Beryllkronan
| ← Bruden från Californien |
|
| På Wikipedia finns en artikel om Beryllkronan. |
Beryllkronan.
»Holmes», sade jag, när jag en morgon stod i vårt lilla utbyggda fönster och såg ner på gatan, »här kommer en vansinnig människa springande. Jag tycker verkligen, att karlens närmaste inte borde låta honom ge sig ut på egen hand.»
Min vän steg långsamt upp från sin plats och ställde sig med händerna i sina nattrocksfickor bakom mig. Det var en kall, klar februarimorgon; den snö, som föregående dag fallit, låg ännu kvar på marken och glittrade i solskenet. Mitt på gatan hade de trafikerandes fötter förvandlat de vita, glänsande snömassorna till ett smutsigt, brunsvart band, men på bägge sidor om detta och på trottoarkanterna låg snön lika ren och skinande, som när den föll. Trottoarerna hade visserligen blivit sopade och skrapade, men det var överallt mycket halt, och man såg färre fotgängare än vanligt. Åt den underjordiska järnvägsstationen till syntes ingen annan än den herre, vars egendomliga uppförande väckt min nyfikenhet.
Han kunde vara omkring femtio år gammal, hade en ståtlig, högrest, imponerande gestalt och ett brett ansikte med grova, bestämda drag. Han var enkelt men elegant klädd i svart promenadrock, glänsande hög hatt, bruna damasker och välsittande grå benkläder. Men hans sätt stod i skarp motsats till värdigheten i hans person — han sprang nämligen, gatan fram så fort han orkade och gjorde emellanåt ett slags besynnerliga krumsprång, lik en människa, som är föga van att begagna sig av sina egna fortkomstledamöter. Och under det han rusade framåt, slog han omkring sig med händerna, skakade på huvudet och förvred sitt ansikte på det mest besynnerliga vis.
»Vad i all världen kan det vara med honom?» frågade jag. »Han ser på alla husnumren.»
»Jag tror, minsann, han kommer hit», sade Holmes och gnuggade sina händer.
»Hit?»
»Jaha — han kommer nog i akt och mening att rådfråga mig. Jag känner igen symptomerna. Seså — sade jag dig inte det?» Under det han talade, rusade den främmande herrn, stånkande och pustande, fram till vår dörr och ringde så häftigt, att det genljöd i hela huset. Ett par minuter senare stod han inne i rummet hos oss, fortfarande stånkande och gestikulerande, men med ett så sorgset, förtviflat uttryck i sina ögon, att vårt löje förbyttes till fasa och medlidande. Till en början förmådde han ej framstamma ett enda ord; han stod stilla och vaggade fram och tillbaka, allt under det han drog och slet i sitt hår — det såg verkligen ut, som om han mist förståndet. Så störtade han fram och slog sitt huvud så hårt i väggen, att både Holmes och jag fattade tag i hans armar och drogo honom fram mitt i rummet. Holmes sköt ner honom i en länstol, satte sig bredvid honom, klappade lugnande hans hand och talade till honom på det vänliga, förtroendeingivande sätt, han vid behov visste antaga.
»Ni har kommit hit för att berätta mig er historia, inte sant?» sade han. »Och nu är ni alldeles uttröttad av den hastiga gången. Vänta, tills ni har hämtat er litet; då skall det bli mig ett nöje att söka lösa det lilla problem, ni antagligen vill framlägga för mig.»
Den främmande satt en stund orörlig och sökte bli herre över sin rörelse. Slutligen torkade han sig med näsduken i pannan, pressade läpparna hårt tillsammans och vände sig beslutsamt mot oss.
»Utan tvivel tror ni mig vara vansinnig?» sade han.
»Jag ser mer än väl, att ni drabbats av någon stor olycka», svarade Holmes.
»Det skall Gud veta, att jag har! — En olycka, som vore tillräcklig att beröva mig förståndet — så plötslig och så förskräcklig är den. Offentlig skam skulle jag måhända ha kunnat uthärda, fast jag är en man, på vars karaktär ej minsta skugga vilar. Enskild sorg är varje människas lott här i världen — men när man drabbas av dessa båda olyckor på samma gång och under en så fruktansvärd skepnad, då känner man sig skakad ända in i hjärteroten. Dessutom gäller det ej ensamt mig: de högst uppsatta i landet kunna bli lidande, så framt man ej kan finna en utväg att ordna saken.»
»Lugna er, sir», sade Holmes, »och giv mig en klar, sammanhängande skildring av vad som skett.»
»Mitt namn», sade den stackars främlingen, »är er troligen väl bekant. Jag är Alexander Holder, ene delägaren i firman Holder och Stewenson vid Threadneedle-Street.»
Namnet var oss ej okänt; det tillhörde huvudmannen för en af de största privatbankerna i City. Vad kunde väl ha hänt? Vad kunde väl ha försatt en av staden Londons förnämste medborgare i detta bedrövliga skick? Vi väntade, nyfikna och undrande, tills han slutligen med ännu en kraftig ansträngning behärskat sig nog för att kunna fullfölja sin berättelse.
»Jag vet, hur värdefull tiden är», sade han, »och jag ilade därför hit, så snart polisinspektören föreslagit mig att anlita ert bistånd. Jag kom till Baker-Street med underjordiska banan, och gick till fots från stationen — droskorna köra så långsamt, när det har snöat. Detta är orsaken till, att jag var så andfådd — jag är ej van vid kroppsrörelse. Jag har hämtat mig nu och skall försöka att så kort och redigt som möjligt framlägga alla av mig kända fakta till ert bedömande.
»Ni vet naturligtvis, att framgången av ett sådant affärsföretag som vårt lika mycket beror på vår förmåga att väl placera våra pengar som på ökandet av våra affärsförbindelser och antalet av våra kunder. Ett av våra mest inbringande sätt för kapitalplacering är att låna ut större summor, naturligtvis alltid under förutsättning att det finns godkänd säkerhet. Vi ha haft en hel mängd dylika transaktioner på de sista åren, och det finnes många gamla förnäma familjer, vilka vi försträckt ansenliga penningsummor mot säkerhet i tavlor, dyrbara böcker eller gammalt silver.
»I går morgse satt jag i mitt kontorsrum i banklokalen, när en av mina bokhållare kom in med ett visitkort. Jag blev helt häpen vid åsynen av namnet, som var — — ja, det är måhända bäst, att jag ej ens till er säger något annat än att det var ett namn, känt över hela världen — ett av de högsta, ädlaste namnen i England. Jag var alldeles överväldigad av den ära, som bevisades mig och försökte, när han trädde in, att betyga honom min vördnad; men han kastade sig genast in på affärer; det såg ut, som ville han så fort som möjligt få ett obehagligt ärende uträttat.
»'Mr Holder', sade han, 'man har sagt mig, att ni brukar försträcka lån'.
»'Firman gör så, när säkerheten är god', svarade jag.
»'Jag är för ögonblicket utan pengar', sade han, 'och jag behöver femtio tusen pund. Jag kunde naturligtvis låna en så obetydlig summa tio gånger om av någon god vän, men jag föredrar att vända mig till en affärsman och föra underhandlingen själv. Ni kan ju förstå, att en person i min ställning ej gärna vill stå i tacksamhetsskuld till någon.'
»'På hur lång tid önskar ni nämnda summa?' frågade jag.
