Baskervilles hund (1912)/Kapitel 13

←  Död på heden

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Näten fästas

Familjen Baskervilles hund  →

TRETTONDE KAPITLET.
NÄTEN FÄSTAS.

Sir Henrys tillfredsställelse var större än hans över­raskning då han fick se Sherlock Holmes, ty han hade i flera dagar gått och väntat på, att Holmes med an­ledning av nyligen timade tilldragelser skulle komma. Han höjde dock på ögonbrynen, då han upptäckte, att min vän varken hade något resgods med sig, ej heller någon förklaring att avgiva för dess frånvaro. Tillsam­mans lyckades sir Henry och jag att förse honom med vad han behövde, och vid den sena aftonmåltiden med­delade Holmes och jag den gode baroneten så pass mycket av vad vi upplevat, som det kunde anses önsk­värt att han fick veta. Dessförinnan måste jag dock åtaga mig den tunga plikten, att underrätta Barrymore och hans hustru om Seldens död. Han kände det nog som en lättnad, men hon satte förklädet för an­siktet och grät bittert. För hela världen hade Selden varit den onde våldsverkaren, lika mycket djur som djävul, men för henne hade han alltid förblivit den lille egensinnige pojken hon mindes sedan sin ungdom, barnet som så gärna ville hålla henne i handen. Säll­synt ond måste den man vara, som icke sörjes av någon kvinna.

— Jag har gått här inne och haft tråkigt hela dagen, sedan Watson lämnade mig i morse, sade ba­roneten. Jag anser mig förtjänt av litet beröm för att jag hållit mitt löfte. Om jag inte förpliktat mig till att gå ut ensam, kunde jag ha haft det litet liv­ligare, ty jag fick bud från Stapleton, som bad mig komma över.

— Ja, om ni det gjort, skulle ni ha fått det livligt nog, sade Holmes torrt. Apropå det, så tror jag inte ni vet, att vi sörjt er som om ni brutit halsen av er i kväll.

Sir Henry gjorde stora ögon. Vad menar ni? frå­gade han.

— Den stackars uslingen var klädd i era kläder, och jag är rädd, att er hovmästare, som givit honom dem, kan få med polisen att göra.

— Det är inte troligt, ty så vitt jag vet voro de inte märkta.

— Det var tur för honom — ja, tur för er alla, emedan ni i den saken handlat i strid mot lagen. I egenskap av samvetsgrann detektiv ålåge det kanhända mig att häkta er allesammans. Watsons rapporter kunna anses som mycket komprometterande papper.

— Men låt mig då få höra något om själva saken. Vad Watson och mig beträffar, äro vi inte mycket klokare nu än då vi kommo hit.

— Jag hoppas snart komma i tillfälle att klargöra situationen för er. Hela denna kasus har varit ytterst svår och invecklad. På åtskilliga punkter sakna vi ännu ljus, men det kommer nog snart.

— Watson har väl talat om för er en erfarenhet av vikt, som vi haft. Vi ha hört hunden ute på heden, så att jag kan gå ed på, att hans tillvaro icke blott är ett vidskepligt hugskott. Jag har haft åtskilligt att göra med hundar där borta i Amerika, så nog känner jag igen hundtjut alltid. Om ni kan få munkorg på det här odjuret och binda det, så kommer jag att anse er för den störste detektiv, som någonsin funnits.

— Jag tror nog, att jag kommer att förse det med både munkorg och kedja, om ni hjälper mig.

— Jag skall göra allt vad ni vill.

— Det är bra; och jag kommer att anmoda er att göra det blint utan att fråga mig om skälen.

— Som ni behagar.

— Går ni in på det, så anser jag det högst sanno­likt, att vårt lilla problem snart blir löst. Jag tvivlar inte på —.

Han tvärtystnade och hans blick riktades över mitt huvud mot väggen. Lampskenet föll över hans ansikte, som var så spänt och orörligt, att det kunnat tillhöra en klassisk skulpturbild, en personifikation av vaksam­het och förväntan.

— Vad är det? utropade vi båda.

Då han åter sänkte blicken märkte jag, att han lade band på en stark sinnesrörelse. Dragen voro allt­ jämt behärskade, men ögonen lyste av tillfredsställelse.

— Ursäkta en kännares livliga beundran, sade han och gjorde en rörelse med handen mot den porträttrad, som upptog väggen mitt emot honom. Watson vill inte gå in på, att jag har sinne för skön konst, men det är bara avund, och vi ha olika uppfattning. Det där är verkligen en ganska utmärkt porträtt­samling.

— Det var roligt, att ni tycker det, sade sir Henry och såg med en viss förvåning på vår vän. Jag vill inte påstå, att jag begriper mycket i den vägen. Jag förstår bättre att bedöma en häst eller en stut än en tavla, och jag visste inte, att ni hade tid att syssla med sådant.

