Bruden från Californien
| ← Ingenjörens tumme |
|
Beryllkronan → |
| På Wikipedia finns en artikel om Bruden från Californien. |
Bruden från Californien.
Lord St. Simons giftermål och dess egendomliga slut ha längesedan upphört att utgöra ett samtalsämne i de högadliga kretsar, den olycklige brudgummen tillhör. Historien har trängts i skuggan av nya skandaler, vilkas pikantare detaljer kommit nyhetsjägare och skvallersystrar att glömma det nu fyra år gamla dramat. Som jag emellertid har anledning tro, att de med detsamma förbundna omständigheterna aldrig blivit till fullo kända av allmänheten och som min vän Sherlock Holmes haft ej så litet att göra med sakens utredning, anser jag att en skiss av nämnda märkvärdiga episod ej får saknas i min lilla framställning av hans bedrifter.
Ett par veckor före mitt eget bröllop och under den tid jag ännu bodde tillsammans med Sherlock Holmes vid Baker-Street, kom denne hem från en kvällspromenad och fann ett brev liggande på sitt skrivbord. Jag hade tillbrakt hela dagen inomhus, ty vädret hade dragit sig åt regnleden, det blåste häftigt, och den jezailkula, som jag i en av mina lemmar fört med mig hem till minne av mitt fälttåg i Afghanistan, gjorde sig mer än vanligt påmind. Halvliggande i en länstol med benen upplagda på en annan, omgavs jag av ett helt berg av tidningar; slutligen, mätt på dagens nyheter, kastade jag dem ifrån mig och låg tyst och orörlig, betraktande det med ett ofantligt stort krönt namnchiffer prydda kuvert, som nyss för Holmes' räkning avlämnats, i mitt stilla sinne undrande, vem min väns förnäme korrespondent kunde vara.
»Här har du en fasligt elegant epistel», sade jag, när Holmes kom in. »Dina brev i morgse voro, om jag minns rätt, från en fiskmånglare och en tullsnok.»
»Ja, min korrespondans har säkerligen alla omväxlingens behag», svarade han småleende, »och mina anspråkslösaste brevskrivare äro ofta de intressantaste. Det här liknar ett av de där ovälkomna sociala kallelsebrev, som tvinga en stackare antingen att bli uttråkad eller att ljuga.»
Han bröt sigillet och kastade en blick på brevets innehåll.
»Å, tänk dig bara, det kan kanske bli intressant nog», sade han.
»Inget bjudningsbrev, således?»
»Nej, det är rent professionellt.»
»Och från en förnäm klient?»
»Från en av de högst uppsatta i England.»
»Min käre Holmes, jag gratulerar dig!»
»Jag försäkrar dig, Watson, att min klients sociala ställning betyder vida mindre för mig än hans sak. Men det är ju möjligt, att den här 'affären' ej kommer att sakna intresse. Du har ju flitigt studerat tidningarna på sista tiden, inte sant?»
»Det ser ut så», sade jag i bedrövlig ton och pekade på en stor stapel »nyheter», som låg i ett hörn. »Jag har ej haft något annat att göra.»
»Tur för mig — nu kan du kanske sätta mig in i förhållandena. Jag läser ingenting annat än rättegångs- och polissaker. Men om du så noga följt med dagens händelser, har du troligen reda på lord St. Simon och hans bröllop?»
»Ja visst — det har intresserat mig mycket.»
»Det var bra. Brevet, som du här ser, är från lord St. Simon. Jag skall läsa upp det för dig, och sedan måste du i gengäld leta reda på allt vad tidningarna ha att förmäla om saken. Så här skriver han:
- »Bäste mr Sherlock Holmes!
Lord Backwater har sagt mig, att jag kan hysa fullt förtroende till er omdömesförmåga och er grannlagenhet. Jag har därför beslutat göra er ett besök och fråga er till råds angående den pinsamma händelse, som i sammanhang med mitt bröllop tilldragit sig. Mr Lestrade från Scotland Yard har redan tagit saken om hand, men han säger sig ej ha något emot att samarbeta med er och anser, att ni till och med kan vara honom till hjälp. Jag ämnar besöka er klockan fyra i eftermiddag. Skulle ni vid den tiden ha stämt möte med någon annan, ber jag er uppskjuta det, enär mitt ärende är av största vikt och ej tål något uppskov.
Högaktningsfullt
Robert St. Simon.»
»Biljetten är daterad från Grosvenor Manor, skriven med en gåspenna, och den ädle lorden har haft det lilla missödet att få en bläckfläck på yttersidan av sitt högra lillfinger», anmärkte Holmes, i det han vek ihop episteln.
»Han skriver klockan fyra — hon är tre nu. Han skall vara här om en timme.» »Då har jag jämt och nätt tid att med din hjälp få litet 'hum' om saken. Se igenom tidningarna där, är du hederlig, och ordna dem i tidsföljd, medan jag tar reda på, vem vår klient egentligen är.»
Holmes valde bland en hop uppslagsböcker och tog slutligen fram en i rött inbunden kalender.
»Här har jag honom», sade han, i det han satte sig ner och lade boken på sitt knä. »'Robert Walsingham De Vere St. Simon, andre son till hertigen av Balmoral — hm! Vapen: blått med tre fotanglar i svart fält. Född 1846'. Är alltså fyrtioett år, bra gammal för att gifta sig. Var kolonialminister för ej så länge sedan. Härstammar i rätt nedstigande led från ätten Plantagenet och på spinnsidan från självaste släkten Tudor. Nå ja, det där var då inte särdeles instruktivt. Jag måste ta min tillflykt till dig, Watson, om jag skall kunna få några fakta att gå efter.»
»Jag har ej minsta svårighet att finna, vad jag söker», sade jag; »händelsen har alldeles nyss tilldragit sig, och som den var både ovanlig och egendomlig, intresserade den mig. Jag har ej omnämnt saken för dig, emedan jag visste, att du hade en viktig undersökning om hand och ej tycker om att då bli störd i din tankegång.»
