Carl David Marcus Goethe 1907/4

←  III.

Goethe av Carl David Marcus

IV.

Efter denna vackra sommar följde Goethes Zeusperiod. Det är då han ser ut så som Rauch skulpterat honom. Alltjämt det djärfva karaktärshufvudet, men de starkt utmejslade vecken kring ögon och mun förråda de långa årens ej alltid glada erfarenheter. Och ändock får man icke föreställa sig den gamle Goethe som guden orörlig på sin tron, utan liksom Zeus hade han ännu sina äfventyr, och med densamma lidelsens styrka som ynglingen röres han upp af sin erotiska fantasi. Den icke ovanliga framställningen af den gamle Goethe som en pedant med skolmästarlater är således felaktig nog. Dessutom var hela Goethes temperament i hög grad sällskapligt, ehuru han blef alltmer tillknäppt mot dem som inte behagade hans gudomlighet. En af hans mest förtrogna vänner blef den originella kärngestalten Zelter. Han var bland annat musiker och Goethes rådgifvare i musikaliska ting, men var en dålig komponist, och egendomligt nog kunde Goethe aldrig fatta det djupaste af den nya musiken, hvarken Beethoven eller Schubert.^[1] Och ändå hade Beethovens musik samma klassiska linjer som Goethes diktning och hans temperament samma romantiska vulkan som denne. Ett af de företag som Goethe ägnade det mest energiska arbete, äfven i samvärkan med Schiller, var ledandet af Weimars teater, där han från 1791 till 1817 härskade med oinskränkt despoti. Under denna tid skapade han en stor dramatisk stil, som gick ut på detsamma vi i dag sträfva efter, nämligen att låta de enskilda krafterna gå upp i ett stort och skönt helt. Det var väl den strängast konstnärliga ledning en stående teater någonsin kunnat berömma sig af. Här spelades Goethe, Schiller, Lessing, Voltaire, Terentius, Plautus, Calderon. Det är tydligt att Goethes sceniska sträfvan på det stora hela är den­ samma som sedan Wagners.

Det var nu den stora striden mellan Napoleon och Europa utspelades. Den kastade om alla för­ hållanden och sprängde sönder det gamla tyska kejsardömet. Goethe beundrade Napoleons titaniska hjälteskepnad. Det var viljans och handlingens geni. Han hade också läst sin bibel så som Faust.

Im Anfang war die That!

1808 ägde det märkliga sammanträffandet rum mellan de två stora männen. Napoleon förklarade då att han läst Werther sju gånger. Werther och Napoleon!

Goethe deltog ej i den mäktiga patriotiska strömningen, som ändtligen gick genom det tyska folket och varslade om en ny tysk stat. Tysklands största diktare hade intet ord att ge frihetens kämpar med på vägen. Hvad han egentligen innerst tänkte under alla dessa år kampen pågick vet ingen. Men man måste komma ihåg att Goethe var uppvuxen i ett Tyskland, som blott fanns till på papperet. Både han och Schiller misströstade om ett enhetligt tyskt folk och ville i stället med sitt humanistiska svärmeri för antiken skapa hela människor. Goethe kom aldrig fram till en åskådning om nödvändigheten af det tyska folkets inre enhet. Men redan nu började tidens yppersta män, som äfven deltogo i frihetsrörelsen, att se upp till diktarfursten och hans värk som till den mäktigaste kraft i den germanska kulturen, och särskildt de romantiska kretsarna i Berlin, där geniala kvinnor förde spiran, bidrogo att sprida kärleken till Goethe. Sålunda blir det konstnärliga en makt i ett folks nationella lif. Och det har gifvit anledning till att jämföra Goethe och Bismarck.

