Bröderna Mörk/Romanen 8

←  VII.

Bröderna Mörk av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

IX.  →

VIII.

På hvar sitt gods sutto bröderna Mörk år efter år, och deras hat var nu kändt af alla. Ingen af dem gjorde sig längre möda att dölja det. Majoren på Kolsäter och brukspatron på Björknäs hette de båda bröderna i dagligt tal. Gamla hade de båda blifvit, och båda hade de öfverlefvat den tid, då den svenska adeln betydde något inom samhället.

Striden om representationsförändringen hade lyktats med den nya tidens seger. Bonden och borgaren trängde fram och togo makten inom samhället. Äfven under dessa strider hade bröderna stått emot hvarandra. När den sista ståndsriksdagen år 1865 nalkades, skref nämligen Nils Göran till brodern och frågade, om han ämnade göra gällande sin rätt att som familjens caput deltaga i ståndets förhandlingar. I motsatt fall tillkännagaf han sin afsikt att göra det själf.

Majoren besvarade aldrig detta bref. I stället reste han själf upp till Stockholm, och detta väckte uppseende i hela trakten. Ty allt sedan hennes nåds sjukdom och död hade majoren före denna händelse veterligen aldrig sofvit en natt borta från Kolsäter. I Stockholm stannade han, till dess att de heta septemberdagarna voro förbi. Från sin plats i adelsståndet åhörde han de fyra dagarnas långa debatt, och han anmälde sig bland dem, hvilka till protokollet ville ha antecknadt, att de i fosterlandets namn frivilligt afstodo från sekelgamla rättigheter. När majoren for hem genom skogarna, visste han knappast, om han fullgjort en plikt eller begått en vanärande handling. I den grad slets han mellan de vägande skälen för och emot. Hans förstånd och rättskänsla gåfvo den nya tiden rätt i dess kraf, och i enlighet därmed hade han också röstat. Men i hjärtat var han en bondefiende som förr, och den seger, till hvilken han bidragit, skänkte honom föga glädje. Majoren erkände också bisarrt nog inför sig själf, att han äfven midt i handlingens ögonblick gladt sig, mindre öfver liberalismens triumf, än öfver den grämelse, brodern måste erfara, när han såg familjens namn på den orätta sidan. Till natur och öfvertygelse var nämligen brukspatronen på Björknäs en konservativ man af renaste vatten. Taga emot böndernas pengar gjorde han gärna, men befordra deras intressen föll honom icke in.

Skilda från hvarandra genomlefde bröderna äfven de krisens år, hvilka nu följde. Knappt hade nämligen det nya statsskicket blifvit en verklighet, förrän en allmän ekonomisk tillbakagång lamslog landet och framför allt bergsbruket. Det gamla svenska järnet hade icke längre samma kurs i marknaden som förr. Sverige hade blifvit efter. Råvaran var god nog, men den kunde icke på tillbörligt sätt bearbetas. De gamla hamrarna hade tjänat ut sin tid, och de milslånga körslorna genom skogarna betalade sig icke. Järnvägarna voro för få. Malmen, tackjärnet, stångjärnet, allt måste köras på släde eller vagn. Ingen hade förr räknat så noga med några mil mer eller mindre genom skogarna. Nu började det kännas som en börda, att Sverige var så stort och afstånden inom dess landamären så fruktansvärdt långa.

Därför stodo brukens upplagsplatser fulla med järn, men i kassorna fanns brist. Dyr tid och nödår kom äfven öfver landet. Hungrande män, kvinnor och barn ströfvade landet rundt, sökande arbete eller bröd.

Då började de gamla godsen, hvilka i generationer tillhört samma familj, att byta ägare. Konkurser hörde till ordningen för dagen. Hvarje post bragte nyheter om fördubblade olyckor. Osäkerheten blef lika stor, som insolvensen var allmän. Den, hvilken i dag var rik, blef i morgon fattig. Bruksägare och magnater spelade bankrutt. Deras egendomar såldes på auktion. Själfva fingo de lefva på släktingars nådebröd, om de voro till åren, eller söka sig arbete i statens eller enskildas tjänst, ifall de ägde duglighet och kraft kvar till verkligt arbete.

