Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/77
| ← Gustaf Adolf i Landshut |
|
Svenska krigsrörelserna i det öfriga Tyskland → |
SJUTTIONDESJUNDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I MÜNCHEN.
Vid ryktet om konungens annalkande hade kurfursten vidtagit de försigtighetsmått, som tiden tillät. Hans talrika artilleri nedgräfdes och gömdes; de flesta skatter och dyrbarheter inpackades och fördes till bergsslottet Werffen ned mot tyrolska gränsen; hans gemål och barn ända till Salzburg. Största delen af de förmögnare innevånarne följde exemplet, sökande säkerhet i de närgränsande Alpernas otillgängliga dalar. Den återstående folkskaran lemnades utan ledning och utan beskydd.
Från Landshut hade Gustaf Adolf tågat till Freysingen, hvilken stad äfven med 100,000 riksdaler måste köpa sig fri från plundring. Här mötte utskickade från München med böner om skonsam behandling. Gustaf Adolf lofvade detta, men mot en brandskatt af 400,000 riksdaler. Borgrarna invände omöjligheten att anskaffa en så stor summa; de begärde tillåtelse att derom med sina hemmavarande bröder öfverlägga, och att konungen måtte under tiden uppskjuta sitt antågande o. s. v. Det sågs tydligen att de ville vinna tid, kanske invänta hjelp. Konungen svarade derföre ganska bestämdt: att han icke hade tillfälle att längre dröja. De skulle antingen erlägga den begärda brandskatten, eller ock bereda sig att försvara sin stad. På samma gång bröt han upp med krigshären och gick rakt emot München. Inemot staden mötte honom nya sändebud, hvilka förklarade borgerskapets beredvillighet att åtaga sig den begärda summan; men bådo deremot ödmjukt och enträget om skonsam behandling. Gustaf Adolf biföll deras begäran, och lät krigshären lägra sig utanför staden, samt utdelade åt hvarje soldat två gyllen, i ersättning för den väntade, men uteblifna plundringen. Den 7 Maj kl. 12 middagstiden höll han sitt offentliga intåg, åtföljd af konungen i Böhmen, och en mängd tyska furstar och svenska härförare och slutligen trenne till hans lifvakt utsedda regementer. Utanför porten möttes stadens ombud, med böjda knän öfverlemnande dess nycklar. Omgifven af en undrande folkskara, begaf sig konungen upp till den kurfurstliga borgen.
Slottet i München var en ovanligt vacker och prydlig byggnad, helt nyligen af dåvarande kurfursten uppförd, och inredd med en mot det yttre svarande prakt. Der sågos dyrbara samlingar af taflor, af bildstoder, af mynt och skådepenningar, oberäknadt de utomordentligt granna husgeråden. Konungen gick igenom rummen och lät slottsfogden visa sig alla dess märkvärdigheter, yttrande ofta beundran och bifall. Slutligen sade han: Hvilken byggmästare har uppfört detta herrliga slott? — Ingen annan, svarade fogden, än kurfursten sjelf, som både uppgifvit planen och ledt utförandet. — Det vore roligt, sade konungen, att få fatt på den der byggmästaren. Jag skulle skicka honom till Stockholm för att der uppföra åt mig ett likadant palats. — Det lär nog byggmästaren vela akta sig för, invände slottsfogden, och konungen log åt den trogna tjenarens öppenhjertiga språk.
Fredrik af Pfaltz och Maximilian af Bäjern, ehuru genom slägtband förenade, hade under de sednare åren stått till hvarandra uti en öppen och bitter fiendskap. Det var Maximilian, som i slaget på Hvita berget stötte från Fredriks hufvud Böhmens konungakrona, som sedan öfversvämmade hans furstendöme, plundrade hans hufvudstad, och slutligen ryckte till sig en del af hans arfländer, jemnte kurfurstevärdigheten. Tio år voro förflutna sedan dessa händelser, och bladet hade derunder helt och hållet vändt sig. Maximilian var slagen och nästan landsflyktig, hvaremot Fredrik satt segrande uti sin fiendes eröfrade borg. Vid middagsbordet anmärkte Gustaf Adolf dessa förhållanden. Efter så oförmodade hvälfningar, sade han, kan eders härlighet också hoppas att en gång i egen hufvudstad med fred och lugn åter få äta sin middagsmåltid. Fredrik kunde dock vid detta tillfälle icke fullkomligt öfvervinna känslan af hämndlystnad; icke heller åtskilliga af de andra tyska furstarna. De läto konungen förstå, att till straff för Magdeburgs förstöring borde München plundras och brännas, åtminstone slottet, och man säger, att de för sådant ändamål redan annlaggt minor under murarna. Gustaf Adolf upptog med missnöje dessa yttranden, och förde dem till sinnes, huru lågt det vore att för tillfredsställande af enskildt hämndbegär uppoffra ett så skönt och herrligt konstverk, som detta slott. Viljen i, sade han, att jag skall följa efterdömet af de gamla göterna och göra mitt namn lika fruktadt och förhatligt som deras? I sanning, nej! Vid lifsstraff förbjuder jag hvar och en att i denna borg göra ens den minsta skada. Och ni slottsfogde, tillade han, uppfyll ni flitigt och noggrannt ert åliggande. Denna tillsägelse verkade. Af alla de större eller mindre dyrbarheter, som förvarades i rummen, saknades icke det minsta, oaktadt den stora derigenom strömmande mängden. Likaså gick det till i andra hänseenden. Hepburn, sjelf katolik, förordnades till befälhafvare i den katolska staden, och han vidmagthöll derstädes en förträfflig ordning. Inga våldsamheter, ingen plundring föröfvades. Endast de bortvikna innevånarnes hus lemnades till sköflings.
