Carl David Marcus Goethe 1907/2

←  I.

Goethe av Carl David Marcus

III.  →

II.

Vistelsen, som skulle räcka ett par månader räckte ett helt lif. Goethe blef oumbärlig som den unge hertig Karl Augusts kamrat, men då han var äldre, blef han så småningom hans ledare fram till manlighet. Ty den rikt begåfvade furstesonen befann sig i sin Sturm och Drang, och som en annan Karl den tolfte roade han sig med vilda ridter och allehanda galna upptåg. Goethe, ej helt och hållet obevandrad på detta område, visade sig vara en värdig stallbroder och det imponerade på omgifningen. Härigenom blef det lättare för Goethe att långsamt bjuda stormen spetsen och länka furstens uppmärksamhet på en regents plikter. Goethe visade sig här som en glänsande pedagog och han lyckades. Den enorma kraftutvecklingen och erfarenheterna under de gångna åren hade nämligen gjort honom till en man som kunde styra andra. Och snart sattes han i tillfälle att visa hela omfånget af sin styrande och administrativa begåfning, då han 1776 utnämndes till “Geheimer Legationsrat“ och medlem af konseljen i trots af att en adlig minister i det längsta motsatte sig valet af en dylik borgerlig inkräktare. Allt tyngre blef ämbetsmannabördan. Han öfvertog ledningen af bergverksdirektionen och krigs- och vägbyggnadskommissionen.

Det är knappast ur vägen att fråga sig hvad allt detta skulle tjäna till, och hvad i all världen det betydde att Apollo, hela Olympens älskling, plötsligt klädde sig i geheimrådets styfva ämbetsrock efter att inte ha kunnat tåla det ringaste band på sin sång och person. Förvandlingen är ett för tiden synnerligen typiskt fenomen. Den åskådningen hade ännu ingalunda trängt igenom här, att skalden hade en uppgift att fylla som tog hela hans lif och alla hans krafter i anspråk, och det var därför redan ur ekonomisk synpunkt en orimlighet att lefva som diktare, hvilket det i vissa länder är ännu i dag. Denna åskådning af diktaren an sich har först med romantiken trängt igenom. Poetens roll i Tyskland hade närmat sig hofnarrens, som roar sitt höga herrskap genom hyllningar och upptåg med hjälp af värsens rimbjällror. Själfva det söndersprängda riket, en enda matta med tusen olika mönster, var yttersta skulden till detta sorgliga tillstånd, ty det fanns intet värkligt tyskt folk och ingen samlad tysk kultur, som kunde bära sina diktare på armarna. Den enda tyska fursten, som gjorde en stormakt af sitt rike, Fredrik den store, var helt och hållet en den franska bildningens lärjunge, så att han ännu 1780 i sin skrift “De la littérature allemande“ förklarade Götz vara en sorglig efterbildning af Shakespeares dåliga stycken. Man förstår svårigheten för en diktare att lefva i ett fädernesland som var grus och spillror. Klopstock och andra hade flytt till Danmark. Därför måste man vara det lilla Weimar tacksamt för att det drog de inhemska förmågorna inom sin krets, och sålunda visade att man hyllade upplysningstidehvarfvets idéer om furstarnas umgänge med sin tids snillen. Redan förut hade Wieland, denne veke och i franska och grekiska former diktande skriftställare, kallats som uppfostrare till Weimar genom hertiginnan-moderns Anna Amalias försorg. Hon var då medelpunkten i Weimar och en kvinna af ovanliga och mångsidiga intressen. Genom Goethes bemedling kallades Herder till furstendömet i egenskap af generalsuperintendent och på det sättet skapades Weimar om till ett slags Athen. Men alla dessa mera yttre omständigheter förklara ännu icke Goethe själf.