Värst drabbades adelsfamiljerna och deras gods. Födda och uppfödda som dessa män och kvinnor voro i den föreställningen, att de tillhörde landets herrar och alltid skulle förblifva i denna ställning, verkade slaget bedöfvande, när det drabbade dem. De små i samhället var det ock, hvilka under denna tid började komma sig upp, de små kapitalisterna, hvilka slöto sig samman, bolagen. I händerna på dessa råkade de förra herrarnas underhafvande, och bland dem var rädslan allmän för den nya tid, hvilken nu bröt in. Den dag, då husbonden och hans familj sista gången åkte bort från den gamla gården blef därför en sorgedag. Främmande herrar väntades, om hvilka ingen visste, huruvida de voro att lita på, när nöden kom.

Men för mången af dessa gamla, hvilka den nya tiden kastade åt sidan, kändes det egendomligt, att de svåra dagarna kommo just liksom i samma andedrag, då den gamla adeln upphörde att existera som stånd. I dessa sammanstötande omständigheter voro de benägna att se ett sammanhang, och när de gamla och grå sågo tillbaka på sitt lifs erfarenheter, skönjde de ingen dager, hvarken för sig själfva, sina efterkommande eller Sverige i dess helhet. Dömd tyckte sig mången att räddningslöst slockna i mörker.

Många voro emellertid också de, hvilka kommo öfver dessa krisens år, och bland dessa lyckliga befunno sig äfven bröderna Mörk. Kolsäter stannade nämligen i majorens hand och Björknäs i brukspatronens.

En skillnad hade dock inträffat, och det var den, att brukspatronen med hvarje år, som gick, förkofrade sitt gods, och vid sextio år var han den rikaste herremannen i trakten. Det var, som om en järnvilja drifvit honom fram, och ett enda mål hade hägrat för honom så starkt, att han aldrig släppt detsamma.

Från det att Nils Göran Mörk var en ung man hade afunden mot den äldre brodern legat och grott inom honom. Det var, som om broderskänslan varit en börda, hvilken gjorde honom spänstigare, sedan han kastat den af. När Nils Göran ändtligen röjde sig inför brodern, var detta ett vulkaniskt utbrott inom honom själf, och när den underjordiska elden en gång brutit sina fördämningar, flöt lavaströmmen vidare, och allt hvad inom honom förut varit af godt, förstenades. En kraftig man blef Nils Göran Mörk efter denna händelse. Men därjämte en hänsynslös man och en hård. Skogen var icke det enda, som han sålde. Ej heller inskränkte han sig till att sälja af sitt eget. Han köpte äfven af andra och sålde vidare med avance. Säd köpte han, skog, kvarnar, sågar, hela hemman. Med ett ord — brukspatronen spekulerade, och då han vår en klok och betänksam man, spekulerade han endast i sådant, hvilket han förstod sig på och kunde bedöma. Sällan visste någon berätta, att brukspatronen på Björknäs räknat fel, och själf trodde han blindt på sina egna beräkningar, något som lär vara af nöden för den, hvilken i dylikt vill lyckas.

Brukspatronen lyckades också, och på sitt kalla, kärfva vis var han nöjd åt de segrar, han långsamt och ihärdigt vann. En betrodd man blef han därjämte, och genom att göra andra tjänster förstod han konsten att samla sig vänner. Mycket begärde han af människor, men så kunde heller ingen säga, att han skonade sig själf, och hade hans lefnadssätt varit annorlunda, skulle han säkert nått en hög ålder och på gamla dagar setat som socknens orakel och patriark.

Men på senare år drack brukspatronen tappert, och i hela hans väsen kom något, hvilket erinrade om fadern, den gamle Henrik Göran Mörk, hvilken före honom setat på Björknäs. Dryckeslagen gingo hand i hand med affärerna, afslutade och inledde de vinster, hvilka deponerades i bankerna eller insattes i räntebärande företag. Och brukspatronen sparade sig själf lika litet vid glaset som vid arbetet. Natt efter natt höll han ut hemma eller borta. Men hur sent han ändå kom i säng, satt han dock städse i god tid rakad och korrekt på sitt kontor, eller visade sig på bruket, där hans blotta åsyn på den late eller försumlige verkade som pisksmällar. Till faderns öfriga laster skattade emellertid brukspatronen ej. Därtill var han alltför korrekt och mån om sitt rykte.

