Arbetare/1
|
Kapitel 2 → |
Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
1.
I sydvest och utöfver fjorden var himlen klar och blåhvit. Det starka solskenet blänkte i vattnet, der det var krusadt, medan långa strimmor af vindstilla sträckte sig in deremellan.
Det var ingen bestämd vind.
Än kom en fläkt nedifrån söder, än fördes den glödheta luften från Kristiania-dalen ut öfver staden, åstadkom en liten svag krusning bortåt Hovedøen och dog bort i hopplös värme.
Mot öster stod ett åskväder, som steg upp hvarje eftermiddag och sjönk ned igen mot qvällen.
Om det bara ville bryta löst, tänkte man. Men det blef det samma dag efter dag hela augusti: solen stekte, vinden fläktade hit och dit, flyttade hettan utan att skingra den, och åskvädret steg upp och höll hela naturen i darrande förväntan, och så gled det ned igen.
Alla de breda gator, som löpa mot söder och sydvest, voro fulla af solsken. Skuggan kröp in ända intill husväggen och gjorde sig så smal, att ingen kunde gå på den.
På Karl Johans gata var det bäst om förmiddagarne. Man kunde komma oskadd ända upp till stortingsbyggnaden. Men öfver Eidsvoldsplatsen och uppemot slottet hade solen samlat sina bästa krafter.
De unga träden hängde med bladen, som voro ludna af grått dam: pyramidpopplarne stodo kappraka och sneglade efter sina skuggor. Och menniskorna smögo sig från buske till buske som fåglar, medan fåglarne sutto stilla innerst vid stammarne och plirade i solen eller togo mullbad i de förtorkade blomsterrabatterna.
Med uppspända paraplyn, hatten i handen och näsduken hängande som en våt trasa stretade några olyckliga herrar sig uppför slottsbacken. Vid universitetsuret stod en vissnad grupp af årets studenter och svettades latin. Ned ifrån Universitetsgatan kom helt oväntadt en liten vindpust, virflade upp ett skydrag sand i luften och fördelade det öfver torget, medan vattnet från vattenkärrorna lade sig som ett varf af gråa perlor öfver det täta, varma dammet på gatan.
Det skar en i ögonen att se mot slottet, som låg midt i solen med nedrullade gardiner. Framför satt Karl Johan på sin bronshäst; han höll hatten i handen för att svala sig. Men öfver staden låg luften och dallrade som öfver ett brandställe. Röken från skorstenarne hade samlat sig i ett brunt molnlager lågt nere, och i öster började åskvädret stiga upp i hvitgula, sammanhängande bubblor som röken från väldiga kanoner.
De stora, solida stenhusen, beräknade för en sibirisk vinter, voro upphettade som ugnar. På de trånga gårdarne, der man måste ligga på rygg för att kunna se himlen, hade hettan trängt ned i förtätad form. Derifrån pinade den sig in genom bakdörrar och köksfönster, släpade sig uppför trappor och mötte den stekande solen, som kom från gatsidan, från husets hela upphettade façad och de många fönstren. Från vinden till källaren fans icke ett svalt ställe utom i isskåpen; den långvariga hettan hade satt sig så fast i de murade väggarne, att till och med nätterna voro outhärdliga.
Luften var qväfvande tjock, och allt, som hade tendens till att lukta illa, begagnade tillfället för att riktigt stinka, så att det stod icke till i hela staden att få en ordentlig munfull luft.
»Ju längre norrut man kommer, desto värre är hettan,» sade notarien Mortensen och tog af sig sin löskrage; han satt i skjortärmarne och med uppknäpt väst.
Den unge extraordinarien Hiorth, som satt och klistrade papperspåsar i ett eller annat departementalt ändamål, vände sig om förargad. Ty Mortensen var verkligen oaptitlig, der han satt tjock och svettig i sin gulflammiga skjorta. Men extraordinarien vågade ej säga någonting; han var nykommen i departementet och Mortensen var imponerande.
Alla fönster i den stora departementsbyggnaden stodo öppna, dörrarne mellan rummen och ut till korridorerna likaså. Notarierna gingo på besök till hvarandra och klagade öfver värmen med två tre papper i handen »för den händelse de skulle möta någon».
Extraordinarierna, som ännu voro ovana vid »arbetet», hängde öfver borden som vissna aklejer, foro ibland upp och gräfde ifrigt i papperen.
Ty der fans papper öfverallt.
Det vältade ut ur hyllorna längsefter väggarne, framför och bredvid hvarje man låg det i tunga packor. Der fans grått papper, gult papper, hvitt papper, karduspapper, postpapper, läskpapper, stämpladt papper, nytt papper och urgammalt papper med trasiga kanter. Det låg i lösa ark, i omslag eller i packor ombundna med segelgarn, på golf, stolar och bord; papperet riktigt svämmade öfver i rummen, så att de olycklige, som vistades der, måste vara beredda på att drunkna i papper eller rädda sig genom simmande.