Efter Schillers död sökte Goethe fira hans minne i ett större värk, men det blef i stället den härliga dikten “Epilog zu Schillers Glocke“, ännu i dag det yppersta som sagts om den ädle diktar-filosofen. Från 1807 till 1809 var han sysselsatt med en ny roman, den bekanta “Die Wahlverwandtschaften“. Här förbinder Goethe vetenskap och konst på ett egenartadt sätt. Liksom det finns en kemisk frändskap mellan vissa kroppar, oemotståndligt drifvande dem till en förening, så dragas människor till hvarandra af en inre kraft. Ämnet är i sin tillämpning nästan oroväckande modärnt. Ty det är kärleken mellan man och kvinna det gäller. Det äktenskap, som varat en längre tid mellan de två hufvudpersonerna, går under för den lidelse som vaknar i bådas bröst. Mannen kan icke behärska sig, men hustrun lyckas med uppbjudande af sina yttersta krafter, ehuru den andres bild städse sväfvar inför henne. Uppfostran, viljestyrka, civilisationens fordringar tjäna till intet mot den elementära naturkraften som drifver sina offer till undergång. Redan detta mystiska samband mellan natur och kultur tyda på en romantisk påvärkan liksom en hel del andra underbara drag hos figurerna. Själfva tragiken har ödesdramats bjudande gestaltning och händelsestegringen är af dramatisk karaktär och inre nödvändig het.^[2] Det utesluter naturligtvis den romantiska romanens formlöshet. Det äfventyrliga och kringirrande, som ännu fanns hos Wilhelm Meister, har här gifvit rum för ett fast sceneri och en uteslutande inre utveckling, men sam­tidigt har värket också förlorat det fantasiens skimmer som låg öfver den första romanen, mera personligt skrifven än den ovanligt objektiva berättelsen om kärlekens tragik. Ty bokens idé är i grund och botten ett förhärligande af äktenskapet. Tidens lösa och oroliga förhållanden hade omvandlat Zeus till en äktenskapets höga beskyddare, ja han förkastade till och med hvarje upplösning af denna samhällsinstitution. Men han måtte ha kommit under fund med att denna förkunnelse ändå var en smula egendomlig i hans mun, och hans rigorism vek senare för en rent ideel åskådning om äktenskapets oupplöslighet; han står härmed på samma ståndpunkt som alla förnuftiga varelser i dag.

Wilhelm Meisters brådstörtade slut låter oss för­ moda att författarens afsikt var att fortsätta värket, hvilket också skedde af den åldrige diktaren. Men “Wilhelm Meisters Wanderjahre“ faller sönder i en en hel rad noveller och förråder tydligt en ålderdomlig stil och ålderdomens lust att berätta med bredd och omständlighet.

Ett stort vetenskapligt arbete “Geschichte der Farbenlehre“, som länge sysselsatt hans forskaranda utgafs 1810. Om också teorierna där äro anfäktbara, så uppenbarar sig hans universella snille i det omfång han gaf värket. Det är ett grandiost tvärsnitt genom hela kulturen “många betydande grunddrag till envetenskapens och det mänskliga tänkandets allmänna historia“. Så yttrade sig Schiller och en af de största naturforskarna kallade värket “en andens historia i naturåskådningen“.

Störst som egentlig historiker är han i sin egen historia “Dichtung und Wahrheit“, utgifven mellan 1811 och 1814.^[3] Den skulle först heta “Wahrheit und Dichtung“. Det finns utan tvifvel en hel del uppgifter där som äro oriktiga och en del episoder som äro förskönade, men hur som helst har den senare tidens forskning gifvit vid handen att Goethe härmed gifvit den mest tillförlitliga och bästa historia om sig själf och sin omgifning som finnes. Och hvar och en som inte nöjer sig med att i Goethe se ett stort namn, bör gripa till denna biografi och läsa den med lugn och allvar. Ty för ung och gammal erbjuder den skildringen en rikedom af vishet och åskådlig erfarenhet som intet annat af hans värk. Det är som om åter hela hans barndoms Frankfurt och hans ungdoms Sesenheim lefde upp i samma strålande dager som när allting en gång var värklighet. Det är en bok omöjlig att definiera och skildra, men den som en gång tillägnat sig den, slår upp den då och då i högtidliga stunder af sitt lif.