Ingalunda skulle dock Mina Charlotta varit den, hvilken i detta eller något annat hänseende förmått lägga band på sin man. Inom äktenskapet hade de båda makarna under årens lopp totalt kommit att byta roller. Lika säkert och starkt som Mina Charlotta i yngre år behärskat sin man, lika fast var nu mannens välde öfver henne. Mina Charlotta hade upplefvat sin triumfdag, då de ränker hon smidit burit frukt. Med segerkänslor hade hon vändt Kolsäter ryggen, och från allt, hvilket tryckt henne då, trodde hon sig fri.

Men det gick med Mina Charlotta som i den bekanta fabeln om trollkarlens lärling. Hon hade manat fram andar, hvilka hon icke förmådde hålla i styr. Och nu var det dessa andar, som hämnades på besvärjerskan. Ty från samma dag förändrades äfven hennes eget öde. Det var, som om brukspatronen med ens blifvit klarsynt och märkt, hvem som räckt honom den lönnliga dryck, hvilken förgiftat hans sjuka blod. Giftet verkade ännu. Det upphörde aldrig att verka. Afunden mot brodern hade gifvit honom de jättekrafter, medelst hvilka han nådde sitt mål att göra brukspatronen på Björknäs till något förmer än majoren på Kolsäter. Men i samma stund ömheten mot brodern dog i hans själ, var brukspatronen heller ej längre densamma. Äfven Mina Charlotta förlorade sin plats i hans hjärta. Han tålde icke längre, att hon blandade sig i hans angelägenheter. I hemmet blef han fåordig, uppfarande och hård. Hans person spred skrämsel omkring sig, och Mina Charlotta var den, han lät lida mest. Till en undergifven, tålig, bitter och slafvisk hustru degraderade brukspatronen den kvinna, till hvilken han förr sett upp. Som genom ett plötsligt under hade den förre toffelhjälten blifvit despot. Och under den järnhand, hvilken behärskade henne, krympte Mina Charlotta samman till en foglig, undfallande och tystlåten arbetsmyra, hvilkens hela sträfvan gick ut på att göra mannen i lag och sig själf så liten som möjligt.

I en enda sak hade emellertid brukspatronen missräknat sig. Han hörde nämligen till de få, hvilka länge förutsett den ekonomiska krisen, och när den ändtligen kom, kände hon sig öfvertygad, att brodern skulle blifva ett af offren. Med ett slags grym tillfredsställelse förutsåg brukspatronen den dag, då han själf skulle få erbjuda sig att hjälpa brodern på fötter. Trots allt, som varit dem emellan, visste han med sig, att han för släktens skull måste göra detta.

Den dagen kom emellertid aldrig. De kontanta tillgångar, hvilka ingått i salig excellensens testamente, voro alldeles för stora, för att en dylik eventualitet skulle varit tänkbar. Af dessa tillgångar tog majoren, hvad som behöfdes för att rida ut stormen, och när den var förbi, satt han kvar på Kolsäter, fattigare än förr, men okänslig för detta förhållande, som han var inför allting annat.

Tiden hade gått majoren förbi, och ensam hade han länge lefvat. Erling tog sin bergsexamen och gjorde därefter en utländsk resa. Denna resa hade nu varat i närmare tre runda år, och ännu gjorde sonen icke min af att komma tillbaka.

Majoren hade ej heller uppmuntrat honom härtill. Hårdt hade lifvet slagit honom, och längre tid, än som kunde synas andra nödigt eller förklarligt, behöfde han för att åter komma i jämvikt. Ensam vande han sig att gå, och ensam förblef han. Majoren kom att tillhöra det slags människor, om hvilka ingen har annat att säga än godt, men som de flesta dock sky, när ålderdomen börjat att nalkas. Det är, som utstrålade dessa människor något slags egendomligt fluidum, hvilket gör tomt omkring dem. Ofta ser det också ut, som vore detta tomrum, hvilket bildas kring en sådan person, den egentliga lifsluft, utan hvilken han icke kunde lefva.