»Å — du menar den lilla historien med möbelvagnen från Grosvenor-Square. Den är redan undanstökad — var för resten inte det minsta invecklad. Låt mig så få höra resultatet av din 'revision'!»
»Här är den första notis, jag kunnat finna; den stod bland 'Familjenyheter' i 'The Morning Post' för ett par veckor sedan. 'Förlovning har ingåtts mellan lord Robert St. Simon, andre sonen till hertigen av Balmoral, och miss Hatty Doran, enda dotter till Alexander Doran, Esq., från San Francisco, Cal., U. S. A. Bröllopet kommer troligen att äga rum inom den närmaste framtiden.' Det är alltsammans.»
»Enkelt och rakt på sak», anmärkte Holmes och sträckte sina långa, smala ben fram mot eldbrasan.
»Det stod en litet längre artikel om saken i en annan tidning samma vecka. Aha! — här ha vi den:
»Något mer?» frågade Holmes gäspande.
»Å ja; massor. Det finns ännu en notis i 'The Morning Post' till den ändan, att bröllopet skulle firas i största enkelhet; att vigseln skulle ske i St. George-kyrkan, Hanover-Square; att endast ett halvt dussin intima vänner skulle inbjudas och att festmåltiden skulle intagas i det av mr Aloysius Doran förhyrda huset vid Lancaster Gate. Två dagar senare — förra onsdagen — syntes ett kort meddelande om, att bröllopet ägt rum och att de nygifta skulle tillbringa smekmånaden på Lord Backwaters slott, nära Petersfield. Detta är alla de notiser, som stod att läsa i tidningarna, innan bruden försvann.»
»Innan hon gjorde vad?» utropade Holmes livligt.
»Innan hon försvann.»
»När försvann hon?»
»Under frukosten, medan alla gästerna ännu voro samlade.»
»Såå. Detta tycks bli intressantare, än jag trodde — riktigt dramatiskt,»
»Ja — jag tyckte genast, att det skilde sig en smula från det vardagliga.»
»Det händer ju, att en av kontrahenterna försvinner, innan vigselceremonien ägt rum och även ibland under smekmånaden, men jag kan ej dra mig till minnes ett fall, då det skett så snart som i det här. Vill du vara snäll och ge mig några detaljer.»
»De tyckas ej vara vidare fullständiga.»
»Vi kunna ju möjligen vara i stånd att fylla i vad som fattas.»
»Sådana de nu äro stå de till finnandes i en artikel i en av gårdagens tidningar under rubriken: 'Egendomlig händelse vid ett fashionabelt bröllop'.
»Är detta allt?»
»Ja med undantag av en liten notis i en annan morgontidning, men den är kanske ej av minsta betydelse.»
»Och den lyder?»
»Att miss Flora Millar, den kvinna, som ställde till den obehagliga scenen, verkligen blivit arresterad. Hon lär ha varit dansös vid Allegro-teatern och känt brudgummen sedan flere år tillbaka. Det finns inga andra enskildheter, och du har reda på hela saken nu — åtminstone så mycket av den, som blivit framställd i de dagliga tidningarna.»
»Och den tycks vara intressant — skall bli roligt få närmare upplysningar. Men nu ringer det, Watson, och som klockan är ett par minuter över fyra, är det troligen vår förnäme klient, som infinner sig. För all del i världen, gå inte din väg, Watson! Det är bra att ha ett vittne, som sedan kan uppfriska ens minne.»
»Lord Robert St. Simon», anmälde vår lille betjäntpojke och öppnade dörren på vid gavel. Den herre, som visade sig på tröskeln hade behagliga, fina anletsdrag med blek hy; kring munnen låg ett uttryck av retlighet, men ögat hade den fasta, öppna blick, som utvisar, att dess ägare varit van att befalla och bli åtlydd. Hans sätt var livligt, men han gjorde intryck av att ej vara särdeles ung; hans hållning var lutande och hans knän krokiga. När han tog av sig hatten, såg man ock, att håret var lätt gråsprängt och tunt på hjässan. Han var ytterst elegant, ja, sprättaktigt klädd, i hög krage, svart promenadrock, vit väst, gula handskar, lackerade skor och ljusa damasker. Han steg långsamt fram i rummet, såg sig obesvärat omkring och svängde oupphörligt det breda band, som fasthöll hans i guld infattade monokel.
»God dag, lord St. Simon», sade Holmes, i det han reste sig från sin plats och bugade sig.
»Var god slå er ner i den här korgstolen. Denne herre är min vän och kollega, doktor Watson. Kom litet närmare brasan och låt oss i lugn och ro tala om den angelägenhet, som fört er hit.»
»Tack — ja — den där tilldragelsen, för vars skull jag vill rådföra mig med er, har ju varit ofantligt obehaglig — den har väckt ett högst pinsamt uppseende, som ni lätt kan tänka er, mr Holmes. Jag har blivit på det djupaste kränkt. Man har sagt mig, att ni haft åtskilliga ömtåliga saker av ungefär samma slag om händer, fast edra klienter näppeligen varit av min samhällsställning.»
»Nej — jag stiger nedför rangskalan.»
»Jag ber om ursäkt — ni stiger ner?»
»Ja — min siste klient i det här slags 'affärer' var en kung.»
»Å — är det möjligt! Det anade jag ej. Och vilken kung, om jag törs fråga?»
»Kungen av Skandinavien.»
»Hur? Hade hans gemål försvunnit?»
»Ni kan nog förstå», sade Holmes ytterst artigt, »att jag angående mina andra klienters 'affärer' iakttager samma förtegenhet, som jag antar ni fordrar av mig.»
»Ja, naturligtvis — mycket rätt, mycket rätt! Jag ber om ursäkt. Vad mina egna angelägenheter angå, så är jag redo att giva er varje upplysning, som kan hjälpa er att vinna klarhet i saken.»