Dagen derpå gick konungen ned för att bese tyghuset, hvilket var beryktadt såsom ett bland de rikaste i hela Tyskland, uppfylldt med Tillys under många och segerrika fälttåg vunna byten. Alla dervarande förråder behöll konungen för egen räkning. De voro ganska betydliga, bland annat färdiggjorda fältdrägter för flere tusen man. En omständighet väckte dock allmän förvåning. Man såg nemligen ett stort antal kanonvagnar; men det var omöjligt att upptäcka en enda dithörande kanon. De vid nedgräfningen begagnade arbetarna kunde dock icke afhålla sig från att framkasta betydelsefulla ord, om konsten att väcka upp de döda m. m., tills ändteligen en utaf dem lockades att förråda hela hemligheten. Efter dennes anvisning lät konungen uppbryta golfvet i sjelfva tyghuset, då man straxt derunder upptäckte kanon vid kanon, liggande hvarftals öfver hvarandra. Står upp ifrån de döda och kommer till doms! ropade konungen, och straxt, började man hissa upp den ena efter den andra. Gustaf Adolf satt bredvid på ställningarna, språkade gladt med det bäjerska arbetsfolket, och uppmuntrade dem genom råd, skämt och dukater. Så upptogs efter hvarandra etthundradefyratio större och mindre kanoner, alla af utmärkt godt arbete och med sina böhmiska, pfalziska, braunschweigska och danska präglar vittnande om mängden af besegradt folk. Uti de flesta funnos krut, kulor och andra krigsförnödenheter, uti den längst ned liggande trettiotusen blanka dukater.
Följande dagen besökte konungen jesuiternas boning. Han blef af deras rektor mottagen med ett latinskt tal, hvilket på samma språk besvarades, hvarefter samtalet fortsattes angående tidens religionstvister och varade öfver en hel timma, till icke ringa förtrytelse för de bakom stående öfverstarna, hvilka sins emellan hviskade, att konungen borde köra bort jesuiterna i stället för att hålla tal med dem. Gustaf Adolf märkte deras tankar och sade vid bortgåendet: Hvarföre viljen i förfölja dessa menniskor? Kunnen i icke se, huru de skada den sak de förfäkta, och gagna den de bestrida? — I allmänhet visade han sig mild och öfverseende mot katolska presterskapet, och berömde i synnerhet kapucinernas gudsfruktan och rena seder. En bland munkarna, förtjust öfver detta uppförande, kunde icke motstå begäret att omvända en så utmärkt man, och började derföre genast besvärja konungen att återgå till den enda saliggörande kyrkan. Denne svarade allvarligt och lugnt, att han kände de dikter, hvarmed påfven, till hela verldens förargelse, förfalskat Jesu lära; huru munkarna, hvilkas ursprungliga lefnadssätt i och för sig sjelf icke var så synnerligen tadelvärdt, hade nu mera nästan öfverallt urartat till lättja, liderlighet och skamlig egennytta, sökande endast klostrens riktande, och det på bekostnad af enkor och faderlösa barn, ja, af både land och styrelse.
Från jesuiterna gick han ut till lägret, der alla tropparna, uppställda uti slagordning, voro med krigsöfningar sysselsatta. Till sin stora förvåning sågo stadsboarna, huru konungen ofta steg af hästen och rättade de felande soldaterna, genom att sjelf taga muskötten och visa dem, huru hvarje rörelse skulle verkställas.
Dagen derpå, det var Kristi himmelsfärdsdag, höll konungen först evangelisk gudstjenst uppe på slottet; men gick sedan ned uti en af stadens förnämsta kyrkor för att afhöra den katolska. Efter dess slut vandrade han en stund fram och tillbaka bland folkmängden. Hans milda och älskvärda personlighet, tillika med den förträffliga krigstukten bland tropparna, väckte så mycket mera beundran, som man väntat sig motsatsen. Stadsboarna läto icke otydligt förstå sina gynnande tänkesätt, och anställde jemnförelser mellan denne främmande och dock så vänlige konung samt deras egen furste, på hvilken de i synnerhet voro förbittrade, derföre att han öfvergifvit dem i farans stund. Dessa omdömen blefvo icke hemliga för Gustaf Adolf, och som tillgifvenhet föder samma känsla tillbaka, afslog han sjelfmant en fjerdedel af den utlofvade brandskatten.