»'Nästa måndag får jag in en hel hop pengar och skall då helt säkert återgälda lånet, tillika med den ränta, ni begär. Men jag måste ha pengarna nu genast.'
»'Det skulle vara mig ett stort nöje att utan vidare ordande försträcka lånet av min enskilda förmögenhet', sade jag, 'om det ej vore så, att jag ej tror den räcker till. Om jag å andra sidan gör det i firmans namn, måste jag av hänsyn till min kompanjon fordra att — till och med, när det gäller er — alla affärsmässiga försiktighetsmått iakttagas.'
»'Jag skulle också helst se, att så skedde', svarade han och lyfte upp ett fyrkantigt, svart saffiansetui, som han ställde ifrån sig på bordet. 'Ni har tvivelsutan hört talas om Beryllkronan?'
»'En av de dyrbaraste smyckena bland kronjuvelerna', sade jag.
»'Mycket riktigt'. Han öppnade etuiet, och där låg på sin bädd av finaste rosafärgat sammet det präktiga smycke, om vilket han talat. 'Det finns trettionio oerhört stora beryller', sade han, 'och guldinfattningen är av enormt värde. Även efter lägsta beräkning är kronan värd mer än dubbelt så mycket, som jag bett er försträcka mig. Och jag är villig lämna den som säkerhet.'
»Jag tog den dyrbara klenoden i min hand och såg med villrådighet på min förnäme klient.
»'Betvivlar ni den värde?' frågade han.
»'Visst inte — jag bara tvivlar — —'
»'På det tillbörliga i att jag lämnar den till er? Hys ingen oro för den sakens skull. Jag skulle ej ens drömma om, att anförtro den åt någon, så framt jag ej vore fullt säker på att inom fyra dar kunna återbörda min egendom. Det är en ren formsak. Är säkerheten tillräcklig?'
»'Överflödigt stor.'
»'Ni förstår, mr Holder, att jag ger er ett ofantligt stort bevis på det förtroende jag hyser till er, ett förtroende, som är grundat på allt, vad jag hört om er. Jag litar på, att ni ej endast är fullt förtegen och ej till någon nämner ett ord om den saken, utan ock att ni med yttersta försiktighet och omsorg tar kronan i förvar; jag behöver ju ej säga er, att en oerhörd offentlig skandal skulle bli följden, om den komme bort eller bleve skadad. En kronan tillfogad skada vore nästan lika betänklig som klenodens förlust, ty i hela världen finnas inga beryller, som kunna jämföras med dessa, och det är alldeles omöjligt ersätta dem. Jag lämnar emellertid smycket med fullt förtroende i edra händer; måndag morgon skall jag själv komma och hämta det.'
»Som jag märkte, att min klient längtade att få ge sig av, sade jag ingenting mer; jag skickade efter kassören och gav honom order att betala ut femtio tusen-pundsedlar. Men när jag sedan var ensam igen, med det dyrbara smycket liggande framför mig på bordet, överfölls jag av en viss ängslan, vid tanken på det oerhörda ansvar, jag påtagit mig. Skulle något ont vederfaras den mig anförtrodda skatten, som ju var nationell egendom, torde en offentlig skandal ej kunna undvikas. Jag ångrade redan, att jag samtyckt taga beryllkronan i förvar. Men det var för sent att ändra saken, och så låste jag in den i mitt privata kassaskåp och återvände till mitt arbete.
»När kvällen kom, insåg jag, hur högst oförsiktigt det skulle vara att lämna en så stor dyrbarhet kvar på kontoret. Man har mer än en gång lyckats dyrka upp bankirers kassaskåp; varför skulle man ej försöka öppna mitt? Och om så skedde, &kulle jag befinna mig i en förskräcklig ställning. Jag beslöt därför, att under de nästkommande dagarna bära etuiet med mig, så att det aldrig helt och hållet skulle vara utom räckhåll. Till den ändan ropade jag an en droska och åkte ut till min villa i Streatham, medförande den dyrbara klenoden. Jag andades ej lugnt, förrän jag burit den upp i min sängkammare och låst in den i ett skrivbord, som stod i mitt toalettrum.
»Nu måste jag säga er några ord om min familjekrets och mina tjänare, mr Holmes; jag vill, att ni riktigt grundligt skall sätta er in i situationen. Kusken och betjäntpojken bo inte hos mig, så att dem kunna vi lämna alldeles ur räkningen. Jag har tre tjänstflickor, som nu i flere år vistats i mitt hem och vilkas redbarhet är höjd över allt tvivel. En fjärde, Lucy Parr, understäderskan, har varit i min tjänst endast ett par veckor. Hon hade emellertid de bästa rekommendationer och har hittills skött sina sysslor på ett tillfredsställande sätt. Men hon ser ovanligt bra ut och har en massa beundrare, av vilka flere ofta visa sig i villans närhet. Detta är det enda, vi ha emot henne; eljes tycks hon vara en bra och hederlig flicka.
»Så är det ställt med mitt tjänstfolk. Vad min familj angår, består den av så få medlemmar, att det ej fordras lång tid att beskriva den. Jag är änkling och har en enda son; Arthur heter han. Han har förorsakat mig mycken sorg, mr Holmes — han har svikit mina förhoppningar, grymt svikit dem. Men tvivelsutan är det min egen skuld — man säger, att jag skämt bort honom, och det är nog troligt. När min hustru dog, var han den ende jag hade att älska, och jag kunde ej ens för en sekund tåla att se leendet försvinna från hans läppar. Jag har aldrig nekat honom något. Kanske hade det för oss båda varit bättre, om jag varit strängare, men jag handlade, som jag gjorde, av idel kärlek och välmening.
»Naturligtvis var det min avsikt, att han skulle bli min efterträdare i affären, men han hade inga anlag åt det hållet. Han var vild och egensinnig och hade ingen hand med pengar. Som helt ung blev han medlem i en mycket aristokratisk klubb, och enär han har ett ovanligt intagande, älskvärt sätt, kom han snart på förtrolig fot med en mängd unga herrar med späckad börs och dyra vanor. Han började spela högt och förslösa stora summor på kapplöpningsfältet; gång på gång kom han och bad mig ge honom hans årsunderhåll i förskott — han måste betala sina hedersskulder. Mer än en gång sökte han lösrycka sig från det farliga umgänget, men hans vän, sir George Burnwell, som hade stort inflytande över honom, lyckades alltid draga honom tillbaka.
»Jag undrar visst inte på, att en sådan man, som sir George Burnwell, fick inflytande över en ung, oerfaren pojke; sir George har ofta varit gäst i mitt hem, och jag har själv funnit det svårt undandraga mig den egendomliga tjuskraften i hans sätt och väsen. Han är mycket äldre än Arthur och en fulländad världsman; han har varit överallt, har sett allt, äger en lysande konversationstalang och besitter stor förmåga att roa och intaga. Dessutom är han en ovanligt vacker karl. Men när jag lugnt och opartiskt tänker på honom, på hans cyniska tal och på de blickar jag ofta uppfångat från hans ögon, känner jag mig övertygad om, att man ej kan lita på honom. Så tänker jag, och sådan är ock min lilla Marys åsikt — flickan äger en kvinnas skarpa blick för karaktärer.
