Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Basilisken
← Demosthén och hans Publicum |
|
Kamelen i Lisabon → |
BASILISKEN,
ELLER DET GODA BEVISET.
En Krogvärd, rik på knep att tanklöst folk beskatta,
Gaf ut kring bygden, på försök,
Att af hans Tupp, och af hans Katta,
En vacker Basilisk var ynglad i hans kök.
Man stormar till hans krog, från öster och från väster,
Förundransfull och uppmärksam;
Och, medan djuret väntas fram,
Så går hans sura vin friskt åt ibland hans gäster.
Godt folk, begynner han till slut:
Till en förnäm Baron, hvars namn jag ej får nämna,
Min vackra Basilisk jag nödgats låna ut;
Men han har låft, att den i afton återlemna.
J tron ej hur besatt den Basilisken är.
Emedlertid, godt folk, förnöjen eder här,
Och dricken, — och besen min katta.
Se der hvar hon sig satt så vänlig på min disk.
Nu gifven akt: Maxys! — De skratta. —
Ge vacker fot! — Jo mins att slynan är polisk.
Men Tuppen hennes dygd förledde.
Af detta samlag kom min vackra Basilisk.
Jag sjelf, bort i en vrå, kom på dem, när det skedde.
Han talte. Pöbeln drack, och log, och hörde på.
Men dagen skred till slut, och nu gick solen neder.
Då fortfar Krögar-värden så:
"Det blir, för denna gång, för sent kan jag förstå.
Min Basilisk, godt folk, i morgon väntar eder."
Förnöjd, med detta hopp man lemnade hans krog,
Sen man betalt de tömda stopen.
En lustig man, som mötte hopen,
Gaf sig med den i tal, och så till orda tog:
Kamrater, han J sett det rara kreaturet?
Förtäljen mig, är besten stor? — —
"Vi ha ej, (svarte en) ännu sett sjelfva djuret,
Men djurets både far och mor."