I rummet innanför Mortensens satt notarien Örseth, en liten svartskäggig karl med lifliga rörelser. Han kom just infarande med en tidning i handen: »Har ni läst det, Mortensen? Nu går det öfver alla gränser! Läs den der artikeln om arbetarnes rösträtt! Att sådant skall kunna skrifvas, tryckas, spridas offentligt! Åh, de borde hängas allesamman!»
Mortensen såg likgiltigt i tidningen: »Det läste jag i morse — bara dumheter, kära bror!»
»Dumheter! Nej, Mortensen — värre än så; det är uppviglande, lögnaktigt, samhällsomstörtande! Åh, när jag tänker på,» utbrast Örseth med ett bittert leende, »att här gå de och kurtisera packet, fraternisera med arbetsfolket, hålla tal om de duktiga arbetarne! Som om de der dagsverkarne hade tagit patent på arbetet och vi andra inte vore annat än — än —»
»Dagdrifvare,» ifylde Mortensen.
»Just det!» utropade notarien Örseth, »och jag skulle ändå vilja veta hvem som arbetar mest, en sådan der stenhuggare eller en af oss»
I detsamma kom en liten hvithårig man glidande in i rummet. Man kunde aldrig veta hvar han kom ifrån, ty dörrarne gåfvo intet ljud ifrån sig under hans hand, och han brukade gå med filtskor i departementet.
»Nå, Mo,» sade Mortensen och blinkade förtroligt, »har han gått?»
»Statsrådet har för ett ögonblick sedan åkt bort tillsammans med grosshandlar Falck-Olsen,» svarade Mo och gled vidare.
Notarien Örseth var redan för länge sedan på sin plats igen i rummet bredvid, och både ordinarier och extraordinarier lutade sig djupare öfver pappershögarne, medan den lille mannen gick förbi.
Det var departementsvaktmästaren Anders Mo. Han bar en lång brun rock med uppstående krage och hvit halsduk ända upp under hakan. Denna drägt gaf honom en utomordentligt reputerlig, halft qväkaraktig prägel; det bleka ansigtet var mildt och vänligt och det snöhvita håret var så långt i nacken, att en vacker lockkrans deraf stack ut öfver rockkragen.
Då vaktmästaren ljudlöst försvunnit in i ett af de inre rummen, ropade Mortensen halfhögt: »Hör nu, Örseth, om vi kunde bli af med byråchefen också, så skulle det vara svalkande att ta sig en half öl i »Sumpen» — he?»
»Ja då!» utropade extraordinarien och tappade saxen på golfvet.
Mortensen såg på den unge herrn med en kall blick; men plötsligt besinnade han sig. Hiorth var son till en amtman vesterut, hade mycket fint umgänge och var förmodligen väl försedd med pengar. Han svarade derför ganska vänligt: »Unga telning, ni skjuter hastigt i vädret.»
Detta förstod extraordinarien Hiort icke. Men som han hade lagt märke till att det hörde till departemental bon ton att anse Mortensen vara qvick, skrattade han beundrande och fortfor i sin stora oskuld: »Hvad jag mest saknar, sedan jag kom hit till departementet, är min lilla frukost på Grand hôtel. Nu får man der alldeles hänförande lamkotletter, rostade på glöd — och färsk gurksalad — ack!»
Det hördes en grymtning inifrån Örseths rum, och Mortensen sade: »Gurksalad smakar jag aldrig på förmiddagarne; den kommer efter. Men en holländsk biff med stekt potatis och bränvin och öl — det är en frukost, det!»
»Det får man också utmärkt bra på Grand hôtel —»
»Åh, jag tycker inte att man äter så bra der,» sade Mortensen vårdslöst.
Jag försäkrar er, att om ni vill göra mig den äran att äta frukost der med mig, så garanterar jag för —»
Åter kom ett ljud från rummet bredvid, och Mortensen svarade: »Tack, men det var nu egentligen Örseth och jag som hade tänkt —»
»Om ni tror,» sade extraordinarien ängsligt, »att herr Örseth också vill göra mig den äran, så —»
»Han är förbannadt noga, men jag skall försöka,» svarade Mortensen välvilligt, tog ett tag i byxlinningen och gick in i det andra rummet.
Inne hos Örseth satt en halfgammal figur i ett hörn, nedlutad öfver pulpeten. Till denne ropade Örseth, efter att ha hviskat litet med Mortensen: »Hansen! jag blir kanske tvungen att gå bort en stund på förmiddagen; om Mo frågar, skall ni säga, att jag är i revisionen och konfererar; hör ni det, min kära Hansen?»
Den andre nickade litet med hufvudet.
»Så slö han har blifvit» sade Mortensen halfhögt. »Det var hög tid att han kom ifrån tidningen.»
Mortensen talade om »Folkets vän», hvars redaktion gubben Hansen, som han kallades, nyligen blifvit nödgad att frånträda, emedan han förde tidningen i en riktning, som hans förmän ansågo vara farlig för samhället. Nu var Mortensen redaktör.