Goethe förde nu ett mycket regelbundet lif och hade sekreterare till hjälp för sitt vidlyftiga arbete. Det beräknas att han författat ungefär 10,000 bref, och mellan det första och sista brefvet man har i behåll ligger en tidrymd af 68 år. I sanning, gudarna stodo honom bi, då de ända i det sista läto honom lefva och arbeta med obrutna krafter. En hel följd af dessa bref äro knapphändiga och mera opersonliga svar. Den mest värdefulla och omfångsrika korrespondens förde han med Schiller. Den finnes utgifven i olika upplagor, men samtliga hans bref efterhand lämnade till Weimararkivet (testamenteradt af Goethes siste ättling, död 1885) intagas blott i den väldiga Weimarupplagan af hans värk, som ensam fyller ett helt bibliotek.

Under en resa i Rhentrakten hade han den lyckan att i trakten af fädernestaden ta in i ett hem, hvars själ var den unga fru Marianne von Willemer. Och nu hade diktaren råkat en kvinnogestalt som tycktes förena Lilis skönhet med Friederikes friska natur. Marianne var värkligen förtjusande med ett stort mörkt hår kring det runda ansiktet och ett par ögon strålande som stjärnor på en sydländsk himmel. De båda funno hvarandra och samvaron och skilsmässan ifrån henne inspirerade Goethe till en hel diktcykel, som legat och grott i hans fantasi. Det var “West-östlicher Diwan“. Den är ett led i romantikens eröfran af världslitteraturen, och betecknar en flykt från den omgifvande värkligheten till Orienten. Hafis, den orientaliska diktningens Goethe, hade tjusat den germanska skalden, och hela Orientens underbara förening af det naiva och mystiska drog honom till sig. Marianne blir cykelns Suleika, Goethe Hatem och mellan dessa flöda kärlekssångerna med en ungdomlig lidelse och en sinnlig friskhet, som om Marianne varit den första kvinnan i Goethes lif. Själf bidrog hon med ett par sånger, af Goethe intagna i samlingen, där de i sin stora skönhet helt försvara sin plats. Dikterna äro genomväfda af dessa djupsinniga sentenser och skälmska förklädnader som Orientens visa barn älska. Goethe var ju själf en patriark, men med hjärtat ständigt öppet mot nya vårar. Cykeln är skrifven 1814 och 15, men utkom först 1819. En af hans allra sista dikter är sänd till Marianne.

Allt under det den åldrige mästaren sysslade med vetenskapliga artiklar, med bref, dagböcker och biografiska anteckningar, hade han ögonen öppna för det märkvärdiga i tidens litteratur, där nu romantiken härskade. Han följde med djupt intresse Byron, som han hyllade i sin Faust, han hade förbindelser med Carlyle, och han beundrade Manzoni. En audiens hos mästaren var den största ära som kunde vederfaras en ung skald. Från Danmark hade Oehlenschläger kom­mit, från Sverige anlände Atterbom, och Polens yppersta diktare, Adam Mickiewicz företog äfven en pilgrims­ färd till Weimar. Men ända in i det sista hämnar sig isoleringen i det tyska landet, då hans förbindelser med de tyska diktarna äro de svagaste. Under sina sista år hade han till medhjälpare J. P. Eckermann, som i sina berömda “Gespräche mit Goethe", tjänstgör som ett slags lefvande fonograf. Alla detaljer äro ej tillförlitliga, men som helhet är värket det yppersta dokument öfver Goethes sista år. Eckermann yrkade också enträget på fullbordandet af lifsvärket, och från 1825 till Goethes död var Faust åter medelpunkten för hans skaldiska arbete.