— Om jag ser något som duger, så begriper jag det, och porträtterna äro förträffliga. Den där damen i blått siden är en Keller, det kan jag svära på, och den korpulente herrn i peruken bör vara en Reynolds. Allt familjeporträtter, inte sant?

— Vartenda ett.

— Känner ni namnen?

— Barrymore har lärt mig dem, och jag tror, att jag kan min läxa så där tämligen.

— Vem är herrn med teleskopet?

— Det är konteramiral Baskerville, som tjänade un­der Rodney i Västindien. Mannen i blåa rocken med pappersrullen är sir William Baskerville, som var ord­förande i flere utskott i underhuset på Pitts tid.

— Och kavaljeren mitt emot mig — han i svart sammet och spetsar?

— A, den har ni rättighet att få veta litet om. Han är anledningen till hela olyckan, den ondskefulle Hugo, som framkallade Baskervillernas hund. Honom glömma vi minsann aldrig.

Jag betraktade porträttet med intresse och en viss överraskning.

— Bevars väl, sade Holmes, han ser ju ganska stillsam och beskedlig ut, men det dolde sig nog något sataniskt i hans öga. Jag hade tänkt mig honom som en grovlemmad man med bovansikte.

— Det finns intet tvivel om, att det är han, ty namnet och årtalet 1647 stå att läsa på dukens baksida.

Holmes sade ej mycket mer, men den gamle rustarens drag tycktes öva ett magnetiskt inflytande på honom ty under hela måltiden återvände oupphörligt hans blick till porträttet. Först senare på kvällen, då sir Henry gått in till sig, fick jag upplysning om min väns tanke­riktning. Han bad mig följa med in i matsalen, och sedan vi kommit dit höll han upp sin nattljusstake mot det gamla porträttet på väggen.

— Märker du något? frågade han.

Jag såg på den breda, plymascherade hatten, de ringlande lockarna vid tinningarna, den vita spetskra­gen och det smala ansiktet, som omgavs av allt detta. Det var icke ett rått ansikte, men det var stelt, hårt och strängt med sammanpressade, tunna läppar och kalla, ofördragsamma ögon.

— Är det likt någon du känner?

— Det är något kring ansiktets nedre del, som påminner om sir Henry.

— Å ja, kanhända litet. Men vänta, ska du få se! Han steg upp på en stol och med ljuset i vän­stra handen, krökte han högra armen, så att den dolde den breda hatten och de långa lockarna.

— Store Gud! utbrast jag, alldeles häpen.

Det var Stapletons drag, som trädde emot mig.

— Jaså, du ser det nu. Mina ögon hava blivit tränade till att granska ansikten och icke deras infattning. Den oundgängligaste egenskapen hos den, som det åligger att rannsaka i brottmål, är att kunna ge­nomskåda en förklädnad.

— Men det här är ju alldeles märkvärdigt. Det skulle kunna vara hans porträtt.

— Ja, det är ett högst intressant exempel på en reproduktion, som tyckes göra sig gällande både i kroppsligt och andligt avseende. Studiet av familjeporträtter bjuder stöd för gengångarteorien. Mannen är en Baskerville — det lider intet tvivel.

— En hemlig pretendent till arvgodset?

— Alldeles. Den här omständigheten med porträttet har försett oss med en av de förnämsta bland de felande länkarna.

Jag var tidigt uppe på morgonen, men Holmes hade varit än tidigare än jag, ty då jag klädde mig, kom han gående från allén.

— Ja, i dag få vi mycket att göra, sade han och gnuggade händerna med den handlingskraftiges förnö­jelse. Näten äro utlagda, och snart skola vi börja att draga in dem. Innan dagen är slut, skola vi veta om vi fångat vår stora, spetsnosiga gädda eller om den trängt sig ut genom maskorna.

— Har du redan varit på heden?

— Jag har avsänt en rapport från Grimpen till Princetown angående Seldens död. Jag tror mig kunna lova, att ingen av er kommer att besväras rörande den saken.

— Och vad är nu att göra?

— Nu skola vi tala med sir Henry. Se här ha vi honom.

— God morgon, Holmes, sade baroneten. Ni ser ut som en general, vilken med sin stabschef gör upp planen för kampanjen.

— Så ungefär är det också. Watson begärde order.

— Det gör jag också.

— Det är bra. Om jag inte misstar mig, har ni lovat att i afton dinera hos era vänner Stapletons.

— Jag hoppas, att ni kommer med. De äro ofant­ligt gästfria, och jag är säker om, att de skulle bli glada att få se er.

— Jag är rädd, att Watson och jag måste begiva oss till London.

— Till London?

— Ja, jag tror, att vi för tillfället kunna göra mer nytta där.