Den oerhörda inspirationen kunde icke vara mycket länge och den hade hur som helst stannat af för en tid. Öfvermåttet af krafter i hans starka och spänstiga själ måste ha något aflopp, och rundt omkring sig såg han hur den skara af unga begåfningar, som hans diktning inspirerat, förlorade sig i en diktning af öfversvallande bombast och ett lif af utsväfningar. En och annan gick helt och hållet under. Goethe stod kanske inför den svåraste vändpunkten i hela sitt lif och visade, att han äfven som människa var hufvudet högre än de alla. Den faustiska driften kastade honom icke i utsväfningar, utan i stället i arbetets och den altruistiska värksamhetens armar. Fausts lust att modellera lifvet under sina händer kom också Goethe att ägna sig åt dessa talrika praktiska värf, hvilkas omedelbara frukter han kunde skåda med egna ögon. Eller som han själf har formulerat det i en berömd liten dikt skrifven före 1786,

Willst du immer weiter schweifen?
Sieh, das gute liegt so nah.
Lerne nur das Glück ergreifen,
Denn das Glück ist immer da.

Tidens allmänna världsförbättringslusta hade således fått sitt uttryck äfven hos Goethe.

Men det behöfver väl inte sägas, att den poetiska inspirationen måste lida om diktaren allt för länge vände sig från muserna. Och ämbetsperioden räckte i tio hela år. Själftuktan drefs ut öfver sina naturliga gränser. Också fullbordades intet större värk under denna tid, ehuru flera nya dikter började skymta. Men under sysselsättningen med alla dessa lifvets detaljer, studiet af bergverket etc. vaknade åter vetenskapsmannen. Under sin universitetstid hade Goethe med förkärlek umgåtts med naturvetenskapsmän, och i Frankfurt hade han experimenterat med kemi eller alkemi om man så vill. Det mystiska tjusade honom och han drogs till Swedenborgs läror. Nu följde rent vetenskapliga studier på olika områden, och 1782 resulterade hans jämförande undersökningar af djurets och människans hufvudskalle till upptäckten af det s. k. mellankäkbenet, som gladde honom ofantligt, ty nu var för honom ringen mellan allt lefvande sluten. Det var lifvet och rörelsen, som han sökte efter i naturen under sina växtstudier och geologiska undersökningar, hvilka alla ytterst drefvos fram af hans kärlek till allt lefvande och hans världsåskådning. Det är förnämligen en stor tänkare, som invärkat på danandet af Goethes filosofi. Det är Spinoza, som här betydde detsamma som Shakespeare för det dramatiska idealet. Goethe ansluter sig således till Spinozas lära om den oändliga substansen, som är grunden till allting och som sådan kallad Gud. Men substansen hvilar ej ofvan tingen, utan är själfva lifvet och varandet i tingen. Gud är således intet personligt väsende utan inbegreppet af tingen. Det är en sådan åskådning som benämnes panteism, och det är Goethes känsla af att vara ett med naturen, som fört honom till Spinoza. På otaliga ställen återkommer denna allkänsla i hans diktning, men mest storslaget och djupsinnigt i den stora strofen i Faust, då Gretchen frågar honom efter hans tro, och i monologen i skogen:

Du, höge ande, gaf mig allt, ja allt,
Hvarom jag bad: ditt anlete i eld
Du vändt till mig, ej fåfängt, ty du gaf mig
Den härliga natur till kungarike,
Kraft till att fatta, kraft att njuta henne.

För den skaldiska fantasien blir naturligtvis substansen till ande och till allomfattaren, uppehållaren, hvarigenom det personliga onekligen strykes under, och Goethe skiljer sig från Spinoza just i häfdandet af individualiteten, liksom han en tid icke ville höra talas om att spinozism och ateism täckte hvarandra. Det går icke an att föreställa sig Goethe som en filosof i vedertagen betydelse. Hans tänkande var åskådning. Han filosoferade med hjärtat och panteism var hans religion. Den Kantska analysen af förståndet tilltalade honom därför ej alls i lika hög grad. Tvärtom tillspetsar sig hela hans åskådning vid en jämförelse med Kant till den grad, att vi här ha de två mest typiskt motsatta uttryck för konstnärens och filosofens världsåskådningar i modärn kultur, som öfver hufvud finnas. Goethe har formulerat sin sunda jordkänsla, i motsats till filosofens transcendentala tänkande, under ett samtal på den höga ålderdomen, hvilket må återgifvas oförvanskadt.