»Tack, lord St. Simon. Allt vad som stått i tidningarna angående ert missöde, är mig redan bekant; jag antar, att den här notisen till exempel angående er bruds försvinnande, är korrekt?»
Lord St. Simon ögnade igenom artikeln i fråga.
»Ja — den är fullt korrekt — fullt sanningsenlig.»
»Men den behöver fullständigas, om den skall kunna vara till någon nytta. Jag tror, att vi komma bäst och fortast till målet, om jag frågar er om de detaljer, jag vill ha reda på.»
»Var så god.»
»När och var träffade ni första gången miss Hatty Doran?»
»I San Francisco för ett år sedan.»
»Var ni stadd på resa i Amerika?»
»Ja.»
»Ingick ni då förlovning med den unga damen?»
»Nej.»
»Men ni voro intresserade av varandra?»
»Jag var mycket road av hennes sällskap, och hon märkte nog, att jag föredrog henne framför andra.»
»Hennes far är ju mycket rik?»
»Han anses vara en av Västerns rikaste män.»
»På vad sätt har han förvärvat sin rikedom?»
»På guldgruvor; för ett par år sedan ägde han ingenting. Så fann han guld, spekulerade och blev inom kort miljonär.»
»Vad är er åsikt om den unga damens — er hustrus — karaktär?»
Lorden svängde sin monokel med allt större fart och stirrade in i den flammande brasan.
»Ni förstår, mr Holmes», sade han slutligen, »min hustru var tjugo år gammal, när hennes far så plötsligt blev rik. Förut hade hon fört ett fritt liv i ett guldgrävarläger, och efter eget behag strövat omkring i skog och mark — naturen har varit hennes enda uppfostrarinna. Hon var vad vi i England kalla för en riktig vildkatt — frisk och sund, fri och obesvärad, utan aning om de fjättrar, traditionen pålägger. Hon är häftig till lynnet — en sjudande vulkan, kan man säga — hon fattar sina beslut med förvånande snabbhet och utför dem utan tanke på fruktan. Å andra sidan skulle jag ej ha givit henne det namn, jag har den förmånen att bära, (här hostade han högtidligt) om jag ej ansett henne för en i grund och botten ädel kvinna. Jag tror henne i stånd till den mest heroiska självuppoffring, och allt som kom under benämningen vanhederligt eller skamligt uppväckte henne högsta avsky.»
»Har ni ett porträtt av henne?»
»Ja — jag tog ett med mig.»
Han öppnade en medaljong och visade oss bilden av en mycket vacker ung kvinna. Det var ingen fotografi, utan en på elfenben målad miniatyr, och artisten hade gjort full rättvisa åt det glänsande svarta håret, de stora mörka ögonen och den förtjusande munnen. Holmes betraktade bilden länge och uppmärksamt; så stängde han medaljongen och gav den tillbaka till lord St. Simon.
»Den unga damen kom således till London, och ni förnyade er bekantskap med henne?»
»Ja, hennes far tog henne med sig hit i tid för sista säsongen. Jag träffade henne flera gånger och förlovade mig med henne; vårt bröllop har i dagarna firats.»
»Hon medförde, har jag trott mig förstå, en betydlig hemgift?»
»Ja — ganska ansenlig, fast inte större än som vanligt brukas i min familj.»
»Och pengarna bli naturligtvis edra — giftermålet var ju en 'fait accompli'?»
»Jag har verkligen inte gjort mig underrättad om den saken.»
»Jaså — inte det? Träffade ni miss Doran dagen före bröllopet?»
»Ja.»
»Var hon vid gott humör?»
»Jag har sällan sett henne vid bättre lynne. Hon talade hela tiden om vad vi skulle göra, sedan vi blivit gifta.»
»Såå — det var ju mycket intressant. Och på bröllopsmorgonen?»
»Hon var strålande glad och munter — åtminstone tills efter vigseln.»
»Märkte ni då någon förändring hos henne?»
»För att säga sanningen, såg jag då för första gången att hennes lynne ej var av mildaste slag. Händelsen är emellertid allt för obetydlig och kan ej ha det minsta med hennes försvinnande att göra.»
»Tala likväl om den — man kan ju aldrig veta.»
»Å — det var så barnsligt! När vi voro på väg till sakristian, tappade hon sin brudbukett; vi gingo just förbi den första bänken, och blommorna föllo ner på golvet i densamma. Hon hejdade för en sekund sina steg, och en herre, som satt i bänken, tog upp buketten och gav henne den. Blommorna tycktes ej ha lidit minsta skada, men när jag sade ett par ord om det lilla missödet till min hustru, svarade hon mig riktigt snäsigt; i vagnen på väg hem från kyrkan föreföll hon mycket upprörd — alldeles för mycket; saken var ju en ren bagatell.»
»Ja visst. Men ni säger, att det fanns en herre i den där kyrkbänken. Hade allmänheten tillträde till kyrkan under vigselceremonien?»
»Å -ja; det är omöjligt hålla folk borta, när kyrkan står öppen.»
»Var den nämnde herrn en vän till er hustru?»
»Nej, nej, visst inte; jag säger av ren hövlighet en 'herre', men han såg egentligen ut som en hederlig, bra arbetare. Jag tittade knappt på honom. Men jag tror, vi avlägsna oss alltför mycket från vårt ämne.»
»Lady St. Simon återvände således från kyrkan i en mindre glad och lycklig sinnesstämning. Vad gjorde hon, så snart hon kommit hem?»
»Hon gav några order åt sin kammarjungfru.»
»Vad är det för ett slags person?»
»Hon heter Alice, är amerikanska, och min hustru hade henne med sig från Californien.»
»En förtrogen alltså?»
»Ja, nästan väl förtrogen — jag tyckte min hustru tillät henne att ta sig alltför stora friheter. Men i Amerika har man ju ett annat sätt att se saken.»
»Hur länge talade er hustru med denna Alice?»
»Å — bara ett par minuter. Jag var sysselsatt på annat håll.»