»Nu återstår endast att säga några ord om Mary. Hon är min brorsdotter; men när min bror för fem år sedan dog och lämnade henne ensam i världen, adopterade jag henne och anser henne alldeles som mitt eget barn. Hon är hemmets solstråle — mild, kärleksfull, vacker och behaglig; hon är en duktig husmor och likväl god och ömhjärtad som en sann kvinna bör vara. Hon är min högra hand — jag vet inte, hur jag skulle kunna reda mig utan henne, Det är endast i ett fall, hon envisas att ej vilja göra mig till viljes. Två gånger har min son bett henne bli hans hustru, men hon har på det bestämdaste avslagit hans frieri. Och han älskar henne av hela sitt hjärta — skulle någon ha kunnat föra honom in på rätt väg igen, så är det hon — giftermålet skulle kanske givit hans liv en helt annan riktning; men nu är det för sent! O, herre Gud, det är för sent!
»Ni känner nu till de människor, som bo under mitt tak, mr Holmes, och jag skall fortsätta den egentliga historien.
»När vi samma kväll i salongen drucko kaffe efter maten, talade jag om för Arthur och Mary, vad som under dagens lopp tilldragit sig, och sade även, att den dyrbara klenoden befann sig i själva villan; min klients namn förteg jag. Lucy Parr, som burit in kaffet, hade — det är jag fullt säker på — lämnat salongen, men jag kan ej svära på, att hon stängt dörren efter sig. Mary och Arthur voro mycket intresserade och ville gärna se den ryktbara kronan, men jag ansåg bäst att ej ta fram den.
»'Var har pappa lagt den?' frågade Arthur.
»'I mitt skrivbord.'
»'Jag hoppas innerligt, att man ej gör inbrott i huset i natt', sade han.
»'Skrivbordet är låst', sade jag.
»'Å — vilken nyckel som helst passar till det gamla låset. När jag var pojke har jag mer än en gång öppnat det med nyckeln till skåpet i vindskontoret.'
»Han brukade ofta prata så där och skämta; jag fäste mig därför ej det minsta vid vad han sade. Emellertid gick han strax därefter med mig in på mitt rum; han såg allvarsam och ängslig ut.
»'Hör på, pappa', sade han utan att se på mig. 'Kan pappa låta mig få två hundra pund?'
»'Nej, det kan jag inte', svarade jag litet barskt. 'Jag har varit alldeles för frikostig mot dig hittills.'
»'Ja — pappa har alltid varit mycket snäll', sade han; 'men jag måste ha de här pengarna, eljes vågar jag inte visa mig på klubben igen.'
»'Det vore ju en god sak', svarade jag.
»'Kanske — men pappa vill väl inte, att jag skall bli ansedd ärelös', sade han; 'den skammen kan jag inte bära. Pengarna måste jag ha, och om pappa inte vill ge mig dem, får jag söka skaffa dem på annat sätt.'
»Jag var mycket ond — det var tredje gången på en månad han begärt pengar av mig. 'Du får inte ett enda öre av mig', utbrast jag häftigt, varpå han bugade sig och gick utan att säga ett ord.
»När han gått, öppnade jag skrivbordet, förvissade mig om, att skatten låg i gott förvar, och låste väl om den. Så gjorde jag en rund i huset för att se efter dörrar och fönster; Mary brukar vanligen göra det, men jag ansåg säkrast att själv uppfylla den lilla plikten. Då jag gick nedför trappan, såg jag Mary stänga och låsa ett av sidofönstren i hallen.
»'Säg mig, pappa', sade hon och såg litet orolig ut, 'hade pappa givit Lucy lov att gå ut i kväll?'
»'Visst inte.'
»'Hon kom just nu in köksvågen. Hon har troligen bara varit ute i porten för att tala med någon god vän, men jag tycker ej om hennes spring — hon får sluta med det.'
»'Du får väl tala med henne i morgon — om du inte vill, skall jag göra det. Är du säker på, att allt är stängt och låst?'
»Ja, det är jag visst, pappa.'
»'God natt då.' jag kysste henne och gick in till mig, lade mig och somnade snart.
»Jag försöker säga er allt, som kan ha med saken att göra, mr Holmes; vill ni vara snäll fråga mig, om det är något jag ej lyckats framställt klart och tydligt nog.»
»Er berättelse är ovanligt redig och utförlig — frågor äro ej av nöden.»
»Jag kommer nu till den del av min historia, som jag skulle önska kunna göra särskilt tydlig och begriplig. I allmänhet sover jag mycket lätt, och den oro, som tyngde mitt sinne, kom mig måhända att vakna lättare än vanligt. Omkring klockan 2 på natten väcktes jag av något ovanligt buller i huset. Det hade upphört, innan jag hunnit bli klarvaken, men jag inbillade mig, att jag hört ett fönster sakta tillstängas. Jag lyssnade med den mest spända uppmärksamhet; plötsligt hörde jag till min förfäran ljudet av steg i rummet intill mitt. Jag steg upp, darrande av sinnesrörelse, och tittade försiktigt in genom dörren till mitt toalettrum.
»'Arthur skrek jag; 'din usling, din tjuv! Hur vågar du röra vid den där kronan?'
»Gasen var till hälften uppskruvad, så som jag lämnat den, när jag gått till sängs, och min stackars olycklige pojke, klädd endast i skjorta och byxor, stod mitt i ljusskenet och höll kronan i sina händer. Han tycktes rycka och slita i den eller av alla krafter vrida den. Vid mitt rop lät han den falla och blev blek som ett lik. Jag tog upp den mig anförtrodda dyrbara skatten och undersökte den — en del av guldinfattningen tillika med tre av stenarna fattades.
»'Din bov!' skrek jag, alldeles utom mig av ilska. 'Du har förstört den! Du har för alltid vanhedrat mig! Var äro de juveler, du stulit?'
»'Stulit!' utbrast han.
»'Ja — stulit, din tjuv!' ropade jag och skakade honom i armen.
»'Det felas inga — det är ej möjligt', svarade han.
»'Det felas tre — och du vet, var de äro. Skall jag nödgas kalla dig lögnare såväl som tjuv? Såg jag inte, hur du försökte slita av ett stycke till?'
»'Nu har pappa okvädat mig nog', sade han; 'jag ämnar ej tåla det längre. Eftersom pappa förolämpat mig, tänker jag inte säga vad jag vet om saken. Så snart morgonen grytt, lämnar jag mitt hem och skall själv bana mig väg i livet.'.
»'Det kommer att bero på polisen!' skrek jag, nästan vansinnig av sorg och raseri. 'Den här affären skall i grund och botten undersökas.'
»'Pappa skall inte få veta något av mig', sade han häftigt och lidelsefullt. 'Om pappa vill tillkalla polisen, så får den hjälpa sig själv.'
Hela huset hade nu kommit i rörelse — min höjda röst och mina vredgade rop hade väckt alla. Mary var den första, som rusade in i mitt rum; kronan och Arthurs förstörda utseende sade henne vad som hänt, och hon föll medvetslös till golvet. Jag skickade husjungfrun efter polisen i akt och mening att överlämna saken i deras händer. När inspektören och en konstapel kommo in genom porten, frågade Arthur, som hittills stått tyst med korslagda armar, om det var min avsikt att anklaga honom för stöld. Jag svarade, att saken ej längre var en privatangelägenhet; den måste behandlas offentligt — den skadade kronan vore ju statens egendom. Jag hade fullt och tag beslutit, att rättvisan skulle ha sin gång.