Under denna tid började emellertid majoren småningom att komma till rätta med sitt eget lif, men först åratal efter Brites död förmådde majoren att sörja henne. Första tiden efter hustruns död kände han endast lättnad. De skräckscener han bevittnat under de sista åren, hustrun lefvat, gjorde själfva minnet hemskt. En spöksyn förföljde honom hvarje kväll. Det var minnet af ljusskenet, som från Brites fönster plägat falla öfver den stora gårdsplanens mörker. Ljuset var släckt, men för majorens inbillning fladdrade det länge under gårdens almar, så ofta skymningen tätnade öfver nejden. Det föreföll majoren denna tid, som skulle han aldrig kunna komma att sörja Brite som död. Alltför länge hade han sörjt henne lefvande. Dessa sista år hade förbränt något inom majoren och gjort honom tom.

Länge dröjde det, innan de hemska minnena förbleknade, och den verkliga Brite fick tränga undan vrångbilden, som de mörka dagarna skapat. Därtill kräfdes långa år.

Otillgänglig för andra blef majoren under denna tid. Mera än nödvändigt samtalade han hvarken med främmande eller underhafvande. Svår att träffa var han också, och ingen fick tillträde till hans person utan att Tilda först mönstrat vederbörande noga och försvunnit genom majorens stängda dörr för att förhöra sig om, huruvida herren på Kolsäter var att träffa.

Grå hade han blifvit både i skägg och hår, och när majoren nu kom gående på ägorna, klädd i den korta slängkappan med sammetskragen, eller när det var kallt, i lifpälsen med bäfveruppslag kring armar och hals, då skakade mera än en af de underhafvande sina hufvuden och menade, att salig excellensens tid hade kommit tillbaka. Hvad som berättades om excellensen, stämde icke illa med majorens nuvarande lefnadssätt. Hård och känslolös för andra var han visserligen icke. Men som en enstöring lefde han, och med sina underhafvande talade han aldrig som förr. De gamla påstodo också, att när han vände ryggen till eller när ögonen sköto hvassa fram under de buskiga ögonbrynen, var det, som såg man den gamle excellensen lifslefvande framför sig.

Den ende, hvilken numera kom och gick på Kolsäter, som hade han där varit hemma, var doktor Roeler. Liksom majoren hade doktorn sitt lif bakom sig, och därom talade han aldrig. Hans lif koncentrerade sig kring de två hufvudpunkterna, hvilka utgjordes af hustruns tidiga död och den olycksaliga operationen, hvilken kostat en patient lifvet. Allt detta hade emellertid passerat i Stockholm, många år hade förgått sedan dess, och i det distrikt, där han nu var läkare, visste man föga besked om dessa tilldragelser, och de få, hvilka en gång vetat något, hade glömt det mesta. Därför lefde doktor Roeler lycklig nog. Ty det som var förgånget hade han öfvervunnit, och omgifningen hade ingen anledning att sysselsätta sig med hans förflutna lif.

En humoristisk melankoliker var han. Men i hvardagslag behöll han melankolin för sig själf, och mot vänner visade han en kärf, skämtsam välvilja. För majoren hade han blifvit oumbärlig, och när en vecka förgått, utan att doktorns åkdon kört upp på Kolsäters gård, blef majoren otålig och mottog gästen, när han ändtligen kom, med en skur af ovett.

— Hvarför fanken, svarade då doktorn, kan du också aldrig komma till mig?

— Jag far ingenstans, det vet du, fräste majoren. Jag sitter i mitt hål, där jag sitter. Det mår jag godt af.