»Hörde ni något av deras samtal?»
»Lady St. Simon sade något om att 'ha första inteckningen' — hon hade den ovanan att ibland tala slang, och jag har ingen aning om, vad hon menade.»
»Och vad gjorde er hustru sedan?»
»Hon begav sig in i matsalen.»
»Vid er arm?»
»Nej — hon gick ensam. Hon var mycket oberoende i sådana små etikettsfrågor. När vi suttit till bords ungefär tio minuter, reste hon sig hastigt, mumlade ett par ord till ursäkt och lämnade rummet. Hon kom aldrig tillbaka.»
»Men den här kammarjungfrun Alice påstår, att er hustru gick upp i sin sängkammare, tog en lång ytterkappa och en hatt på sig och gick ut?»
»Ja visst. Och sedan har man sett henne i Hyde Park i sällskap med Flora Millar, en kvinna, som nu sitter i fängsligt förvar och som samma morgon vårt bröllop firades, tillställt en pinsam scen i mr Dorans hem.»
»Jaha — jag vet. Skulle ni vilja ge mig några upplysningar om den där unga kvinnan och edra förbindelser med henne?
Lord St. Simon ryckte på axlarna och höjde ögonbrynen.
»Vi ha stått på förtrolig fot med varandra under flere år — mycket förtrolig fot, kan jag gärna säga. Hon var engagerad vid Allegroteatern. Jag har varit särdeles frikostig mot henne, och hon har alls ingen orsak att beklaga sig, men ni känner ju fruntimmerna, mr Holmes! Flora var en trevlig, söt liten flicka, men förfärligt häftig och oresonlig och uppriktigt fästad vid mig. Hon skrev de hänsynslösaste brev till mig, när hon hörde, att jag skulle gifta mig, och för att säga sanningen, så firades mitt bröllop så tyst och utan ståt endast av den anledningen, att jag var rädd, hon skulle ställa till skandal i kyrkan. Hon kom till mr Dorans bostad, just som vi komma hem, och försökte tränga sig in; hon yttrade sig på ett högst otillbörligt sätt om min hustru, ja, hon gav till och med luft åt hotelser, men jag hade förutsett möjligheten av en dylik scen och givit tjänarna förhållningsorder — de körde bort henne. Hon lugnade sig, när hon såg, att det ej tjänade något till att bråka.»
»Hörde er hustru allt detta?»
»Nej, Gud ske lov, det gjorde hon inte.»
»Men man såg henne sedan i sällskap med den där kvinnan?»
»Ja. Och det är den omständigheten, som mr Lestrade från Scotland Yard, anser vara av så stor betydelse. Man misstänker, att Flora lockat min hustru från hemmet och lagt ut någon förskräcklig snara för henne.»
»Det är ju inte omöjligt.»
»Är ni av samma åsikt?»
»Nej — jag håller det knappt för troligt. Men vad säger ni själv?»
»Jag tror inte, att Flora skulle vilja skada ens en fluga.»
»Men svartsjuka ändrar ofta människors karaktär. Var god framställ er egen teori om vad som hänt.»
»Nå — ja — ser ni, jag har kommit hit för att få höra er mening om saken, ej för att framlägga min; jag har givit er alla fakta. Men eftersom ni frågar mig, kan jag ju gärna säga min åsikt vara den, att spänningen och oron — medvetandet om det stora steg framåt hon tagit på den sociala rangskalan — hos min hustru orsakat en lätt rubbning i nervsystemet.»
»Med andra ord — att hon blivit sinnesrubbad?»
»Ja, ser ni, när jag betänker, att hon vänt ryggen till — jag vill inte precis säga mig själv, men till så mycket, som mången annan förgäves eftersträvat — så kan jag knappt förklara det på annat sätt.»
»Den hypotesen är ju ej heller oantaglig», sade Holmes småleende. »Och nu, lord St. Simon, tror jag, att jag fått reda på nästan allt, vad jag behöver veta. Bara en fråga till: satt ni vid frukostbordet så, att ni kunde se ut genom fönstret?»
»Vi kunde se motsatta sidan av gatan och Parken.»
»Alldeles riktigt, ja. Nu behöver jag ej uppehålla er längre — jag skall låta er höra av mig.»
»Om ni lyckas lösa problemet, ja», sade vår klient och reste sig från sin plats.
»Jag har redan löst det.»
»Hur? Hörde jag rätt? Vad sade ni?»
»Att jag redan löst problemet.»
»Var är min hustru då?»
»Det är en liten detalj, som jag snart skall komma underfund med.»
Lord St. Simon skakade på huvudet.
»Jag tror, att lösningen av gåtan fordrar visare huvud än ert eller mitt», sade han, bugade sig på ett ytterst artigt, gammaldags sätt och lämnade rummet.
»Det är mer än snällt av lord St. Simon att hedra mitt huvud genom att sätta det i jämnhöjd med sitt eget», sade Holmes skrattande. »Vi ska' ha oss en viskygrogg och en cigarr efter det här korsförhöret. Jag hade hela saken klar för mig, innan vår klient steg in i rummet.»
»Min käre Holmes!»
»Jag känner till flere sådana fall, fast intet, som gått så raskt av stapeln. Mina frågor förvandlade min gissning till visshet. Påtagliga bevis äro ofta mycket övertygande, såsom till exempel, när man finner fiskyngel i mjölken, för att citera Thoreau.»
»Men jag har ju hört allt, som du fått veta.»
»Utan att som jag äga kännedom om förut existerande liknande fall. Det hände något alldeles likadant i Aberdeen för ett par år sedan och ävenledes i München året efter fransk-tyska kriget. Det är en av dessa — men, hallå! Här ha vi Lestrade. God afton, Lestrade! Det står ett rent glas på skänken därborta, och cigarrerna ligga i lådan framför er.»