»Pappa kan väl åtminstone vänta litet med att få mig arresterad', sade han. 'Både pappa och jag skulle ha gott av, om jag för för minuter finge lämna villan.'
»'Så att du kunde få tillfälle att rymma eller kanske gömma tjuvgodset', sade jag. Och sedan, med tanke på den förskräckliga belägenhet, i vilken jag befann mig, bad jag honom komma ihåg, att ej endast min heder stod på spel — det gällde ju ock någon, som stod vida över mig och vars ära ej finge fläckas. Jag påminte honom om, att hans upp förande komme att ge anledning till en skandal, som skulle uppröra hela folket. Han kunde avvända den, om han bara ville säga, vad han gjort av de tre felande stenarna.»
»'Du kan lika gärna bekänna genast', sade jag; 'du har blivit gripen på bar gärning, så att det tjänar ingenting till att neka. Men om du ville, så mycket som i din förmåga står, söka gottgöra din skuld, och säga oss, var beryllerna äro, skall allt bli glömt och förlåtet.'
»'Pappa kan skänka sin förlåtelse åt den, som ber om den', sade han och vände sig med ett hånleende bort från mig. Jag såg, att han var så förhärdad, att mina ord ej gjorde minsta intryck på honom. Det fanns således endast en utväg. Jag tillkallade polisinspektören och lät honom arrestera min son. Man visiterade genast, ej endast fången själv utan ock hans rum och varje del av huset, där han möjligen skulle kunna ha gömt ädelstenarna; men intet spår av dem kunde upptäckas, ej heller ville den olycksalige pojken öppna sin mun till bekännelse, hur vi än bådo och hotade. I morgse avfördes han till fängelset, och sedan jag uppfyllt alla av lagen påbjudna formaliteter, skyndade jag hit till er för att bedja er uppbjuda hela er skicklighet och hjälpa oss lösa gåtan. Polisen har helt öppet sagt, att den för närvarande ej ser minsta ljus i saken. Ni kan ge ut hur mycket pengar, ni anser nödvändigt — jag har redan utsatt en belöning av tusen pund. Min Gud, vad skall jag väl ta mig till! Jag har på samma natt förlorat min heder, de dyrbara ädelstenarna och min ende son! O, vad skall jag ta mig till!»
Den olycklige gamle herrn stödde huvudet i sina händer, vaggade fram och tillbaka och jämrade sig sakta lik ett barn, vars sorg tagit alldeles överhand.
Sherlock Holmes satt under några minuter tyst med rynkad panna och ögonen fästade på den flammande brasan.
»Tar ni ofta emot främmande?» frågade han slutligen.
»Nej — sällan någon annan än min kompanjon med familj och ett par av Arthurs vänner. Sir George Burnwell har varit hos oss flere gånger på sista tiden — ingen mer, så vitt jag minnes.»
»Deltar ni mycket i sällskapslivet.»
»Arthur är ofta bortbjuden. Mary och jag stanna hemma — varken hon eller jag äro roade av s. k. nöjen.»
»Det är ju mycket ovanligt hos en ung flicka.»
»Hon är av en lugn, tillbakadragen natur. Dessutom är hon ej så särdeles ung — hon är tjugofyra år.»
»Den här händelsen tycks, att döma av edra ord, ha gjort ett mycket djupt intryck på henne.»
»Ja — hon är ännu mer sorgsen och upprörd än jag.»
»Och ingen av er båda hyser minsta tvivel om er sons brottslighet?»
»Hur vore det möjligt? Jag såg ju med egna ögon, att han stod och höll kronan i sina händer.»
»Det anser jag inte för något avgörande bevis. Var den övriga delen av kronan skadad?»
»Ja — den var böjd och tillbucklad.»
»Tror ni ej, att han möjligen försökte räta till den?»
»Gud välsigne er, mr Holmes! Ni gör vad ni kan för mig och min olycklige son. Men det är lönlöst arbete. Vad hade han alls i mitt rum att göra? Och om han är oskyldig, varför säger han inte det?»
»Ja visst — och om han är skyldig, varför hittar han då ej på en lögn? Hans tystnad tycks mig peka åt båda hållen. Saken erbjuder flera egendomliga synpunkter. Vad sade polisen om det buller, som väckte er ur er sömn?»
»De ansågo, att det orsakats av Arthurs sängkammardörr.»
»Det är just troligt! Som om en tjuv skulle stänga sin dörr så hårt, att det väckte hela huset! Vad var deras åsikt angående juvelernas försvinnande?»
»De hålla ännu på att undersöka golv och möbler, i hopp att finna dem.»
»Har ingen tänkt på att söka utomhus?»
»Jo visst — de ha visat en hart när otrolig energi — hela trädgården har blivit genomletad.»
»Men, min bäste herre», sade Holmes, »tycker ni verkligen inte själv, att den här saken har djupare rötter än vad både ni och polisen i början antogo? Ni ansåg den för en mycket enkel affär — mig förefaller den ytterst invecklad. Tänk bara på, vad er teori innebär! Ni antar, att er son steg upp ur sin säng; begav sig med fara att genast bli upptäckt, till ert toalettrum; öppnade ert skrivbord; tog fram beryllkronan; bröt med sina händer lös en bit av densamma; skyndade bort till något annat ställe; gömde där tre ädelstenar med sådan skicklighet, att ingen kan finna dem, och återvände sedan med de övriga trettiosex juvelerna till det rum, där han var minut lopp risken att bli funnen och kanske gripen. Jag frågar er — kan en dylik teori försvaras?»
»Men det finns ju ingen annan!» utbrast bankiren med en rörelse av förtvivlan.
»Om hans motiv ej voro brottsliga, varför avger han då inte en förklaring över sitt handlingssätt?»
»Det är det, vi ska' finna ut», svarade Holmes; »om ni nu vill, mr Holder, så ska' vi tillsammans resa ut till Streatham och offra en timme eller par på att litet mer i detalj undersöka saken.»
Min vän önskade, att jag skulle åtfölja honom på hans expedition, och jag gjorde det med nöje, ty den historia, vi nyss hört berättas, hade uppväckt både min nyfikenhet och min sympati. Jag erkänner, att jag likaväl som fadern ansåg den unge mannen skyldig; men jag hyste oinskränkt förtroende till Holmes' omdömesförmåga, och var viss om, att det fanns hopp, så länge han ej var belåten med den avgivna förklaringen. Han sade knappt ett enda ord under vår färd till den i söder belägna förstaden; han satt med huvudet nedsjunket mot bröstet och hatten neddragen över ögonen, försänkt i djupa tankar. Vår klient tycktes ha repat nytt mod vid åsynen av den lilla strimma hopp, som min vän visat honom, och började till och med prata med mig om sina affärer. Efter en kort tur med järnvägen och ett par minuters promenad voro vi framme vid Fairbank, den store finansmannens anspråkslösa hem.