En februariafton då doktorn på länge ej visat sig på Kolsäter, kom han åkande i sena mörkret, och majoren tog emot vännen med känslan af, att denne bevisat honom en välgärning. Han lät tända ljus uppe i biljardsalen och satte fram sin bästa konjak. På bordet emellan dem rykte det varma vattnet ur tunga, slipade glas, och majoren beredde sig på en af dessa lugna aftnar, hvilka allt mera blifvit hans bästa.

Ofta hade de båda herrarna suttit så. Ibland gingo de allvarliga eller småskämtande rundt om den stora biljarden, pröfvande hvarandras färdighet i ett parti Karolina, Scurre-murre eller Guerre. Eller också ställdes brädbordet fram emellan dem, och medan tärningarna rullade och brickorna dunkade, gick aftonen förbi under samspråk och glam. Stundom togos korten fram och ett stilla parti piquet gaf de gamla herrarna njutningen af att känna tiden gå hastigt. Vid alla dessa tillfällen anlitade de flitigt flaskan, och när supén var afdukad, satte de sig ned för att samtala. Då löstes bådas tungor, och under dessa samkväm lärde de småningom känna hvarandra ut och in. Ingenting fanns, som majoren icke kunde anförtro doktorn. Ej heller fanns i doktorns lif någon viktig episod, om hvilken majoren var okunnig.

Deras allra bästa aftnar voro också de, då både biljard, brädspel och kort förblefvo orörda. Då sutto de timme efter timme samman, medan tobaksmolnen lagrade sig omkring dem, och det varma vattnet i tillbringaren fick förnyas både en gång och två. Då hände det äfven, att när andra samtalsämnen tröto, hvad som händt dem båda i lifvet, drogs fram och berättades på nytt. Tankar och frågor från föregående samtal kommo åter i förnyad form. Ett nytt kapitel i de båda vännernas inre historia lades till de många föregående, och när samtalet sent på aftonen slutade, var det städse, som hade de med godt samvete satt punkt efter något afslutadt kapitel, redo att som goda författare fortsätta nästa gång, då deras lifs innehåll burit nya frukter inom dem.

Denna afton blef af sig själf en sådan, och tydligt var, att doktor Roeler hade något på hjärtat. Det låg något påfallande behärskadt i hans sätt, och medan majoren talade om ditt och datt, betraktade doktorn honom förstulet, som ville han undersöka, när tillfället var lämpligt att komma fram med, hvad han egentligen ville säga.

— Har du nyligen haft bref från Erling? började han till sist.

— Ja, svarade majoren. Han skrifver, att han snart kommer hem.

— Det var inte för tidigt, genmälde doktorn. Hvarför har du egentligen låtit honom vara borta så länge?

Majoren strök sig om skägget och tog en djup klunk ur glaset, innan han svarade.

— Jag orkade icke ha honom hemma, sade han slutligen rent ut. Jag orkade bokstafligen inte. Så mycket hade då gått öfver mitt hufvud, att jag icke tålde känna någon människa vid min sida. Inte ens min son. Eller allra minst han.

Majoren tystnade tvärt, och syntes arbeta på att vinna herravälde öfver sin egen stämma. Därpå fortsatte han:

— Att Brite dog, det kunde jag bära. Att jag förlorade min bror också. Detta sista upphör jag dock aldrig att grubbla öfver. Det är mig ännu i dag obegripligt.

Doktorn hade nu kommit till den punkt, han önskat, och för att förmå majoren att denna gång icke släppa det gamla ämnet, insköt han:

— Det är och blir alltid obegripligt för människan, när hon har misstagit sig. Du hade gjort dig en annan bild af brukspatron på Björknäs, än som någonsin existerat. Den hade du tillbedt. Sedan föll du från skyarna, när du ändtligen såg, hurudan han var.

Majoren bet ihop tänderna, och tonfallet i hans stämma blef skärpt.

— Det är lögn, sade han och slog i bordet. En förbannad lögn. Nils Göran var en gång, sådan jag föreställde mig honom. Där ligger gåtan, och jag kommer aldrig öfver den. Skål!