Detektiven var utstyrd i kavaj och löst knuten halsduk, och detta gav honom ett visst sjömansartat utseende; i handen bar han en liten svart resväska. Efter en kort hälsning slog han sig ner och tände den cigarr, som bjöds honom.
»Vad står på?» frågade Holmes med skälmen i ögonvrån. »Ni ser så missnöjd ut?»
»Det är jag också. Det är den här förbannade St. Simon-affären — jag kan rakt inte bli klok på den.»
»Inte? Det var besynnerligt.»
»Vem har någonsin hört talas om en sådan röra — så fort jag tror mig ha fått upp ett spår, är det borta. Jag har arbetat och gnott hela dagen för den där sakens skull.»
»Och den tycks ha pressat svetten ur er», sade Holmes och lade handen på detektivens arm.
»Ja — våt åtminstone är jag då — jag har draggat i Serpentine-dammen.»
»Efter vad, i alla himlars namn?»
»Efter lady St. Simons lik.»
Sherlock Holmes lutade sig tillbaka i sin stol och brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Har ni inte draggat i fontänen vid Trafalgar-Square också?»
»Hur? Vad menar ni?»
»Ni har lika stor utsikt att finna den dam, ni söker, på det ena stället som på det andra.»
Lestrade kastade en förargad blick på min vän.
»Ni känner väl redan i grund och botten till saken?» brummade han. »Jag har alldeles nyss hört talas om den, men icke för ty är min åsikt fullt stadgad.»
»Såå — och ni anser, att Serpentine-dammen alls icke spelar någon roll i dramat?»
»Jag håller det inte för troligt.»
»Då kanske ni vill ha den stora godheten förklara, hur det kommer sig, att vi funnit dessa persedlar där?»
Han öppnade den väska, han medfört, och kastade ned på golvet en vit sidenklädning, ett par vita sidenskor, en brudkrona med vidfästad lång slöja — alltsammans smutsigt och genomvått.
»Seså», sade han och lade en ny blank vigselring på den lilla högen av våta kläder. »Där har ni en nöt att knäcka, master Holmes!»
»Tror ni?» sade min vän och utsände det ena blå rökmolnet efter det andra. »Har ni hittat allt det där i Serpentine-dammen?»
»Nej — en parkvakt fann dem liggande alldeles intill ena strandkanten. Man har igenkänt kläderna såsom tillhörande lady St. Simon, och jag trodde, att när hennes kläder fanns där, kunde kroppen inte vara långt borta.»
»Till följd av samma snillrika resonemang borde alltså en människas kropp alltid befinna sig i närheten av hennes klädskåp. Och till vilket resultat hoppades ni komma genom den här upptäckten?»
»Till något bevis för Flora Millars delaktighet i brudens försvinnande.»
»Jag är rädd, att detta blir svårt för er.»
»Är ni verkligen det?» utbrast Lestrade med en viss bitterhet.
»Jag å min sida är rädd för, Holmes, att ni inte är särdeles praktisk — edra slutledningar och edra resonemang tjäna tydligen ingenting till. Den här klädningen bevisar just med otvetydig säkerhet Flora Millars brottslighet.»
»På vad sätt?»
»I klädningen finns en ficka — i fickan fanns en visitkortsbok — i visitkortsboken fanns ett brev. Och här är det!» Han kastade en liten biljett på bordet. »Och hör så på! 'Ni skall få se mig, när allt är färdigt. Kom då genast. F. H. M.' Nu är min tanke den, att lady St. Simon blivit lockad bort av Flora Millar, och att denna — med andras tillhjälp, naturligtvis — är skyldig till hennes försvinnande. Här — undertecknat med hennes egna initialer — är det lilla brev den sluga flickan troligen lyckats smyga in i brudens hand och som lockat offret i fördärvet.»
»Utmärkt, Lestrade», sade Holmes skrattande. »Ni är då listig med besked. Låt mig få se på brevet.» Han tog med största likgiltighet upp den lilla biljetten, men plötsligt förändrades hans sätt, och han lät höra ett litet utrop av tillfredsställelse. »Det här var verkligen mycket viktigt», sade han.
»Jaså — ni tycker det?»
»Ja visst; jag gratulerar er!»
Lestrade reste sig med triumferande min från sin plats och lutade sig fram för att betrakta det skrivna.
»Men ni ser ju på orätt sida!» utbrast han.
»Tvärtom — tvärtom, min vän! Den här sidan är den rätta.»
»Den rätta? Ni är tokig! Vänd papperet om, så får ni se det med blyerts skrivna budskapet.»
»Ja, men på den här sidan står något, som tycks vara en del av en hotellräkning, och den intresserar mig ofantligt.»
»Den har ingenting att betyda — jag har redan sett på den», sade Lestrade. 'Den 4:de oktober: rum, 8 shillings; frukost 2 sh. 6 pence, cocktail 1 sh.; lunch 2 sh. 6 pence; ett glas sherry 8 pence'. Jag kan inte se någonting i det.»
»Mycket troligt — men det är likafullt särdeles viktigt. Vad biljetten angår, så har den också stor betydelse — åtminstone ha initialerna det — och jag får än en gång gratulera er.»
»Jag har nu förslösat tid nog», sade Lestrade; »jag sätter hårt, redbart arbete främst och har inte stort förtroende till de teorier, man spinner ihop i sin länstol vid eldbrasan. Farväl, mr Holmes; vi få väl se, vem som först lyckas reda ut den här historien.»
Han samlade ihop de kringströdda klädespersedlarna, stoppade in dem i sin väska och gick mot dörren.
»Jag skall ge er en liten vink, Lestrade», sade Holmes långsamt, innan hans rival hunnit ut genom dörren. »Jag skall ge er nyckeln till gåtan: Lady St. Simon är en myt. Det finns ej — och det har aldrig funnits någon sådan person.»
Lestrade kastade en medömkans blick på min vän. Så vände han sig till mig, knackade sig med fingerspetsarna lätt på pannan, skakade på huvudet och skyndade bort.