Planen diskuterades redan med Schiller och konturerna voro gifna i folkdramat. Men hvilken tid var inte förfluten sedan den första omedelbara inspirationen, då hela hans väsen ännu jäste af det sjudande vinet, som är ungdomens dryck! Och nu stod han i sitt lifs aftonrodnad, då så mycket ej längre hade det fulla lifvets betydelse. Ålderdomen ser världen i ett stort perspektiv, där allt det lilla skymmes undan, och ändå, det är så mycket af det lilla som är väsentligt. Det är ju ett axiom att fortsättningen icke håller hvad början lofvat och det gäller i hög grad om Faust.

Ty det är ett misstag att andra delen af Faust är Goethes stora testamente till eftervärlden, som först så småningom skall lära sig att läsa ut dess stora skönhet. Nej, alltid komma vi att dragas till lidelsens störtfloder i ungdomsvärket och dess titaniska längtan efter lifvets oändliga värkligheter, som sedan vidgats af den manliga erfarenhetens strålande visa tankar. Men en större kärlek till ålderdomsvärket, det betecknar diktens och världens undergång, ty mänskligheten lefver först och främst i sina konkreta lifsvärden. Det naiva skapar det nya, och innesluter i sig både det typiska och individuella, det reflekterade speglar lifvets typik, men utan det individuella. Hela Fausts andra del är blott och bart en symbolisk diktning och som sådan lika storartad som Dantes gudomliga komedi, men den saknar dess becksvarta lidelse och helvetespatos.

Det var Goethes afsikt att framställa Faust som handlande person. För att åskådliggöra detta hade han måst sättas i konflikt med den ena makten efter den andra, då hans storslagna företag naturligtvis genast skulle motarbetats af den tröghetens och nivelleringens ande, som är mänsklighetens olycka. Goethe var dra­matiker blott under sin Sturm och Drang. Hade Faust parats samman med Götz’ öden skulle det nog lyckats Goethe att framställa en figur som grep in i världsutvecklingen. Nu blir Faust i grund och botten en passiv gestalt, som dels låter Mefisto handla för sig och dels aldrig framställes i de afgörande ögonblick, då denne icke förmår att hjälpa honom. Mefisto är ej mera den dråplige, af bitande satir sprudlande figuren från första delen, han har förlorat sitt goda humör och sköter hela tiden maskinistens roll. Allting sätter han i scen ända från papperspängarna vid kejsarens hof till trolleriet med strandfursten Fausts egendom. Han uppträder i den ena förklädnaden efter den andra för att se till att stycket inte går sönder, och till slut vänder han sig ständigt med en gest till parterren som i ett lustspel af romantikern Tieck. Hela skådespelet får genom alla dessa scenförändringar en prägel af opera, hvartill komma de många körerna och hänvis­ningarna till musiken. En jämförelse med Beethovens sista symfoni är här intressant. Ty liksom denne till slut begagnar dikten, begagnar Goethe musiken, och här ligger på sätt och vis en antydan om hvad som komma skulle med Wagner.

Men stora partier af dikten som spektaklet inför kejsaren och den långa klassiska Valpurgisnatten äro helt enkelt fullständigt obegripliga för vanligt folk, då dess alltigenom allegoriska karaktär fordrar en kommentar, och en mycket vidlyftig sådan. Det är ett arbete för en germansk filolog! Diktens fullständiga tidlöshet låter oss förlora hvarje hållpunkt. Faust uppträder i medeltida dräkt och förenar sig med Helena, och till slut har Faust socialpolitiska funderingar om ett fritt folk på fri jord af modärnt snitt. Det är naturligtvis allegorier, men det var värkligen att återvända till 1700-talets blodlösa efterklangsdiktning. Som en sällsam ironi värkar det, att Faust, drifven ut i lifvet från alkemiens skumma kammare, nu åter af underbarnet i glasskåp, Homunculus, filologien i miniatyr, föres öfver till skönhetsvärlden och dess ideal Helena. Filologien gör ingen människa skön, den är matematiken bland humaniora, och väger hvarje ord på sin våg af lexika och grammatiker. Det behöfver väl inte sägas att i trots af den ålderdomliga torkan och stilen det finns ställen af storartad skönhet och djupsinnighet, och likaledes måste, man beundra den oerhörda lärdom, som omspänner hela den antika världen och den modärna naturforskningens svåraste problem. Ty detta finnes inlagdt i dikten. Och de sista åtta raderna uppväga i sin storartade koncentration af lifvets högsta gåtor hela värkets svaghet.