Fairbank var ett medelmåttigt stort, fyrkantigt stenhus, byggt ett litet stycke från vägen. En för tillfället snöbetäckt gräsplan, omgiven av en bred körväg, sträckte sig ända ner till de massiva järngrindarna, som ledde in till villans område. Till höger om dessa fanns ett litet buskage och bakom detta en smal stig, som mellan två välklippta häckar förde från vägen till köksdörren, och var ingång för tjänarna och leverantörerna. Till vänster fanns en liten gränd, som ledde till stallbyggnaden, och även som genväg begagnades av allmänheten. Holmes lämnade oss stående vid förstugudörren och gjorde själv en rund kring huset, varefter han gick tvärs över gräsplanen, längs den lilla smala gångstigen och slutligen tillbaka genom den till stallet ledande gränden. Han blev så länge borta, att mr Holder och jag gingo in i matsalen och slogo oss ner vid brasan för att avvakta hans återkomst. Vi sutto helt tysta, när dörren öppnades och en ung dam inträdde i rummet.
Jag tror ej, att jag någonsin sett en kvinna, vars ansikte varit betäckt av en så spöklik blekhet. Hennes läppar voro alldeles färglösa, men ögonen röda av gråt. Då hon gick förbi mig, fick jag det intrycket, att hennes sorg var djupare och intensivare än själva den olycklige faderns, och detta var så mycket märkvärdigare, som hon tycktes äga en fast, viljekraftig karaktär med stor förmåga att behärska sig. Utan att bry sig om min närvaro, gick hon rakt fram till sin farbror och förde ömt smekande sin hand över hans hjässa.
»Pappa har väl givit befallning om, att Arthur genast skall släppas ur arresten?» sade hon.
»Nej, visst inte, min lilla flicka; saken måste i grund och botten undersökas,»
»Men jag är säker på, att han är oskyldig. Pappa vet nog, att kvinnor ha ett slags instinkt, som sällan tar miste. Jag vet, att han inte gjort något orätt, och pappa kommer att ångra sitt överilade steg.»
»Varför tiger han då, om han är oskyldig, mitt barn!» frågade bankiren.
»Vem vet? Kanske emedan han var så uppbrakt över pappas misstankar.»
»Jag kunde väl ej annat än misstänka honom, när jag såg honom stå med smycket i hand?»
»O, ja — men han hade nog bara tagit fram kronan för att se på den. Tro mig, pappa, han är oskyldig! Låt saken vara — säg ingenting mer om den! Det är så förskräckligt tänka sig, att Arthur sitter i fängelse!»
»Jag ämnar visst inte låta saken vara, Mary; juvelerna måste skaffas till rätta. Din tillgivenhet för Arthur kommer dig att glömma den förskräckliga belägenhet, i vilken jag befinner mig. Långt ifrån att vilja tysta ner den sorgliga händelsen har jag tvärtom tagit med mig hit en herre, som skall än vidare undersöka alla förhållanden och detaljer.»
»Är det denne herre?» frågade hon och vände sig mot mig.
»Nej — en vän till honom. Han ville vara ensam — han är nere i gränden vid stallet nu.»
»I gränden vid stallet?» Hon lyfte litet på ögonbrynen. »Vad tror han sig kunna finna där? Aha — här ha vi honom, antar jag. O, jag hoppas, sir, att ni skall lyckas bevisa min kusins oskuld — jag vet, att han är oskyldig till detta brott.»
»Jag är alldeles av er åsikt och jag hoppas som ni, att vi skola kunna bevisa det», svarade Holmes, i det han på dörrmattan slog snön av sina skor.
»Antagligen har jag den äran att tala med miss Mary Holder. Får jag göra er ett par frågor?»
»Med största nöje, sir, om det på något sätt kan hjälpa er att reda ut den här hemska historien.»
»Hörde ni intet buller förra natten?»
»Jag hörde ingenting, förrän min farbror började tala ovanligt högt. Jag undrade, vad som hänt, och gick ner.»
»Det var ju ni, som om kvällarna brukade stänga alla fönster och dörrar. Stängde ni alla fönster förra kvällen?»
»Ja.»
»Voro de alla stängda i morgse?»
»Ja.»
»Ni har en husjungfru, söm har en fästman, inte sant? Sade ni inte till er farbror i går kväll, att hon varit ute och talat med honom?»
»Jo — och det var hon, som passade upp i salongen; hon kan möjligen ha hört farbror tala om kronan.»
»Ja visst, ja. Ni menar, att hon kunde ha talt om saken för sin fästman och att de två sedan gjort upp planen att stjäla smycket?»
»Vartill tjäna väl alla dessa gissningar och teorier», utbrast bankiren otåligt; »jag har ju sagt er, att jag såg Arthur stå med beryllkronan i hand.»
»Vänta litet, mr Holder! Vi måste gå tillbaka till vårt ämne — till den där husjungfrun, miss Holder. Ni såg henne komma in genom köksdörren, antar jag?»
»Ja; när jag gick för att se efter, om dörren var låst, såg jag henne smyga sig in. Jag såg karlen också, fast det ju var ganska mörkt.»
»Känner ni honom?»
»Å — ja; han är anställd hos frukthandlaren och brukar bära hit grönsaker. Han heter Francis Prosper.»
»Stod han inte», fortfor Holmes, »till vänster om dörren — det vill säga, så långt ut på gångstigen, att han ej kunde nå dörren?»
»Jo, det gjorde han.»
»Och går han på träben?»
Någonting, som liknade fruktan visade sig för en sekund i den unga damens mörka, uttrycksfulla ögon.
»Ni är ju en riktig trollkarl», sade hon, »hur kunde ni veta det?»
Hon smålog, men intet motsvarande leende visade sig på Holmes' magra, skarpa ansikte.
»Jag skulle gärna vilja gå upp i andra våningen», sade han. »Antagligen kommer jag att göra ännu en rund kring huset — det är kanske också bäst att se på fönstren här nere, innan jag går upp.»
Han gick med snabba steg från det ena fönstret till det andra, men stannade endast vid det som från hallen vette ut åt grinden. Detta öppnade han, och underkastade fönsterbrädet en noggrann besiktning genom sitt förstoringsglas.
»Låt oss nu gå upp i övre våningen», sade han slutligen. Bankirens toalettrum var en enkelt möblerad liten kammare, försedd med en grå matta, ett stort skrivbord och en hög spegel. Holmes gick först fram till skrivbordet och såg forskande på låset.
»Vad är det för en nyckel, som passar till det här låset?» frågade han.
»Den, som min son själv gav anvisning på — den, som tillhör skåpet på vindskontoret.»
»Finns den här?»
»Den ligger därborta på toalettbordet.»
Sherlock Holmes tog nyckeln och öppnade skrivbordet.
»Låset arbetar ljudlöst», sade han; »ej underligt, att det inte väckte er. Etuiet här innesluter kronan, kan jag tro — jag får väl kasta en blick på den också.»
Han öppnade etuiet, tog fram diademet och lade det på bordet. Smycket var säkerligen ett av guldsmedskonstens finaste alster, och de trettiosex stenarna voro i sitt slag de vackraste, jag någonsin sett. På diademets ena sida fanns en vriden, tillbucklad kant, från vilken ett hörn med tre ädelstenar uti blivit bortbrutet.
»Seså, mr Holder», sade Holmes, »här ser ni det hörn, som motsvarar det förlorade; vill ni vara snäll bryta löst det?»
Bankiren drog sig förskräckt tillbaka.
»Jag skulle ej ens drömma om att försöka», sade han.
»Nå — då skall jag göra det.»