“Das Schlimme ist, dass alles Denken zum Denken nichts hilft; man muss von Natur richtig sein, so dass die guten Einfälle immer wie freie Kinder Gottes vor uns dastehen, und uns zurufen: da sind wir.“

Det finns en hel följd dylika “Sprüche in Prosa“ af Goethes hand, smulor från diktarbordet, utmärkande sig för en ofta mäktig och ovillkorligt bjudande vishet.

Det var för öfrigt Herder, som införde honom i Spinoza’s system, och bryggan ditöfver slogs väl äfven af Goethes redan nämnda öfvertygelse om det gudomligas inneboende i hvarje människobröst.

Det typiska för Goethes religiösa föreställnings­värld, så ofta vantolkad, ligger helt enkelt i hans förhärskande åskådning af personligheten formulerad i orden

Höchstes Glück der Erdenkinder
Sei nur die Persönlichkeit.

Det var honom naturligtvis omöjligt, allra minst inom detta centrala område af lifvet att tåla något band, något ingrepp af en yttre kyrka, då det personliga lifvet och den personliga gärningen var honom det väsentligaste. Han lefde i en tid, då den kristna kyrkan så småningom gjort allt för att aflägsna människan från sitt sköte, men det skall mot slutet omtalas, hur han uttalade sig om den kristna religionens ursprungliga dokument. Ett annat yttrande visar klart och tydligt, hur väl han kände sitt eget väsens universella hemlighet. “Jag för min del kan med mitt väsens mångfaldiga riktningar inte ha nog af ett tänkesätt; som diktare och konstnär är jag polyteist, panteist däremot som naturforskare, det ena lika afgjordt som det andra; behöfver jag en Gud för min personlighet som sedlig människa, så är det nog sörjdt därför också. De himmelska och jordiska tingen äro ett så vidsträckt rike, att blott alla väsens organ tillsamman kunna fatta det.“ De orden må hvar och en studera, som nalkas Goethe med den fördomsfulla uppfattningen att i honom finna antingen en kristen eller en muhammedan. Det finnes en fromhet inför lifvets höga makter, som ej låter binda sig af någon formel. Den fromheten är religionens sanna väsen och både Goethe och Schiller ägde den. Schiller har gifvit nyckeln till sitt lif i orden

Und setzet ihr nicht das Leben ein
Nie wird euch das Leben gewonnen sein

och mot sitt lifs afton skref Goethe en liknande rad, kanske inspirerad just af sin sångarbroders tappra företeelse :

Ich musste mein Leben aufgeben, um zu sein.

Det promethevska öfvermodet hade snart nog fördjupat sig i en känsla af vördnad för de höga gudarna, hvilken framträder i flera af Goethes yppersta dikter, som i “Grenzen der Menschheit“ (1781)

 Denn mit Göttern
Soll sich nicht messen
Irgend ein Mensch.

Och den underbara “Gesang der Geister über den Wassern“ (1779), diktad under en Schweizerresa, visar hur själen liksom vattenstrålen är underkastad ödets lagar. Dikten är i sin smältande kristallklang och i sin genomskinliga väfnad, där det sinnliga och osinnliga omärkligt glider förbi, ett af de mest förtjusande undervärken i all konst. Ett uttryck för Goethes sedliga åskådning och tillika för hans uppfattning af människans olikhet med naturen är äfven odet “Das Göttliche“ med de allbekanta inledningsorden

Edel sei der Mensch,
Hülfreich und gut!
Denn das allein
Unterscheidet ihn
Von allen Wesen,
Die wir kennen.

Men på tal om Goethes mänsklighet, bör det icke förglömmas, att den store mannen just i ett förhållande, hvars karaktär är ganska bestämmande för något af det finaste och ömtåligaste inom en man, sonens till sin moder, dock lät komma sig något till last. Han underlät nämligen en lång tid att besöka sin mor, äfven då han var i närheten af fädernestaden och det hade varit hans skyldighet att glädja sin moder med sin högt älskade person, i synnerhet som hon genom ma­kens långvariga sjukdom hade en tung tid. En dylik omständighet kan förklaras af att själftukten som sagdt en gång drefs för långt, och att det då brast något på djupet af hans själ, men det visar i alla fall en begränsning i hans personlighet och är ett memento för dem som dyrka Goethe som gud.