Hvad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
Men det ohinnliga
Sanning och fägring.
Det öfversvinnliga,
Fullgjort dess bud.
Det evigt kvinnliga
Drar oss till Gud.

Alles vergängliche
Ist nur ein Gleichnis;

Das Unzulängliche,
Hier wird’s Ereignis;
Das Unbeschreibliche,
Hier ist es gethan;
Das Ewig-Weibliche
Zieht uns hinan.

Ty Faust blir till sist räddad åt himlen och satan förlorar sitt vad, men den psykologiska nödvändigheten häraf framgår alls ej med önskad klarhet. Det har icke lyckats Goethe att visa Faust’s sedliga utveckling i hans arbete för mänskligheten.

Men diktaren har i ett samtal med den trogne Eckermann förklarat sin mening genom att citera den vackra strofen

Gerettet ist das edle Glied
Der Geistervelt vom Bösen:
Wer immer strebend sich bemüht,
Den können wir erlösen;
Und hat an ihm die Liebe gar
Von oben teilgenommen,
Begegnet ihm die selige Schar
Mit herzlichem Willkommen.

Om därtill kärlek ofvan från
Har ömmat för hans frälsning,
Han möts af hvarje himlens son
Med hjärtlig brodershälsning.

Så yttrade sig mästaren:

“I dessa värser ligger nyckeln till Faust’s räddning gömd: hos Faust själf en allt högre och renare verk­samhet ända till slutet och från ofvan den honom till hjälp kommande eviga kärleken. Detta står helt och hållet i samklang med vår religiösa föreställning, enligt hvilken vi ej blott bli saliga genom den egna kraften utan genom den härtill kommande gudomliga nåden.“

Här måste väl dock den egna kraften strykas under. Det sades i juni 1831 och sammanhänger ju med den protestantiska åskådningen liksom följande yttrande i slutet af samtalen röjer, hvilken uppfattning af kristendomen Goethe slutligen hyste.

“Hur mycket den andliga naturen än skrider framåt och naturvetenskaperna växa i allt bredare omfång och i djup, och människoanden vidgar sig, som den vill, den kommer dock ej ut öfver kristendomens höghet och sedliga kultur, såsom den skimrar och lyser i evangelierna. — — Så snart man förstått och införlifvat med sig Kristus’ rena lära och kärlek sådan som den är, skall man känna sig stor och fri som människa. — Också skola vi alla så småningom från en ordets och trons kristendom komma allt närmare en sinnelagets och gärningens kristendom.»

Hans goda stjärna förskonade honom från att vissna bort. Den sista resan gällde Ilmenau och här läste han den lilla dikt han skrifvit på en liten ensam träbyggnad den 7 september 1783.

Det var “Über allen Gipfeln“ med sitt oförgätliga slut

Warte nur, balde
Ruhest du auch.

“Ja, warte nur, balde ruhest du auch!“ upprepade han vemodigt.

Och efter en kort sjukdom gick han ur tiden den 22 mars 1832. Döden var mild och vacker.

