föga utsigt att bli af med honom. Sjelf hade han intet medvetande om, att det var någon vank med honom. Den frimodiga tonen hade han behållit från sjön, och när amtmannen endast bevärdigade honom med två fingrar och en kall blick, tänkte Seehus i naiv beundran, att amtman Hiorth var ändå en tusan så fin karl.

Åldermannens närmaste granne var Njædel Vatnemo. Denne var egentligen en främmande vid kusten. Han var ifrån en fjällgård långt inåt landet.

Men sedan gården i många år hade varit hemsökt af stenras, kom det en vår ett skred, som gjorde sin sak så grundligt, att Njædel blef stående i bara skjortan på en bergsknall, medan husen [ 24 ]och allt hvad deri var rasade utför. I ruinerna funno de om morgonen hustrun och två barn döda, men den äldsta dottern var det lif i.

Då ansåg sig Njædel nödgad att uppge sin fädernegård Vatnemo. Han sålde hvad skredet hade skonat och flyttade ut till hafskusten.

Njædel bytte icke namn efter sin nya gård, som eljest är brukligt. Han hade köpt en del af samma gård, hvaraf åldermannen hade en annan del; Krydsvig var ett stort frälsegods, som hade lydt under Kristiansands biskopsstol. Njædel hade från sin fjällgård fört med sig hågen för att vara ensam, derför valde han de sankaste slätterna nere vid stranden, hvartill hörde en stor ofruktbar sandslätt.

Njædel lefde ensam med en piga och sin dotter Kristine i flera år, odlade sin jord och samlade litet på kistbottnen. Den ende han umgicks med var lotsåldermannen, som hade slutit sig till den godmodige jätten och hans duktiga, gladlynta dotter.

Folk tyckte icke annars om Njædel, derför att han var en främmande. Dessutom var det någonting frånstötande hos den store, groflemmade mannen med det vilda håret. När han stod och gräfde diken i sin lågländta, sumpiga mark, såg han också ut som ett styggt troll, som steg upp ur jorden. Hans buskiga hufvud, som alltid var bart, utom när han skulle vara riktigt fin, aftecknade sig mot himlen, när man åkte förbi på landsvägen. Och alla främmande läto hästen stanna och frågade skjutspojken hvad det var för slag?

Men Njædel märkte ingenting, när han arbetade. Han hörde till dem, som tyckas slåss med [ 25 ]sitt arbete. Med sammanbitna tänder och rynkade ögonbryn knogade han med spade och jernspett, ref och slet och hackade, så att jorden rök om honom; och när han träffade på en envis sten, som inte ville låta vända sig, kastade han sig öfver honom med sina jättekrafter, brummande som en retad björn.

Men när det blef matdags eller det var för mörkt, steg han upp ur sitt dike och riste sina nedsmutsade träskor. Han satte jernspettet i jorden och såg sig om, hvad han hade uträttat. Och om han tyckte, att han gjort rätt för sig, for han med näfven i håret, så att det stod rakt ut, och smålog godmodigt mot sig sjelf.

Inne hos qvinfolken var han spak som ett lam; han krökte på nacken och rörde sig försigtigt, som om han var rädd för att lyfta taket af stugan, om han rätade ut sina väldiga lemmar. —

Medan tingspersonalen spisade middag inne hos länsmannen, började det regna. Himlen sänkte sig ännu lägre, och regnet föll tätt och jämt som det brukar, då det ämnar hålla på länge.

Somliga kröpo in i hus och skjul, men de flesta stodo qvar och läto det regna. Då och då lutade de sig framåt, så att det föll en sqvätt vatten från hattbrättena, men eljest voro de så vana vid väta, att de icke brydde sig mycket om det; regnet sög sig igenom vadmalen och dröp från tröjkanten i ljusblåa droppar.

Det var ingen otålighet bland folket, som väntade; ty alla visste, att en tingsmiddag är någonting, som måste ha sin tid.