Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 077
§. 77. Andra slags petrefacta, som äro oförnekeliga kännemärken efter Syndafloden.
Testacea pelagica, i dessa fallen, äro altså til det ringaste icke mera mot Syndaflodens verkan, än de äro med Vattuminskningen; men nu äro et annat slags figurata, som synas vara ojäfaktiga spor efter Syndafloden, och deremot näppeligen med Vattuminsknings Hypothesen kunna förenas. Jag menar quarlefvor och märken af quadrupedibus amphibiis, Fiskar, Insecter och Vegetabilier. Det lärer icke vara nödigt at bevisa til hvad myckenhet sådane, i synnerhet af de senare slagen, finnas, eller på hvad ställen, och under hvad omständigheter de förekomma. Jag håller sådant för en ibland Lithologis bekant sak. Och tycker åtminstone, at efter Vattuminsknings satsen, låter blifva svårt at förklara, huruledes en sådan myckenhet af dessa quarlefvor kommit at stanna så djupt neder, som de nu ofta finnas, och under så många och olika andra hvarf och bäddar.
Det synes icke kunnat vara annat, än et så våldsamt och så allmänt tilfälle, som Syndafloden lemnat, hvarigenom alt sådant kunnat uträttas: hvarigenom så många slags djur blifvit hopblandade, eller sådan myckenhet bragt i en hög, och i Ler, Mo eller svartmylla inbäddad: hvarigenom svartmyllan och vegetabilier så djupt blifvit nedsänkte, och med et ord, så stora förstöringar skedt, som icke gerna kunna tilskrifvas particuliere händelser. At gå in uti någon omständelig undersökning om Syndaflodens styrka til ändringars åstadkommande uti jordbrynet, synes vara utom mit göromål; derom tyckes ock redan vara för mycket skrifvit och raisonnerat. Månge hafva sökt bevisa sin konst deri, at gifva skäl til et underverk: andre sin djerfhet och Fritänkare-smak genom förringade af dess trovärdighet. Oskyldigast hafva de yttrat sin tanka, som dervid minst satt vördnaden för Uppenbarelsen å sido. Men ock ibland dem finnes den skilnad, at somliga genom syndafloden vela förklara hela jordbrynets form och dannelse: andre åter tilskrifva honom alt för litet, och göra honom för mycket vanmägtig. De, som gått medelvägen synas hafva valdt det säkraste. Jag kan ej annat finna, efter de rön mig förekommit, än at en förnuftig och omtänksam förfarenhet lemnar dem vitsord.
Vatnets quantitet, jämförd med tiden på hvilken det både kom och aflopp, kan gifva någon grund at uräkna dess kraft. Sjelfva Vattucolumnens tyngd torde varit tilräckelig, at på många ställen krossa Jord-skorpan, der den varit på något sätt iholig.
Om man ock icke skulle medgifva, at jämväl jordbäfningar under samma tid existerat: så synes ändock mera styrka til jordklotets ändring tilsammanstött, än alle particuliere orsaker successive äga.
Hvad särskildte vattufloder kunnat uträtta, synes kunna gifva någon idée om denna almänna flodens verkan.
I Fahlun förde et skyfall år 1656 inom några timar bårt hisekligen höga slagg-varp, och gjorde väg derigenom. Scheuchzer i sin Orographia Helvetiæ[1] har många sådana exempel. Det var en liten Å eller rinnande vatten, som år 1618 tog bårt stödet undan Bärget Conto i Graupündten, stjelpte det öfverända, dränkte staden Plurs och formerade en Sjö i stället.
Vid den förstöring Gaulan i Nordenfjelske Norrige år 1634 orsakade, gingo 48. Bonde-hemman under, jämte några Kyrkor[2].
Glomman störtade godset Boogo uti 100 famnars djup år 1702[3]. Österdal-elfven tog år 1659 d. 8. Maji medan folket sof, bårt en hel by vid namn Sebbenbo, så at deraf sedan intet tecken syntes[4]. Mångfaldiga flera sådana händelser, som i Sverige allena inom et Seculum timat, at förbigå.
Huru mycket ansenligare hafva icke de förstöringar måst blifva dem Syndafloden vållat? Altså icke under, om den både uti ansenlig högd och största djup lemnat känningar efter sig. Desse förstöringar torde man ock derigenom kunna skilja ifrån de particuliere och successive, at de äga et vidsträktare sammanhang och combination, och altid bära märken af sin höga ålder.