Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/41
| ← Gustaf Adolfs öfverläggningar om tyska kriget |
|
Gustaf Adolfs landstigning i Tyskland → |
FYRATIONDEFÖRSTA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS AFRESA.
Konungens och Axel Oxenstiernas bekymmer började i mån af farans annalkande sprida sig inom först rådet, sedan riket. Per Brahe och Johan Skytte, hvilka i hög grad ägde konungens förtroende, sökte i början att afstyrka hvarje omedelbar inblandning uti så vidt utseende företag. Man borde försöka, sade de, att så länge som möjligt genom eftergifvenhet undvika det fruktansvärda kriget. Men år för år insågo de allt tydligare nödvändigheten och öfvergingo till konungens åsigter. Mot slutet af 1629 begärde han rådets utlåtande: huruvida man borde angripa fienden uti Tyskland, eller inom Sverges gränsor afvakta hans anfall. Efter öfvervägande af alla skälen för och mot blef den förra meningen enhälligt antagen; dock af den försigtige Skytte med det uttryckliga föbehåll, derest freden på intet sätt bibehållas kunde. Konungen förklarade sitt välbehag öfver deras beslut, tilläggande, att han för egen del redan länge varit af samma tanka; men hade velat hemställa saken till rådet, för att sedan icke ensam bära skulden i händelse af framtida misslyckande.
Redan under föregående året hade Gustaf Adolf vidtagit nödiga anstalter för det väntade fälttåget. Flera nya regementer värfvades under Kniephausen, Falkenberg, Duwall och Hall. Några af de gamla erhöllo tillåtelse att under sommaren 1629 resa till Sverge för att hvila ut efter 1628 års tröttande fälttåg. Uti Preussen qvarlemnades tiotusen man under Axel Oxenstierna och Gustaf Horn. En mindre styrka under Alexander Lesslie, Nils Brahe och Taupadel innehade Stralsund och skärmytslade med de på Rügen varande kejserliga tropparna. Någon krigsförklaring aktade Gustaf Adolf så mycket mindre nödig, som kriget redan var begynt, först genom kejsarens hjelpsändningar till Polen, sedan genom svenskarnas till Stralsund. Men för att rättfärdiga sitt företag lät han till Europas regenter och folk utgå ett öppet bref, innehållande krigsorsakerna. Sådana felades icke. Kejsaren hade tagit och brutit Gustaf Adolfs bref till Bethlen Gabor, samt uppäggat Sigismund till krig så väl genom löften, som genom hjelptroppar, år 1627 under hertig Adolf af Holstein och 1629 under Arnheim. Han hade tillegnat sig väldet öfver Östersjön samt ofredat svenska handeln; och dessutom tvertemot all lag fördrifvit hertigarna af Mecklenburg, svenska konungahusets slägtingar; slutligen på ett skymfligt sätt bortvisat Sverges sändebud från fredsmötet i Lybeck och vägrat dess konung tillbörlig titel. Denna skrifvelse, jemnte det stora begrepp man redan hade om Gustaf Adolfs personliga egenskaper, återlifvade uti otaliga sinnen det nära döende hoppet om räddning undan Österrikes och påfvedömets öfverhängande ok. Uti England, Holland och Danmark visade man sin glädje, sina förhoppningar mera öppet. Richelieu teg. Tyskland, som redan lidit och hade för framtiden att frukta det mesta, vågade knappt yttra ett enda ord. Furstar och folk längtade lika efter Befriaren från Norden, såsom han kallades, och utgöto för hans framgång de varmaste förböner, men endast i tysthet. Österrikes magt och de genom förbundet med Danmark olyckliga ländernas exempel hejdade hvarje offentligt uttryck af det allmänna tänkesättet. Kurfurstarne undanbådo sig enträget Gustaf Adolfs ankomst, kallande honom i sina bref icke ens konung, utan blott furste. De ville heldre lida det närvarande onda, än genom nytt motstånd ytterligare reta Ferdinands vrede och Wallensteins svärd. — Sjelfva Frankrike, som uppmanat konungen till detta krig, förblef i början overksamt. Gustaf Adolf vägrade nemligen att ingå på andra än fördelaktiga vilkor, och Richelieu åter ville ingenting våga, innan han såg, hvarthän saken vände sig. Sverge och Gustaf Adolf stodo lemnade helt och hållet åt sig sjelfva.