*

Det har diktats den fabeln att Goethes sista ord voro »mera ljus». Det är en symbolisk fabel. Ty han är sitt folks ljusbringare. Han sprider sitt snilles sköna ljus ut öfver lifvets alla områden. Det är tydligt, att ju mera förgrenad den modärna kulturen blir, desto svårare har den att skapa ett universellt snille, som utan att bryta ned sin personlighet kan samla hela kulturen i sitt bröst. I sin universalitet står Goethe ouppnådd inom den germanska kulturens råmärken. Det är den som gör hans ljusgestalt till en i ädlaste mening antik figur. Ty liksom antikens primitiva diktare och tänkare i en person förenade han idén och bilden, vetenskapen och dikten, Zeus och Apollo. Och det skedde som på lek, det var ett under som naturen roat sig med att framställa för att en gång visa en bild, i hvilken vi andra måtte spegla oss och inom vår krets nå samma idealt harmoniska form i vår lifsföring. Det stora hos Goethe var att han inte som t. ex. Oehlenschläger speglade sig själf i sin natur och drömde om Aladdinlampans makt, utan oaflåtligt sträfvade efter att utveckla sin naturs oändliga möjligheter för att samtidigt utvidga mänsklighetens kunskap om sig och sin historia. Liksom han såg det gudomliga i allt det skapade, ville han också själf tränga igenom allt mellan himmel och jord för att känna hur människan har inom sig samma skapande gnista som det gudomliga. Så reste han sig allt högre i plastisk skönhet, men bakom de mäktiga konturerna klappade ständigt den modärna tidens hjärta, som slog ut i flammor inför allt det sköna i natur, dikt och mänsklighet. Därför var lyriken hans mest personliga form och hela hans diktning en enda bekännelse. Det som förklarar harmonien trots alla svåra kriser är det borgerligt sunda och andligt normala, som helt enkelt räddar honom undan olyckor. Det är inte det geniala vansinnet, det är den geniala sundheten som karaktäriserar Goethe och med honom Sofokles och Rafael. Det är hans öfvertygelse att hvarje duktig människa skall sträfva och värka här på jorden för att nå så långt hon förmår, som gör Goethe till uppfostrare. Ty

Willst du ins Unendliche schreiten
Geh nur im Endlichen nach allen Seiten.

Så hänger han samman med allt det värkliga och jordiska i det dagliga lifvet liksom han redan uttalade orden jordlukt och jordkänsla. Men ägde tillika den faustiska oändlighetslängtan som ingen annan. Så småningom smälte han samman det reala och ideala och blef den stora människan. Här strandade till och med Herder. Det har sagts att Goethes lif var hans största konstvärk.

Hans invärkan på samtid och eftervärld är omätlig. En hel del af hans diktvärk bildade skola. Men till följd af sin universella natur värkar han nu öfvervägande på hela personlighetens daning. Schiller, mera ensidig, efterbildas ännu i dag som dramatiker. Goethe efterbildas ej, man bildar sig efter honom. Hans inflytande är af det tysta och högtidliga slaget som går till botten af personligheten. Så är han en stormakt i kulturen, och liksom man inte kan tänka sig hans värksamma ande afbruten med döden, utan fortsättande sitt Faustlif på andra sidan i oafbruten stegring, så kan man ej föreställa sig en germansk kultur, som icke vördar Goethes stora gärning.

Men kärast är han mig som ung, när ännu hela våren stiger och sjuder i hans fantasi. Jag ser honom högt uppe i det gotiska templet med bägaren lyft för att hälsa solen och den jublande unga blicken flygande ut i eröfrarlust rundt det härliga landet, som skymtar under hans fötter. Kajorna kretsa skrikande kring tornets fialer, men solen kastar sitt strålande flöde om hans gestalt. Du är vår, säga strålarna, du skall lefva i ögonblickets salighet, men ögonblicket skall bli till evighet.

Och när han kommer ner på marken, ringer det i hans öron. Det är klockorna, som långsamt sjunga i höjden, men i hans öron låter det som

Die Thräne quillt, die Erde hat mich wieder!

Han kastar sig på en häst, som för honom till Friederike i Sesenheim.

1. Om Fausts stora betydelse för musiken se “Faust in der Musik“, samlingen “Die Literatur“.
2. Det finns tvä slags ödestragik: den ena är den yttre slumpen, den utgår från 1700-talets borgerliga drama och vidare till det s. k. “Schicksalsdrama“ (Z. Werner m. fl.); den andra är den inre nödvändigheten, den finns i det antika dramat och vidare hos Schiller och Grillparzer.
3. En sista del 1832. Värket fullbordades aldrig.

←  III.

Upp till början av sidan.