Baronetens ansikte förlängdes märkbart.

— Jag hade hoppats, att ni skulle föra mig igenom den här historien. Varken här hemma eller på heden är det vidare muntert att vara ensam.

— Min bäste vän, ni måste helt lita på mig och till punkt och pricka göra som jag säger. Ni kan säga Stapletons, att vi gärna skulle följt med er, men att viktiga angelägenheter tvingade oss att fara till London. Snart hoppas vi att få komma tillbaka till Devonshire. Vill ni lova att säga dem det?

— Ja, om ni anser det nödvändigt.

— Jag försäkrar er, att det inte finnes något val.

På baronetens mulna panna läste jag, att han kände sig djupt förnärmad av att vi, efter vad han trodde, rymde fältet.

— När önska ni resa? frågade han kallt.

— Omedelbart efter frukosten. Vi fara in till Coombe Tracey, men Watson lämnar kvar sina saker här, som underpant på, att han kommer igen. Det är bäst att du, Watson, skriver en rad till Stapleton och ber om ursäkt för att du inte kommer.

— Jag skulle verkligen ha lust att följa med er till London, sade baroneten. Varför skall jag stanna kvar här ensam?

— Emedan plikten bjuder, att ni gör det och eme­dan ni gav mig ert hedersord på att göra som jag sade, och nu säger jag, att ni skall stanna här.

— Gott, då stannar jag.

— Ännu en föreskrift. Ni måste åka till Merripit House men skicka tillbaka giggen och låta dem veta, att ni tänker gå hem.

— Gå över heden?

— Ja.

— Men det är ju det, som ni så ofta varnat mig för att göra?

— Denna gång kan ni göra det utan fara. Om jag inte hade så stor tillit till era nerver och ert mod, skulle jag inte råda er att göra det, men det är av högsta vikt, att ni återvänder gående.

— Då skall jag göra det.

— Och så vitt livet är er kärt, så följ ingen annan stig än den, som leder rakt från Merripit House till Grimpen Road och som är den genaste.

— Jag skall göra alldeles som ni säger.

— Det är rätt. Jag vill gärna begiva mig häri­från så snart som möjligt efter frukosten, så att jag hinner till London redan på eftermiddagen.

Vi sade därför farväl till vår modfällde vän, och ett par timmar därefter befunno vi oss vid Coombe Traceys station och hade skickat tillbaka vagnen. En liten gosse väntade oss på perrongen.

— Har ni något att befalla? frågade han Holmes.

— Du skall taga det här tåget till London, Cartwright. Det första du kommer fram, skall du i mitt namn tele­grafera till sir Henry Baskerville och säga, att om han kan få reda på min plånbok, som jag tappat, skall han under rekommendation skicka den till Baker Street.

— Skall ske, herre.

— Och gå in på expeditionen och fråga, om det finns något brev till mig.

Gossen kom tillbaka med ett telegram, som Holmes räckte mig. Det lydde: Mottagit ert meddelande. Kommer med fullmakt in blanco klockan 5,40. — Lestrade.

— Det där telegrammet är svar på det jag avsände tidigt i morse. Lestrade är den bäste bland sina yrkes­bröder, och vi torde komma att behöva hans hjälp. Och nu, Watson, tror jag, att det bästa sättet att an­vända tiden vore att avlägga ett besök hos fru Laura Lyons.

Hans fälttågsplan började bliva tydlig. Telegram­met från London skulle, i händelse sir Henry omnämnde det för Stapletons, befria dem från sista skymten av tvivel. Jag tyckte mig redan se hur våra nät från alla sidor slöto sig om snipgäddan.

Fru Laura Lyons satt i sitt skrivrum, och Sherlock Holmes inledde samtalet med en öppenhet och frimodighet, som på det högsta förvånade henne.

— Jag håller på att undersöka de omständigheter, som voro förknippade med sir Charles Baskervilles död, sade han. Min vän doktor Watson har sagt mig vad ni meddelat och även vad ni undanhållit honom med avseende på saken.

— Vad jag undanhållit honom? upprepade hon trotsigt.

— Ni har erkänt, att ni bett sir Charles inställa sig vid grinden klockan tio. Vi veta, att detta var platsen och stunden för hans död. Ni har undan­hållit oss sammanhanget mellan de två händelserna.

— Det finns intet sammanhang mellan dem.

— I så fall är skenet högst missledande. Jag tror dock, att vi skola lyckas utleta ett sammanhang. Min mening är att gå fullt uppriktigt till väga vis-à-vis er, fru Lyons. Vi anse, att här föreligger ett mord, och bevisen komma möjligen att ställa sig ödesdigra ej blott för er vän herr Stapleton utan även för hans hustru.

Fru Lyons reste sig häftigt från stolen.

— Hans hustru? utbrast hon.

