←  VIII.
Bröderna Mörk
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)


[ 280 ]

IX.


Följande morgon yrde luften af snö, och stormen skakade träden i parken. Väldiga hvita moln rullade öfver fälten, mot fönsterrutor och öfver trappor räckte drifvorna upp.

Hela förmiddagen gick majoren omkring och betraktade genom fönstret det rasande yrvädret. Först när gonggongen ljöd till tecken att middagen var färdig, befallde han, att Spets skulle göra släden färdig till långtur. Klädd i respäls och skinnmössa, med det röda skärpet lindadt kring hals och midja, kom majoren ut och tog plats i släden. Frågande betraktade honom kusken.

— Kör stora landsvägen söderut, svarade majoren.

Fram genom den yrande snön går släden. Icke ett ord växlas mellan de åkande. Komna till vägskälet nedanför kyrkan, håller kusken in [ 281 ]hästen. Innan han hinner göra en fråga, pekar majoren åt höger. Lydigt viker släden in på vägen, hvilken leder öfver gärdena.

Där har snön tornat upp sig till verkliga drifvor. Steg för steg klämmer sig hästen frustande och motvilligt fram genom den tunga snön. Oupphörligt måste kusken hoppa ned ifrån hundsfotten och gå till fots bredvid släden. Tigande och mörk sitter majoren inbäddad i fårskinnsfällen.

Till slut stannar släden alldeles, och den utmattade hästen ser sig tillbaka, som undrade han öfver de åkandes orimliga fordringar.

— Det går inte längre, majorn, säger kusken.

— Kör på, karl, svarar majoren. Jag måste fram.

— Hästen blir sprängd.

— Kör till nästa gästgifvargård! Byt där om häst! Och resonera icke!

Tre gånger måste majoren stanna för att byta häst. Tre långa uppehåll gjordes, uppehåll, hvilka gällde mer än lifvet för honom, som ville fram. Aldrig hade Spefs sett sin herre så uppbrusande och omöjlig att lyssna till ett förnuftigt ord. Hvarken sig själf eller kusken unnade han tid att äta ett ordentligt mål mat. Fort skulle [ 282 ]det gå. Fram genom drifvor och köld, yrsnö och natt.

Ty natten kommer, innan majoren når sitt mål. Färden går genom skogarna, som sucka och pusta under vindens väldiga tag. Färden går fram öfver gärdena, där snömolnen rulla fram. Färden går förbi nedsnöade stugor och begrafna gärdesgårdar på en väg, där intet spår kan skönjas hvarken af slädens medar eller människofot.

Vid midnatt bedarrar vinden, och öfver de åkandes hufvuden ljusnar mörkret. Blåsten stannar af, allt som snömolnen upphöra att urladda sig öfver jorden. Bitande kallt blir det, kallt och klart, stjärnorna gnistra fram en efter en, och mot snön knarra medarna i kylan. Majoren ger ingen förklaring. Vid hvarje ny korsväg visar han blott med handen åt kusken den väg, han bör taga. Därefter sjunker han samman igen i släden. Öfver fotsacken ligger en hel liten drifva af snö.

Spets begriper, hvad resan gäller, och när släden nalkas Björknäs, är midnatten längesedan förbi. Ur mörkret skymtar skogskanten, där herrgården ligger. Genom nattens tystnad tränger dunkandet af hamrarna, och borta vid åns fall lyser himmelen röd af gnistorna från smedjan.

[ 283 ]Majoren uppfattar allt detta, och sällsamma känslor fylla hans bröst. Framme vid de aflyftade grindarna befaller han kusken att stanna.

— Håll här, säger han, och låt mig stiga ur.

Spets ser ut, som förstode han alltsammans. Han skyldrar med piskan, men svarar icke ett ord.

— Nu kör du bort till bruket, säger majoren, och ställer in hästen hos förvaltaren. Laga, att du får en bit mat. Och vänta där, till dess att jag kommer.

Majoren har uttalat dessa ord lågt, som om han fruktat, att någon kunde höra honom borta i den mörka hufvudbyggnaden, där han för intet pris önskar bli sedd. Därefter vänder han sig om och går in genom grinden. Spöklikt tyst ligger den låga byggnaden med dess höga brutna tak framför honom. Ingen väg är skottad i drifvorna. Som om allting snöat igen, ligger gården där tom, och i de gamla träden rasslar vinden.

Majoren vet väl, hvad han ämnar göra. God tid har han haft att tänka däröfver. Fram till ena flygeln banar han sig väg genom drifvorna, trefvar sig i mörkret fram utmed husväggen och befinner sig snart på andra sidan om flygeln, där han icke kan höras eller ses från stora byggnaden. Där stiger han mödosamt [ 284 ]upp på stenmuren och knackar sakta på ett af fönstren.

— Kom ut, säger han lågt, och öppna dörren.

Ett skrämdt anlete skymtar mot rutan, och ut i natten höres därinifrån ljudet af dörrar, som öppnas och slås igen. Majoren går tillbaka i sina spår och stannar framför flygelns stängda dörr.

