←  §62. Jord-klotets ojämnheter höra til dess fägring och fullkomlighet.
Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes.
av Johan Browallius

§63. Om Jordens ojämnheter äro Skaparens Verk eller Vattnets.
§64. Hvadan de uråldrige känningarna af Vatnets verkan på Jordklotet i sanning äro.  →


[ 144 ]

§. 63. Om Jordens ojämnheter äro Skaparens Verk eller Vattnets.

Detta visar nu oemotsägeligen, at Bärgen äro den Allvisa och Allgoda Skaparens verk, [ 145 ]som jämväl vidgås af de förnuftigare Vattuminsknings-försvarare. Men den frågan återstår, om det är rimligare at säga, det Skaparen velat verka sådant omedelbarligen, som Skapare, eller ock igenom en förordnad successiv Vattuminskning? Det finner jag väl, at Jord-klotets ojämnheter hållas af den Allsmägtiga, efter Naturens lagar vid magt: at de mäste och störste Bärg bestå af et solid Sten-ämne, som är ringa ändring underkastadt: at väl genom jord-ämnen, som rinnande Vatten förer med sig, sluttningarne somligstädes äro förändring underkastade; men at det, som i någon del skulle hindra ändamålet, af vattnets circulation genom samma orsaker och efter samma lagar någorlunda redresseras igen. Jag finner, at ock händelser, som vi anse för aldeles tilfällige, såsom Jord-bäfningar, skyfall, och dylikt, jämväl bidraga til samma ändamål; ja at ock sjelfva Hafvet, til ojämnheternes bibehållande, tyckes understundom til någon del flytta rum. Men at förbemälte så vist anlagde och oumgängelige ojämnheter på Jord-skorpan, fått eller kunnat få sit allmänna och första ursprung, efter nu varande Naturens lagar, igenom en successiv Vattuminskning, det finner jag aldeles icke, utan tvert om, at desse til ojämnhetens vid magt hållande nyss förmälte efter handen timade ändringar, ändock röja et synnerligt och ifrån den första jordens form olikt och åtskiljeligt lynne. Jag håller före, at om verk, som [ 146 ]äga så decisive märken af sin Mästares finger, som i bärgen finnas, kunna skiljas så långt från Honom; så kan ma nock med lika skäl säga, at alt annat i verlden, ända til lefvande Djur och Människan sjelf, äro af början tilkomne efter Naturens lagar.

Sådana lagar erkännas jämväl af de gröfsta Atheister: hvilka när dem så mycket blifvit inrymt, at nämligen alt tilkommit efter Naturens lagar, snart äro färdige at göra både dem och materien med Gud lika eviga och mägtiga, så at, hvad sedermera om Hans vishet och försorg talas, snart sagt resolveras uti bara complimenter.

Men, om vi ock sätte detta å sido, mon det ändock icke vore förnuftigare at tänka, det Skaparen fullbordadt sjelf sit verk, och bragt det på en gång til den fullkomlighet, som Hans ändamål äskat; än, at antaga en sats, hvarigenom Jorden för sin mästa varelses tid blifver otjenlig til samma ändamål; och skulle jämväl fordra flere Skaparens actus och handläggningar. Men, oss emellan sägandes, så består felet deri, at Människo-slägtets Vettgirughet, drefven af en blind högfärd, altid far efter at speculera ut huru Skaparen gjort Verlden; och efter det är en kunskap, som oss ej är ärnad, eller kan falla på en Människa, så råke vi i den yrslan, då vi jage derefter, uti den ena præcipicen och galenskapen efter den andra.