Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 111
§. 111. Auctors ursäkt, at han går mycket förbi. Förklaring i anseende til sit upsåt, och orsakerna til denna Skrift.
Här med må för denna gången vara nog utaf. Jag trötnar ock vid at skrifva mera i en förmodeligen nog klar och tydelig sak.
Det återstode väl än en hop omständigheter, som både Herr Maillet i sin Telliamed och hans Apologist i Företalet anfördt. Men jag blefve för långsam, om jag nu ville följa en så hal och sliprig Auctor, som dickat oräkneliga förfarenheter til at göra sit systeme sannolikt, och hans försvarare, alla deras krokvägar igenom. Jag hoppas at dess bok hos oss är sälsyntare, och sammanhanget af sjelfva systemet orimligare, än at det skulle förvilla någon.
Men spar GUD lif och hälsan, och jag finner, at dess närmare vederläggning tarfvas, så skal jag icke spara mit omak, at ytterligare visa med hvad osanningar och förvirrade orimligheter Telliamed och hans Apologist antastar vår Religion och den Heliga Skrift. Imedlertid kan jag heligt betyga, at hvad jag i anledning af denna Mannens uptog, och jämväl dragen af Hypothesens nödvändiga fölgder, sagt om Vattuminsknings satsens stridighet med Religionen, det är alt sådant, som jag ingalunda tilviter des Försvarare: icke eller tror, at de sjelfve, under sin fattade smak för denna behageliga tankeleken, blifvit varse: hvarföre jag ock haft så mycket mindre betänkande vid, at fritt yttra mig derutinnan, som jag hållit uppenbarelsens hälgd och otvifvelaktighet för en sak, hvarom vi, utan alt tvifvel, å båda sidor, komma öfverens; så at, när jag allenast vist, at satsen icke dermed kan förenas, icke et enda annat slags skäl kan vara kraftigt nog, at hindra mina rättsinta och berömliga Vederparter från uppenbarligt bifall af min enfaldiga mening.
Hvad jag nu skrifvit, det har icke skedt af någon kitslighet eller lust, at blanda mig i tvistemål: blotta idéen deraf, har, om jag skal bekänna sanningen, gjordt mig trög til detta arbetet. Jag har med öfvertygelse om satsens oriktighet väntat hela 12 åren, at yttra mig, i hopp at den skulle förfalla, åtminstone sakta sig, eller genom deremot yppade tvistemål sättas i stånd, at icke göra framsteg och skada. Men efter det icke så aflupit, efter önskan; så har jag omsider genom många förståndiga och rättsinta Vänners påstående, och jämväl mit egit samvetes öfvertygelse och drift blifvit tvungen, at lägga handen dervid. Och om jag skal säga rent ut, så har jag ändock haft mycket betänkande vid, at lyda dem åt i detta mål, hvilka jag eljest håller för mit nöje, at göra til viljes, och för min skyldighet at svara til deras förtroende. Jag har, som en eller annan ibland dem sjelf vet, alfvarligen föreburit: At ämnet är granlaga, kanske ock ömtoligt för dem, som tagit del deri: at min tid är knapp, så väl som min insigt: at vänskap, kärlek för fred och ro, omtanka om egen heder och existimation, hopetals andra göromål, och månge flere orsaker med skäl borde afhålla mig. Men, sedan man så högeligen yrkat, at denna satsen icke allenast kunde brukas, utan ock verkeligen i mjugg brukades, lika som den Chinesiska tideräkningen, af våra Fritänkare, emot Religionen; så har jag måst låta alla betänkligheter försvinna, som, när frågemålet icke blott angår naturliga sanningar, utan jämväl de uppenbarades helgd och försvar, icke kunna finna rum hos den, som har varmt hjärta för Religionen.