Då Örseth redan började göra sig i ordning, menade Mortensen, att det väl inte gick an att gå, förr än de sågo byråchefen ta sin förmiddagspromenad. Men i det samma gick dörren till det inre rummet upp, och byråchefen Georg Delphin gick ut och utför trapporna.
Mortensen vände om till sin plats och hviskade till Hiorth: »Jag lyckades öfvertala honom —» hvarefter han gnolande började klä på sig.
Det var icke många, som tordes uppföra sig så ogeneradt i departementet som notarien Mortensen. Men för det första var det en känd sak, att han var god vän med Anders den Allsmäktige, som de kallade Mo; och dessutom började man glunka om, att statsrådet Bennechen stundom begagnade sig af »Folkets vän».
Derför var notarien Mortensens anseende inom departementet mycket högre än hans rang; och det började alldeles råka i glömska, att han som advokat uppe i landet hade varit invecklad i en mycket komprometterande svindel med en tändsticksfabrik.
Då Mortensen hade fått rocken väl igenknäpt öfver den gulflammiga, togo de tre herrarne sina hattar för att gå. Men vid dörren vände Mortensen sig om och ropade: »O, I gudar! Han har inte något papper! Den unga telningen ämnar gå ut på gatan utan papper!»
»He?» sade extraordinarien Hiorth färdig att skratta, så snart han fick minsta nys om Mortensens qvickhet.
»Ser ni då inte?» sade Örseth; och nu först märkte Hiorth, att de andra två hade hvar sin papperslunta under armen.
»Men — men — hvad skall jag ta?» frågade han rådvill och såg på sin pappershög.
»Håll i mig, Magdelone!» ropade Mortensen och såg upp i taket; »han frågar hvad han skall ta! Som om inte allt papper vore godt nog att gå på gatan med!»
Ändtligen gick det ett litet ljus upp för extraordinarien; han gjorde i ordning åt sig en lunta som de andras, och alla tre smögo sig utför trapporna.
Men i porten kom en lång skranglig pojke i arbetskläder springande emot dem.
»Herr redaktör!» sade han till Mortensen och torkade af svetten med sitt bomullsförkläde, »vi skulle ha ett porträtt af general Roberts.»
»Sätt helskägg på mr Gladstone,» svarade redaktören utan betänkande.
»Men Gladstone är så flintskallig,» invände xylografen.
»Så ge honom en Stanleyhatt,» svarade Mortensen lugnt.
Ynglingen hälsade och sprang öfver gatan, medan extraordinarien Hiorth skrattade beundrande.
»Det kom ni lätt ifrån, herr redaktör!» sade han, i det han till och med vågade sig till att slå Mortensen på axeln — han var ju den som skulle bjuda — »men vet ni hur general Roberts ser ut?»
»Inte det minsta,» svarade Mortensen.
»Men antag nu, att generalen inte alls har skägg — eller t. ex. bara mustascher som jag?»
Då har generalen rakat sig sedan vårt porträtt togs, det är klart som dagen!»
»Nu måste vi dela oss,» sade Örseth. »Ni, Mortensen, kan ju gå uppåt —»
I det samma svor Mortensen en grof kötted; de båda andra vände sig om, och midt emot dem kom byråchefen Delphin gående, elegant och lugn med sitt lilla elaka leende.
»Nu skall ni se här blir spektakel,» mumlade Örseth.
Extraordinarien Hiorth darrade af skräck. De hälsade alla tre mycket förläget; Georg Delphin vinkade vårdslöst och tycktes ämna gå förbi utan vidare. Men plötsligt stannade han framför Mortensen och frågade med utsökt vänlighet: »Herr Mortensen, ni har säkerligen ett par tändstickor till öfverlopps?»
Mortensen kröp ihop, medan han sökte rätt på tändstickorna; men byråchefen tände sin cigarr mycket omsorgsfullt, tackade och gick vidare.
»Det slapp vi bra ifrån,» sade extraordinarien Hiorth i sin oskuld.
»Åh, jag kan just inte säga!» svarade Örseth med en elak sidoblick på Mortensen.
»En förbannad flabb!» hviskade redaktören.
»Hos Falck-Olsens berättades det i söndags, att byråchefen skulle bli utnämnd till kammarherre med allra första,» sade Hiorth glad öfver att få passa in något om sitt fina umgänge.
Det blef ingen tid till att dryfta denna nyhet. De tre herrarne delade sig efter Örseths anvisning för att mötas vid Grand hôtel — på Rosenkrantz-sidan.
Solen sken af all makt; det var så mycket folk i den smala skuggstrimma, som nu föll öfver trottoarerna, att de tre herrarne hvar och en på sin gata trotsade hettan och gick midt i solbaddet. De hälsade flyktigt på sina bekanta, utan att stanna. Man såg, att de hade brådtom, och de stora pappersluntorna gjorde mycken effekt.
Emellertid var hettan under förmiddagen i jämt stigande der uppe i departementet, der gubben Hansen satt ensam i de båda rummen och nickade öfver sin pappershög.