Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 026
§. 26. Skälen för vatnets förvandling i Jord och Sten.
I förbigående anmärker jag allenast, i anseende til den tredje nyss anförda omständigheten, at de skälen, hvarmed man plägar söka göra sannolikt, at vatnet blifver til jord, äro så problematiske, at ingen ting kan byggas derpå: som icke eller, om det ock voro sannt, deraf nödvändigt skulle följa, at Vattu-quantiteten förminskas; emedan med kanske lika starka skäl, andra kroppars förvandling i vatten kunde göras trolig; men i synnerhet, at det Vatten, som går in uti fasta kroppars structur, och våra sinnen icke mera som vatten förekommer, derföre icke aldeles förvandlar sin natur och återvänder at vara vatten; utan finnes igen, som verkeligt vatten, vid samma kroppars fulla uplösning. Och tyckas de Herrar, som satt sig före, vattuminskningen til faveur, at stadga en vattuförvandling, icke nogsamt hafva öfvervägat de rön, som hit höra: hvilka, om de på samma sätt skulle brukas, som deras åberopade förfarenheter, torde kunna med lika skäl allegeras, i fall någon ville roa sig med den satsen, at jord, sten och metaller i vatten förvandlas. Jag håller detta för en så bekant sak, som ibland de Lärda blott behöfver erindras, men icke bevisas.
Dock, om jag af detta tilfälle kårteligen yttrar mig om de skälen, som för absolute Vattuminskningen och Vattuförvandlingen pläga andragas; så torde det icke anses, för en aldeles otjenlig digression. Newtons auctoritet plägar härvid sättas i spetsen: anledning til hans yttrade tanka i detta målet har varit å ena sidan Ridd. Boyles försök[1], kanske ock det bekanta van Helmonts, och å andra sidan hogen, at finna någon nytta för oss af Cometerna. Men man skulle ändock göra Newton orätt, om man gåfvo detta ut för annat, än gissning och misstanka, sådana, som han ock eljest mångfaldiga yttrat. Jag vördar Newton när han demonstrerar och hänleder obekanta sanningar af ostridiga förfarenheter, som snart den största Man, som människo-slägtet kan framvisa; men så stor, som han var, så var han dock människa. Nu visar alla tiders Historia, at aldrig någon med blott gissning hittat på någon sanning i Naturkunnigheten. Newton ägde i den delen icke mera något privilegium, än andre människor.
Hvarken Helmonts eller andras försök om vegetabiliernas föda genom bara vatten, lärer eljest kunna göra slag i saken; ty jorden kan vara ökad genom damm och stoft: den quantitet deraf, som verkeligen går in i växten, är ock, som vid växtens fulla uplösning rönes, så liten, at ej är under, om den, vid den quarblefne jordens vägande, blifver omärkelig. Så kan ock vatnet hafva haft så mycket jord med sig, som til växten tarfvats; ty at jordgrand finnas i det vatten, hvilket til vatnande brukas, eller hvaruti växten sättes, det lärer ej kunna nekas; som icke eller sjelfva luften är utan jord. Men i synnerhet tyckas svartmyllans anatomie bevisa så väl, at hon icke är någon nyss tilkommen jord, som ock at minsta delen deraf är en verkelig jord, efter den inskränktare ordets bemärkelse.