Uti slutet af Maj 1630 blefvo ständerna kallade till Stockholm och den svårlösta frågan äfven dem förelagd. Enhvar kunde lätteligen förutse de stora olägenheter, som af detta krig skulle i framtiden föranledas; men ingen enda stämma höjde sig deremot. Det ädla, det storsinnade i sjelfva företaget hänryckta alla sinnen och folket offrade sjelfvilligt sina egodelar för den heliga sak, för hvilken deras konung visade sig beredd att offra sitt eget lif. Kriget blef gilladt och nödiga gerder beviljade. Den 20 Maj samlades ständerna på rikssalen, der konungen framträdde, åtföljd af sin fyraåriga dotter. Först upplästes det riksdagsbeslut, hvarigenom denna prinsessa försäkrades om tronföljden, och ständerna förnyade henne deras hyllningsed. Derpå följde förordningen om rikets styrelse under konungens frånvaro. Slutligen tog Gustaf Adolf sjelf till orda. Upplyftande dottern på armarna, anbefallde han henne åt ständernas kärlek och vård med så varma ordalag, att tårarna stego honom sjelf lika som hela församlingen i ögonen. Derpå lemnade han barnet ifrån sig och fortsatte talet, tackande undersåtarne för deras beredvillighet till de fordrade krigsgerderna, i synnerhet som han väl visste, att dessa icke utan stor svårighet erläggas kunde. Dock borde de alla tacka Gud, som nu i så många år förskonat deras egna gränsor från krigets härjningar och förlänat lycka till segrar och landvinning. Nu, fortfor han, nu går jag att begynna en vida svårare och vigtigare strid. Det sker icke af lättsinnighet, det Gud vare mitt vittne! ej heller för någon min enskilda fördel eller krigslystnad. Kejsaren har på mångfaldigt sätt tvungit mig till detta steg. Han har skymfat min person, hjelpt våra fiender, förföljt våra bunds- och trosförvandter, hvilka nu, tryckta under både andelig och verldslig träldom, sucka efter frälsning, och de skola med Guds hjelp icke sucka förgäfves.
Hvad mig beträffar, vet jag nogsamt hvad förestå kan. Jag har redan vid många tillfällen för Svea rike spillt mitt blod, lärer också för detsamma en gång mitt lif spilla; ty krukan går så länge efter vatten, tills hon ändtligen sönderslagen varder. Derföre, innan jag denna gången skiljes från fäderneslandet, vill jag med en innerlig bön anbefalla eder alla, Sverges innebyggare, närvarande, frånvarande, i Guds, den aldrahögstes beskydd, både till lif och själ, önskandes, att vi, när en gång stunden kommer, måtte uti oförgänglig glädje hvarandra möta.
Eder, i herrar af rikets råd, tillönskar jag förstånd och kraft att edert ämbete förestå till Guds ära, hans rena ords bibehållande samt fäderneslandets frid, enighet och välstånd. Måtte också eder enskildt den glädjen förunnas att se kring eder sådana efterkommande uppväxa, hvilka fäderneslandet en gång på samma sätt understödja kunna!
Ridderskapet och adeln önskar jag lycka och kraft att genom tapperhet och bragder åter upplifva våra förfäders, de gamle Göters namn, hvilket fordom spridde sin odödeliga glans öfver hela jorden. På samma sätt skolen i förvärfva samma ära, eder öfverhets nåd och det sanna ridderliga anseendet.
Eder af del andeliga ståndet förmanar jag till enighet och sann gudsfruktan. Förelyser edra åhörare icke blott med lära, utan ock med lefverne, så skolen i hafva deras hjertan uti edert våld. Leder dem då till samdrägt, tro och hörsamhet, så att de icke låta locka sig af onda menniskor, utan förblifva stadige vid kronan och fäderneslandet,
Eder af borgerskapet och menigheten tillönskar jag allsköns lycka och framgång, Måtte edra låga hyddor förvandlas till varaktiga stenhus, edra små båtar till rymliga skepp; edra åkrar och ängar med tusenfalld gröda fylla lador och förråder till både eder egen och fäderneslandets rikedom. — Ja! eder alla, Sverges älskade innevånare, befaller jag uti Guds milda vård och beskydd, och säger eder mitt hjertliga farväl; kanhända för sista gången.