— Ja, den saken är ej längre någon hemlighet. Den person, som gått och gällt för hans syster, är i verkligheten hans hustru.

— Hans hustru! upprepade hon. Hans hustru! Han är inte gift.

Sherlock Holmes ryckte på axlarna.

— Bevisa det då, bevisa det, och kan ni det, så — ! Den gnistrande blicken talade tydligare än ord.

— Jag har nog försett mig med bevis, sade Hol­mes och drog upp åtskilliga papper ur fickan. Här ha vi en fotografi av paret, tagen i York för fyra år sedan. På baksidan står ’herr och fru Vandeleur’ men ni känner nog utan svårighet igen honom och henne med, om ni har sett henne. Se här tre beskrivningar på herr och fru Vandeleur, avgivna av trovärdiga per­soner, från den tid de båda makarna förestodo St. Olivers privatskola. Läs dem, och ni får se, om ni kan betvivla deras identitet.

Hon ögnade igenom papperen och såg sedan upp med ett stelt uttryck, som vittnade om hopplöshet.

— Herr Holmes, sade hon, denne bedragare har erbjudit mig äktenskap, under förutsättning att jag kan utverka skilsmässa från min man. Han har ljugit för mig, den uslingen, på alla möjliga sätt. Aldrig har han sagt mig ett sant ord. Och varför — varför? Jag hade trott, att han var fästad vid mig, men nu inser jag, att jag blott varit ett verktyg i hans händer. Varför skulle jag hålla mitt löfte i helgd gent emot den som bedragit mig? Varför skulle jag söka att skydda honom för följderna av hans brottsliga handlingar? Bed mig om vad som helst, och jag är villig till allt. En sak bedyrar jag heligt, och det är, att när jag skrev brevet, hade jag ingen aning om, att något ont skulle veder­faras den gamle herrn, som visat sig vara min mest pålitlige vän.

— Jag tror er fullkomligt, min fru, sade Holmes. En redogörelse för dessa tilldragelser måste vara er mycket motbjudande, och kanhända finner ni det lät­tare om jag berättar er vad som hänt och ni rättar mig, i händelse jag gör några väsentliga misstag. Det var väl Stapleton, som ingav er tanken att skriva det där brevet?

— Han dikterade det.

— Och sedan ni avsänt brevet, förmådde han er till att inte komma till mötesplatsen?

— Han sade mig, att det sårade hans finkänslighet, att en annan man skulle förse mig med pengar i ett sådant syfte och att ehuru han själv var fattig, skulle han offra sin sista slant till undanrödjande av de hin­der, som stodo emellan oss.

— Han tyckes vara en mycket konsekvent person­lighet. Och sedan hörde ni ingenting av, förrän ni läste notisen om dödsfallet i tidningen?

— Nej.

— Och han lät er svära på att icke för någon tala om, att ni begärt ett möte med sir Charles?

— Ja, det gjorde han. Han sade, att dödsfallet var insvept i dunkel och att jag säkert skulle bli miss­tänkt, om detta faktum bleve känt. Han skrämde mig till tystnad.

— Det kan jag väl tro. Men ni hade era miss­tankar?

Hon tvekade och såg ner.

— Jag kände honom, sade hon. Men om han varit redlig i förhållande till mig, skulle jag aldrig ha brutit mitt ord till honom.

— Jag anser, att ni på det hela taget kommit lyck­ligt ifrån saken, sade Sherlock Holmes. Ni har haft honom i er makt, men han har vetat det, och ni lever. Ni har i några månader gått på randen av en avgrund. Och nu måste vi önska er en god dag, fru Lyons, och troligen dröjer det inte länge, innan ni åter får höra av oss.

— Omständigheterna i denna kasus börja att kon­centrera sig och svårigheterna skingras som en dimma, sade Holmes till mig, då vi stodo och väntade på ex­presståget från London. Snart nog blir det mig möjligt att i en sammanhängande berättelse redogöra för ett av de sällsammaste och mest upprörande brott, som blivit begångna i våra dagar.

Kurirtåget från London brusade nu in på statio­nen, och en liten senig man med något av bulldogg i uttrycket lämnade hastigt en första klassens vagn. Vi skakade hand med honom, och jag såg tydligt på Lestrades sätt att betrakta min vän, att han nu lärt att inse hans värde.

— Är det något märkvärdigt? frågade han.

— Det märkvärdigaste på många år, svarade Holmes. Ännu återstår två timmar innan vi behöva tänka på att begiva oss av. Vi kunna gärna använda dem till att skaffa oss middag, och sedan, Lestrade, skola vi laga så, att era lungor bli befriade från Londons dimma genom att inandas Dartmoors friska aftonluft. Jaså, har ni aldrig varit här förr? Då tror jag inte att ni någonsin kommer att glömma ert första besök.

---