Knappt hade han stängt dörren bakom sig, förrän Holmes steg upp och satte på sig sin ytterrock.
»Karlen har inte så orätt i vad han säger om arbete utomhus», anmärkte han, »så att jag tror, Watson, att jag måste låta dig sällskapa med dina tidningar så länge.»
Klockan var över fem, när Sherlock Holmes lämnade mig, men jag tick ej tid att känna mig ensam, ty efter en helt kort stund infann sig från en restauration en kypare, medförande en stor, flat korg. Med hjälp av en yngling, som stod under hans order, packade han upp korgens innehåll och dukade till min stora förvåning raskt fram en liten läcker, kall supé. Där fanns bland mycket annat ett par stekta morkullor, en fasan, gåsleverpastej och en hel klunga, ärevördiga, spindelsvävsbetäckta vinflaskor. När de bägge slutat sitt värv, försvunno de likt andarna i »Tusen och en natt», utan att ge mig någon annan förklaring än den, att supén var betald och skulle levereras till 221 B, Baker-Street.
Strax före klockan nio inträdde Sherlock Holmes med raska steg i rummet. Han såg allvarsam ut, men den strålande blicken i hans ögon sade mig, att hans »expedition» slagit väl ut och att hans slutledningar voro riktiga.
»De ha alltså redan dukat?» sade han och gnuggade sina händer.
»Du tycks vänta främmande. Det är dukat för fem.»
»Ja, det kan nog hända, att ett par personer titta hit i kväll», sade han. »Lord St. Simon borde redan vara här. Aha — det är nog hans steg jag hör i trappan.»
Det var verkligen den ädle lorden, som brådskande trädde in; han svängde sin monokel med hastigare fart än vanligt, och hans aristokratiska drag hade ett oroligt, ängsligt uttryck.
»Ni har således fått mitt bud?» frågade Holmes.
»Ja, och jag måste bekänna, att innehållet i ert brev på det högsta överraskat mig. Är ni säker på, att vad ni säger, är sant?»
»Fullt säker.»
Lord St. Simon sjönk ner i en stol och förde handen över sin panna.
»Vad skall hertigen säga?» mumlade han. »Vad skall han säga, när han får höra, att en medlem av hans familj blivit utsatt för en sådan skymf?»
»Det var ju en ren tillfällighet — jag kan ej inse, att det kan bli tal om någon skymf, ej ens en förödmjukelse.»
»Ni ser saken från en helt annan synpunkt.»
»Jag medger, att jag ej anser någon klandervärd i det här fallet — den unga damen hade knappt kunnat handla annorlunda, fast hennes sätt att gå till väga ju hade kunnat vara litet mindre brådstörtat. Men hon äger ingen mor — ingen vän, som kunde råda henne vid en dylik kris i hennes liv.»
»Det var en skymf — en offentlig skymf», upprepade lord St. Simon och trummade med fingerspetsarna på bordet.
»Ni måste ha överseende med den stackars unga flickan; hon befann sig i en svår, alldeles oförutsedd belägenhet.»
»Jag tänker inte visa det minsta överseende; jag är mycket ond — jag har blivit skamligt illa behandlad.»
»Jag tyckte det ringde», sade Holmes. »Mycket riktigt — jag hör steg i trappan. Om det ej kan lyckas mig att övertala er att se saken i ett mildare ljus, så ha vi här en advokat, som kanske skall ha bättre framgång.»
Han öppnade dörren och förde in en dam och en herre.
»Lord St. Simon, sade han, tillåt mig att presentera er för mr och mrs Francis Hay Moulton. Jag tror, att ni redan är bekant med den unga frun.»
Vid åsynen av de nya gästerna hade vår klient sprungit upp från sin plats och stod nu mycket rak med nedslagna ögon och handen vilande på bordet — en bild av sårad värdighet. Mrs Moulton hade hastigt gått fram till honom och räckt honom sin hand, men han fann likväl ej för gott att lyfta blicken. Och detta var kanske rätt lyckligt för hans beslut, ty han hade näppeligen kunnat motstå hennes bedjande anlete.
»Ni är ond, Robert», sade hon. »Nå ja — ni har ju ock all anledning därtill.»
»Det behövs inga ursäkter», sade lord St. Simon bittert.
»Å — jo — jag vet mer än väl, att jag behandlat er illa, och att jag bort tala med er, innan jag gav mig i väg; men jag var alldeles yr i huvudet — från det ögonblick jag såg Frank, visste jag verkligen inte, vad jag sade eller gjorde. Det är rent av underligt, att jag inte föll ned och svimmade rakt framför altaret.»
»Ni önskar måhända, mrs Moulton, att min vän och jag lämna rummet, medan ni förklarar sakens sammanhang för lord St. Simon?»
»Om jag får säga min mening», inföll den unge äkta mannen, »så tycker jag, att vi redan haft allt för mycket hemligheter om den här affären. För min del ville jag helst, att både Europa och Amerika finge reda på, hur allt hänger ihop.» Han var en liten, mager, solbränd karl med skarpa anletsdrag och livligt sätt.
»Då skall jag tala om hela historien för er», sade den unga damen. »Frank här och jag träffades år 1881, i Mc Quirs guldgrävarläger, nära Klippiga bergen, där pappa hade inmutat en gruva. Vi voro förlovade, Frank och jag; men så en dag råkade pappa på en guldåder och blev en rik karl, under det stackars Frank arbetade förgäves och inte tog in en enda styver. Ju rikare pappa blev, desto fattigare blev Frank, och slutligen ville pappa inte längre höra talas om vår förlovning utan skickade mig till 'Frisco'. Men Frank ville inte ge spelet förlorat; han for efter mig och vi råkades utan att pappa fick reda på det. Han skulle bara ha blivit ursinnig, om han fått veta det, och därför togo vi saken i våra egna händer. Frank sade, att han skulle ge sig av långt bort och förtjäna pengar, han med, och inte komma och hämta mig, förrän han var lika rik som pappa. Och jag lovade att vänta på honom ända till domedag och inte tänka på att gifta mig med någon annan, så länge han fanns i livet. 'Varför skulle vi inte ta och gifta oss genast', sade han; 'då kan jag vara fullt säker på dig, och jag skall ändå inte göra anspråk på dig som min hustru, förrän jag kommer tillbaka'. Nå — ja — vi överlade om saken, och han hade ställt i ordning med präst och allt, så att vi läto viga oss med detsamma. Sedan begav sig Frank ut i världen för att söka sin lycka, och jag reste hem till pappa.