Holmes använde all sin styrka på att få loss stycket, men förgäves.
»Det ger vika en liten smula», sade han, »men fast jag har ovanligt starka fingrar, skulle jag ha svårt nog att bryta av det. En karl med normala kroppskrafter kunde inte göra det. Och vad tror ni skulle ske, om jag lyckades, mr Holder? Jo — ni finge höra en smäll, liknande ett pistolskott. Har ni inte sagt mig, att händelsen tilldrog sig ett par meter från er huvudgärd och att ni likväl ej hörde det minsta ljud?»
»Jag vet inte, vad jag skall tänka — alltsammans är höljt i dunkel.»
»Men det blir kanske ljusare allteftersom vi gå vidare. Vad tror ni, miss Holder?»
»Jag måste bekänna, att jag är lika villrådig som min farbror.»
»Hade er son skor eller tofflor på sig, när ni såg honom?»
»Han hade ingenting annat än sin skjorta och byxor.»
»Tack. Vi ha verkligen haft alldeles ofantlig tur med den här undersökningen — det blir helt och hållet vårt eget fel, om vi inte lyckas reda ut saken. Om ni tillåter, mr Holder, skall jag nu fortsätta mitt arbete utomhus.»
Han gick på egen begäran ut ensam — han sade oss, att alla obehövliga spår av steg skulle försvåra hans uppgift. Under mer än en timme var han sysselsatt i trädgården och kom slutligen in med fötterna betäckta av snö och med lika outgrundlig ansikte som vanligt.
»Jag tror, att jag sett allt, som finns att se, mr Holder», sade han; »jag tjänar edra intressen bäst, om jag återvänder hem.»
»Men juvelerna, mr Holmes? Var äro de?»
»Det vet jag inte.»
Bankiren vred händerna.
»Jag får aldrig se dem igen!» utbrast han. »Och min son? Ni lät mig likväl hoppas — —»
»Min åsikt har på intet vis ändrats.»
»För Guds skull, säg mig då, vad det var för ett hemskt drama, som förra natten utspelades i mitt fredliga hem?»
»Om ni vill komma till mig i morgon mellan klockan nio och tio, skall jag försöka reda ut saken för er. Ni ger mig ju full myndighet att handla i ert namn och carte blanche med avseende på den summa pengar, jag får använda?»
»Jag skulle gärna ge hela min förmögenhet, om jag bara kunde få stenarna tillbaka.»
»Mycket bra; jag skall se till, vad jag kan göra. Farväl; det är möjligt, att jag skall bli tvungen komma hit igen i eftermiddag.»
Jag märkte tydligt på min väns sätt, att han redan var på det klara med saken, fast jag ju ej hade minsta aning om, till vilken slutsats han kommit. Flera gånger under vår hemfärd försökte jag så smått utforska honom, men han gled alltid in på något annat ämne, och jag uppgav i förtvivlan försöket. Klockan hade ännu ej slagit tre, då vi kommo hem. Sherlock Holmes gick genast in till sig och kom efter ett par minuter ut till mig igen; han var då klädd som en vanlig dagdrivare. Med sin uppslagna krage, blankslitna, illa medfarna rock, röda halsduk och snedgångna skor var han typen för en äkta »flanör».
»Jag tror det här duger», sade han och såg sig belåtet i spegeln. »Jag önskar bara, att du kunde följa med mig, Watson, men kanske det är bäst, du stannar hemma. Möjligt är ju, att jag fått upp rätt spår, men det kan också hända, att det är en lyktgubbe, som lockar mig — jag skall snart få veta vilket. Inom ett par lommar är jag här igen.»
Han skar en skiva av steken, som stod på buffén, lade in den mellan ett par tjocka brödstycken, stoppade den enkla måltiden i sin ficka och begav sig ut på sin expedition.
Jag hade just slutat dricka te, när han kom tillbaka; han var vid ovanligt gott lynne och svängde muntert i ena handen en gammal resårpjäxa, som han kastade bort i ett hörn, varefter han hällde i en kopp te åt sig.
»Jag tittade in, eftersom jag gick förbi», sade han; jag skall snart ge mig av igen.»
»Varthän?»
»Å — till andra sidan av Westend. Jag kommer kanske sent hem. Sitt inte uppe och vänta på mig, ifall jag dröjer länge.»
»Hur går det för dig?»
»Å — så där — ingenting att beklaga sig över just. Sedan jag sist såg dig, har jag varit ute i Streatham, men jag gick inte fram till villan. Det är ett 'nätt' litet problem — jag skulle inte gärna ha velat gå miste om det. Men nu får jag inte längre sitta här och prata; jag måste ta av mig den här föga tilltalande kostymen och förvandla mig till mitt eget hedervärda 'jag'.»
Av hans sätt kunde jag se, att han var nöjdare med sin lilla »utfärd» än hans ord antydde. Hans ögon glänste, och en lätt rodnad gav färg åt hans eljes bleka kinder. Han skyndade upp i sin sängkammare, och en liten stund senare sade mig en häftig smäll i förstugudörren, att han begivit sig ut »på jakt» igen.
Jag satt uppe och väntade, tills klockan slagit tolv, men tröttheten överväldigade mig, och jag gick till ro. Det hände ofta, att han stannade borta hela nätter och dar igenom, så att jag kände mig ej alls ängslig eller förvånad. När han kom hem, vet jag ej ; men då jag kom ner till frukostbordet, satt han där med en kaffekopp i ena handen och en tidning i den andra, morgonfrisk och prydlig som vanligt.
»Ursäkta, att jag redan börjat, Watson», sade han; »men om du minns, så har jag stämt möte med vår klient ganska tidigt.»
»Klockan är över nio», sade jag. »Och det skulle inte förvåna mig, om vi hade honom här — jag tyckte det ringde.»
Det var verkligen vår vän finansmannen. Jag blev helt häpen över den förändring, han undergått; hans av naturen breda, grovhuggna ansikte var smalt och insjunket, och hans hår tycktes mig betydligt vitare än dagen förut. Han trädde in med långsamma, liksom släpande steg och sjönk tungt ner i den länstol, jag sköt fram till honom.
»Jag vet ej, vad jag har gjort, som förtjänar ett sådant straff», sade han. »För två dar sedan var jag en lycklig, framgångsrik man, med få eller inga bekymmer — nu sitter jag här ensam och vanhedrad. Den ena olyckan följer slag i slag på den andra. Min brorsdotter Mary har övergivit mig — rymt ifrån mitt hem.»
»Rymt?»
»Ja — rymt — rest sin väg. Hennes säng står orörd, hennes rum stod tomt och ett brev till mig låg på bordet i hallen. I går kväll sade jag till henne, sorgset, men ej vredgat, att om hon gift sig med min son, skulle denna olycka ej ha drabbat oss. Kanske var det obetänksamt av mig att säga så — hon häntyder i sitt brev på dessa mina ord ; hon säger:
- »Käre farbror!
Jag känner och vet, att jag fört olycka in i ditt hus — hade jag handlat annorlunda än jag gjort, skulle den olycksaliga händelsen ej ha ägt rum. Med denna tanke, som djupt trycker min själ, kan jag aldrig mer vara lycklig i ditt hem — därför lämnar jag det för alltid. Oroa dig ej för min framtid — för den är väl sörjt — ock framför allt, sök ej efter mig; det skulle vara lönlös möda och snarare skada än gagna. Så länge jag lever är jag likväl din tacksamma, tillgivna
Mary.»