Majoren drack djupt och fortfor:

— Hvar var jag nu, när du afbröt mig på ditt vanliga dumma sätt? Jo, allt det jag nämnde, kunde jag bära. Jag hade också förmått bära Brites långa sjukdom, barnets död. Alltsammans. Till och med de fasans nätterna, som aldrig gå ur mitt minne. I det här gamla huset lefva minnena omkring mig, må du tro. När det är tyst, och jag går ensam, går ur rum i rum och bara tänker, då hör jag åtskilligt, som jag aldrig kan berätta. I hvarje rum möter jag något, som jag trodde jag glömt.

— Hvad var det då, som du icke kunde bära? afbröt honom doktorn.

— Låt mig tänka efter. När jag kommer in i minnena, hvirfla de mig rundt. Jo! Det jag icke kunde bära? Det var icke ens, att allt kom så plötsligt, så på en gång, att alltsammans förnams inom mig, som om hela världen ramlat och jag med den. Det var en enda liten sak, som dock var mera än allt det andra. Det var, att när allt det hade händt — du vet, det, som jag förtalt dig så många gånger — då var jag så elfva spritt galen, att jag reste min väg. Utan att säga ett ord till Brite for jag. Och vet du, hvad jag gjorde? Jag körde in till sta’n. Jag sökte upp vänner. Och hvilka vänner se’n? Ett helt sällskap banditer, som jag sedan icke ville ta i med tång. Där lefde jag i sus och dus, drack, spelade, vakade om nätterna och sof om dagarna. Värre än under mina värsta löjtnantsdagar gick det till. Du må tro, att vännerna tyckte majoren på Kolsäter var en rolig djäfvul.

Majoren gjorde en rörelse som för att dricka på nytt, men i stället sköt han glaset ifrån sig och fortfor:

— Den detaljen har jag aldrig berättat dig. Helt enkelt emedan jag skämdes öfver mig själf. Skämdes öfver att jag kunde bära mig så vansinnigt åt. Men under den veckan tog Brite döden på sig. Ensam gick hon här, och inte en skrifven rad fick hon från mig. Då gick hon under, utan att jag märkte det. Eljest sutte jag icke så utfattig nu.

Doktorns ansikte hade mörknat under majorens berättelse, och sugande på sin cigarr, satt han tyst i sitt hörn. Vemodigare än vanligt blickade ögonen fram under hans kala panna.

— När man är förtviflad, min bror, gör man dumheter, sade han lugnande. Skulle jag förebrå mig sådant, finge jag mycket att sköta.

— Det är du, kom det från majoren, men det hjälper icke mig.

— Prat, svarade doktorn med sin obevekliga logik. Du anade ju icke din hustrus tillstånd.

Hur kan du lägga dig själf till last, att hon ingenting sagt?

— Och därmed tror du dig ha sagt vishetens ord, svarade majoren. Begriper du icke, att om jag hade haft ögonen med mig, borde jag ha förstått? Inser du icke, att just där ligger min skuld, den skuld, som aldrig kan afplanas?

— Hör nu Karl Henrik, afbröt doktorn, nu börjar du tala som en präst.

— Prästerna ha inte orätt i allt, genmälde majoren torrt. Det är en fördom som så många andra. Hur gjorde jag sedan? Månad efter månad gick jag där och såg Brite lida. Jag kunde ha hjälpt henne. Men jag gjorde det icke. Jag inbillade mig själf, att jag icke kunde, gjorde mig med vett och vilja både döf och stum. Och vet du, hvad som var det kuriösaste af alltsammans? Det var, att jag hela den vintern visste, att ofärden var öfver mig, och att jag handlade som en galning. Jag inser, att du knappast kan tro mig. Och dock var det så. Jag visste, att olyckan mognade omkring mig som en böld, hvilken är på väg att spricka inåt. Som en sömngångare gick jag och väntade på olyckan. Nåja! Du vet bäst, att jag icke fick vänta förgäfves.

Åter ville doktorn afbryta, men majoren hejdade honom.