»Nästa gång jag hörde något från Frank, var han i Montana, och därifrån for han till Arizona, och så skrev han till mig från New Mexico. Slutligen kom en lång historia i tidningarna om hur ett guldgrävarläger blivit anfallet av Apache-indianerna, och Franks namn stod på listan av dem, som blivit dödade. Jag svimmade, när jag läste detta och låg sedan sjuk i flere månader. Pappa trodde, att jag rent av skulle tyna bort och rådfrågade så gott som varenda doktor i 'Frisco'. Under ett helt år hörde jag ej ett ord från Frank och blev slutligen fullt och fast övertygad om, att han var död. Så kom lord St. Simons till 'Frisco' och sen reste vi till London, och giftermålsplanen braktes på tapeten, och pappa var mycket belåten; men hela tiden kände jag, att ingen man i hela vida världen någonsin skulle kunna intaga den plats i mitt hjärta, jag en gång skänkt Frank.
»Hade jag gift mig med lord St. Simon, skulle jag naturligtvis ha fyllt mina plikter mot honom. Man kan ej befalla över sin kärlek, men väl över sina handlingar. Jag följde honom till altaret med föresats att efter bästa förmåga bli honom en god maka. Men ni kan nog tänka er, vad jag kunde, när jag, just som jag kom fram till altarringen och ett ögonblick såg mig tillbaka, fick se Frank stå i främsta kyrkbänken och stirra på mig. Först trodde jag, att det var hans vålnad; men när jag än en gång vände mig om, såg jag honom alltjämt stående där, och hans ögon tycktes fråga, om jag var glad att se honom eller ej. Jag undrar på, att jag inte svimmade på stället — jag kände, att allt gick runt i huvudet på mig, och prästens ord ljödo i mina öron som ett surr av hundratals getingar. Jag visste inte, vad jag skulle göra. Skulle jag svara 'nej' inför altaret och ställa till en scen i själva kyrkan? Jag kastade en blick på Frank, och han tycktes förstå min tankegång — han lade ett finger på munnen för att antyda, att jag borde förhålla mig lugn. Sedan såg jag honom skriva på en bit papper, och jag förstod, att det var ämnat till, mig. När jag gick förbi bänken, där han satt, lät jag min bukett falla; han tog upp den och smög, när han gav mig den, en liten biljett i min hand. Det var bara ett par rader — han bad mig komma till honom, när han gav mig ett tecken, att allt var klart. Naturligtvis insåg jag, att jag först och främst borde tänka på att uppfylla min plikt mot honom och beslöt göra, som han ville.
»När jag kom hem, talade jag om alltsammans för min kammarjungfru, som hade känt honom i Californien och alltid stått på hans sida. Jag befallde henne att ej säga någonting, men att lägga in ett par nödvändiga toalettartiklar och hålla min stora reskappa i beredskap. Jag vet, att jag borde ha talat med lord St. Simon, men det föreföll mig svårt, ja, omöjligt, inför hans mor och alla de andra förnäma gästerna. Och så beslöt jag att rymma och förklara saken efteråt. Jag hade knappt suttit till bords i tio minuter, förrän jag genom fönstret såg Frank stående på gatan. Han nickade åt mig och gick in i Parken. Jag gick upp på mitt rum, tog på mig mina ytterkläder och följde efter honom. Ett fruntimmer kom fram till mig och berättade en hel del om lord St. Simon — det tycks mig, av det lilla jag uppfattade, som om också han hade sin lilla hemlighet — men jag lyckades bli henne kvitt och få tag på Frank. Vi togo en droska och åkte till hans rum i Gordon-Square, och där firade vi efter alla våra väntans år, vårt riktiga bröllop. Frank hade varit fången hos Apacherna, lyckades fly, begav sig till 'Frisco', fann där, att jag ansåg honom död, och reste genast till England, där han fick reda på mig just samma dag jag för andra gången ämnade gifta mig.»
»Jag läste det i en tidning», förklarade amerikanaren. »Den gav mig den unga damens namn och den kyrka, där hon skulle vigas, men sade ej, var hon bodde.»
»Så rådgjorde vi om, vad vi egentligen borde ta oss till. Frank ville, att vi genast skulle låta de i saken intresserade personerna få veta, hur allt hängde ihop; men jag blygdes så, att jag helst skulle ha velat resa min väg från alltsammans och bara skriva en rad till pappa för att säga honom, att jag levde och mådde bra. Det var riktigt hemskt att tänka på alla de där damerna och herrarna, som sutto kring frukostbordet och väntade få se mig komma tillbaka. Frank tog min brudklädning, min krona och slöja, gjorde ett knyte av dem och kastade bort dem så, att ingen skulle finna dem. Troligen skulle vi ha rest till Paris i morgon, om ej mr Holmes kommit till oss just nu — fast jag inte begriper, hur han fått reda på, var vi bodde — och visat oss, att jag hade orätt och Frank rätt och att vi endast skadade oss själva, om vi gjorde en hemlighet av vårt giftermål. Han erbjöd sig skaffa oss tillfälle att tala med lord St. Simon, och vi följde med honom till hans rum här. Nu, Robert, har jag sagt er alltsammans; jag är ledsen över att ha orsakat er obehag, och ber er ej tänka alltför illa om mig.»
Lord St. Simon bibehöll alltjämt sin sträva, tillbakavisande hållning, men han hade utan försök till avbrott lyssnat till den långa berättelsen.