Den, som kommer och öppnar, känner han väl. Urgammal är gumman, den enda, hvilken sedan gamle brukspatronens död lefver kvar på Björknäs. Som ett gammalt inventarium sitter hon i det lilla rummet på flygeln och äter nådebröd efter mera än sextio års tjänst.

Darrande lyser gumman med en lykta ut genom dörren.

Majoren ger henne icke tid till förskräckelse eller frågor.

— Känner du igen mig, gamla Eva? säger han kort. Låt mig komma in. Det är kallt, och jag fryser.

Därmed öppnar majoren dörren till ett rum, som han känner väl.

— Gör upp eld åt mig här, säger han. Och gå sedan och lägg dig.

[ 285 ]Gumman vill göra invändningar. Men majoren tystar henne.

— Ingen får veta, att jag kommit, säger han. Det må se ut, hur det vill. Eljest vänder jag om och går, som jag kommit.

Brasan flammar upp i den gröna kakelugnen, och majoren sätter sig ned i en stol, behållande pälsen på sig.

— Det är gästrum här nu, afbryter majoren tystnaden.

Gumman nickar emot honom. Hennes blick har något af den bekymrade talträngdhet, som gamla kvinnor få, när de veta döden gästa deras grannskap.

— Tänk, att jag skulle öfverlefva brukspatron, säger hon.

— Är han död? utbrister majoren.

Gumman skakar på hufvudet.

— Inte än, svarar hon. Men det kan ske när som helst.

Därmed går hon, och majoren sitter ensam i det mörka rummet. I kakelugnen flammar brasan upp, och ett ögonblick slår honom den tanken, hur sällsamt dock det äfventyr är, på hvilket han inlåtit sig. Snabbt som den kommit försvinner all tanke på sådant och sittande fram[ 286 ]för kakelugnen för värmens skull, väntar majoren på vissheten om broderns död.

Småningom tinar kylan bort ur hans lemmar, och han befriar sig från pälsen. Då först börjar han att se sig omkring i rummet. Ingenting finns kvar därinne, af hvad han minns från fordom. Möblerna äro nya, tapeterna likaså, allting är nytt. Blott det gamla rummet står kvar ännu, som han sett det förr, med den stängda dörren, hvilken ledde till magisterns rum, och så utsikten öfver gården.

Där är mörkt nu, och majoren sitter vid samma fönster, där han och Nils Göran läste sina läxor, medan lampan brann, och han upplefde hela den sällsamma barndomstid, hvilken ännu förenade dem. Det är, som började allt, hvad han glömt och hvad han tänkt på för mycket länge sedan att lefva omkring honom, lefva nästan ett materiellt påtagligt lif, som komme honom hans egen barndom och ungdom nära på nytt. Inom honom forma sig tankarna till ord och utan att röra läpparna talar majoren i denna stund ohörbara ord. Det är brodern han talar till. Sällsamt enkla och barnsliga forma sig hans tankar. Ingenting af allt det stygga, som förbittrat de båda brödernas lif, har verkligen händt. [ 287 ]Allt sådant har varit en ond dröm. Det är som följdes de båda bröderna åt in i det sista.

Majoren böjer sig fram och andas på rutan för att bättre kunna se ut öfver gården. Då urskiljer han genom mörkret till vänster om trappan längst bort i fönstret närmast gafveln ett darrande ljussken. Ut öfver gården faller detta sken, bildande som en rundel af ljus öfver gårdens mörker.

Majoren vet, att detta ljus kommer från broderns sofrum, och på samma gång minns han ett annat dylikt. Han minns ljuset, hvilket år efter år brann ifrån Brites fönster och fyllde honom med skrämsel, så ofta han kom åkande hem. Han kan icke taga sina ögon därifrån. Länge blir han sittande, och det är honom, som såge han i dessa båda ljus förklaringen öfver hela sitt lif.

Timme efter timme går så förbi, och kallgrå bryter morgonen in. På gården kör snöplogen rundt och försvinner i skymningen ut genom grinden.

Då reser sig med ens majoren från den stol, på hvilken han setat, och går ut i förstugan. Där rycker han hastigt upp gamla Elsas dörr och säger kort:

— Du behöfver egentligen inte fråga. Ty [ 288 ]jag vet, att brukspatron nu är död. Men gå i alla fall.

Majoren var hvit som ett lakan, när han sade detta, och gumman Elsa vågade ej göra några frågor. Lutande och liten gled hon som en skugga ut öfver gården.

Majoren återtog sin plats vid fönstret. Medan han väntade, såg han, hur ljuset inne i broderns rum släcktes. Då reste han sig upp och påtog pälsen. När gumman kom tillbaka, stod han redan färdig att gå.

En blick på den gamlas ansikte bekräftade den aning, hvilken väckt majoren ur hans drömmar. Omhvärfd af sina minnen gick han långsamt ut ifrån broderns gård.


*


Så slöt sagan om bröderna Mörk. Och när majoren åkte hem, vaknade inom honom en ren mänsklig längtan att återse sonen. Hvad han hade att ångra, hade han utan ord och utan vittnen gjort upp med sig själf.

När Erling återvände till Kolsäter, var våren inne.