»Vad kan hon väl mena, mr Holmes? Tror ni det tyder på självmord?»
»Nej, visst inte. Men det är kanske den bästa lösningen på problemet. Jag hoppas, mr Holder, att edra prövningar nu snart skola taga slut.»
»Jaså, mr Holmes, säger ni det? Ni har alltså hört något, upptäckt något? Var äro juvelerna?»
»Tycker ni, att tusen pund stycket är för mycket för dem?»
»Jag skulle gärna ge tiotusen.»
»Det är inte nödvändigt. Tre tusen är nog. Och så den lilla belöningen. Har ni er checkbok? Här är en penna. Det är så gott skriva fyra tusen med detsamma.»
Häpen och förvirrad skrev bankiren den begärda växeln. Holmes gick fram till sitt skrivbord, tog ut ett litet trekantigt stycke guld med tre infattade ädelstenar uti och lade det på bordet. Med ett glädjerop fattade vår klient tag i den återfunna skatten.
»Ni har funnit det!» utbrast han. »Jag är räddad — jag är räddad!»
Han var lika häftig och lidelsefull i sin glädje som i sin sorg; i översvallande lycka tryckte han de återfunna ädelstenarna till sitt bröst.
»Men ni är skyldig ännu något mer, mr Holder», sade Sherlock Holmes allvarligt.
»Skyldig!» Han tog tag i en penna. »Nämn summan och jag skall genast betala den.»
»Nej, till mig häftar ni ej i skuld. Men ni är skyldig er son en ödmjuk bön om förlåtelse — er son, som i detta fall uppfört sig så, att jag skulle vara glad se mitt eget barn, om jag någonsin får något, följa hans exempel.»
»Alltså var det ej Arthur, som tog stenarna?»
»Det sade jag er ju i går och det säger jag er i dag — han är oskyldig.»
»Är ni säker därpå? Låt oss då skynda oss till honom och säga, att sanningen kommit i dagen.»
»Det vet han redan. Så snart jag rett upp saken, gick jag till honom, och när jag fann, att han ej ville tala om rätta sammanhanget för mig, talade jag om det för honom; han erkände, att vad jag sade, var sant och upplyste mig om ett par detaljer, som jag ej var fullt på det klara med. Emellertid komma troligen de nyheter, ni nyss meddelat mig, att öppna hans läppar.»
»Men säg mig, för Guds skull, vad det är för en förskräcklig hemlighet?»
»Ja, det skall jag göra, och jag skall också visa er, på vad sätt jag lyckats reda ut den. Låt mig först säga er något, som kommer att ytterst smärtsamt beröra er. Sir George Burnwell och er brorsdotter Mary ha stått i hemligt förstånd med varandra; de ha nu rymt tillsammans.»
»Mary? Det är omöjligt!»
»Olyckligtvis är det ej endast möjligt — det är säkert. Varken ni eller er son kände rätta karaktären hos den man, som ni så gästfritt mottog i ert hem. Han är en av de farligaste män i England — en ruinerad spelare, en fullkomligt hänsynslös bov, en man utan hjärta och samvete. Er brorsdotter visste knappt, att dylika män funnos till, När han viskade ömma kärleksord till henne, som han gjort till hundratals kvinnor förut, smickrade hon sig med att vara den första, som rört hans hjärta. Vad den uslingen sagt till henne, vet man ju ej, men hon blev hans lydige slav och brukade träffa honom nästan varje kväll.»
»Jag varken kan eller vill tro, vad ni säger!» utbrast bankiren med dödsblekt anlete.
»Jag skall berätta för er, vad som i går afton tilldrog sig i ert hus. När ni gått in i ert sovrum, gick er brorsdotter ner i hallen och talade med sin älskare genom det fönster, som vetter ut åt den lilla gränden. Spåren efter hans fötter syntes tydligt i snön — han hade stått där ganska länge. Hon berättade för honom om beryllkronan. Hans åtrå efter rikedom och guld flammade vid hennes ord häftigt upp, och han fick henne att foga sig efter hans vilja. Tvivelsutan höll hon mycket av er, men det finns kvinnor, hos vilka kärleken till en älskare utplånar all annan kärlek och tillgivenhet; er brorsdotter var en av dessa. Knappt hade hon mottagit hans befallningar, förrän hon såg er komma nedför trappan; hon stängde hastigt fönstret och talade med er om den vackra husjungfruns möten med sin lytte fästman, en sak, som ägde sin fullkomliga riktighet.
»Er son gick efter sitt samtal med er till sängs, men sov illa till följd av sin oro för sina spelskulder. Mitt i natten hörde han någon med tysta, lätta steg gå förbi dörren till hans rum; han blev högst förvånad över att se sin kusin försiktigt smyga fram i korridoren och slutligen försvinna i ert toalettrum. Hastigt kastade han på sig ett par klädespersedlar och väntade i mörkret för att få se utgången av den egendomliga händelsen. Snart kom hon tillbaka, och i det svaga skenet från korridorlampan såg er son, att hon höll kronan i handen. Hon gick nedför trappan; utom sig av fasa, sprang han efter henne och gömde sig bakom edra dörrgardiner, varifrån han kunde se vad som tilldrog sig nere i hallen. Han såg henne med stor försiktighet öppna fönstret, räcka klenoden till någon, som stod utanför, stänga fönstret och med snabba steg ila tillbaka till sitt rum, varvid hon gick tätt förbi den gardin, bakom vilken er son stod gömd.
»Så länge hon var närvarande, kunde han ej företaga sig något utan att företaga sig något utan att för största obehag utsätta den kvinna, han älskade. Men i samma ögonblick hon ej längre var synlig, insåg han, hur hårt olyckan skulle komma att drabba er och hur nödvändigt det var, att få allt ställt till rätta. Han störtade, barfotad som han var, nerför trappan, öppnade fönstret, sprang ut i snön och rusade ner i gränden, där han i månskenet kunde urskilja en mörk gestalt. Sir George Burnwell försökte undkomma, men Arthur grep tag i honom; de brottades — er son drog i ena sidan av kronan, hans motståndare i den andra. I stridens hetta slog er son till sir George och tillfogade honom ett sår över ena ögat. Plötsligen brast något itu med en häftig smäll; er son, som fann, att han ensam höll tag i smycket, rusade tillbaka in, stängde fönstret och gick upp i ert rum. Han hade just fått se, att kronan blivit böjd och vriden och höll på att räta till den, då ni visade er i dörröppningen.»
»Är det möjligt?» utropade bankiren.
»Ni uppväckte hann vrede genom att överösa honom med okvädinsord i ett ögonblick, då han visste sig vara förtjänt av edra varmaste tacksägelser. Han kunde ej förklara sakernas ställning utan att förråda en, som likväl så föga förtjänte undseende. Han uppförde sig emellertid ädelmodigt och bevarade hennes hemlighet.»
»Det var därför hon skrek och svimmade, när hon fick se kronan», sade mr Holder. »O, Herre Gud, en sådan blind narr jag varit! Och Arthur, som bad om tillåtelse att få gå ut ett par minuter! Han ville ju se efter, om han kunde finna det avbrutna stycket. O, så grymt jag misskänt honom!»