»Ursäkta mig», sade han, »men det är ej min vana att så här inför främmande diskutera mina privata affärer.»
»Ni vill alltså inte förlåta mig? Ni vill inte skaka hand med mig, innan ni går?»
»Jo, gärna, om det kan göra er något nöje.» Han sträckte ut sin hand och fattade slappt den unga fruns darrande fingrar.
»Jag hade hoppats», sade Holmes, »att ni skulle ha velat intaga en enkel supé tillsammans med oss.»
»Ni begär litet för mycket», svarade lorden. »Jag är ju tvungen att finna mig i den vändning saken tagit, men glädja mig över den kan jag verkligen inte. Med er tillåtelse vill jag därför önska er alla god natt.»
Han bugade sig djupt och lämnade rummet.
»Jag vågar hoppas, att ni åtminstone vill hedra mig med ert sällskap», sade Sherlock Holmes. »Det är alltid ett nöje för mig att träffa en amerikan, mr Moulton; jag tillhör nämligen de personer, som tro, att de misstag, som i länge sedan flydda tider begingos av en dåraktig monark och en tanklös minister, ej skola hindra våra efterkommande från att en dag bli medborgare i samma världsrike och samlas kring samma flagga — en förening av 'Union Jack' och 'Stjärnbaneret'.»
»Den här lilla 'affären' har ej saknat sitt intresse», anmärkte Holmes, när våra gäster lämnat oss; »den lär oss, hur enkel en sak i själva verket är och hur lätt den kan förklaras, även om den till en början tycks vara alldeles obegriplig. Ingenting kunde synas mer oförklarligt. Ingenting kunde vara naturligare än denna följd av händelser, sådan som den berättats oss av den unga damen själv, och ingenting märkvärdigare än resultatet, sett från mr Lestrades synpunkt, till exempel.»
»Du misstog dig således inte?»
»Från första början framstodo två fakta klart och tydligt för mig: det ena var, att den unga damen ej haft något emot att underkasta sig vigselceremonien, det andra, att hon ångrat sig ett par minuter, innan hon återvände hem. Det hade således tilldragit sig något, som förmått henne ändra åsikt. Vad kunde det väl ha varit? Hon hade ej talat med någon främmande under vägen till kyrkan, ty hon hade då varit i brudgummens sällskap. Hade hon sett någon, då? I så fall, måste det ha varit någon från Amerika, alldenstund hon tillbrakt så kort tid här i landet, att det knappt varit möjligt för någon att vinna så stort inflytande över henne, att blotta åsynen av denna person skulle förmått henne alldeles ändra sina planer. Du ser nu, att vi genom 'uteslutningsmetoden' kommit till det resultatet, att hon sett en amerikan. Vem kunde då denne amerikan vara, och varför ägde han ett så stort inflytande över henne? Han kunde vara en älskare — han kunde ock vara hennes äkta man. Jag visste, att hon tillbrakt sin första ungdomstid under egendomliga förhållanden och bland en rå, laglös befolkning. Så långt hade jag hunnit i mitt resonemang, innan jag hört lord St. Simons berättelse. När han talade om mannen i kyrkbänken, om brudens förändrade sätt, om det mer än vanligt 'genomskinliga' påhittet att låta en bukett falla till marken och således skaffa sig tillfälle att ta emot en biljett, och vidare nämnde hennes samtal med kammarjungfrun och häntydningen på 'första inteckningen' — ett särdeles vanligt amerikanskt slanguttryck för att beteckna den, som anses ha största anspråken på en person eller sak — då hade jag hela saken klar för mig. Hon hade rymt med en karl, och denne var antingen hennes älskare eller hennes äkta man — jag var mest böjd för att tro det senare.»
»Men hur i all världen kunde du finna dem?»
»Det kunde ha blivit svårt nog, men vår vän Lestrade var i besittning av upplysningar, om vilkas värde han själv ej hade aning. Initialerna voro naturligtvis av ganska stor vikt, men det var af större betydelse få veta, att den okände knappt en vecka förut betalt sin räkning på ett av Londons finaste och dyraste hotell.»
»Hur kunde du veta, att det hotell, han bott på, var fint och dyrt?»
»Priserna, min käre vän, priserna! Åtta shillings för ett rum och åtta pence för ett glas sherry häntydde på ett av de dyraste hotellen. Det finns inte många hotell i London, som 'skörta upp' folk så. I det andra i ordningen, jag i Northumberland Avenue besökte, fick jag, genom att studera resandeboken, veta, att en amerikansk herre vid namn Francis H. Moulton lämnat hotellet dagen förut, och när jag läste igenom räkenskaperna, fann jag, att han betalt precis samma poster, som stått upptagna på räkningen i Lestrades ägo. Hans brev skulle returneras till 226 Gordon-Square, och dit begav jag mig genast. Jag hade den turen att finna det älskande paret hemma, tog mig friheten ge dem några faderliga råd och lyckades övertyga dem om, att det på allt sätt vore bäst, om de klargjorde sin ställning till varandra både för allmänheten och för lord St. Simon. Jag inbjöd dem att träffa honom här och lagade så, att han infann sig.»
»Ja — men resultatet av mötet var just ej särdeles lysande», anmärkte jag. »Den ädle lordens uppförande var ej vidare vänligt och tillmötesgående.»
»Å, Watson», sade Holmes småleende, »det är ju möjligt, att du inte heller skulle vara 'vänlig och tillmötesgående', om du efter allt bråk och besvär med frieri och bröllop fann dig berövad både bruden och den rika hemgiften. Låt oss döma lord St. Simon så milt vi kunna och tacka vår lyckliga stjärna, att vi ha föga utsikt att råka ut för samma missöde som han. Drag din stol fram till brasan och giv mig min fiol, är du snäll — det enda problem, som nu återstår oss att lösa, är sättet att på ett angenämt vis fördriva de här långa, dystra höstkvällarna.»