— Haf tålamod med mig bara ett ögonblick, fortfor han. Sedan ska du få säga, så mycket du vill. Men ser du, af allt detta uppstod något inom mig, som kallas för broderhat. Du har alltid moraliserat mig på den punkten, och jag har låtit dig hållas. Men en gång skall du ändå höra på mig, och förstå hvad det hatet, som du kallar det, innebär. Det är för öfrigt intet hat. Något ondt vill jag honom ju icke och har aldrig velat. Men förstår du mig icke? Alla de falska beskyllningar, orättvisor och lögner, han lät regna ner öfver mig, de träffade mig Sarhardt, att de oro de mig dålig. De pressade fram inom mig det, som aldrig funnits där förut. De gjorde mig för en tid nästan sådan, som han påstod, att jag var. Vi hade lefvat ett långt lif samman, han och jag. Ingenting fanns, som var mig kärt och dyrt, där jag icke velat få honom att deltaga, som jag trodde mig göra det med honom. Men allt det har han smutsat ned. Han har icke lämnat mig en vrå i mitt eget lif, som jag kan se på med glädje. Så nära har jag stått honom en gång. Må vara, att det var en inbillning! Inser du icke, hur allt detta kom? Nils Göran och jag, vi hade tvistat, ja, tvistat, som väl alla bröder göra. Men allt det hade jag glömt. Innerst trodde jag på honom som på guld. När han alltså krängde sig ut och in för mina ögon, då förlorade jag besinningen. Och därför var det, som Brite måste dö. Förstår du mig nu? Det är vanvett alltsammans. Min brors afund mot mig, hans beskyllningar, hans utfall, min sorg, mitt hat, mina handlingar, mina ord — alltsammans har varit och är vanvett. Komplett vanvett alltsammans. Men hvad hjälper det mig, att jag inser det?

Efter dessa ord lagade sig majoren med darrande hand en ny toddy. Och doktorn frågade:

— Hör nu, Karl Henrik, du har ju berättat så mycket för mig. Hvarför har du icke sagt mig detta förrän nu?

— Hm! svarade majoren eftertänksamt. Jag har behöft år för att begripa detta själf och sedan en rundlig tid för att lugna mig så pass, att jag kunde berätta det. Fakta kan man alltid berätta. Men hvad betyda fakta? Platt ingenting.

Då smålog doktorn till svar, och hans klara ögon blänkte bakom glasögonen.

— Vän och major, sade han. Under hela denna tid har du mer och mer lyckats få dig själf och ditt eget lif riktigt grundligt om bakfoten. Tillåt mig säga dig det!

— Hvad fan nu då? kom det från majoren.

— Tror du, att det lif du för, i längden kan vara dig nyttigt? Jag menar, att du stänger dig inne från alla och allt?

— Hvad gör du då? utbrast majoren hånfullt.

Ett resigneradt uttryck gled öfver doktorns ansikte.

— Jag stänger mig icke inne, svarade han. I min praktik åker jag dagligen rundt bland människor. Och jag grubblar inte.

— Det är bra för dig, kom det retligt från majoren.

Men doktorn lät sig icke störas.

— Vet du, hvem folk börjar likna dig vid? fortfor han.

— Det angår mig inte, blef svaret.

Doktorn tvekade ett ögonblick, men småleende genom tobaksmolnen svarade han dock:

— Folk kallar dig gamle excellensen nummer två.

Majoren förändrade icke ett ögonblick sitt ansiktsuttryck.

— Jaså, sade han lugnt. Gör folk det? Det förvånar mig inte alls och stör mig inte heller. Jag har längesedan upptäckt den likheten själf. Egentligen finns det ett släkttycke mellan gubben och mig. Det begriper jag. Och det var kanske mera än en tillfällighet, att han satte mitt namn i sitt testamente — till förargelse på så många håll. Till något sådant skulle jag själf vara i stånd.

— Jaja, invände doktorn sarkastigt. Jag tror dig. Men det är dock en rasande skillnad mellan herrarna.

— Du menar, att jag är klok, sade majoren.

Doktorn skakade på hufvudet och smålog godmodigt.

— Klok har du aldrig varit, genmälde han. Du har bara maskerat dig en smula bättre. Men du har en son, och det hade icke han.