»När jag anlände till er villa», fortfor Holmes, »gick jag genast runt omkring densamma för att i snön möjligen finna några spår, som kunde bli mig till nytta. Ingen snö hade fallit sedan kvällen förut, och det hade frusit ganska starkt; spåren voro därför väl bevarade. jag gick uppför gången, som ledde till köksdörren, men den var alldeles upptrampad, och inga spår eller märken voro urskiljbara. Emellertid märkte jag, att ej långt från köksingången en kvinna stått och talat med en man, vilken, att döma av de runda märkena i snön, måtte gått på träben. Jag kunde till och med se, att de blivit störda, ty kvinnan hade hastigt ilat tillbaka till dörren — att hon sprungit kunde märkas av de djupa avtrycken efter tåspetsarna och de lätta spåren efter klackarna — under det herr Träben hade väntat en stund och sedan lugnt gått sin väg. Jag tänkte genast, att vi här hade husjungfrun och hennes fästman, och vid efterfrågan befanns det, att jag gissat rätt. Jag gick runt omkring trädgården utan att finna andra än tillfälliga spår, som jag antog vara märken efter poliskonstaplarnas fötter; men när jag kom in i gränden, stod en lång, invecklad historia skriven i det djupa snölagret.
»Där fanns två rader spår av en med skodon försedd karl och ett spår till, vilket jag med glädje såg tillhöra en person, som varit barfota. Av vad ni sagt mig, insåg jag genast, att denne senare var er son. Den förste karlen hade lugnt gått fram och tillbaka, men den siste hade sprungit, och som märkena efter hans fötter på flera ställen utplånat den andres spår, var det tydligt att han först senare uppträtt på scenen. Spåren ledde fram till fönstret i hallen, framför vilket mannen i stövlar nött bort all snön, under det han stått där och väntat. Sedan gick jag i motsatt riktning. Ett par hundra meter eller så nere i gränden kunde jag se, att mannen vänt sig om; snön var uppsparkad, som om en brottning ägt rum, och var på ett par ställen blodbestänkt — misstag var således ej möjligt. Sedan hade han sprungit ett stycke fram i gränden — ett par små blodfläckar sade mig, att det var tjuven, som blivit sårad. När jag kom fram till landsvägen, fann jag denna rensopad och förlorade således alla spår åt det hållet.
»Inomhus undersökte jag, som ni kanske minns, karm och bräde på det stora fönstret i hallen; jag såg genast, att någon gått ut genom detsamma jag kunde urskilja det märke en våt fotsula gjort, när personen i fråga klev in. Då började jag med säkerhet kunna konstruera ihop händelsernas gång. En man hade väntat utanför fönstret — någon hade överlämnat beryllkronan åt honom — er son hade varit vittne till gärningen — han hade förföljt tjuven — hade brottats med honom — de hade bägge ryckt och slitit i smycket, och deras förenade krafter hade åstadkommit skador, vilka endera av dem ej varit i stånd att tillfoga detsamma. Er son hade återvänt in med sitt byte, lämnande ett stycke av den stulna kronan kvar i sin motståndares händer. Så långt var allting klart; återstod att ta reda på, vem tjuven var och vem, som givit honom kronan.
»Det är en av mina gamla regler, att alltid utesluta det omöjliga; det som står kvar, innesluter, hur otroligt det än förefaller, en del av, eller kanske hela, sanningen. Nu visste jag ju, att ni själv ej burit ner smycket; återstod således av husets medlemmar endast er brorsdotter och edra tjänarinnor. Men om en av tjänstflickorna varit den skyldiga, varför skulle då er son låta sig anklagas i hennes ställe? Därtill fanns ju ej ringaste skäl, Han älskade emellertid sin kusin, och denna omständighet förklarade mer än väl, varför han ville bevara hennes hemlighet — så mycket mer, som hemligheten var skamlig och vanhederlig. När jag påminte mig, att ni sett henne stå vid fönstret i hallen och att hon svimmat vid åsynen av kronan, övergick min gissning till visshet.
»Och vem kunde vara hennes medbrottsling? En älskare, sannskyldigtvis, ty vem eljes kunde väl få henne att glömma den kärlek och tacksamhet, hon var er skyldig? Jag visste, att ni föga deltog i sällskapslivet och att er umgängeskrets ej var synnerligen stor. Men en av dem som ni mottog i ert hem, var sir George Burnwell. Jag hade förut hört talas om honom — han hade gjort sig känd som listig kvinnoförförare. Det måste ha varit han, som burit de där stövlarna och behållit de felande ädelstenarna. Fast han visste, att er son upptäckt hans nesliga handling, smickrade han sig troligen med att vara säker för straff — den unge mannen kunde ju ej säga ett ord utan att kompromettera sin egen familj.
»Nå — ja — ert eget goda omdöme skall snart komma er att inse, vilka mått och steg jag sedan tog. Förklädd till dagdrivare gick jag till sir Georges bostad, lyckades bli bekant med hans betjänt, fick veta, att hans husbonde kvällen förut fått ett sår i huvudet och gjorde mig slutligen för sex shillings till ägare av ett par av dennes begagnade skor. Med dessa i hand begav jag mig ner till Streatham och fann, att de passade till spåren.»
»Jag såg en sluskigt klädd individ i gränden i går kväll», sade mr Holder.
»Mycket riktigt — det var jag. Nu hade jag karlen fast, gick så hem och bytte om kläder. Det var ingen lätt roll jag hade att spela — offentlig skandal måste till varje pris undvikas, och jag visste, att en så genompiskad skälm mer än väl insåg, att våra händer voro bundna. Jag gick emellertid hem till honom. I början nekade han naturligtvis till alltsammans. Men när jag gav honom en fullständig beskrivning på hur det gått till, försökte han morska sig och tog fram en polisbattong. Jag visste likväl vad jag hade att rätta mig efter och satte en pistol för tinningen på honom, innan han hunnit slå till. Då blev han litet medgörligare. Jag sade honom, att ni ville betala tusen pund stycket för stenarna. När han hörde det, fick han ett formligt anfall av raseri. 'Fan anamma!' skrek han, 'jag har sålt dem alla för sex hundra pund!' Jag lyckades få adressen på tjuvgömmaren mot löfte, att ej åtala honom inför domstolen. Därefter begav jag mig till hans förtrogne medhjälpare och fick efter mycket köpslående igen stenarna för tusen pund stycket. Sedan besökte jag er son, sade honom, att saken var ordnad och gick slutligen klockan två på natten till sängs efter vad man kalla ett riktigt duktigt dagsarbete.»
»Ett dagsarbete, som räddat England från skammen av en offentlig skandal», sade bankiren och steg upp.
»Mr Holmes, jag kan ej med ord säga er, hur tacksam jag är, men jag skall försöka att med handling visa det. Er skicklighet är höjd över allt beröm. Och nu måste jag skynda till min stackars gosse och be honom förlåta den orätt, jag gjort honom. Vad den arma Mary angår, så blöder mitt hjärta för henne — ej ens ni kan säga mig, var hon nu är.»
»Jag tror, att vi med all säkerhet kunna säga, att hon befinner sig på samma ställe som sir George Burnwell», sade Holmes. »Och det är lika säkert att hon, hur stora hennes synder än äro, snart får lida sitt välförtjänta straff.»