Tårarna brusto honom härvid ur ögonen, och en kort tystnad uppstod, endast afbruten af den rörda församlingens återhållna snyftningar. Konungen höjde åter rösten, och slutade med sin vid dylika tillfällen brukliga bön: Herre, vänd dig till oss igen och var dina tjenare nådig! Uppfyll oss bittida med din nåd, på det vi må glade vara i alla våra lifsdagar! Ja, gläd oss igen, efter vi så länge olycka lidit hafva; och uppenbara dinom tjenare din magt, din ära deras barnom! Gud, vår Gud, vare oss nådig och blid! Han främje våra händers verk! Våra händers verk främje Herren! Amen.
Alla ständerna voro till middagen uppbjudna på slottet. Gustaf Adolf gick omkring, samtalande med de flesta. Han var i allmänhet vid ett vänligt och älskvärdt lynne denna gången mer än annars. Kärleken till undersåtarne, det föregående likasom förestående afskedets rörelse, aningen oro väntande faror, kanhända evig skiljsmessa; allt i förening med hans naturliga mod och glädtighet, gaf åt samtalet en hänförande blandning af glädje och allvar, båda förskönade genom en beständigt framträdande ömhet. En hvar skiljdes från honom med hjertat genomträngdt af beundran och kärlek.
Emedlertid hade krigsfolket blifvit församladt vid Elfsnabben. Man såg der af rytteriet Per Brahe med smålänningarna[1] och Erik Soop med westgötarna, samt Joakim Brahe med några sqvadroner värfvadt manskap. Till fot Nils Brahe, Duwall, Axel Lillie, Didrik Falkenberg, Dodo von Kniephausen o. s. v., hvar med sitt regemente. De på fanorna valda tänkespråken visade tänkesättet. Man läste der orden: Si Deus, pro nobis, quis contra nos?[2], eller: Gustavus Adolphus, rex Sueciæ, defensor fidei[3], eller: Mars regit ensem, Themis sceptrum[4]. Ett lifländskt regemente under Denhoff hade en svart damast-fana, hvarpå Isaks offer var afbildadt med de orden: Ut Abraham filium pro Deo, sic nos vitam pro rege[5]. Hela hären utgjorde 16 sqvadroner ryttare och 92 kompagnier fotfolk, tillsammans 15,000 man. Anförare för de första var Åke Tott, för de sednare Johan Banér, för artilleriet Leonhard Torstensson. Bland det öfriga högre befälet märktes rhengrefven Otto Ludvig, Baudissin, Teuffel, gamla Thurn, m. fl.
Då allt var i ordning för inskeppandet, begaf sig konungen ut till Elfsnabben, åtföljd af hofvet och en talrik folkskara. Krigshären mönstrades ännu en gång och började derpå stiga ombord. Slutligen konungen sjelf. Lilla prinsessan Kristina var äfven närvarande. Man hade låtit henne läsa öfver några korta ord, att dermed taga afsked af fadren; men denne, sysselsatt med så många vigtigare föremål, tycktes på länge icke egna henne någon uppmärksamhet, tills hon slutligen af otålighet började sjelf rycka honom uti rocken. Nu föllo hans blickar på den älskade dottern. Han lyfte henne i famnen under smekningar, tårar och stumma välsignelser. Afskedstimman slog; han återlemnade barnet, steg ombord och seglade ut under myckenhetens jublande rop och välönskningar.
Uti skären möttes flottan af vidriga vindar och måste några dagar ligga för ankar. Ändteligen uppblåste en kraftig nordan och alla skeppen lade ut, ordnade i fyra afdelningar. Den första fördes af konungen sjelf, den andra af Gyllenhjelm, den tredje af Lars Rodersköld och den fjerde eller reserven af Erik Ryning. Vind och väderlek voro gynnande. I jemn fart och god ordning styrde hela flottan ut på hafvet, och snart försvann undan deras blickar den sista blånande skymten af fäderneslandet.