Därmed teg doktorn, som om han ändtligen fått sagdt, hvad han hade på hjärtat, och nu blott satt och väntade på effekten af sina ord. Tystnaden blef emellertid både lång och pinsam. Stirrande ut i det stora rummets skymning, satt majoren och strök de hvitnande polisongerna, som han plägade, då han ville dölja sitt minspel.

— Tror du, jag glömt min son? kom det till sist med eftertryck.

— Nej, svarade doktorn. Jag ville bara visa dig, att du har mera att lefva för, än du själf vet.

— Tala inte om det, bröt majoren af. Fattar du inte, att jag vet detta, och att just det är mitt allra värsta? Då har jag sannerligen talat för döfva öron i åratal.

— Nej, det fattar jag verkligen inte.

Majoren suckade, och ett egendomligt trött leende gled öfver hans ansikte.

— Ingenting är lönlösare än att försöka förklara sig, sade han till sist. Hvar och en har sitt, att dragas med. Och hvar och en gör klokast, om han behåller sitt för sig själf.

Plötsligt bytte han om ton, och i det han såg doktorn rätt i ögonen, utbrast han:

— Hvart vill du egentligen komma med allt det här?

— Hvart jag vill komma?

— Ja, du har något på hjärtat. Heraus! Säg ifrån. Du går som katten kring het gröt. Ena stunden narrar du mig att bli sentimental, och ögonblicket därpå sticker du mig med sarkasmer. Du är en dålig diplomat, min kära doktor. Sjung ut, säger jag, för satan i helvete. Tror du, jag inte känner på mig, att det är något du gärna vill säga, men inte törs?

Hela tiden medan majoren talat, såg doktorn honom stint i ögonen, och när den andre slutat, svarade han:

— Jag har verkligen något att meddela dig. Hela kvällen har jag sökt efter ett tillfälle att säga dig detta, utan att som man säger falla med dörren in genom huset. Du är inte lätt att handskas med, min goda bror, det vill jag säga dig rent ut. Hvad jag önskar meddela dig, är helt enkelt, att din bror ligger på dödsbädden.

Majoren sköt tillbaka sin stol och sprang häftigt upp.

— Hur vet du det? utbrast han.

— Jag fick veta det på ett sjukbesök. Därifrån for jag direkt hit. Det var därför jag kom så sent.

— Och nu vill du, att jag skall fara dit och försona mig med min broder.

Orden kommo hånfullt och knappt. Men doktorn såg, att den andre kämpade med gråten.

— Jag ville endast, att du skulle veta det, svarade han.

Majoren satte sig ned igen, och det var som till svar på sina egna tankar han uttalade de få orden:

— Jag kan icke.

Doktorn förstod detta, och i det han böjde sig fram, frågade han:

— Önskar du vara ensam?

— Behöfs inte, svarade majoren kort.

En stund senare visade sig Tilda i dörren och anmälde, att supén var serverad.

De båda herrarna följdes åt ned i matsalen, men när de hunnit utför trappan, hejdade majoren sin vän, och seende honom rätt i ögonen, sade han:

— Du är en god vän, och jag är dig tacksam. Du vågar till och med säga mig obehagligheter, och du har ingen räf bakom örat, när du gör det. Men du ska minnas det, att i gamla dagar slutade en historia, sådan vi nu vidrört, därmed, att den ene brodern drog till den andres gård och brände samma gård öfver hans hufvud. Med man och mus. Tror du, någon gjorde sådant för att tillfoga offret skada eller smärta? Nej, han gjorde så, för att ändtligen veta, att fienden var borta, och att luften var ren omkring honom själf.

I högsta upphetsning uttalade majoren dessa ord. Då han såg vännen rygga tillbaka, tillade han:

— Sådant har jag kommit öfver för länge sedan. Men så mycket har jag erfarit, att jag tror mig förstå våra hedniska förfäder.

Med ett bistert leende öppnade majoren dörren till matsalen och bad gästen stiga in. När de satte sig till bords, anmärkte han:

— Det blir yrväder i morgon.

Vinden tjöt i skorstenspiporna, och mot rutorna började den torra snön ryka upp.

---