Kårteligen: Naturaliernas vegetation genom Vatten, stenars och salters crystallisationer, vatnets putrefaction, sediment, med mera, torde icke med säkerhet kunna sägas bevisa mera, än, at vatnet är et lixivium naturæ och et vehiculum uti dess verkningar. At Boyles Experiment, hvilket han sjelf icke eller mer än til början bivistat, är opåliteligt, det beviser Boerhaaves repetition deraf[2], hvilken jag håller före äga mera styrka, än den, som af den berömde Robert Hook blifvit anstäld, och hvarom jag ej sett annat, än det, som finnes in Act. Erud. A:o 1707, p. 154. Ty det är altid lätt, at få jord til slut i retorten; och just det samma hvaruti utslaget af försöket består, är det, som egenteligen kan göra operationen misstänckt, så at 100, som gifvit jord, icke väga up et enda, som ej gifvit. Och fastän jämväl Borrichius, yngre Helmont och Dickinson hafva beropat sig på samma Experiment, hvilket ock med Becherianiska Theorien kommer öfverens; så tycker jag dock, at Herr Juncker handlat förnuftigast, som håller före, at desse försök tarfva ytterligare verification[3], och har fördt dem an under titel af Vattupröfning[4]. At vatten vid Tegelbränning förvandlas til jord, det är icke så lätt bevist: icke eller, at det egenteligen bidrager til cohæsionen. Men det är begripeligt, at vatnet kan vara et medel, til at bringa andra kroppars particlar inom sphæram Attractionis mutuæ. Hvad som sker med kalk, gips och flere med vatten hårdnande ämnen, torde ingen ting mindre bevisa, än at vatnet förvandlas; ty det är handgripeligt, at murbruk hårdnar i den mon, som vatnet dunstar bårt, och at Gypsen hårdnar med hetta under vatnets bårtdunstande; men löses åter genom eld. Huru många torra ämnen finnas icke i Naturens sten-rike, som bakas ihop och hårdna i elden ännu mera, än tegelsten? och, skal den icke vara torkad, förrän han brännes? eller kommer icke dess hårdnande af lerans natur, som äger det skiljemärket från alla andra jord-ämnen, at hon hårdnar i elden? Vil man hafva leran i viss form, så bakas hon med vatten; men ej at få den til at hårdna. Vi hafve utom de mångfaldiga ämnen Dr. Pott i sina försök vid handen gifvit, Svenska Telgstens arter, som hårdna i elden så, at de gifva eld med stål, som bästa flinta, och det utan all tilsats. At värkan, om någon förut voro där, skulle under bränningen röka bårt, det är ögonskenligt; men aldrig är misstanka; at någon kan komma dertil. Och tror jag i anledning at dessa, och flera skäl, som jag hafver i förråd, mig med nog säkerhet kunna säga, at ännu är obevist det vatnet väsendteligen til jord förbytes, och dermed andra kroppars hårdnande orsakar.
Om jag i detta ämnet skal vidare yttra mig; så har, efter den lilla kunskap och förfarenhet jag uti Naturen äger, jag snarare fått anledning at sluta, det Vatten icke förvandlas i jord, icke eller Elementerna sins emellan förbytas. De som roa sig med, at, med tilhjelp af den litsla förfarenhet, vi äge, skrifva Romaner om Naturen, hafva väl flytt oss i händetna hypotheser och speculationer många nog, som gå ut på förvandling, hvaribland vår Store Polhems fintliga tankelek om Elementerna, torde förtjena kanske icke det sämsta rummet; men deremot tänka månge mogne Naturkunnige annorledes, och tycka ingen ting vara mindre med Naturens ordning öfverensstämmande, än at göra Minima Naturæ specifica til Transmutabilia sins emellan. Förfarenheten af Naturens ständiga enahanda verkningar synes vara på dessas sida: och hvad vatnet i synnerhet angår, så tyckes man hafva fog, at sluta, efter ingen ändring rönes i Naturen, at samma mon är ännu emellan det våta och det torra, som ifrån början varit. Dock har jag för min del altid ansett sådana slags speculationer för alt för höga; efter jag finner de löpa på slutet in uti allkunghets smaken; hvarigenom de stackars människorna förledas, at raisonera om Naturen, liksom de antingen vore Mästare deraf, eller omsorgen om Verldenes conservation låge på dem, eller ock de skulle i det närmaste vara på vägen, at vinna kunskapen om at skapa en verld, fastän de måste vidgå, at förmågan til verkställighet brister: i hvilket tilstånd man löper fara, at så mycket snarare falla i orimligheter, som det är visst, at vårt begrep är inskränkt, efter vår förmåga, och det litsla rum oss i Verlden är gifvit.