Den stora dikten “Ilmenau“ är det vackraste ut­trycket för den kärlek och den ansvarskänsla han hyste till sin furste och vän. Från denna tid äro några af Goethes yppersta ballader, där hans konkreta, knappa, lifliga lyriska stil skapat oförgängliga pärlor: “Erlkönig“ och “Der Fischer“.

Hela denna tid af tio år är Goethes namn oupplösligt sammanflätadt med ett annat: Charlotte von Stein. Hon lefde i ett glädjelöst äktenskap med sin lindrigt begåfvade man och var vid Goethes ankomst till Weimar 33 år. Hon var inte vacker enligt sedvanlig uppfattning. Men hon måste ha haft själens skönhet och den intellektuellt öfverlägsna kvinnans fria hållning. Och dessutom hade hon hvad ingen af de andra haft, en rik och bitter erfarenhet. Det var därför hon kunde fasthålla den orolige mannen i hela tio år, ty icke heller hon förmådde undandra sig hans strålande företeelse. Hennes kvinnliga klokhet sade henne, att denna eldnatur måste hållas på ett visst afstånd, för att han inte under en timme skulle förbränna både henne och sin egen kärlek. Hela hennes hållning gent emot honom var något nytt, och det gör ett sällsamt intryck att läsa hans stammande kärleksepistlar, där han nästan i samma andedrag kallar henne “Du“ och “Sie“. Men i alla händelser har Charlotte von Stein’s person betydt mest af alla kvinnor för Goethe, och utan henne hade vistelsen i Weimar snart nog blifvit outhärdlig, ty Goethe vore inte Goethe, om han inte vid sidan af sitt ämbete hade behöft en varelse för hvilken han kunde svärma och sjunga ut drömmarna i sitt inre. Fru von Stein blef stjärnan som han tillber, men inte begär, fru von Stein är den ideella förklaringen till Goethes lif som Geheimer Rat. Ingen kvinna i världen har hyllats med sådana sånger. Det ser ut som om han hvarje ledig stund hade drömt och svärmat om henne, och vare sig han sitter utanför sitt “Gartenhaus“ och ser mot stjärnorna eller i Harz’ skogar blickar ut öfver den slumrande naturen, alltid och alltid flyger hans själ till henne, och hvarje stämning förtätar sig till en dikt, som i en eller annan form hyllar den tillbedda. Det är dikten om den hemlighetsfulla midnattstimmen, då alla sinnen dansa och om månen, som fyller hela landskapet med sitt spröda ljus. Men utom dessa natursymboliska dikter, som bland sig räknar Goethes kanske mest kända poem “Über allen Gipfeln“, förenar han hennes gestalt med sina tankelyriska fantasier, och därför få sångerna till fru von Stein en helt annan bredd än poemen till herdinnan i Sesenheims idyll.

Hela ämbetsmannavärksamheten slutade i en svår kris, i dysterhet jämförlig med Werthermelankolin, och Goethe anmärkte bittert, att Wertherdiktaren gjort orätt i att inte skjuta sig efter fulländadt värk. Det var fantasien och konstnären som oemotståndligt ropade efter frihet och sol, och i samma stund blef spänningen så stark, att hela lifvet skönjdes som genom svärtade rutor och hälsan undergräfdes. Själfva förhållandet till fru von Stein kunde inte längre trösta honom, utan i stället ref hela dess egendomliga karaktär ytterligare upp honom. Han begärde stjärnan.

Ifrån detta slags lif, som senare syntes honom värre än döden, beslöt han att befria sig helt enkelt genom en flykt, och målet var Italien, som länge nog hägrat i hans drömmar. Och i höstbrytningen år 1786 begaf han sig tyst och hastigt i väg utan att någon visste hvart han styrde kosan. Hur fjärran var han ej i det ögonblicket från det lilla furstendömets små bekymmer.

---

←  I.

Upp till början av sidan.

III.  →